Bloggarkiv

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

Vi kräver kvinnors deltagande i Colombias fredsförhandlingar

Förra veckan inleddes fredssamtal mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år. Förhoppningarna är höga på att fredssamtalen som hålls i Oslo och sedan Havanna ska lägga grunden för en framtida fredlig utveckling.

IKFF Colombia

IKFF Colombia

IKFF i Colombia (LIMPAL), har sedan nyheten om att fredssamtal ska inledas arbetat fantastiskt hårt och modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i sin kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL skickade tidigt, tillsammans med andra organisationer, ett tydligt och starkt brev till president Santos. Självklart har vår systersektion krävt att kvinnorättsorganisationer ska finnas representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

LIMPAL är även del i ”Mujeres por la paz” (kvinnor för fred). Det är en nybildad rörelse av colombianska kvinnorättsorganisationer som har gått samman inför fredsförhandlingarna med ett gemensamt budskap. ”Mujeres por la paz” höll en demonstration den 19/10 där de framförde sitt budskap som bygger på sex punkter:

1. Att ett aktivt fredsarbete ska fortsätta långsiktigt.

2. Att kvinnor som politiska aktörer och talespersoner ska inkluderas i fredsförhandlingarna och i det bredare arbetet för fred.

3. Att stärka dialogen bland kvinnor kring bland annat legala ramverk för fred och rättvisa i övergångsprocessen.

4. Att utforma och implementera mekanismer för att stärka och/eller skapa strategiska allianser med sociala och politiska sektorer.

5. Att utveckla och stärka kvinnorörelsens agenda i syfte att påverka den generella agenda som tas fram under fredsförhandlingarna.

6. Att utveckla och stärka ”Mujeres por la paz” i Colombia på nationell och regional nivå.

I ljuset av allt det är det med stor besvikelse som jag konstaterar att kvinnor exkluderas från de formella fredsförhandlingarna. Colombias President Santos lovade Michelle Bachelet, chef för UN Women, att kvinnor skulle inkluderas i fredsförhandlingarna då hon var på besök i augusti. Trots detta så finns ingen kvinna med bland representanterna och det är oacceptabelt.

Vi kommer förhoppningsvis kunna stödja vår systersektions arbete med att få fler kvinnor att delta i fredsprocessen under nästa år. För att kunna driva detta projekt behöver vi din hjälp. Vill du stödja oss och stödja våra systrar i Colombia kan du sätta in en gåva på bankgirokonto 5491-7166. Du kan även skänka en gåva via sms, genom att sms:a ”IKFF50” eller ”IKFF100” till 72672. Då bidrar du med 50 respektive 100 kronor.

Andra som har skrivit om fredsförhandlingarna i Colombia är Anna Ek på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som skriver: ”Detta måste förhandlarna tänka om kring och inkludera en bred representation av kvinnor liksom olika grupper ur samhället, för att nå en legitim och hållbar fred för alla.” Ett pressmeddelande på samma tema har skickats ut från bland andra Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Forum Syd.

Bodil Ceballos (MP), Hans Linde (V) och Jens Holm (V) kräver ett djupare svenskt engagemang i fredsförhandlingarna. IKFF kräver också att Sverige i sin dialog med Colombia tydligt kritiserar den smala representationen i fredsförhandlingarna och framför vikten av att kvinnor och det civila samhällets representanter försäkras inflytande i fredsprocessen.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar