Bloggarkiv

Pressmeddelande: Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Wien 8 december 2014

Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Mer än 155 stater samlas idag i Wien för en global regeringskonferens om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Uppslutningen visar ett starkt stöd från det internationella samfundet för att ta sig an kärnvapennedrustning ur ett humanitärt perspektiv.

Dagarna innan regeringsmötet samlades över 600 personer i Wien för världens hittills största kampanjmöte om ett kärnvapenförbud. Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, var på plats vid kampanjmötet och deltar även under regeringskonferensen.Två regeringsmöten har tidigare hållits om humanitära konsekvenser av kärnvapen, i Oslo 2013 och i Nayarit, Mexiko, tidigare i år. Slutsatsen från dessa möten är att det inte finns någon kapacitet för att hantera en kärnvapendetonation – oavsett var i världen den sker, om detonationen är avsiktlig eller av misstag. Regeringsmötet i Wien kommer att utforska de långtgående effekterna av kärnvapentester på människor och miljö och även höra vittnesberättelser från bland andra Setsuko Thurlow som överlevde kärnvapenattacken i Hiroshima och intervjuades i programmet Skavlan i SVT i fredags. Staterna kommer även att diskutera kärnvapnens status inom internationell rätt. Trots att kärnvapen är det mest destruktiva vapen som finns i världen idag, är det samtidigt det enda massförstörelsevapen som ännu inte har förbjudits genom ett internationellt avtal.

–       Civilsamhällets organisationer som samlas i kampanjen ICAN har ett tydligt budskap: de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapen är oacceptabla och världens regeringar måste ta sitt ansvar för människors liv och hälsa och förklara kärnvapen illegala, säger Josefin Lind från Svenska Läkare mot Kärnvapen på plats i Wien.

Bland de stater som kommer till Wien finns flera kärnvapenländer, däribland Indien och Pakistan. Även Storbritannien och USA, som bojkottade mötena i Norge och Mexiko, kommer att delta vid mötet i Wien.

–       Att kärnvapenstater som tidigare bojkottat dessa möten nu ändrat sig och deltar i Wien visar att de humanitära diskussionerna om kärnvapen är omöjliga att avfärda – inte minst för kärnvapenstater. Nu måste staterna våga gå vidare och ta initiativ till förhandlingar om ett avtal som deklarerar kärnvapen förbjudna under internationell rätt, och här har Sverige en nyckelroll att spela, säger Sofia Tuvestad från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, direkt från Wien.

För mer information och kontakt

Josefin Lind, Svenska Läkare mot Kärnvapen, josefin.lind@slmk.org 076-0245158

Sofia Tuvestad, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF,sofia.tuvestad@ikff.se 076-1762969

Den internationella kampanjen ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, samlar över 360 organisationer från hela världen i en gemensam kamp för att förbjuda och nedrusta alla världens kärnvapen. Kampanjen grundades 2007 och har sitt huvudkontor i Geneve. I Sverige drivs kampanjen av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Den skotska folkomröstningen och kärnvapen

Idag sker den folkomröstning som avgöra om Skottland ska bli ett självständigt land eller inte. Debatten har handlat mycket om ekonomi och om hur skotsk självständighet skulle kunna påverka Europa i ett större perspektiv. Men omröstningen är också en fråga om de brittiska kärnvapnen. Om skottarna röstar ja till självständighet idag kan den brittiska regeringen bli tvungen att ta en väldigt obekväm debatt om varför de vill behålla sina kärnvapen och var vapnen ska förvaras.

Det skotska partiet Scottish National Party (SNP), som sedan valet 2011 har egen majoritet i det skotska parlamentet, driver att folket ska rösta ja till självständighet. SNP har även sagt att ett självständigt Skottland kommer att förhandla med den brittiska premiärministern David Camerons regering för att flytta Trident, det brittiska kärnvapensystem som idag är stationerat på skotsk mark några mil från Glasgow.

Den brittiska regeringen anser sig ha rätt till att behålla sina kärnvapen. Deras inställning är att Trident ska moderniseras under det kommande decenniet till en beräknad kostnad av över 200 miljarder kronor. Men med ett skotskt ja till självständighet kan Cameron hamna i en sits där han inte har någonstans att göra av sina massförstörelsevapen, eftersom en självständig skotsk regering kan säga nej till att vara kärnvapenvärd. Kostnaden för att bygga en ny kärnvapenbas i England uppskattas till mellan 30-40 miljarder kronor. Det finns med största sannolikhet få människor i England som skulle välkomna att kärnvapnen flyttas till en bas nära deras hemstad.

Debatten visar hur hycklande den brittiska kärnvapenpolitiken är. Camerons regering anser sig ha rätt att behålla Trident med argumenten att det saknas rätt villkor för nedrustning och att kärnvapen har en säkerhetspolitisk funktion. Samtidigt nukefreenow-620x310har samma regering sagt att potentiella kärnvapenbaser i England är en omöjlighet eftersom dessa skulle ligga nära befolkade områden. Det är hyckleri, inte bara med tanke på att Storbritannien sedan 1969 förvarat sina arsenaler några mil från Glasgow, utan också eftersom detta utgör ett uppenbart erkännande av att kärnvapen är ett oacceptabelt farligt vapen. Trident är inte säkerhetsskapande, det är ett hot.

Ett skotskt ja till självständighet skulle skapa just den situation som Cameron sagt sig invänta – förhållanden där det enda kloka och gångbara är att rusta ned istället för att investera ytterligare hundratals miljarder i Trident.

Vad världen behöver är fler modiga stater som Skottland kan visa sig bli, stater som vågar säga nej till kärnvapen och istället verka för deras totala avskaffande. De humanitära effekterna om kärnvapen används är katastrofala – det är ett oacceptabelt vapen. Och även om det blir ett nej, har kärnvapendebatten som skapats kring Skottlands omröstning visat att Storbritannien borde välja nedrustning framför upprustning.

Denna blogg har skrivits med Svenska Läkare mot Kärnvapen och är även publicerad på deras hemsida.

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

Ett steg närmare ett förbud mot kärnvapen

nukefreenow-620x310

Idag gick Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz ut med en inbjudan till ett internationellt regeringsmöte om kärnvapen i Wien senare i år. Det kommer samma dag som över 140 stater samlas i Nayarit i Mexiko för att diskutera humanitära konsekvenser av kärnvapen. Vi ser detta som ytterligare ett steg närmare ett kärnvapenförbud.

Kurzs initiativ kommer bara några månader efter det att Österrikes president Heinz Fischer under FN:s högnivåmöte om kärnvapennedrustning deklarerade att ”Kärnvapen bör stigmatiseras, förbjudas och avskaffas innan de avskaffar oss.”

Mötet i Österrike blir det tredje av historiskt banbrytande regeringsmöten om kärnvapen. Det kommer att lyfta hur världen bäst ser till att kärnvapen aldrig används igen, medvetet eller av misstag. Vi har hela tiden varit tydliga med att den enda rimliga slutsatsen är att kärnvapen förbjuds och avskaffas. Vi anser att mötet i Wien är rätt forum för stater att komma överens om att inleda förhandlingar för detta.

Österrike följer nu Norge och Mexiko och visar internationellt ledarskap genom att driva samtalen ytterligare framåt. Vi gläder vi oss över att det civila samhällets globala mobilisering nu ger resultat. Dock beklagar vi att Sverige visat svagt stöd för det nya initiativet i kärnvapenfrågan. Regeringen saknar en tydlig nedrustningspolitik vilket har försvagat Sveriges röst och inflytande. Sverige kan och borde återta sin plats som nedrustningsaktör och stödja arbetet för ett förbud.

Den globala kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som vi är partnerorganisation till, har spelat en viktig roll i att driva fram den nya humanitära debatten om kärnvapen.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudet. Ett förbudsavtal skulle skapa ett nytt tryck på kärnvapensstaterna att nedrusta, även om dessa stater till en början inte skulle vilja delta i förhandlingarna.

Vi fortsätter arbetet för en kärnvapenfri och säker värld!

294549_275126875837572_8014506_n

 

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

FN-avtal kräver nya regler för svensk vapenexport

Idag har vi lämnat in ett så kallat yttrande om Sveriges ratificering av det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT. På mindre byråkratiskt språk innebär det att utrikesdepartementet har gjort en analys av vad det innebär för Sverige att anslutas sig till ATT, om svensk lag och regelverk behöver förändras, och att vi fått kommentera UD:s slutsatser. Ni som följer min blogg vet att IKFF arbetat länge för att ATT skulle bli verklighet, jag skrev nyligen om vårt arbete här.

IKFF har samordnat ett gemensamt yttrande, eller remissvar, som vi, Amnesty, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ställer sig bakom. Ni kan läsa det här (OBS: tekniskt text).

Sverige exporterar idag krigsmateriel till stater där allvarliga och utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det innebär att tillämpningen av det svenska regelverket för vapenexport inte är i linje med Arms Trade Treaty, som har till syfte att bidra till fred och säkerhet, minska mänskligt lidande, samt främja samarbete, öppenhet och ansvarsfullt agerande av statsparterna.

IKFF anser att Arms Trade Treaty, som antogs av FN i april 2013, ställer krav på nya regler för svensk vapenexport. Avtalet är det första i sitt slag, och det skapar regler för den internationella handeln med vapen, vapendelar och ammunition.

Det svenska regelverket är idag vagt formulerat, och reglerna tolkas till fördel för vapenindustrin. För att Sverige ska kunna leva upp till skyldigheterna under ATT krävs därför skarpare skrivningar i det svenska regelverket. Det rör till exempel bestämmelser om när export inte ska beviljas med hänsyn till mänskliga rättigheter. Stater som ansluter sig till ATT ska också analysera risken för könsrelaterat våld i mottagarlandet innan export av vapen eller ammunition godkänns, något som inte finns inskrivet i det svenska regelverket idag. IKFF kräver att kvinnors rättigheter nu explicit inkluderas i det svenska regelverket för vapenexport.

Arms Trade Treaty ger Sverige en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning för att leva upp till regeringens ambitioner gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det förutsätter att Sveriges egna regler blir skarpare.

Nu fortsätter vi arbetet för att stoppa svensk vapenexport till människorättskränkare. Under året kommer vi att arbeta gentemot den kommitté med riksdagsledamöter som ska ta fram förslag på ett nytt regelverk för vapenexport för att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater. Det är viktigt att kommittén tar hänsyn till ATT, som till exempel säger att risken för genusbaserat våld måste utvärderas innan vapen exporteras.

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt UNDHR

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum?

Nigerianska säkerhetsstyrkor grep i förra veckan över 150 misstänkta medlemmar i den militanta gruppen Boko Haram. Gruppen har genomfört ett antal våldsdåd i Nigeria under de senaste åren. För ett par veckor sedan kom rapporter om dödsskjutningar i delstaten Yobe, i norra delen av landet, där Boko Haram tidigare utfört en rad attacker. Även om gripandet utgör en framgång i kampen mot våldet, lider det nigerianska samhället av svåra och grundläggande problem som måste bemötas för att långsiktig fred och stabilitet ska bli möjlig.

Händelserna i norra Nigeria har liknats vid konflikten i Nordirland. Bombningar mot bland annat det lokala FN-kontoret har uppmärksammas av media, men mellan dåden råder tystnad. Under tiden sker inskränkningar av HBT-personers rättigheter genom nationell lagstiftning, och kvinnors rättigheter beskärs lokalt under förevändningar av religiös fundamentalism.

Nigeria är ett förhållandevis ungt land med en skör demokrati. Motsättningarna mellan de norra och södra regionerna är stundtals stora. Utifrån ett handelsekonomiskt perspektiv presenteras Nigeria ofta som ett positivt exempel, men det nigerianska samhället präglas av en utbredd korruption, brister i grundläggande mänskliga rättigheter och stora socioekonomiska klyftor. De enorma inkomsterna från landets oljehandel kommer inte den större befolkningen tillgodo. Samtidigt vet vi att externa intressen spelar in på sätt som förhindrar utveckling mot fred och stabilitet. Det sker i en rad samhällen som befinner sig i en våldsspiral – må det vara gällande olja i Nigeria eller mineraler i DR Kongo. Det är oacceptabelt.

Vi lever i en tid där ingen människa och inget land är en ö. En lokal fråga kan lätt få globala konsekvenser. Detta är en av anledningarna till varför den oroande utvecklingen i Nigeria borde ge upphov till ökade insatser från nationella och internationella aktörer, i enlighet med idén om ”early warning” – behovet av att tidigt identifiera länder som befinner sig i riskzonen för konflikt, så att snabba och förebyggande insatser kan sättas in. Tidiga varningssystem måste överlag få en tydligare roll i konfliktförebyggande arbete, och Nigeria utgör ett tydligt exempel på varför dessa system måste vara känsliga för kvinnors verklighet och bristande säkerhet. Våldet i Nigeria drabbar i stor utsträckning kvinnor, och det sker inte bara direkt genom vålds- och terrordåd. Ett tydligt tecken på att ett land eller ett område militariseras är att även våldet i hemmet ökar, och att traditionella och begränsande könsnormer fördjupas. Vår systersektion i DR Kongo rapporterar att det sexuella våldet i landet inte längre utförs främst av stridande soldater. Det handlar om en våldskultur som genom en förvriden syn på manlighet har normaliserat våld mot kvinnor, och vi ser det om och om igen i andra militariserade länder. Colombia utgör ytterligare ett exempel, ett land som också omnämns i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare om sexuellt våld i konflikter. Med ett genusperspektiv i early warning-system kan insatser utformas på ett sätt som stödjer hela befolkningen. Därigenom ökar möjligheten för att tillgodose också kvinnors säkerhetsbehov vilket – som vi alla vet – är en förutsättning för kvinnors politiska deltagande, och därigenom för långsiktig stabilitet och fred.

Annie Mbami Matundu (WILPF DRC) och Joy Onyesoh (WILPF Nigeria)

Mot bakgrund av detta har vi all anledning att rikta blicken mot Nigeria. IKFF/WILPF Nigeria skrev nyligen ett uttalande om situationen, vilket kopplar samman oroligheterna med bristen på ekonomisk och social rättvisa, inte minst vad gäller kvinnors situation. Det råder brist på preventivt arbete kring våld mot kvinnor i regionen, och i Nigeria är läget kritiskt.  Kvinnors tillgång till utbildning, hälsovård och arbete är fundamentala beståndsdelar för att bekämpa våldsproblematiken. Trots detta lade Nigeria år 2010 mer än 1,724 miljoner USD på militären och vapen – en betydligt större summa än den som reserverats för finansiering av utveckling och jämställdhet.

Produktionen, spridningen och nyttjandet av vapen utgör ett område inom vilket internationella och nationella aktörer kan göra stora insatser för att förebygga våldsspiraler som den vi nu ser i Nigeria. För att skapa reell och långsiktig säkerhet krävs krafttag mot den illegala vapenhandeln, samt bättre kontroll och reglering av den legala vapenhandeln. Vad gäller den illegala vapenhandeln presenterade SIPRI nyligen rapporten ”Maritime Transport and Destabilizing Commodity Flows”. Den visar att över 60 % av de fartyg som används för illegal transport, och transport som bryter mot sanktioner, av bland annat narkotika och vapen ägs av företag baserade i EU-länder, Natoländer och i andra OECD-länder. Detta utgör ett enormt och globalt problem, och berörda länder måste ta ett mycket större ansvar för att hindra den illegala handeln med bland annat vapen. Regleringen av den legala vapenhandeln är också en högaktuell fråga, eftersom slutförhandlingarna för ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT) äger rum i FN i juli. Förhandlingarna och det efterföljande avtalet måste innehålla en förståelse för vikten av att förebygga väpnat våld och dess effekter. Avtalet måste innehålla hänvisningar till humanitär rätt, och en insikt om att män och kvinnor drabbas olika av en hög närvaro av vapen. Nigeria utgör ett tydligt exempel på hur spridningen av vapen står i vägen för reell utveckling och stabilitet. Ännu ett dagsaktuellt exempel finner vi i Rysslands överföring av vapen till Syrien.

Inrikes oroligheter, tillsammans med den stora förekomsten av vapen och olaglig vapenhandel, indikerar att större problem står för dörren i Nigeria. Det ökade våldet mot kvinnor är ytterligare en varningssignal. Vi vet att ökat sexuellt och genusbaserat våld utgör en indikation på att risken för konflikt höjts, men det leder alltför sällan till breda, preventiva åtgärder. Det internationella samhället tenderar istället att ingripa för sent. Det är med andra ord dags att uppmärksamma problemen i Nigeria och vidta breda åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter och minska förekomsten och spridningen av vapen. Så ser riktigt konfliktförebyggande och fredsskapande arbete ut.

Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland

Måndagens diskussioner på Folk och Försvars rikskonferens gick under rubriken ”Säkerhet och förändring i vår värld”. Håkan Juholt (S) inledde dagen med att konstatera något som IKFF länge argumenterat för: säkerhetspolitikens ”hårda kärna” är inte militär förmåga. Enligt Juholt handlar säkerhetspolitik i grunden om relationer mellan människor, om hur vi förhåller oss till andra människor här hemma och i omvärlden. Kort sagt: en modern säkerhetspolitik utgår från behovet av mänsklig säkerhet i bred bemärkelse. Det är ett starkt och positivt besked från (S).

Juholt lade stort fokus på att ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet utgör ett säkerhetspolitiskt problem i Europa. Och visst är det så, i synnerhet för kvinnor. Kvinnodominerande yrken i EU:s medlemsländer, så som mödrahälsovård, drabbas av nedskärningar. Ungern antar en konstitution som riskerar att allvarligt inskränka kvinnors rätt till abort, och även i Spanien verkar abortlagstiftningen försvagas. Detta handlar i högsta grad om mänsklig säkerhet, och vi hoppas att insikten om hur krisen drabbar kvinnor finns med i Juholts nya säkerhetspolitiska analys. Den lyste tyvärr med sin frånvaro under anförandet i Sälen. Vi hoppas också att Socialdemokraternas utgångspunkt i den enskilda människans säkerhet och trygghet gäller även för politiska insatser utanför Europa. Det skulle innebära ett starkt fokus på nedrustning, samt på civilsamhällets arbete och potential för att bygga säkerhet och fred.

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Taget från Flickr

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Flickr (creative commons)

Under Jan Björklunds efterföljande tal kastades deltagarna på Sälens Högfjällshotell istället tillbaka till det kalla kriget. Eller i alla fall till den säkerhetssyn som rådde då. ”Ett förlorat Gotland är mycket svårt att återta” sa Björklund i ett anförande som vittnar om en omodern syn på såväl hot som säkerhet. Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland. I relation till Ryssland måste en aktiv säkerhetspolitik istället utgå från att stödja demokratiska krafter i landet så att de verkliga problemen – korruption, bristande demokrati och maktanspråk hos en okontrollerad ekonomisk elit – kan bekämpas. Det görs genom samarbete och stöd. Inte genom bandvagnar på Gotland.

Jan Björklund avslutade sitt anförande med att identifiera säkerhetpolitikens yttersta mål: att nästa generation ska få leva i demokrati och frihet. Hur han får ihop det med sin militaristiska syn på säkerhet förstår inte jag. Men så tror jag inte att Björklund förstår hur IKFF får ihop sin analys heller. Fast ändå kan jag inte låta bli att undra; om det är något det senaste decenniet borde ha lärt Björklund och hans kollegor, är det att hållbar demokrati inte kan byggas genom militära insatser. Det kräver istället långsiktigt och omfattande civilt stöd till internationella, nationella och lokala organisationer som jobbar med demokratisering från grunden. Experterna är eniga om att kvinnorättsorganisationer har en absolut central roll i det arbetet.

Därtill kan vi inte låta bli att ställa frågan: innefattar Björklunds säkerhetspolitiska mål även medborgare i till exempel Saudiarabien och Bahrain? För som bland annat Kristna Fredsrörelsen poängterat, identifierar Tolgfors stolt den svenska insatsen i Libyen som ett bidrag till gemensam säkerhet samtidigt som den svenska vapenexporten till diktaturer fortsätter. I Bahrain, till exempel, slår diktaturregimen ned fredliga demonstrationer för just demokrati och frihet. Samtidigt får ”Försvarsexportmyndigheten” (läs statsfinansierade vapenlobbyn) i budgetpropositionen för 2012 över 75 miljoner kronor till sitt förfogande, för att som det beskrivs på hemsidan ”främja export inom försvarssektorn till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik”. Det motsvarar över 330 000 årsavgifter för medlemskap i IKFF. Eftersom du inte kan kräva dina skattepengar tillbaka får du gärna balansera upp med ett medlemskap hos oss! Halva din medlemsavgift går till det internationella arbetet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar