Bloggarkiv

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Kvinnors rättigheter för sakens skull?

Foto: Martine Perret/UNMIT

Foto: Martine Perret/UNMIT

Newsweek har nyligen listat de bästa och sämsta ställena i världen att vara kvinna. I topp när det kommer till ställen där kvinnor har det bra ligger som vanligt länderna i norra Europa, inkl Skandinavien och Kanada och det finns många kvantitativa mått för att mäta kvinnors situation som utbildningsnivå och antalet parlamentariker etc.

På listans bottennoteringar ges skräckexempel som Chad och Niger där kvinnor i princip inte har några legala rättigheter och där det är vanligt förekommande att unga flickor blir bortgifta vid 10 års ålder, DR Kongo där 1 100 kvinnor våldtas varje dag och Jemen där det är helt lagligt att slå sin fru.

När statistiken kring kvinnors rättigheter kopplas till ländernas förmåga att utvecklas och lämna fattigdomen bakom sig kan man i stora drag säga att slutsatsen blir att när fattiga länder väljer att förtrycka sina kvinnor så väljer de att fortsätta vara fattiga. I artikeln konstateras att det är politiskt inkorrekt att skylla länders ekonomiska situation på dem själva. En lång rad externa faktorer så som kolonialism, krig och naturkatastrofer påverkar självklart, men det går ändå inte att bortse från det faktum att kvinnors mänskliga rättigheter och rätt till deltagande helt och hållet ignoreras.

Jag läste om Newsweekartikeln på Al Jazeeras hemsida och som kvinnorättsaktivist uppskattar man så klart att dessa frågor uppmärksammas, men samtidigt balanserar de alltid på en tunn linje.

Ja, det är sant att kvinnors rättigheter och utveckling är nödvändig för ekonomisk utveckling och att ett helt samhälle tjänar på att alla har sina demokratiska rättigheter uppfyllda.

Ja, det är sant som Nobelkommittén i år, 2011 konstaterade, att utan kvinnors deltagande blir det inte fred.

Men så länge som uppfyllandet av kvinnors rättigheter enbart rättfärdigas med att ”det ger fred och ekonomisk utveckling” så är det som att förståelsen för ALLA människors lika värde och mänskliga rättigheter; kvinnors som mäns, barns som vuxnas, inte riktigt gått fram.

Om världens beslutsfattare, inklusive männen från topp-länderna på Newsweeks lista, inte på allvar förstår vikten av kvinnors rättigheter och avstår från att använda genus som ett avgörande perspektiv i sina analyser så kommer vi inte att nå ända fram.

Det tar tid att tänka om och de ekonomiska och säkerhetspolitiska vinsterna av kvinnors frigörelse är viktiga steg på vägen, men vi behöver mer radikala utgångspunkter för sann förändring, kanske så helt galna argument som att kvinnor faktiskt är lika mycket värda som män……

FN: s fredsbevarande styrkor i sexskandaler – då och nu

Att FN-personal begår sexuella våldsbrott eller byter förnödenhet som mat mot sexuella tjänster är avskyvärda brott som upprepas gång på gång, i verkligheten och på film.

It is a point of honor for me that the U.N. is not remembered for raping the very people we must protect,” says Madeleine Rees, a spirited human rights advocate played by Vanessa Redgrave.      Citat New York Times 7 sep 2011

The New York Times har under sommaren och hösten publicerat ett flertal artiklar med fokus på trafficking av unga flickor som sexslavar i krigets Balkan. Självklart har vi på IKFF följt medierapporteringen extra noga då det är vår internationella generalsekreterare Madelene Rees som porträtteras av Vanessa Redgrave i Hollywoodfilmen ”The Whistleblower”.

Filmen utspelar sig i Bosnien på slutet av 1990-talet då FN soldater var involverade i det sexslaveri som pågick med unga flickor från Öst Europa. I huvudrollerna ser vi bl a Rachel Weiz som spelar den amerikanska polisen Kathy Bolkovac som tillsammans med bl a Madelene Rees vågar ifrågasätta det som alla visste pågick och få vågade protestera emot.

I dag, ett decennium senare, får vi fortfarande rapporter om sexuella övergrepp begångna av FN:s medarbetare, utsända att bistå de mest utsatta. Senast i början av september fick Uruguays president be om ursäkt för sexuella övergrepp på Haiti som FN-soldater från Uruguay begått.

Hur kommer det sig att dessa brott mot världens mest utsatta tillåts fortgå?

Jag tror att citatet nedan från the Whistleblower på ett mycket brutalt speglar den kvinnosyn och nonchalans som existerar rörande kvinnors rättigheter, särskilt fattiga kvinnor i konfliktområden.

“Those girls are whores of war,” growls the male bureaucrat heading the United Nations mission. “It happens; I will not dictate for morality.”
Citat New York Times 7 sep 2011

Men det kan jag göra – jag kan proklamera för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Och än viktigare, att brott får påföljder och att förövare inte går straffria. Sedan 2003 har FN en nolltolerans policy mot sexuellt våld, men som så många andra policys är det mest vackra ord på papper och implementeringen hänger på eldsjälar i systemet som vågar ifrågasätta de patriarkala normer och strukturer som dominerar vår värld.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar