Bloggarkiv

Krigets berättelser får aldrig tystna

Vi nåddes igår av nyheten att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner blivit mördad på öppen gata i Kabul, Afghanistan. Händelsen är mycket tragisk, våra tankar går självklart till Horners anhöriga och medarbetare.

Denna händelse sätter fokus på journalisternas uppgift och de risker deras arbete ibland för med sig. Jag känner tacksamhet till de utrikeskorrar som befinner sig i konfliktområden och katastrofer och som riskerar livet för att berätta.

De delger oss berättelser från de mest osäkra områdena i världen som tyvärr är många människors vardag. Berättelser för att vi ska få veta och förstå vad som händer i vår omvärld.

För vårt fredsarbete är journalisternas arbete otroligt viktigt. Vi läser och lyssnar. De förser oss med information som är avgörande för att vi ska kunna göra ett bra jobb. Information om utvecklingen i vår omvärld, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, om ökade spänningar och väpnade konflikter.

Men de ger även en röst åt dem som befinner sig i inhumana situationer. De skapar bilder och därmed en närhet mellan lyssnarna och människor långt bort. De synliggör människor som annars endast skulle vara en siffra i statistiken, om ens det. Det är centralt för att avslöja när makt missbrukas men även för skapandet av en human värld, för solidariteten och för att skapa engagemang. En förutsättning för engagemang är insikt och förståelse.

Den senaste tidens ökade osäkerhet för journalister i flera områden är oerhört allvarlig. Riktade attacker mot, och kidnappningar av, journalister som rör sig i konfliktområden har ökat. Afghanistan är ett exempel, Syrien ett annat. Det leder till att journalister inte kan verka i vissa områden och att vi inte får veta vad som händer, att berättelserna tystnar. När berättelserna tystnar så tystnar allt för ofta även omvärldens engagemang.

Journalister har ett otroligt viktigt uppdrag. Vi i fredsrörelsen behöver proffsiga journalister som brinner för att berätta och som vägrar att förenkla. En sådan röst tystnade igår. Men precis som organisationer och aktivister inte får skrämmas till tystnad av människor som ser oss som ett hot, får journalister heller inte göra det. Priset är för högt.

Lyssna till Nils Horners sista inslag ”Afghanistans kvinnor oroliga inför valet” här.

Alla dansar inte samba efter Jas-besked

Igår kom beskedet att Brasilien köper 36 stridsflygplan, JAS Gripen, av Sverige. Affären beräknas kosta det brasilianska folket mellan 30 och 40 miljarder kronor.

Svenska regler säger bland annat att våra vapen inte ska exporteras om det ”står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”. EU:s riktlinjer säger att Sverige som exporterande stat ska ”beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet”. Inget av detta räcker för att stoppa exporten till Brasilien. Vaga formuleringar tillsammans med makthavares vilja att hålla vapenindustrin om ryggen, betyder att reglerna tolkas till fördel för industrin. Men svenska folket tycker inte om resultatet. Vi behöver skarpare regler.

Det borde handla om moral, om vad Sverige vill bidra med i världen. Det finns flera moraliska skäl till varför vi inte borde sälja vapen till Brasilien. Sofia Walan på Kristna Fredsrörelsen skriver bra om det här.

I somras samlades brasilianare i de största demonstrationerna landet upplevt på decennier. Protesterna var till sin början riktade mot att kollektivtrafiken skulle bli dyrare. Det slutade i massiv uppslutning mot fattigdom, felprioriteringar av ekonomiska resurser, förtryck mot kvinnor, och polisvåld.

Anders Linnhag, nationalekonom som bor i Brasilien, säger till Sveriges Radio att den brasilianska regeringens beslut att prioritera vapenköp förvånar honom, med tanke på protesterna. Linnhag beskriver flera områden där Brasilien har behov att fylla, däribland sjukvård och utbildning. Det är till detta de 30-40 miljarderna borde ha gått.

Skälet till att kommunalrådet i Linköping dansar samba, till att Saab säger att vi borde glädjas, och till att Reinfeldt inte darrar på manschetten, stavas svenska arbetstillfällen. Men att försvara affären med att det gynnar Sverige ekonomiskt är inte helt så enkelt.

I ekvationen finns till exempel motköp, att Sverige som en del av vapenaffärer gör köp av landet vi exporterar till. Hur mycket pengar Sverige har lovat att lägga på sådana motköp vet vi inte. Om vi dessutom lägger till allt annat statligt stöd till vapenindustrin, blir varje svenskt arbetstillfälle ett dyrt sådant för svenska skattebetalare. Ett av flera exempel är Försvarsexportmyndigheten, som ska främja svensk vapenförsäljning. Sedan myndigheten skapades har den kostat mellan 65 och 80 miljoner skattekronor per år.

Jag önskar att media grävde mer kring det här med motköp och kostnader. För mig är vapenexporten fel och omoralisk oavsett vad det kostar. Men det är viktigt att alla vi skattebetalare får den sanna bilden. Jag vill ha svar.

Hur många jobb skulle vi kunna skapa inom en annan sektor som fick lika mycket stöd och resurser från staten som vapenföretagen får idag? Till exempel energieffektivisering och andra områden inom den gröna sektorn. För att inte tala om den globala moraliska vinsten i att satsa på det istället.

Tills vi vet bättre tycks obekräftade föreställningar dominera debatten. Det finns ett magiskt skimmer kring svensk vapenindustri, en idé om att den bär vår välfärd och vår teknikutveckling. Det är naturligtvis inte sant att Sverige, som idag, måste vara världen tredje största vapenexportör per capita för att överleva och utvecklas. Men krafter som vill behålla den här bilden är fortfarande väldigt starka. Vill du förändra den bilden? Gå med i IKFF och var med i vårt arbete.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar