Bloggarkiv

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Vi kräver skärpta regler för vapenexport

I förra veckan samarrangerade IKFF ett möte med organisationer från civilsamhället och riksdagens vapenexportutredning. Utredningen kallas för KEX eftersom ingen kan komma ihåg det egentliga namnet: Krigsmaterielexportöversynskommittén. KEX består av politiker och tjänstemän som utifrån ett riksdagsbeslut fått i uppdrag att föreslå skarpare regler för svensk vapenexport. Framförallt handlar det om att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater, så som Saudiarabien, vilka idag får köpa vapen av Sverige trots att de kränker mänskliga rättigheter på de mest fruktansvärda sätt.

KEX ska också se över graden av insyn i det svenska vapenexportsystemet. Det behövs. Det finns idag en parlamentarisk grupp, Exportkontrollrådet, som tillsammans med myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) är med och bedömer om vapenaffärer ska tillåtas eller inte. Men ledamöterna i Exportkontrollrådet får inte berätta hur diskussionerna gått kring olika vapenaffärer, vilket betyder att det är omöjligt att veta vem som har sagt vad och hur olika positioner har motiverats. Det innebär väldigt begränsade möjligheter för oss som väljare att få insyn i besluten och utkräva ansvar.

Tillsammans med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Kristna Fredsrörelsen, Diakonia, och Transparency International lämnade IKFF vid mötet över en rad punkter som är helt centrala för att KEX-utredningen ska leva upp till sitt syfte. Vårt budskap vid mötet var tydligt: KEX måste föreslå regler som är skarpare än idag. Om det nya regelverket inte sätter mänskliga rättigheter i fokus och resulterar i faktiska förändringar för exporten så är det ett misslyckande utifrån uppdraget. Här kan du läsa de punkter vi lämnade in till KEX, och här är en kort sammanfattning:

  1. Ingen krigsmaterielexport till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter – inte heller följdleveranser. Ett tydligt genusperspektiv ska tillämpas i bedömningen.

Ofta hänvisas till att Sverige måste följa ingångna vapenhandelsavtal för att vara en trovärdig handelspartner. Men konventionerna om mänskliga rättigheter är bindande och måste respekteras. Det är ingen plikt att exportera vapen, men det är vår plikt att följa internationell rätt om mänskliga rättigheter. När vapenaffärer ska godkännas eller avslås måste bedömningen också göras med ett tydligt genusperspektiv. Detta är nödvändigt för att undvika risken att kvinnors rättigheter ignoreras, vilket tyvärr sker.

  1. Ökad insyn som möjliggör politiskt ansvarsutkrävande och ökad hänsyn till korruptionsrisker.

De nya reglerna måste innebära större insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det måste gå att få information om hur ledamöter i Exportkontrollrådet har röstat, och om hur Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gjort bedömningen i enskilda vapenaffärer.

En stor del av exporten av svensk krigsmateriel har under senare år gått till länder där korruptionen är utbredd (så som den mäts genom Transparency Internationals Corruption Perception Index). Det krävs tydliga regler som ställer krav på berörda myndigheter att göra riskanalyser kring korruption relaterat till vapenexport.

  1. Ett totalförbud för all krigsmaterielexport till icke-demokratier – utan de undantag som är så vanliga i dagens regelverk.

Svensk krigsmaterielexport stärker icke-demokratiska regimers militärmakt rent konkret, knyter upp Sverige i beroenden gentemot sådana stater, och försvagar våra möjligheter att effektivt och med trovärdighet stötta människors kamp för demokrati. De nya reglerna måste omöjliggöra vapenexport till icke-demokratiska stater – utan kompromisser. Export till regimer som systematiskt kränker sin kvinnliga befolkning kan omöjligt legitimeras i en seriös feministisk utrikespolitik.

  1. Tydligare hänsyn till Politik för global utveckling (PGU) och risken att krigsmaterielexport underminerar utveckling.

”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt” sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen (2014). Både den nuvarande och den tidigare regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av PGU. Enligt PGU ska mänskliga rättigheter och de fattigas perspektiv vara vägledande – detta bör gälla även för beslut om vapenexport.

  1. Ingen vapenexport till länder i krig eller väpnad konflikt.

Tillgången på vapen har en tydlig påverkan på hur väpnade konflikter utvecklas. Det är viktigt att Sverige fortsatt bedömer riskerna för väpnad konflikt vid all exportkontroll. År 2013 gick 46 procent av Sveriges krigsmaterielexport till stater med väpnad konflikt, så som definierat av Uppsala Universitet. Under 2000-talet har andelen ökat markant. Trenden måste vända.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Vapenexportuppgörelsen är en besvikelse

Igår presenterade Miljöpartiet och Socialdemokraterna en uppgörelse som gör mig besviken. Det handlar om försvarspolitiken och vapenexporten. På försvarsområdet ska miljarder och åter miljarder investeras i stridsflyg och u-båtar. Om vapenexporten säger överenskommelsen enligt Miljöpartiets hemsida att ”Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas, inklusive följdleveranser och konsulttjänster. Försvarsexportmyndigheten (FXM) läggs ned.”

Att Försvarsexportmyndigheten läggs ned är i sig positivt. Den har haft till uppgift att främja svensk vapenexport, alltså en PR-myndighet för vapenindustrin finansierad med skattemedel. En sådan myndighet borde aldrig ha skapats av den förra regeringen och det är bra att den tillträdande regeringen vill lägga ned den. Dock återstår det att se hur stor förändringen blir i praktiken. Det får inte bli business as usual – nedläggningen borde signalera en ny inriktning där vapenexporten och stödet till denna ska minska.

Att ”vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas” är ingen nyhet. Den uppgiften finns redan med i direktiven för KEX, den nuvarande utredningen i riksdagen som ska ta fram just skarpare exportregler gentemot icke-demokratier. Vad är nytt? Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde fattat en starkare överenskommelse. Miljöpartiet har gått till val på att stoppa vapenexporten till diktaturer, och Socialdemokraternas kongressbeslut säger att ”Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.” Dagens uppgörelse är vagare och svagare.

Det är dock bra att skärpningen av exportkontrollen ska gälla även följdleveranser av vapensystem och konsulttjänster. Däri finns inte sällan kryphålen, och här är dagens överenskommelse vassare än det uppdrag som KEX sedan tidigare har fått. Men de nya regeringspartierna borde ta tydlig ställning för att KEX ska landa i förbud mot export till diktaturer, istället för vaga formuleringar om ”skärpning” av reglerna. På mottagarlistan för svensk vapenexport finns idag stater som halshugger kvinnor för ”häxeri”. Det är detta som står på spel. Självklart ska ingen sådan export äga rum överhuvudtaget.

Nej, MP och S, bättre än så här måste den nya regeringen vara på att sätta mänskliga rättigheter och demokrati först. Jag funderar också över vad som kommer att prioriteras ned i budgeten för att bekosta de här enorma investeringarna. Istället borde steg ha tagits i riktning mot en omställning av vapenindustrin till exempelvis miljöteknik.

Vapenexporten är den första frågan som nu riskerar offras och med den de människor som drabbas direkt och indirekt av exportens konsekvenser i länder. Det handlar om länder vilka, precis som Sverige nu gör, lägger pengar på upprustning istället för verklig säkerhet och utveckling. Det borde den nya regeringen motverka, och inte bidra till genom fortsatt export. Jag hoppas att den utlovade skärpningen av reglerna blir en riktig skärpning.

När denna diskussion nu drar igång vill jag även påpeka att vapenexport inte får, enligt lag, motiveras med arbetstillfällen. Trots detta lyfts det ofta som avgörande, av industrin själv, av facken, media och ibland även av politiker, dock då oftast outtalat. Men vapenindustrin är en dyr industri för staten. Jag vill se en utredning där Sverige ser över varför regering efter regering hållit en vidrig industri under armarna. Jag vill ha svart på vitt hur mycket varje sådant jobb kostar i form av investeringar, exportfrämjande till fattiga länder och diktaturer, forskningsstöd och upprustning. Lägg till det kostnaden i termer av Sveriges rykte, anseende och roll i vår omvärld. Efter skandalerna med Saudiarabien och Kina är det nödvändigt.

Är livet mindre värt på avstånd?

Jag försöker hitta orden för att skriva det här, mitt första blogginlägg efter sommaruppehållet. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Under de senaste månaderna har krig och konflikter rasat i många delar av världen. Flera gånger har jag varit tvungen att sätta mig ned för att andas, när nyhetsrapporteringen har träffat mig rakt i magen.

Gaza, Irak, Syrien, Nigeria, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Ukraina, Libyen. Många nämnda, många inte nämnda, men inte glömda.

Tusentals människor som dör och plågas, förlorar sina anhöriga, på grund av vad? Att vi fortfarande håller fast vid en politik som sätter andra intressen före människors säkerhet. Att vi fortfarande prioriterar fel. Att det system vi byggt upp reagerar för sent och av fel anledningar.

Ett av de tillfällen när nyheterna nådde rakt in i hjärtat var när jag satt i bilen. Jag var på väg till en begravning. Medan Eko-journalisten redogjorde för de senaste dödsfallen i konflikthärdar som rasade grät jag. Det blev så tydligt hur saknad den person som skulle begravas några timmar senare skulle vara och hur viktig ceremonin och sorgen är vid en förlust. Och hur den saknaden inte är mindre efter någon enda person som nu dött eller saknas i de konflikter som rasar. Men där berövas många gånger människor på ceremonierna.

Vi avhumaniserar och distanserar, värderar livet mindre på avstånd. (Läs denna intervju med Judith Butler).

Vi räcker inte till allt. Men du kan göra något.

Jag vill särskilt lyfta fyra saker:

1. Stå alltid upp för den internationella humanitära rätten
Oavsett var konflikten pågår så finns det regler som ALLTID gäller för krigföring. Den internationella humanitära rätten har grundläggande principer som gäller oavsett vilken typ av konflikt det gäller. I Gaza har Israel begått fruktansvärda folkrättsvidriga handlingar. Även Hamas bryter flagrant mot folkrätten. Under tiden hade den 10 augusti 1767 palestinier dödats, varav över 400 var barn. Två israeliska civila, en utländsk person och 64 israeliska soldater.

IKFF på internationell nivå (WILPF) skrev i juli till FN:s säkerhetsråd och fördömde attackerna mot Gaza. Våldet och ockupationen måste upphöra och ansvar för brott mot den internationella rätten måste utkrävas. IKFF kräver även att kvinnor inkluderas i konfliktlösning och fredssamtal i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Det faktum att humanitär hjälp inte når fram i en stor del av konflikterna såsom i Irak och Syrien är oacceptabelt och olagligt. Särskilt Röda Korset har ett särskilt mandat som gör att de aldrig, aldrig får attackeras. Långsiktigt försöker IKFF också genom påverkansarbete stärka genusmedvetenheten i den humanitära hjälp som faktiskt når fram med större förståelse för hur kvinnor och män drabbas olika och vilka olika skyddsbehov som finns.

Vi kan ställa krav på att den internationella rätten ska gälla. Att inte följa internationell rätt måste få tydliga konsekvenser. Sverige ska alltid stå upp för den humanitära rätten, oavsett vem eller vilka förbrytarna är.

Säkerhetsrådet lyckades faktiskt anta en resolution under sommaren om att humanitärt stöd måste släppas in i Syrien från utanför landets gränser oavsett om den syriska regimen godkänner det eller inte. Det var ett litet steg i rätt riktning.

2. Börja hemma, med svensk vapenexport och svensk politik
Vi bör alltid börja hemma. Det pågår nu en utredning för att se över reglerna för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes efter den arabiska våren och avslöjandena om Sveriges planer på ”försvarssamarbete” (vapenfabrik) i Saudiarabien. Förhoppningsvis kommer kommittén presentera förslag som innebär striktare regler för exporten.

Men oavsett regelverket så kommer svensk krigsmaterielindustri alltid innebära att vi producerar, testar och deltar aktivt i en industri som främjar och främjas av väpnade konflikter. Till exempel har drönare som utvecklats med israelisk förlaga, och med Israel Aerospace Industries som underleverantör, testflugits på en svensk testbana i Norrland 2002. Samma drönare har senare utvecklats än mer och beväpnade drönare används nu över Gaza. En missil från en israelisk drönare dödade bland annat en anställd på en av Diakonias samarbetsorganisationer när han försökte få fram vatten till bombade bostadsområden i Gaza.

3. Rösta för fred i riksdagsvalet
Valet i september är en oerhörd möjlighet att rösta för en politik som står upp för fred från ett bredare perspektiv. En verklig fredspolitik tar sig an grundorsakerna, innan det kriser uppstår. Genom din röst kan du ta ställning för ett parti som tar ställning för att ändra grundförutsättningarna för fred och hållbar utveckling. Du kan läsa mer om partiernas fredspolitik här.

FREDSPOLITIK VYKORT_WEB smal

Svenska Freds har också frågat ut kandidater om hur de ställer sig i frågan om svensk vapenexport här.

4. Fokus på fredsaktivister

FN:s säkerhetsråd har på många sätt varit låst sedan Libyeninsatsen och sprickorna har fördjupats av krisen i Ukraina. Det får konsekvenser för hela vår omvärld.

Vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees arbetar nu intensivt för att samla och hitta de krafter som kämpar för fred i Ukraina och Syrien. Det är min sista och fjärde punkt. Mitt i det som kan kännas förtvivlat mörkt påminner jag mig själv, och er, om att det finns motkrafter.

Det finns de människor, inte minst kvinnor, som kontinuerligt kämpar för en fredlig lösning. Som vägrar ge upp tilltron att det går att lösa konflikter utan våld. Jag har hittills inte stött på något konfliktområde där det samtidigt inte finns, en ofta osynliggjord, fredsrörelse.

Ge gärna stöd till någon av de många organisationer som nu kämpar för att lindra lidandet. Därefter får du gärna ge en gåva till någon av alla de organisationer, som IKFF, som före, under och efter kriser försöker utrota grundorsakerna till krig. Det är möjligt. Vi måste göra det möjligt.

Blandade känslor efter Nordiskt Forum

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter fyra intensiva dagar på Nordiskt Forum – New Action on Women’s Rights i Malmö. Det tar ett tag att smälta så många upplevelser och intryck.

Vi åkte till Nordiskt Forum för att prata antimilitarism. För oss handlar antimilitarism om att kritisera hela det patriarkala, våldscentrerade säkerhetspolitiska system som råder idag. På forumet var det många som var nyfikna på IKFF och många IKFF:are var stolta över att vara del av den antimilitaristiska kampen! Jag träffade människor som efter att ha lyssnat på våra diskussioner och mitt tal (5h och 11min in i klippet) för första gången i sitt liv börjat reflektera över militarisering av samhällen, hur normaliserat det är, och vad det gör med oss. Hur vi ser det som självklart att vi ska lösa konflikter med våld, till exempel. Det är stort och omtumlande tycker jag, att vi får bidra till att människor tänker på nya sätt. Tack alla ni som valde att lyssna och vara nyfikna! Vi hoppas att ni vill fortsätta diskutera med oss.

IMG_0851

Cynthia Enloe talar i arenan på Nordiskt Forum.

Nordiskt Forum hade bjudit in Cynthia Enloe att delta som talare. Hon är professor på Clark University och medlem i IKFF:s internationella akademiska nätverk. Cynthia är en av de främsta och skarpaste tänkarna kring militarism ur ett feministiskt perspektiv. Hon visar hur den påverkar kvinnors liv runt om i världen. Vad som helst kan bli militariserat och vi får aldrig sluta vara nyfikna, säger hon. Varför tar vi saker, som att människor har fiender, som självklara?

Under forumet arrangerade vi seminariet Women’s Power to Stop Fascism, ett samtal mellan idéhistorikern Edda Manga och Cynthia Enloe. Vi ville sätta fingret på fascismen, hur den hotar vår demokrati och de mänskliga rättigheterna. Men också hur den normaliseras genom att fascistiska partier förskjuter agendan. De ideologiskt fascistiska partierna är i minoritet vilket innebär att det är tystnaden från majoriteten som är det farligaste. Vi måste hela tiden vara på vår vakt för att stoppa rasistiska, sexistiska, homofoba och transfoba värderingar från att bli normaliserade och vi måste arbeta på alla fronter för att människor inte ska välja sådana organisationer och partier. Det är vårt jobb som feminister.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women's Power to Stop Fascism.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women’s Power to Stop Fascism.

Många av er har nog läst om att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne, som tillhör Framskrittspartiet, var uppe på scenen och deltog i forumets avslutningsceremoni. Jag satt i publiken och blev väldigt överraskad över detta. IKFF har inte suttit med i styrgruppen för forumet. Samtidigt är vi som medlemmar i Sveriges Kvinnolobby medarrangörer till hela arrangemanget. Vi var inte informerade om upplägget och beslutet att bjuda in Horne. Eftersom detta rörde just Framskrittspartiet, borde diskussionen självklart ha nått alla medlemsorganisationer. Vi kommer att vara mer på vår vakt framöver för att ta diskussionen i alla forum där den behövs.

Fremskrittspartiet är ett rasistiskt, sexistiskt, homo- och transfobiskt parti som inte hör hemma på ett forum om jämställdhet och feminism. Särskilt med ett upplägg som inte ifrågasätter och blottlägger deras politik, vilket tyvärr var fallet under avslutningsceremonin på Nordiskt Forum. Partiet har bland annat verkat för tvångsdeporteringar av romer. Horne har uttalat att hon tycker att ansvaret för våldtäkt ligger lika mycket hos offret som hos förövaren. Den norska regeringen, där partiet ingår, har nyligen också öppnat upp för kommunala förbud mot tiggeri. Horne skulle aldrig ha bjudits in.

En sak som jag bär med mig från Nordiskt Forum, och från den kritiska debatt som nu förs, är att det inte finns någon immunitet mot normalisering av förtryckande idéer och system. Men lika viktigt är att det alltid finns varningssignaler i form av kritik från någon som ser andra saker, har mer kunskap och andra erfarenheter än den som har tolkningsföreträdet. För varje feminist som upplever sig exkluderad på grund av maktstrukturer inom rörelsen, kommer vi ett steg längre bort från målet. Signalerna måste fångas upp och debatten måste föras. Så länge vi driver den med ett gemensamt mål – frihet från förtryck och diskriminering och feministisk frigörelse för alla – är konflikter lika oundvikliga som de är nödvändiga. Det är hur vi hanterar dem som är nyckeln.

Jag är mitt i denna diskussion hoppfull. Inte minst över att reaktionerna i Sverige varit så starka. Det visar att det finns en kraft, en organisering och ett motstånd mot normaliseringen. Fremskrittspartiet är i hög grad normaliserat i Norge, de sitter i regeringen. Sverige får aldrig gå samma väg. Vi kanske till och med kan väcka tankar i våra nordiska grannländer. Bara i det, har Nordiskt Forum tjänat ett viktigt syfte.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women, tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

IKFF:s roll är att ringa i alarmklockan för den normalisering som sker kring militarisering. Under Nordiskt Forum var vårt budskap att många av de frågor som diskuterades går att lösa. Barnmorskors sönderstressade arbetssituation, brist på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, konflikter som verkar ändlösa, fattigdom och klimathotet. Men då måste dessa frågor prioriteras. Det gör inte världens ledare idag. Prioriteringar syns i ekonomin, det är bara att följa pengarna. Varje år lägger regeringar världen över sammanlagt 1750 miljarder dollar på militära utgifter. Den här summan motsvarar 2500 år av UN Womens budget, det organ i FN som har ansvar för kvinnors rättigheter.

Det är så tydligt. Det som prioriteras är militären och vapenindustrin, manligt dominerade branscher som genomsyras av maskulinitetsnormer och inpräntade föreställningar om att väpnat våld eller hot om våld är ett bra sätt att lösa konflikter på. Vi feminister måste protestera. Vi måste ta vår egen säkerhet på allvar och göra motstånd mot prioriteringar som värderar människors säkerhet olika beroende på till exempel könstillhörighet.

Ibland förhåller sig kvinnorörelser och feministiska rörelser allt för mycket till de rådande spelreglerna. Vi måste bli mycket mer kritiska mot hela systemet. Det går inte att ”skydda” kvinnor genom militarism som genomsyras av maskulinitetsnormer kring kön och våld. Det bästa sättet att stoppa konfliktrelaterat sexuellt våld, till exempel, är att stoppa väpnade konflikter, bekämpa patriarkala strukturer och öka kvinnors makt. Det är den målbilden som feminister ska ha.

Att det antimilitaristiska perspektivet inte är självklart inom kvinnorörelsen och de feministiska rörelserna vet vi, och det märktes även på Nordiskt Forum. Vi är samtidigt glada över att slutdokumentet innehåller skrivningar om nedrustning. Så här står det:

De nordiska regeringarna främjar fredsi­nitiativ, minskar militärutgifter, slutar sälja vapen som i hög utsträckning drabbar barn och kvinnor, och tillsätter nedrust­ningsambassadörer och förstärker sitt aktiva arbete med att avskaffa kärnvapen.”

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Visst är det så att IKFF hade velat gå längre kring de här skrivningarna. Den nordiska kvinnorörelsen måste ta ansvar för hur våra länders beslut och agerande påverkar andra delar av världen. Att våra länder stödjer diktaturer och övergrepp mot mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors, genom vår vapenindustri är oacceptabelt. Vi tycker att den feministiska rörelsen ska vara emot all vapenexport, till exempel, och vi arbetar för att kärnvapen helt enkelt förbjuds genom ett nytt internationellt avtal. Det hade vi gärna sett i dokumentet, men vi var flera som skulle kompromissa. Det är bra att antimilitarismen finns med och vi kommer att fortsätta arbeta för detta!

Jag tar med mig så mycket från Nordiskt Forum. Jag tar med mig upplevelsen av att plötsligt se Horne ta plats på scenen. Reaktionerna som följt, både mina egna och andras. Men jag tar också med mig enskilda möten, lärdomar och kraften som

fanns på forumet, all aktivitet och alla seminarium, det nordiska samarbetet och våra medlemmar som gjorde ett fantastiskt jobb i vår monter. Jag vet att vi har kapacitet att föra flera kamper samtidigt, för förändring inåt och utåt. Jag tror de går hand i hand. Hela erfarenheten av Nordiskt Forum har bara gjort mig än mer övertygad om att det är möjligt.

Jag hoppas att debatten nu fortsätter. Jag hoppas på stora mått av nyfiket och ödmjukt lyssnande inom kvinnorörelsen i Sverige. Jag börjar med mig själv och IKFF. Vi ska fortsätta att ställa frågor kring vem som för talan på vems bekostnad, i Sverige och även inom vår internationella organisation. Cynthia Enloe har förklarat det väl: ”We never become feminists, it never ends, we are always becoming feminists”. Vi får aldrig stagnera.

Vi har en hel del kvar att göra som IKFF:are. Jag hoppas du är redo för utmaningen för nu är det Women’s Power to Stop War som gäller!

Red_pos_a global_dove

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

FN-avtal kräver nya regler för svensk vapenexport

Idag har vi lämnat in ett så kallat yttrande om Sveriges ratificering av det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT. På mindre byråkratiskt språk innebär det att utrikesdepartementet har gjort en analys av vad det innebär för Sverige att anslutas sig till ATT, om svensk lag och regelverk behöver förändras, och att vi fått kommentera UD:s slutsatser. Ni som följer min blogg vet att IKFF arbetat länge för att ATT skulle bli verklighet, jag skrev nyligen om vårt arbete här.

IKFF har samordnat ett gemensamt yttrande, eller remissvar, som vi, Amnesty, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ställer sig bakom. Ni kan läsa det här (OBS: tekniskt text).

Sverige exporterar idag krigsmateriel till stater där allvarliga och utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det innebär att tillämpningen av det svenska regelverket för vapenexport inte är i linje med Arms Trade Treaty, som har till syfte att bidra till fred och säkerhet, minska mänskligt lidande, samt främja samarbete, öppenhet och ansvarsfullt agerande av statsparterna.

IKFF anser att Arms Trade Treaty, som antogs av FN i april 2013, ställer krav på nya regler för svensk vapenexport. Avtalet är det första i sitt slag, och det skapar regler för den internationella handeln med vapen, vapendelar och ammunition.

Det svenska regelverket är idag vagt formulerat, och reglerna tolkas till fördel för vapenindustrin. För att Sverige ska kunna leva upp till skyldigheterna under ATT krävs därför skarpare skrivningar i det svenska regelverket. Det rör till exempel bestämmelser om när export inte ska beviljas med hänsyn till mänskliga rättigheter. Stater som ansluter sig till ATT ska också analysera risken för könsrelaterat våld i mottagarlandet innan export av vapen eller ammunition godkänns, något som inte finns inskrivet i det svenska regelverket idag. IKFF kräver att kvinnors rättigheter nu explicit inkluderas i det svenska regelverket för vapenexport.

Arms Trade Treaty ger Sverige en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning för att leva upp till regeringens ambitioner gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det förutsätter att Sveriges egna regler blir skarpare.

Nu fortsätter vi arbetet för att stoppa svensk vapenexport till människorättskränkare. Under året kommer vi att arbeta gentemot den kommitté med riksdagsledamöter som ska ta fram förslag på ett nytt regelverk för vapenexport för att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater. Det är viktigt att kommittén tar hänsyn till ATT, som till exempel säger att risken för genusbaserat våld måste utvärderas innan vapen exporteras.

Alla dansar inte samba efter Jas-besked

Igår kom beskedet att Brasilien köper 36 stridsflygplan, JAS Gripen, av Sverige. Affären beräknas kosta det brasilianska folket mellan 30 och 40 miljarder kronor.

Svenska regler säger bland annat att våra vapen inte ska exporteras om det ”står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”. EU:s riktlinjer säger att Sverige som exporterande stat ska ”beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet”. Inget av detta räcker för att stoppa exporten till Brasilien. Vaga formuleringar tillsammans med makthavares vilja att hålla vapenindustrin om ryggen, betyder att reglerna tolkas till fördel för industrin. Men svenska folket tycker inte om resultatet. Vi behöver skarpare regler.

Det borde handla om moral, om vad Sverige vill bidra med i världen. Det finns flera moraliska skäl till varför vi inte borde sälja vapen till Brasilien. Sofia Walan på Kristna Fredsrörelsen skriver bra om det här.

I somras samlades brasilianare i de största demonstrationerna landet upplevt på decennier. Protesterna var till sin början riktade mot att kollektivtrafiken skulle bli dyrare. Det slutade i massiv uppslutning mot fattigdom, felprioriteringar av ekonomiska resurser, förtryck mot kvinnor, och polisvåld.

Anders Linnhag, nationalekonom som bor i Brasilien, säger till Sveriges Radio att den brasilianska regeringens beslut att prioritera vapenköp förvånar honom, med tanke på protesterna. Linnhag beskriver flera områden där Brasilien har behov att fylla, däribland sjukvård och utbildning. Det är till detta de 30-40 miljarderna borde ha gått.

Skälet till att kommunalrådet i Linköping dansar samba, till att Saab säger att vi borde glädjas, och till att Reinfeldt inte darrar på manschetten, stavas svenska arbetstillfällen. Men att försvara affären med att det gynnar Sverige ekonomiskt är inte helt så enkelt.

I ekvationen finns till exempel motköp, att Sverige som en del av vapenaffärer gör köp av landet vi exporterar till. Hur mycket pengar Sverige har lovat att lägga på sådana motköp vet vi inte. Om vi dessutom lägger till allt annat statligt stöd till vapenindustrin, blir varje svenskt arbetstillfälle ett dyrt sådant för svenska skattebetalare. Ett av flera exempel är Försvarsexportmyndigheten, som ska främja svensk vapenförsäljning. Sedan myndigheten skapades har den kostat mellan 65 och 80 miljoner skattekronor per år.

Jag önskar att media grävde mer kring det här med motköp och kostnader. För mig är vapenexporten fel och omoralisk oavsett vad det kostar. Men det är viktigt att alla vi skattebetalare får den sanna bilden. Jag vill ha svar.

Hur många jobb skulle vi kunna skapa inom en annan sektor som fick lika mycket stöd och resurser från staten som vapenföretagen får idag? Till exempel energieffektivisering och andra områden inom den gröna sektorn. För att inte tala om den globala moraliska vinsten i att satsa på det istället.

Tills vi vet bättre tycks obekräftade föreställningar dominera debatten. Det finns ett magiskt skimmer kring svensk vapenindustri, en idé om att den bär vår välfärd och vår teknikutveckling. Det är naturligtvis inte sant att Sverige, som idag, måste vara världen tredje största vapenexportör per capita för att överleva och utvecklas. Men krafter som vill behålla den här bilden är fortfarande väldigt starka. Vill du förändra den bilden? Gå med i IKFF och var med i vårt arbete.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar