Bloggarkiv

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar