Bloggarkiv

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar