Bloggarkiv

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Almedalen – torsdag

Allan Widman

Onsdag kväll gästades Säkerhetspolitiskt sommartorg av Folkpartiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman. Publiken var ganska mixad med allt från unga fredsaktivister till försvarsvänner som förmodligen tycker att det var bättre förr. En kan nog också säga att Widmans säkerhetspolitiska budskap bjöd på något för alla.

På frågan om den största säkerhetspolitiska utmaningen just nu blev svaret Ryssland. Widman sa rakt på sak att Rysslands beteende ”bildar en ny säkerhetspolitisk verklighet”. Han tycker att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre ur svenskt perspektiv.

Ja, vad säger en om det? Att Ryssland upprustar är uppenbart, även om upprustningen börjar från en väldigt låg nivå och inte kommer att leda till ett så starkt försvar som den ryska ledningen önskar. I alla fall inte på lång tid. Allan Widman tycker att Sverige ska svara med att stärka också vårt eget försvar. Fast experterna säger att Sverige knappt finns på Rysslands säkerhetspolitiska karta och det är väl ingen som tror att ryssen kommer dundrandes över Östersjön. Ingen frågade tyvärr Allan vad han tror Rysslands mål är.

”Det kommer att råda stor politisk enighet om att förstärkningar krävs”. Det förutspår Allan Widman om försvarsbudgeten. Alltså: ÖB har sagt att han måste ha mer pengar och politikerna kommer att behöva anpassa sig efter det. Men ärligt – ska vi inte börja med att analysera det säkerhetspolitiska läget? De säkerhetspolitiska hoten mot Sverige är större än Rysslands försvarsreform. Betydelsen av direktiven för den utlovade försvarsberedningen blir allt tydligare. Allan, med flera riksdagsledamöter, har talat om att inkludera NATO I analysen, samtidigt som t ex Bodil Ceballos uttalade sig om att det snarare behövs en säkerhetspolitisk än försvarspolitisk beredning. Att fatta beslut om vilka säkerhetspolitiska resurser vi behöver innan vi har bestämt oss för hur utmaningarna ser ut vore märkligt.

För oss som tror på civila verktyg mer än på de militära blev det desto givande att lyssna på Widman när han pratade Afghanistan. Han har lärt sig tre läxor från den överlag misslyckade insatsen i Afghanistan. För det första: det hade behövts en politisk överenskommelse mellan stormakterna i regionen kring Afghanistan. För det andra: insatsen har varit för militär. ”Utveckling är en förutsättning för säkerhet” sa Widman och vi har inte enligt honom inte hittat den rätta balansen mellan det militära och det civila. Hear, hear! Det har IKFF med flera sagt många gånger sedan insatsen startade. Och, till sist: det är högst tveksamt om tanken om en centralregering i Afghanistan är möjlig. Kanske borde vi istället försökt bygga ett mer federalt system, sa Widman. Afghanistan är ett väldigt uppdelat land och förmodligen behöver det politiska systemet reflektera just det.

Jag ställde Widman en fråga om det inte hade varit bättre om vi fokuserat på att bidra 100% civilt och vidareutvecklat en spjutsspetsförmåga inom civilt fredsbyggande och utvecklingsstöd. Han svarade då att vi numera skapar säkerhet tillsammans med andra. Därför behövde vi finnas på plats militärt med det stora antalet aktörer. M a o hade vi inte bidragit militärt hade vi inte haft något att säga till om vid det stora borden. Eller som Jan Björklund sa senare på kvällen; sitter man inte vid de stora borden, då står man på menyn. (!)

Allan Widman är en politiker som ibland svänger i sina åsikter. Afghanistan är ett exempel på det. Vissa irriterar sig på det, men jag kan ändå tycka att vi inte ska hugga på politiker som vågar se den faktiska situationen och byta åsikt när det verkar rimligt. Widman ger raka svar och det gillar jag (även om han och jag inte delar försvars- och säkerhetspolitik).

Carl Bildt passar på att jobba på Säkerhetspolitiskt sommartorg.

Förövrigt stannade Carl Bildt en stund i tältet för lite arbetsro och seminarium. Jag talade även på ett seminairum om mänskliga rättigheter i Nigerdeltat igår, men det får bli ett eget inlägg. Du kan se seminariet på http://www.sommartorg.se!

Almedalsveckan – tisdag

Nu är Almedalsveckan i full gång med seminarier, mingel och aktioner som avlöser varandra. Tisdagen var moderaternas dag, som bjöd på utfrågning av ÖB, säkerhetspolitiskt försnack med försvarsminister Karin Enström och partiledartal med Fredrik Reinfeldt.

Karin Enström, försvarsminister

Det säkerhetspolitiska försnacket med försvarsminister Karin Enström fokuserade främst på att Sverige måste upprätthålla säkerhet och en god beredskap, något som behöver civil – civil samverkan och civil – militär samverkan enligt Enström. Under en tid har det diskuterats att det behövs en ny försvarsberedning (läs mer om vad försvarsberedning är här), men när denna nya försvarsberedning kommer att tillsättas vet vi inte säkert. Försvarsminister Karin Enström tog upp att en ny omvärldsanalys behövs och hon framhöll vikten av att en ny försvarsberedning tillsätts. Den senaste försvarsberedningen lämnade sin omvärldsanalys 2007. Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, till exempel tar rapporten upp hur klimathotet kan påverka Sveriges säkerhet. Men den här breda förståelsen har knappast följt med in i den faktiska säkerhetspolitiken. Den är fortfarande fokuserad på militära medel och kortsiktiga lösningar. Vi anser att den kommande omvärldsanalysen måste få starkare genomslag i den faktiska politiken. Analysen pekar på nya hot, prioriteringarna visar på gamla lösningar. Med andra ord – nya super(dyra) Jas kan tyvärr inte tackla klimathotet. En del säger då att vi behöver försvarsindustrin för att tekniken ska spilla över i andra forskningsområden. Om staten skulle understödja miljöindustrin på samma sätt som krigsmaterielindustrin skulle nog miljöforskningen också driva hela Sveriges forskningsvärld framåt, är mitt svar på det.

Seminarier under dagen handlade även om försvarsindustrin och att även denna del av Sveriges försvarspolitik måste inneha transparens och öppenhet. Oavsett om vi vill ha eller inte ha en försvarsindustri måste lagen vara tydligare än nu och ställa krav på insynen i både industri och politik. Annars kommer vi aldrig att nå ansvarstagande, tydlighet och öppenhet.

 

Dramatisk start på FN-förhandlingar om vapenhandel

ATT vara eller icke vara, det är frågan.

Igår började förhandlingar i FN om ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT). Eller, de skulle ha börjat. Som DN redan hunnit rapportera idag så bröt förhandlingarna smått ihop innan de ens hann börja. Jag ska försöka hålla er uppdaterade här, men vad vi hittills vet så är en grundorsak till att förhandlingarna kraschat ihop att Arabförbundet krävt att Palestina ska ha rösträtt förra veckan. Det fick till gensvar att USA och Israel i sådant fall hotat med att lämna förhandlingarna. Sedan dess har det varit tyst.

Just nu pågår intensiva samtal. På FN:s eget twitterkonto skrev de för åtta timmar sedan att förhandlingarna förväntas starta kl. 10 imorgon (New York-tid).

Förhandlingarna börjar alltså inte bra. Vi som hoppas på ett starkt vapenhandelsavtal får nu sätta vårt hopp till att förhandlingarna inte tillåts kidnappas av politiska utspel och konflikter. Diplomaterna jobbar på högvarv. Våra egna funderingar har hittills kretsat kring vilken roll Egypten har i detta. Vi har länge vetat att dessa förhandlingar skulle bli svåra som det är, utan att övriga internationella ”hetpotatisar” slängs in i matchen. Det är fråga som berör många länders politik på djupet. Allt från krigsmaterialsexportörer till utvecklingsländer som inte vill ha inskränkningar i hur de väljer att rusta sina arméer.

Vi trodde om något att Syrien-konflikten skulle hamna i stort fokus för förhandlingarna iom Rysslands vapenleveranser. Nu är det samma region som är i fokus men det vi hör nu är alltså att det är Israel/Palestina som delar länderna.

Så fort vi vet mer, vet du.

Vi kommer att åka till New York på lördag för att bevaka förhandlingarna men redan nu är IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will på plats. Just nu är vi i Almedalen där vi på onsdagen kommer att anordna ett seminarium om vapenhandelsavtalet tillsammans med Kristna Fredsrörelsen, Svenska FN förbundet, Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen samt Amnesty.

Vill du göra något under tiden så tycker jag att du ska delta i vår fotokampanj FörATT på facebook. Vi fotar också personer här under hela Almedalsveckan.

Mycket Juholt och lite säkerhetspolitik i medias rapportering från Sälen

Håkan Juholt

Håkan Juholt (creative commons, Arild Vågen)

Försvarsreformen gick igenom på grund av att regeringen sökte stöd hos SD, sa Håkan Juholt i måndags på Folk och Försvars rikskonferens. Det stämmer inte, vilket en uppsjö av journalister, politiker och kommentatorer påpekat. Grunden för försvarsreformen är det försvarsbeslut som fattades 2009, det vill säga innan SD satt i riksdagen. Beslutet att slopa värnplikten togs sommaren 2010 – det var också innan SD satt i riksdagen.

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Hur viktigt det än är att våra politiker granskas noga är det sorgligt att Juholts felaktiga påstående tagit uppmärksamhet från det hans anförande faktiskt handlade om: säkerhetspolitik. Svenska journalister borde lägga mer tid på att rapportera och diskutera kärnan i Juholts tal, nämligen att säkerhetspolitiken måste utgå från mänskliga relationer och ett brett säkerhetsbegrepp.

Men bredare än Juholt lade fram sin analys måste mänsklig säkerhet även styra Sveriges politik utanför EU. Ett stort antal genusforskare har visat att det mänskliga säkerhetsbegreppet är nödvändigt för att kvinnors behov och rättigheter till deltagande ska kunna mötas och realiseras. Utvecklingssatsningar som syftar till demokratisering, motverkande av korruption och stärkande av kvinnors rättigheter är i högsta grad säkerhetspolitik så som den ser ut när människor, och inte stater, står i centrum. Det betyder emellertid inte att sådan säkerhetspolitik ska genomföras med militära medel. Det militariserade säkerhetstänket biter inte på till exempel sexuellt och genusbaserat våld – det tenderar snarare att öka risken för sådana hot, och därmed omöjliggöra utveckling. En genusmedveten säkerhetspolitik kräver andra medel än det militära.

Mot bakgrund av det här reagerade jag med förvåning när Erika Bjerström under sitt anförande om utveckling i Afrika ifrågasatte huruvida biståndet gör nytta och ger utveckling. Jag noterade att både Bodil Ceballos (MP) och Désirée Pethrus (KD) efterfrågade en mer nyanserad bild än den Bjerström gav vad gäller utvecklingslinjer i Afrika. Det gör IKFF också. Frågan om biståndets roll och nytta måste besvaras utifrån frågor som: Vilka får bistånd idag? Vilka får inte bistånd? Vilka krav ställer vi som givare? Vilket slags utveckling värderar vi, inom vilka områden?

När det gäller satsningar som syftar till kvinnors rätt till säkerhet och deltagande i fredsbyggande arbete, är frågan om vilka som får stöd väldigt central. Detta är min övertygelse efter att ha träffat en rad olika aktörer som verkar för fred och utveckling genom stärkandet av kvinnors rättigheter. Kvinnorättsaktivister, forskare och andra experter pekar på behovet av att stärka lokala NGOs för att till exempel sätta stopp för den straffrihet som råder för sexuellt och genusbaserat våld, eller för att motverka exkluderingen av kvinnor från politiska beslutsprocesser. Regeringen har också pekat på behovet av att etablera relationer med lokala NGOs, för att få en bättre bild av situationen i många konflikt- och postkonfliktländer. Det behövs olika former av bistånd men stödet till, och relationen med, det civila samhället är viktigt och borde diskuteras mer.

Samtidigt innebär ökade krav på transperens och återrapportering i den svenska biståndspolitiken att i mindre kvinnorättsorganisationer ofta inte kan leva upp till kraven som ställs på biståndsmottagare. Sådana organisationer har till exempel inte alltid möjlighet att genomföra de ofta väldigt omfattande utvärderingar och återrapporteringar som efterfrågas. De här frågorna måste diskuteras i relation till att biståndet som helhet utvärderas – kanske ger vi inte till rätt aktörer? Kanske måste vi därmed förändra våra krav?

En glad nyhet under Folk och Försvars konferens var biståndsminister Gunilla Carlssons presentation av en ny, genusmedveten satsning för demokratisering i Mellanöstern och Nordafrika. 70 miljoner riktas nu till projekt för att stärka flickors och kvinnors positioner i MENA. Bland projekten ingår en satsning för att stärka kvinnors medvetenhet om sina rättigheter, med särskilt fokus på låginkomsttagare. Ett annat projekt handlar om att stödja ett regionalt kvinnorättsnätverk som vill motverka hur medier använder sig av och förstärker stereotyper (det vore för övrigt väl behövt även här i Sverige, men det är en annan diskussion).

Det har varit intressant att följa dagarna i Sälen, men hade jag följt konferensen via mainstream-media hade jag inte fått en mer nyanserad bild än att (S) och (M) munhöggs om när (Sd) kom in i riksdagen. Det är tråkigt för Sverige behöver en verklig, säkerhetspolitisk diskussion. En liten gnista till att bredda ”försvarspolitik=säkerhetspolitik” tändes under årets rikskonferens. Om den inte ska slockna behöver vi alla nu fortsätta diskussionen och föra Sveriges säkerhetspolitik in i framtiden.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar