Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Costa Rica – en fredsnation?

Här kommer en gästblogg från Ester Harrius som just besökt vår systersektion i Costa Rica tillsammans med vår internationella handläggare Tove Ivergård.

Costa Rica har ingen stående armé sedan dåvarande presidenten José Figueres Ferrer år 1948 symboliskt hackade sönder en stor mur och avskaffade armén. Sedan dess har Costa Rica varit stolt över att vara en öppen fredsnation. Efter en spännande praktik på IKFF fick jag möjligheten att besöka vår systersektion i landet tillsammans med Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF. Vi åkte för att lära känna sektionen lite bättre och höra mer om hur en fredsorganisation arbetar i en fredsnation.

Första dagen tog IKFF Costa Rica med oss för att visa ett projekt av landets polis, som de är med och stöttar. I ett gammalt fängelse, som nu har blivit ett museum och en plats för barn, samlades vi tillsammans med massvis av poliser, blåa fredstomtar och hundratals barn för julfirande. Runt en julgran låg en stor hög med paket. Barnen fick ett paket i utbyte mot att de lämnade in sina leksakspistoler och andra krigsleksaker.

poliermedbarn2

Att Costa Rica är en fredsnation var något som fick Mitzy Stark, en av de medlemmar som har varit aktiv längst i sektionen, att flytta dit. Innan dess hade hon varit engagerad i IKFF i sitt hemland USA, och jobbade då hårt mot Vietnamkriget. Men till slut fick hon nog av att leva i det hårt militariserade USA, ett land som går ut i ett krig efter ett annat. Hon bestämde sig då för att flytta till Costa Rica för att bedriva fredsarbete därifrån.

Men trots att Costa Rica inte har någon stående armé, och trots att polisen arrangerar ickevåldsaktiviteter (som julfirandet med barnen) så börjar delar av polisen och samhället sakta men säkert att bli mer våldsamt. Adilia Caravaca, jurist,engagerad i sektionen, samt IKFF:s internationella ordförande, berättade för oss om förändringarna i landet. Hon menar att polisen har blivit allt mer beväpnad och hotande under till exempel demonstrationer. Hon berättar: Det är också många som önskar sig att militär eller paramilitära grupper ska ”skydda” gränsen mot Nicaragua, något som går emot Costa Ricas lagar. USA:s våldsamma ”war on drugs” påverkar också Costa Rica som har kommit att bli en mellanhand mellan Latinamerika och USA.

mitzyochana2

Mitzy (v) och Ana (h) ”Alla sektioner är olika. Vi har ingen armé här eftersom kriget inte är här, lyckligtvis. Men det är krig i många andra länder, och det är vi emot” – förklarar Ana Mondrus, IKFF Costa Ricas ordförande.

Landets identitet som fredsnation fläckas också av att många civila äger vapen. Vapentillverkare, och till viss del medier, har övertygat delar av befolkningen att de behöver beväpna sig för att skydda sig. IKFF ser att ökat civilt vapeninnehav snarare leder till ökad osäkerhet i landet, i rika såväl som utsatta områden.

Adilia Costa Rica

Adilia Caravaca, IKFF:s internationella ordförande.

Under en biltur med Adilia åker vi förbi en stor samling människor utanför en vit byggnad. Adilia berättar att de är där för att registrera sina vapen. Varje dag står lika många människor där i väntan på att få sitt intyg. Det är ganska mycket byråkrati och de måste vänta ett tag, säger Adilia, men det är vårt jobb att göra det mycket svårare för människor att äga vapen, fortsätter hon. Till exempel lobbar de politiker för de ska inse kopplingen mellan vapeninnehav och våld mot kvinnor, och för att göra det omöjligt för män med våldsbakgrund att äga vapen.

Costa Rica är IKFF:s äldsta sektion i Central/Sydamerika-regionen och de hoppas kunna hjälpa till att starta upp fler sektioner i Sydamerika. På det sättet kan de stärka samarbetet regionalt då många länder delar liknande problem, och yngre generationer kan ta vid och föra arbetet framåt.

Jag tycker att vi alla måste erkänna freden som en rättighet. Fred betyder många saker; ett liv utan våld, utan diskriminering och med matsäkerhet till exempel. Att Costa Rica har varit utan armé i 60 år nu är fantastiskt. Det visar att det är möjligt – Adilia Caravaca

Ester Harrius, projektassistent

allamedjennifer

Ester, Tove, Ana Mondrus, Jennifer Lizano, Mitzy Stark

 

 

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Dramatisk start på FN-förhandlingar om vapenhandel

ATT vara eller icke vara, det är frågan.

Igår började förhandlingar i FN om ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT). Eller, de skulle ha börjat. Som DN redan hunnit rapportera idag så bröt förhandlingarna smått ihop innan de ens hann börja. Jag ska försöka hålla er uppdaterade här, men vad vi hittills vet så är en grundorsak till att förhandlingarna kraschat ihop att Arabförbundet krävt att Palestina ska ha rösträtt förra veckan. Det fick till gensvar att USA och Israel i sådant fall hotat med att lämna förhandlingarna. Sedan dess har det varit tyst.

Just nu pågår intensiva samtal. På FN:s eget twitterkonto skrev de för åtta timmar sedan att förhandlingarna förväntas starta kl. 10 imorgon (New York-tid).

Förhandlingarna börjar alltså inte bra. Vi som hoppas på ett starkt vapenhandelsavtal får nu sätta vårt hopp till att förhandlingarna inte tillåts kidnappas av politiska utspel och konflikter. Diplomaterna jobbar på högvarv. Våra egna funderingar har hittills kretsat kring vilken roll Egypten har i detta. Vi har länge vetat att dessa förhandlingar skulle bli svåra som det är, utan att övriga internationella ”hetpotatisar” slängs in i matchen. Det är fråga som berör många länders politik på djupet. Allt från krigsmaterialsexportörer till utvecklingsländer som inte vill ha inskränkningar i hur de väljer att rusta sina arméer.

Vi trodde om något att Syrien-konflikten skulle hamna i stort fokus för förhandlingarna iom Rysslands vapenleveranser. Nu är det samma region som är i fokus men det vi hör nu är alltså att det är Israel/Palestina som delar länderna.

Så fort vi vet mer, vet du.

Vi kommer att åka till New York på lördag för att bevaka förhandlingarna men redan nu är IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will på plats. Just nu är vi i Almedalen där vi på onsdagen kommer att anordna ett seminarium om vapenhandelsavtalet tillsammans med Kristna Fredsrörelsen, Svenska FN förbundet, Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen samt Amnesty.

Vill du göra något under tiden så tycker jag att du ska delta i vår fotokampanj FörATT på facebook. Vi fotar också personer här under hela Almedalsveckan.

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt UNDHR

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum?

Nigerianska säkerhetsstyrkor grep i förra veckan över 150 misstänkta medlemmar i den militanta gruppen Boko Haram. Gruppen har genomfört ett antal våldsdåd i Nigeria under de senaste åren. För ett par veckor sedan kom rapporter om dödsskjutningar i delstaten Yobe, i norra delen av landet, där Boko Haram tidigare utfört en rad attacker. Även om gripandet utgör en framgång i kampen mot våldet, lider det nigerianska samhället av svåra och grundläggande problem som måste bemötas för att långsiktig fred och stabilitet ska bli möjlig.

Händelserna i norra Nigeria har liknats vid konflikten i Nordirland. Bombningar mot bland annat det lokala FN-kontoret har uppmärksammas av media, men mellan dåden råder tystnad. Under tiden sker inskränkningar av HBT-personers rättigheter genom nationell lagstiftning, och kvinnors rättigheter beskärs lokalt under förevändningar av religiös fundamentalism.

Nigeria är ett förhållandevis ungt land med en skör demokrati. Motsättningarna mellan de norra och södra regionerna är stundtals stora. Utifrån ett handelsekonomiskt perspektiv presenteras Nigeria ofta som ett positivt exempel, men det nigerianska samhället präglas av en utbredd korruption, brister i grundläggande mänskliga rättigheter och stora socioekonomiska klyftor. De enorma inkomsterna från landets oljehandel kommer inte den större befolkningen tillgodo. Samtidigt vet vi att externa intressen spelar in på sätt som förhindrar utveckling mot fred och stabilitet. Det sker i en rad samhällen som befinner sig i en våldsspiral – må det vara gällande olja i Nigeria eller mineraler i DR Kongo. Det är oacceptabelt.

Vi lever i en tid där ingen människa och inget land är en ö. En lokal fråga kan lätt få globala konsekvenser. Detta är en av anledningarna till varför den oroande utvecklingen i Nigeria borde ge upphov till ökade insatser från nationella och internationella aktörer, i enlighet med idén om ”early warning” – behovet av att tidigt identifiera länder som befinner sig i riskzonen för konflikt, så att snabba och förebyggande insatser kan sättas in. Tidiga varningssystem måste överlag få en tydligare roll i konfliktförebyggande arbete, och Nigeria utgör ett tydligt exempel på varför dessa system måste vara känsliga för kvinnors verklighet och bristande säkerhet. Våldet i Nigeria drabbar i stor utsträckning kvinnor, och det sker inte bara direkt genom vålds- och terrordåd. Ett tydligt tecken på att ett land eller ett område militariseras är att även våldet i hemmet ökar, och att traditionella och begränsande könsnormer fördjupas. Vår systersektion i DR Kongo rapporterar att det sexuella våldet i landet inte längre utförs främst av stridande soldater. Det handlar om en våldskultur som genom en förvriden syn på manlighet har normaliserat våld mot kvinnor, och vi ser det om och om igen i andra militariserade länder. Colombia utgör ytterligare ett exempel, ett land som också omnämns i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare om sexuellt våld i konflikter. Med ett genusperspektiv i early warning-system kan insatser utformas på ett sätt som stödjer hela befolkningen. Därigenom ökar möjligheten för att tillgodose också kvinnors säkerhetsbehov vilket – som vi alla vet – är en förutsättning för kvinnors politiska deltagande, och därigenom för långsiktig stabilitet och fred.

Annie Mbami Matundu (WILPF DRC) och Joy Onyesoh (WILPF Nigeria)

Mot bakgrund av detta har vi all anledning att rikta blicken mot Nigeria. IKFF/WILPF Nigeria skrev nyligen ett uttalande om situationen, vilket kopplar samman oroligheterna med bristen på ekonomisk och social rättvisa, inte minst vad gäller kvinnors situation. Det råder brist på preventivt arbete kring våld mot kvinnor i regionen, och i Nigeria är läget kritiskt.  Kvinnors tillgång till utbildning, hälsovård och arbete är fundamentala beståndsdelar för att bekämpa våldsproblematiken. Trots detta lade Nigeria år 2010 mer än 1,724 miljoner USD på militären och vapen – en betydligt större summa än den som reserverats för finansiering av utveckling och jämställdhet.

Produktionen, spridningen och nyttjandet av vapen utgör ett område inom vilket internationella och nationella aktörer kan göra stora insatser för att förebygga våldsspiraler som den vi nu ser i Nigeria. För att skapa reell och långsiktig säkerhet krävs krafttag mot den illegala vapenhandeln, samt bättre kontroll och reglering av den legala vapenhandeln. Vad gäller den illegala vapenhandeln presenterade SIPRI nyligen rapporten ”Maritime Transport and Destabilizing Commodity Flows”. Den visar att över 60 % av de fartyg som används för illegal transport, och transport som bryter mot sanktioner, av bland annat narkotika och vapen ägs av företag baserade i EU-länder, Natoländer och i andra OECD-länder. Detta utgör ett enormt och globalt problem, och berörda länder måste ta ett mycket större ansvar för att hindra den illegala handeln med bland annat vapen. Regleringen av den legala vapenhandeln är också en högaktuell fråga, eftersom slutförhandlingarna för ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT) äger rum i FN i juli. Förhandlingarna och det efterföljande avtalet måste innehålla en förståelse för vikten av att förebygga väpnat våld och dess effekter. Avtalet måste innehålla hänvisningar till humanitär rätt, och en insikt om att män och kvinnor drabbas olika av en hög närvaro av vapen. Nigeria utgör ett tydligt exempel på hur spridningen av vapen står i vägen för reell utveckling och stabilitet. Ännu ett dagsaktuellt exempel finner vi i Rysslands överföring av vapen till Syrien.

Inrikes oroligheter, tillsammans med den stora förekomsten av vapen och olaglig vapenhandel, indikerar att större problem står för dörren i Nigeria. Det ökade våldet mot kvinnor är ytterligare en varningssignal. Vi vet att ökat sexuellt och genusbaserat våld utgör en indikation på att risken för konflikt höjts, men det leder alltför sällan till breda, preventiva åtgärder. Det internationella samhället tenderar istället att ingripa för sent. Det är med andra ord dags att uppmärksamma problemen i Nigeria och vidta breda åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter och minska förekomsten och spridningen av vapen. Så ser riktigt konfliktförebyggande och fredsskapande arbete ut.

Resolution 1325 – ett år efter den stora födelsedagen

För exakt ett år sen var jag tillsammans med hundratals kvinnor i FN för att lyssna på den stora maratondebatten i säkerhetsrådet där över 90 talare diskuterade kvinnor, fred och säkerhet till sent in på kvällen. IKFF:s internationella 1325-projekt PeaceWomen summerade debatten med konstaterandet att de första tio åren varit ett decennium för att planera, skapa medvetenhet och bygga strukturer, men att det är dags att börja agera.

Nu, ett år senare, kan vi se att många av de fina orden ej infriats och även om man kanske inte är förvånad så är det svårt att komma ifrån en känsla av besvikelse över att världens ledare så uppenbart inte kan se kopplingarna mellan kvinnors säkerhet, mänsklig säkerhet och frånvaron av konflikt.

Det är möjligt att årets Nobelpris gör en skillnad, men det krävs mer än retorik. Nobelkommitténs förhoppning är att priset ska bidra till att stoppa det förtryck av kvinnor som pågår världen över, ett förtryck som omöjliggör både kvinnors säkerhet och staters utveckling.

Jag tror att lösningen ligger just i förmågan hos världens ledare att göra kopplingen mellan kvinnors dagliga situation och våldsanvändningen i ett land och därför uppmanar IKFF regeringen att i samband med årsdagen av resolution 1325 se över den svenska implementeringen av kvinnor, fred och säkerhetsagendan.

Kvinnor som arbetar för fred och konfliktförebyggande skulle främjas av att Sverige breddar sitt perspektiv på implementeringen av resolution 1325 i syfte att förändra nationella och internationella säkerhetspolitiska strukturer. Ett område där den svenska regeringen tyvärr inte applicerar ett genusperspektiv är i nedrustningsfrågor trots vapens enorma inverkan på kvinnors säkerhetssituation.

Under säkerhetsrådsdebatten 2010 utlovade Sverige en ambassadör för frågor som rör kvinnor, fred och säkerhetsagendan, ett löfte som inte har infriats. IKFF anser att denna position hade stärkt Sveriges arbete. Genom Operation 1325 driver vi en lobbykampanj för tillsättningen av en 1325-ambassadör i syfte att föra kvinnor, freds och säkerhetsagendan framåt.

Oavsett regeringens implementeringsplaner så kommer vi i kvinnofredsrörelsen att fortsätta vara sanna ”peace keepers”. Tillsammans med bl.a. Kvinna till Kvinna och Svenska Freds har vi en gemensam kampanj för fredspriset där vi konstaterar att alla ni som gillar fredspriset, ni kommer att gilla oss.

IKFF har varit Sveriges feministiska fredsorganisation sedan 1915 och det är uppmuntrande att vi blir fler och fler som gör analysen att kvinnor, flickor, pojkar och män alla måste inkluderas i det säkerhetspolitiska arbetet för att det ska nå fram.

Foto: dreamstime

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar