Bloggarkiv

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

IKFF Colombias kamp för fred och rättvisa

I slutet på oktober besökte jag och Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot, vår systersektion i Colombia för att följa upp det projekt som vi bedriver tillsammans och uppdatera oss om situationen i landet.

Colombia befinner sig sedan mer än 50 år tillbaka i en väpnad konflikt mellan regeringen, guerillarörelser och paramilitära grupper. 2012 inleddes fredsförhandlingar mellan regeringen och den största väpnade guerillarörelsen FARC. Colombia är nu närmare ett fredsavtal än någonsin tidigare.

 

IMG_1002

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia på kansliet i Bogotá.

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, berättar at det finns höga förväntningar på fredsprocessen men att de också är medvetna om att ett påskrivet fredsavtal inte betyder fred i verkligheten. Det är snarare då det hårda arbetet med att bygga fred börjar, och det kommer ta lång tid.

Enligt Katherine finns det många motståndare till fredsprocessen och det finns flera utmaningar, bland annat den rättsliga övergången till ett fredligt samhälle. Men hon ser ändå att det görs framsteg. Frågan om rättvisa måste hanteras, det finns starka krav på upprättelse. Det måste diskuteras på alla nivåer. Hur uppnås rättvisa och hur går samhället vidare i försoning? Det finns olika vägar och de har olika konsekvenser. I skapande av en fred som förankras i samhället spelar IKFF och andra kvinnoorganisationer en viktig roll. Om inte civilsamhället, och särskilt kvinnor, finns representerade kommer fredsavtalet sakna grund. Majoriteten av de civila som drabbats av konflikten är kvinnor och utan politiskt deltagande kommer inte deras röster fram. 

I Colombia finns det en väldigt god lagstiftning när det kommer till kvinnors rättigheter och politiskt deltagande. Men som ofta är det i implementeringen som det brister, särskilt när det kommer till kvinnor från marginaliserade samhällen. Det patriarkala systemet och machokulturen är närvarande i alla kvinnors liv och i slutändan är det största hinder för politiskt deltagande, berättar Katherine.

 

IKFF Colombia har sitt huvudsäte i Bogotá men arbetar även i Meta och i Cartagena, Bolívar, en region som tagit emot många tvångsförflyttade. Här sker lokalt fredsbyggande gräsrotsarbete med kvinnors rättigheter och resolution 1325, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF samarbetar i olika nätverk av kvinnoorganisationer som gör ett helt fantastiskt jobb. Kvinnorörelsen är stark i Colombia.

Från regeringens sida sitter det nu två kvinnor vid förhandlingsbordet i Havanna. Något som inte hade varit möjligt utan organisationernas gedigna påverkansarbete. De har också arbetat hårt för att lyfta konfliktrelaterat sexualiserat våld på agendan. En del av IKFF:s arbete går ut på att erbjuda psykosocial hjälp till kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. När vi är på besök ska deras psykolog Susana Navarro Torres precis åka iväg för att göra hembesök hos flera familjer.

IMG_1037

På möte med olika organisationer i Cartagena. IKFF Colombia utbildar om FN:s agenda för Kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Vi får också möjlighet att prata med två kvinnliga ledare som själva varit offer för konflikten och som arbetar med att utbilda och informera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och resolution 1325 och jag slås direkt av deras kämparglöd. Som kvinnorättsaktivister stöter de ständigt på motstånd, fördomar och hot. För att inte tala om de trauman som de upplevt på grund av den väpnade konflikten. Trots det har många av IKFF:s aktivister varit engagerade i 10 år, sen IKFF startade i Colombia.

Att vara en del av de fredsskapande processerna är ett sätt att kanalisera den frustration och smärta som många bär på. I fredsbyggandet har kvinnor en nyckelroll och är de som ofta i praktiken bär den tunga bördan av att skapa fred i det dagliga livet, i familjen och i samhället.

Det projekt som vi bedriver tillsammans med vår systersektion i Colombia syftar till att stärka deras organisatoriska förmåga och kapacitet. Det är viktigt för att de ska kunna nå ut till fler och i ännu större utsträckning påverka allmänhet och makthavare.

Det ger också möjlighet till att bredda arbete. Sektionen har nyligen börjat rikta sig mer till unga, bland annat för att öka medlemsbasen. Eftersom det förekommit hot mot kvinnorättsaktivister har behovet att arbeta med säkerhet- och självförsvarsmetodik också fått ta större plats.

Att vara en del av en internationell organisation är viktigt eftersom rösterna från de kvinnor som kämpar för sina rättigheter dagligen hörs över hela världen, berättar Debir D’hejal Valdelamar som arbetar på kontoret i Cartagena. ”Det som sker här i Colombia är verklighet, det är på riktigt. Vi behöver känna att vi har stöd.”

IMG_1026

På IKFF Colombias kansli i Bogotá. Sektionen i landet arbetar med allt från politisk påverkan för kvinnors deltagande i fredsprocessen till att stödja och stärka överlevare från konflikten. På bilden (från vänster): Martha Naranjo Parra, ekonom IKFF Colombia, Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot IKFF Sverige, och Cerese Olsson, projektledare IKFF Sverige.

För både mig och Siv var det här första besöket i Colombia. Det har varit otroligt lärorikt att få se arbetet på nära håll, få en djupare inblick i vilka utmaningar som finns och hur vi kan vara en del i att stötta IKFF Colombias arbete. Vi har byggt upp ett starkt samarbete. Även Katherine påpekar hur viktigt det är med internationellt stöd, både från IKFF:s olika sektioner och våra internationella kontor. Om den colombianska regeringen vet att de har ögonen på sig måste de skärpa sig.

Inför IKFF:s 100 års jubileum nästa år planerar IKFF Colombia ett event i samarbete med landets enda genusfakultet för att synliggöra de kvinnor som kämpat för freden både internationellt och nationellt sedan Colombias självständighetskrig och fram till idag. Vilka är de kvinnor som aldrig nämns i historien? Det hoppas jag kunna informera om vid ett senare tillfälle.

Efter vår resa till Colombia kom nyheten att fredsförhandlingarna pausats. Detta på regeringens initiativ efter att en general kidnappats av Farc i november. Generalen har nu släppts och vi väntar på besked om den fortsatta processen. Läs mer här.

Cerese Olsson, projektledare IKFF

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

I skuggan av våldet fortsätter kampen för fred i Nigeria

I våras var det många som för första gången hörde talas om våldet och konflikten i Nigeria. I april kidnappades fler än 200 flickor från sin skola av den väpnade gruppen Boko Haram. Demonstrationer och kampanjer arrangerades i flera länder och spred sig i sociala medier efter att nigerianska aktivister och anhöriga startat uppropet #Bringbackourgirls. Protesterna blev snabbt en internationell nyhet. Sedan minskade uppmärksamheten i omvärlden. Men konflikten tystnade inte och flickorna har fortfarande inte hittats.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Knappt två månader efter kidnappningen skedde fyra självmordsattacker under loppet av en vecka. Självmordsbombare är en ny och ovanlig företeelse i Nigeria och de här attackerna utfördes dessutom av fyra tonårsflickor. Skräcken och spekulationerna spred sig i landet. Kunde det vara så att Boko Haram använde de kidnappade flickorna som levande bomber? Regeringen avfärdade sådana påståenden med att inga bevis pekade på detta. Men det nigerianska folkets tilltro till regeringen gällande hanteringen av kidnappningen och Boko Haram är överlag väldigt låg. President Goodluck Jonathan gick först nyligen med på att träffa de anhöriga till de kidnappade flickorna efter att den pakistanska aktivisten Malala Yousafzai uppmanat till detta. Soldater och anhöriga har även uttalat sig om att regeringsstyrkorna inte är starka nog för att ta sig an Boko Haram. Samtidigt fortsätter regeringen att påstå att läget är under kontroll. Det är ett försök att tysta och dämpa allvaret kring konflikten som pågår framförallt i norra delen av landet.

Enligt Amnesty har fler än 4000 människor, majoriteten civila, dödats på grund av konflikten i Nigeria bara i år. (Här kan du se en de attacker som skett sedan 2008 fram till idag). Bönder och deras gårdar attackeras systematiskt av Boko Haram i den nordöstra delen av landet vilket leder till att de tvingas fly den region som försörjer majoriteten av landets befolkning med mat. Efter Syrien och Colombia är Nigeria det land med flest internflyktingar. Cirka 3.3 miljoner människor är på flykt i landet på grund av våldet. Människor tvingas inte bara fly sina hem och städer utan även över landets gränser för att söka skydd. Konflikten är regionaliserad och våldet sipprar över till grannländerna. Till exempel kidnappades nyligen Mrs Ali, vars man är Kameruns vice premiärminister, av Boko Haram.

Nästa år är det val i Nigeria och ju närmare valet kommer desto mer ökar risken för fullskaligt krig i landet. Konflikten är extremt politiserad. Nuvarande regering och opposition använder sig av Boko Harams attentat för att vinna politisk makt. Genom att sprida egna konspirationsteorier beskyller de varandra för konflikten. Konflikten bottnar dock i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. För att öka sin makt försöker krafter som Boko Haram att med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Fastän de anspelar på religion återfinns såväl kristna, muslimer och andra grupper bland Boko Harams offer.

Många intressanta idéer diskuterades under mötet.

IKFF Nigeria, DR Kongo, Kamerun och Ghana möttes tidigare i år för att diskutera regionala utmaningar och lösningar.

Det civila samhället i Nigeria fortsätter sin kamp. #Bringbackourgirls-demonstrationer och protester mot våldet fortsätter över hela landet. Våra kollegor i IKFF Nigeria fortsätter att verka för fred i landet genom att lyfta det konfliktförebyggande arbetet och grundproblemen. De sliter för att nå ut till så många som möjligt innan valet med budskap om vikten av nedrustning och kvinnors deltagande i fredsprocessen. Flera kvinnliga röster behövs i valet och fler kvinnor behövs på politiska poster. IKFF Nigeria tillsammans med IKFF i DR Kongo, Kamerun och Ghana diskuterar dagligen strategier för att stärka det konfliktförebyggande arbetet i regionen.

Regionalt och internationellt stöd är avgörande för Nigerias framtid. Nigeria har nu gått om Sydafrika som kontinentens starkaste ekonomi och är därmed ännu mer attraktiv som handelspartner för resten av världen. Men vi har ett ansvar, vi kan inte ignorera att en väpnad konflikt och brutala brott mot mänskliga rättigheter sker. Nigeria är Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara men vi hör aldrig om hur det sätts någon press på landet i konflikthantering, korruption och fattigdomsbekämpning. Det finns även många frågor kring vems intressen som prioriteras vid handeln, Nigerias eller Sveriges och EU:s?

Inför valet i Nigeria 2015 måste Sverige och andra partners intensifiera arbetet för att konflikten och våldet ska upphöra istället för att spridas till resten av landet. I Sverige försöker vi i IKFF öka stödet till den nigerianska fredsrörelsens arbete genom vårt nära samarbete med vår systersektion i landet.

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Vi kräver kvinnors deltagande i syriska fredsförhandlingar!

I förra veckan kom beskedet att ett nytt försök ska göras för fredssamtal om konflikten i Syrien. Förhoppningen är att parterna samlas för samtal i Genève den 22 januari. Under tiden fortsätter det fruktansvärda dödandet av och övergreppen mot civila syrier. Parterna måste nu ta ansvar och få slut på konflikten. Kvinnors deltagande i processen är avgörande.

Syriska kvinnorättsorganisationer har hittills utestängts från samtal om Syriens framtid. Det visar att vi fortsätter att ge politisk makt till de som använder våld  och inte lyssnar till de krafter som organiserar sig mot våldet och för hållbar fred. Det internationella samfundet måste nu leva upp till sina åtaganden enligt internationell rätt, till moraliska plikter, och se nödvändigheten av kvinnors deltagande. Utan kvinnors och det civila samhällets deltagande kan hållbar fred inte byggas.

Sedan kriget bröt ut i Syrien har många syriska kvinnor organiserat sig i nätverk och nya organisationsstrukturer. Organisationer som fanns sedan tidigare har stärkts. Detta arbete sker både inom Syrien och bland syrier som lever i exil. Kvinnorna som organiserar sig möter stora utmaningar i arbetet för att bli erkända och synliga inom det internationella samfundet, även av FN-organ, Arab League, enskilda stater, och the Commission of Inquiry to Syria.

Syriska kvinnoorganisationer är beredda på att delta i förhandlingarna. Men de blir istället tillsagda att hitta andra sätt att påverka, att lobba förhandlare i korridorerna. De får höra att situationen är komplicerad, de vet.

IKFF:s internationella sekretariat i Genève har sedan oktober 2012 arbetat tillsammans med organisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien. Samarbetet syftar framförallt till att stödja syriska kvinnor och organisationer i påverkansarbete för en fredlig och hållbar lösning på konflikten, och för att kvinnor ska delta vid fredsförhandlingarna samt i den fortsatta freds- och återuppbyggnadsprocessen.

IKFF:s stöd består bland annat av kapacitetsbyggande insatser som tekniskt stöd kring organisering, förberedande och deltagande i internationella fora, analyser av politiska processer, dokumentation, med mera. Politiskt påverkansarbete utförs gentemot MR-rådet, CEDAW-kommittén, andra FN-organ och enskilda medlemsstater samt the Commission of Inquiry to Syria.

En annan del i IKFF:s arbete består i att föra samman representanter från civilsamhällesorganisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien med representanter från kvinnoorganisationer i Bosnien. Syftet är att bygga nätverk mellan organisationer i de båda länderna för att möjliggöra erfarenhetsutbyte kring konflikt- och postkonfliktarbete för jämställdhet, hållbar fred, och rättvisa. Du kan läsa mer om arbetet här.

Day.10.syrian

Vi kräver:

Kvinnorättsaktivister och organisationer i och utanför Syrien har ställt följande krav:

  • En konferens som inkluderar syriska kvinnorättsaktörer bör arrangeras inför Geneva II, med utgångspunkt i Geneva I och de strategiska dokument som syriska kvinnoorganisationer redan har producerat. Denna process bör därefter hållas vid liv fram tills det att fredsförhandlingarna inleds.
  • 2 poster per delegation bör under fredsförhandlingarna reserveras för kvinnor.
  • Men det räcker inte att ett visst antal kvinnor inkluderas som del av de olika parternas delegationer, eftersom detta inte säkerställer att såväl ett genusperspektiv som ett civilsamhälleligt perspektiv finns med processen. Kvinnor bör därför även delta som en tredje part genom alla delar av fredsprocessen, i linje med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 och uppföljande resolutioner inom samma tema. Det finns också krav på att utnämna kvinnliga medlare.

IKFF har på internationell nivå arbetat hårt gentemot enskilda regeringar för att dessa ska ta ställning för kvinnlig representation i kommande syriska fredsförhandlingar. Ett framsteg kom för några dagar sedan, då William Hague gjorde ett uttalande om att kvinnor måste finnas med vid förhandlingsbordet. Uttalandet finns att läsa här.

Sveriges roll

IKFF efterlyser ett starkt och tydligt ställningstagande från Sverige för att kvinnor, inklusive från det civila samhället, måste delta vid kommande fredsförhandlingar om konflikten i Syrien. Sverige måste arbeta för konkreta, välgrundade förslag på vilken form deltagandet bör ta, både ur ett rättighetsperspektiv och för att fredsförhandlingarna ska ge resultat.

Kvinnors rätt till deltagande måste realiseras från och med förhandlingarnas start. En tidig inkludering är absolut nödvändig för att en hållbar freds- och återuppbyggnadsprocess ska kunna initieras.

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

Resolution 1325 – ett år efter den stora födelsedagen

För exakt ett år sen var jag tillsammans med hundratals kvinnor i FN för att lyssna på den stora maratondebatten i säkerhetsrådet där över 90 talare diskuterade kvinnor, fred och säkerhet till sent in på kvällen. IKFF:s internationella 1325-projekt PeaceWomen summerade debatten med konstaterandet att de första tio åren varit ett decennium för att planera, skapa medvetenhet och bygga strukturer, men att det är dags att börja agera.

Nu, ett år senare, kan vi se att många av de fina orden ej infriats och även om man kanske inte är förvånad så är det svårt att komma ifrån en känsla av besvikelse över att världens ledare så uppenbart inte kan se kopplingarna mellan kvinnors säkerhet, mänsklig säkerhet och frånvaron av konflikt.

Det är möjligt att årets Nobelpris gör en skillnad, men det krävs mer än retorik. Nobelkommitténs förhoppning är att priset ska bidra till att stoppa det förtryck av kvinnor som pågår världen över, ett förtryck som omöjliggör både kvinnors säkerhet och staters utveckling.

Jag tror att lösningen ligger just i förmågan hos världens ledare att göra kopplingen mellan kvinnors dagliga situation och våldsanvändningen i ett land och därför uppmanar IKFF regeringen att i samband med årsdagen av resolution 1325 se över den svenska implementeringen av kvinnor, fred och säkerhetsagendan.

Kvinnor som arbetar för fred och konfliktförebyggande skulle främjas av att Sverige breddar sitt perspektiv på implementeringen av resolution 1325 i syfte att förändra nationella och internationella säkerhetspolitiska strukturer. Ett område där den svenska regeringen tyvärr inte applicerar ett genusperspektiv är i nedrustningsfrågor trots vapens enorma inverkan på kvinnors säkerhetssituation.

Under säkerhetsrådsdebatten 2010 utlovade Sverige en ambassadör för frågor som rör kvinnor, fred och säkerhetsagendan, ett löfte som inte har infriats. IKFF anser att denna position hade stärkt Sveriges arbete. Genom Operation 1325 driver vi en lobbykampanj för tillsättningen av en 1325-ambassadör i syfte att föra kvinnor, freds och säkerhetsagendan framåt.

Oavsett regeringens implementeringsplaner så kommer vi i kvinnofredsrörelsen att fortsätta vara sanna ”peace keepers”. Tillsammans med bl.a. Kvinna till Kvinna och Svenska Freds har vi en gemensam kampanj för fredspriset där vi konstaterar att alla ni som gillar fredspriset, ni kommer att gilla oss.

IKFF har varit Sveriges feministiska fredsorganisation sedan 1915 och det är uppmuntrande att vi blir fler och fler som gör analysen att kvinnor, flickor, pojkar och män alla måste inkluderas i det säkerhetspolitiska arbetet för att det ska nå fram.

Foto: dreamstime

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar