Bloggarkiv

– Vi måste försvara oss 

Några dagar efter dådet mot Charlie Hebdo i Paris tillträdde jag som generalsekreterare för IKFF.

Runt om ser vi en upptrappning av fascism, rädsla och argument att vi måste försvara oss, rusta upp. Som en krypande eldslåga slickar rädslan våra fötter och i glöden gror misstankarna, vem finns runt hörnet?

Röster höjs som säger att vår demokratiska modell har inte fungerat, att solidaritet och fredliga lösningar inte har fungerat. Titta själv, säger någon, se alla dessa europeiska pojkar som frivilligt anmäler sig till IS, hur är det möjligt? Se hur naiva vi varit!

Attentat mot Charlie Hebdo har piskat fram två trender som jag uppfattar det. En är att vi ska stå enade för yttrandefriheten, mot terrorism och rasism. Den andra är hatet som frodas på internet och uppfattningar om den andre som i grunden hatisk, mordisk och inte att lita på, och att västvärlden är dekadent och slapphänt som tillåter detta.

Jag har nyligen bott i Jerusalem där rädslan växer för varje dag, där våld och militarism är vardag. Säkerhet genom militära medel är huvudfokus för de israeliska politikerna. Man vänjer sig lätt vid vapen när man handlar en morotsjuice, scannar in handväskan i varuhuset och passerar böjda huvuden vid checkpointen. Rädslan och hatet mot den andre föder nya hatiska aktioner och i sociala medier piskas en machostämning upp som är chockerande att följa på nära håll.

Nu ser vi liknande tendenser här, rysskräcken tas fram, ubåtarna hotar återigen Sverige, terrordåd mot moskéer och synagogor i Europa. Då är det lätt att sluta sig inom sin grupp och låta fascismen gro. Vi befäster en uppfattning om att vi aldrig kommer att bättra oss, att vår primära instinkt är att vara själviska och se om sitt eget hus, att konflikt är oundvikligt. Den starke slår den svage och vi måste rusta oss. Våld kan förvisso ses som den sista utvägen, men att vi ändå måste se till att vara rustade att använda det när det behövs. För att det ska smälla verkar vi övertygande om. Rädslan blir till ett normaltillstånd, och tanken om att människans inre drivkraft är att besegra varandra. Rädslan som också är en grundsten i en militariserad politik.

Så vänjer oss vid konflikter, eller som någon sa om konflikten i Israel/ Palestina; folkgrupper har alltid besegrat varandra, så den konflikten är väl inte särskilt upprörande?

Här spelar dessvärre media en stor roll, i den journalistiska dramaturgin ligger uppdraget att renodla konflikter, lyfta fram den starka och den svaga, rapportera när något hänt. När det smäller drar mediebolagen in med sina kameror och reportrar, och ut igen, likt militära operationer surrar de kring krigs- och katastrofplatser, adrenalinet pumpar, och ”årets fotograf” blir ofta en man som fotograferat något krig.

Men ibland vill vi sola oss i Malalas fredpris, skänka några hundralappar till en organisation vi tror på, applådera de goda insatserna. Men utan skottet – hade hon fått priset? Och hade den kamp som förs varje dag runt om i världen för barns, och inte minst flickors, rätt till utbildning överhuvudtaget uppmärksammats?

I grund och botten är rädslan, hotet och våldet den berättelse vi valt att skriva under på som människans normala tillstånd. Därför anses det vettigt att militären har så stort inflytande över utrikespolitiken, att vi ska satsa stora andelar av våra skattepengar på ett försvar, att pojkar blir män i försvaret, att det är en bra fostran. Men det finns även en annan berättelse. Den om människor, inte minst kvinnor, som med fredliga medel löser konflikter på lokal nivå. De som kämpar i tystnad och utan erkännanden för att bygga upp samhällen från grunden.

I år är det hundra år sedan över tusen kvinnor samlades mitt under brinnande världskrig för att protestera mot krig och militarism. De lade grunden till den internationella fredsorganisation vi idag är.

Jag vill att 2015 blir ett år då vi försvarar en annan syn på vad som är normaltillstånd. Inte krig, upptrappning och ännu mer vapen – utan fred och samverkan, andra drivkrafter som finns inom människan måste lyftas fram.

I Sverige har kvinnor som Matilda Widergren, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Signe Höjer, Kerstin Hesselgren Alva Myrdal, Inga Thorsson, Barbro Bang Alving och Ingrid Segerstedt­ Wiberg engagerat sig i IKFF.

Gå med du också i vår 100-åriga kamp för fred och frihet. Stöd vårt arbete för att en annan berättelse ska få fotfäste och för att bygga en annan värld. Det är möjligt.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Ylva Bergman tillträdde posten som generalsekreterare för IKFF i början av januari. Läs pressmeddelandet här.

Blandade känslor efter Nordiskt Forum

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter fyra intensiva dagar på Nordiskt Forum – New Action on Women’s Rights i Malmö. Det tar ett tag att smälta så många upplevelser och intryck.

Vi åkte till Nordiskt Forum för att prata antimilitarism. För oss handlar antimilitarism om att kritisera hela det patriarkala, våldscentrerade säkerhetspolitiska system som råder idag. På forumet var det många som var nyfikna på IKFF och många IKFF:are var stolta över att vara del av den antimilitaristiska kampen! Jag träffade människor som efter att ha lyssnat på våra diskussioner och mitt tal (5h och 11min in i klippet) för första gången i sitt liv börjat reflektera över militarisering av samhällen, hur normaliserat det är, och vad det gör med oss. Hur vi ser det som självklart att vi ska lösa konflikter med våld, till exempel. Det är stort och omtumlande tycker jag, att vi får bidra till att människor tänker på nya sätt. Tack alla ni som valde att lyssna och vara nyfikna! Vi hoppas att ni vill fortsätta diskutera med oss.

IMG_0851

Cynthia Enloe talar i arenan på Nordiskt Forum.

Nordiskt Forum hade bjudit in Cynthia Enloe att delta som talare. Hon är professor på Clark University och medlem i IKFF:s internationella akademiska nätverk. Cynthia är en av de främsta och skarpaste tänkarna kring militarism ur ett feministiskt perspektiv. Hon visar hur den påverkar kvinnors liv runt om i världen. Vad som helst kan bli militariserat och vi får aldrig sluta vara nyfikna, säger hon. Varför tar vi saker, som att människor har fiender, som självklara?

Under forumet arrangerade vi seminariet Women’s Power to Stop Fascism, ett samtal mellan idéhistorikern Edda Manga och Cynthia Enloe. Vi ville sätta fingret på fascismen, hur den hotar vår demokrati och de mänskliga rättigheterna. Men också hur den normaliseras genom att fascistiska partier förskjuter agendan. De ideologiskt fascistiska partierna är i minoritet vilket innebär att det är tystnaden från majoriteten som är det farligaste. Vi måste hela tiden vara på vår vakt för att stoppa rasistiska, sexistiska, homofoba och transfoba värderingar från att bli normaliserade och vi måste arbeta på alla fronter för att människor inte ska välja sådana organisationer och partier. Det är vårt jobb som feminister.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women's Power to Stop Fascism.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women’s Power to Stop Fascism.

Många av er har nog läst om att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne, som tillhör Framskrittspartiet, var uppe på scenen och deltog i forumets avslutningsceremoni. Jag satt i publiken och blev väldigt överraskad över detta. IKFF har inte suttit med i styrgruppen för forumet. Samtidigt är vi som medlemmar i Sveriges Kvinnolobby medarrangörer till hela arrangemanget. Vi var inte informerade om upplägget och beslutet att bjuda in Horne. Eftersom detta rörde just Framskrittspartiet, borde diskussionen självklart ha nått alla medlemsorganisationer. Vi kommer att vara mer på vår vakt framöver för att ta diskussionen i alla forum där den behövs.

Fremskrittspartiet är ett rasistiskt, sexistiskt, homo- och transfobiskt parti som inte hör hemma på ett forum om jämställdhet och feminism. Särskilt med ett upplägg som inte ifrågasätter och blottlägger deras politik, vilket tyvärr var fallet under avslutningsceremonin på Nordiskt Forum. Partiet har bland annat verkat för tvångsdeporteringar av romer. Horne har uttalat att hon tycker att ansvaret för våldtäkt ligger lika mycket hos offret som hos förövaren. Den norska regeringen, där partiet ingår, har nyligen också öppnat upp för kommunala förbud mot tiggeri. Horne skulle aldrig ha bjudits in.

En sak som jag bär med mig från Nordiskt Forum, och från den kritiska debatt som nu förs, är att det inte finns någon immunitet mot normalisering av förtryckande idéer och system. Men lika viktigt är att det alltid finns varningssignaler i form av kritik från någon som ser andra saker, har mer kunskap och andra erfarenheter än den som har tolkningsföreträdet. För varje feminist som upplever sig exkluderad på grund av maktstrukturer inom rörelsen, kommer vi ett steg längre bort från målet. Signalerna måste fångas upp och debatten måste föras. Så länge vi driver den med ett gemensamt mål – frihet från förtryck och diskriminering och feministisk frigörelse för alla – är konflikter lika oundvikliga som de är nödvändiga. Det är hur vi hanterar dem som är nyckeln.

Jag är mitt i denna diskussion hoppfull. Inte minst över att reaktionerna i Sverige varit så starka. Det visar att det finns en kraft, en organisering och ett motstånd mot normaliseringen. Fremskrittspartiet är i hög grad normaliserat i Norge, de sitter i regeringen. Sverige får aldrig gå samma väg. Vi kanske till och med kan väcka tankar i våra nordiska grannländer. Bara i det, har Nordiskt Forum tjänat ett viktigt syfte.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women, tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

IKFF:s roll är att ringa i alarmklockan för den normalisering som sker kring militarisering. Under Nordiskt Forum var vårt budskap att många av de frågor som diskuterades går att lösa. Barnmorskors sönderstressade arbetssituation, brist på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, konflikter som verkar ändlösa, fattigdom och klimathotet. Men då måste dessa frågor prioriteras. Det gör inte världens ledare idag. Prioriteringar syns i ekonomin, det är bara att följa pengarna. Varje år lägger regeringar världen över sammanlagt 1750 miljarder dollar på militära utgifter. Den här summan motsvarar 2500 år av UN Womens budget, det organ i FN som har ansvar för kvinnors rättigheter.

Det är så tydligt. Det som prioriteras är militären och vapenindustrin, manligt dominerade branscher som genomsyras av maskulinitetsnormer och inpräntade föreställningar om att väpnat våld eller hot om våld är ett bra sätt att lösa konflikter på. Vi feminister måste protestera. Vi måste ta vår egen säkerhet på allvar och göra motstånd mot prioriteringar som värderar människors säkerhet olika beroende på till exempel könstillhörighet.

Ibland förhåller sig kvinnorörelser och feministiska rörelser allt för mycket till de rådande spelreglerna. Vi måste bli mycket mer kritiska mot hela systemet. Det går inte att ”skydda” kvinnor genom militarism som genomsyras av maskulinitetsnormer kring kön och våld. Det bästa sättet att stoppa konfliktrelaterat sexuellt våld, till exempel, är att stoppa väpnade konflikter, bekämpa patriarkala strukturer och öka kvinnors makt. Det är den målbilden som feminister ska ha.

Att det antimilitaristiska perspektivet inte är självklart inom kvinnorörelsen och de feministiska rörelserna vet vi, och det märktes även på Nordiskt Forum. Vi är samtidigt glada över att slutdokumentet innehåller skrivningar om nedrustning. Så här står det:

De nordiska regeringarna främjar fredsi­nitiativ, minskar militärutgifter, slutar sälja vapen som i hög utsträckning drabbar barn och kvinnor, och tillsätter nedrust­ningsambassadörer och förstärker sitt aktiva arbete med att avskaffa kärnvapen.”

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Visst är det så att IKFF hade velat gå längre kring de här skrivningarna. Den nordiska kvinnorörelsen måste ta ansvar för hur våra länders beslut och agerande påverkar andra delar av världen. Att våra länder stödjer diktaturer och övergrepp mot mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors, genom vår vapenindustri är oacceptabelt. Vi tycker att den feministiska rörelsen ska vara emot all vapenexport, till exempel, och vi arbetar för att kärnvapen helt enkelt förbjuds genom ett nytt internationellt avtal. Det hade vi gärna sett i dokumentet, men vi var flera som skulle kompromissa. Det är bra att antimilitarismen finns med och vi kommer att fortsätta arbeta för detta!

Jag tar med mig så mycket från Nordiskt Forum. Jag tar med mig upplevelsen av att plötsligt se Horne ta plats på scenen. Reaktionerna som följt, både mina egna och andras. Men jag tar också med mig enskilda möten, lärdomar och kraften som

fanns på forumet, all aktivitet och alla seminarium, det nordiska samarbetet och våra medlemmar som gjorde ett fantastiskt jobb i vår monter. Jag vet att vi har kapacitet att föra flera kamper samtidigt, för förändring inåt och utåt. Jag tror de går hand i hand. Hela erfarenheten av Nordiskt Forum har bara gjort mig än mer övertygad om att det är möjligt.

Jag hoppas att debatten nu fortsätter. Jag hoppas på stora mått av nyfiket och ödmjukt lyssnande inom kvinnorörelsen i Sverige. Jag börjar med mig själv och IKFF. Vi ska fortsätta att ställa frågor kring vem som för talan på vems bekostnad, i Sverige och även inom vår internationella organisation. Cynthia Enloe har förklarat det väl: ”We never become feminists, it never ends, we are always becoming feminists”. Vi får aldrig stagnera.

Vi har en hel del kvar att göra som IKFF:are. Jag hoppas du är redo för utmaningen för nu är det Women’s Power to Stop War som gäller!

Red_pos_a global_dove

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

Costa Rica – en fredsnation?

Här kommer en gästblogg från Ester Harrius som just besökt vår systersektion i Costa Rica tillsammans med vår internationella handläggare Tove Ivergård.

Costa Rica har ingen stående armé sedan dåvarande presidenten José Figueres Ferrer år 1948 symboliskt hackade sönder en stor mur och avskaffade armén. Sedan dess har Costa Rica varit stolt över att vara en öppen fredsnation. Efter en spännande praktik på IKFF fick jag möjligheten att besöka vår systersektion i landet tillsammans med Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF. Vi åkte för att lära känna sektionen lite bättre och höra mer om hur en fredsorganisation arbetar i en fredsnation.

Första dagen tog IKFF Costa Rica med oss för att visa ett projekt av landets polis, som de är med och stöttar. I ett gammalt fängelse, som nu har blivit ett museum och en plats för barn, samlades vi tillsammans med massvis av poliser, blåa fredstomtar och hundratals barn för julfirande. Runt en julgran låg en stor hög med paket. Barnen fick ett paket i utbyte mot att de lämnade in sina leksakspistoler och andra krigsleksaker.

poliermedbarn2

Att Costa Rica är en fredsnation var något som fick Mitzy Stark, en av de medlemmar som har varit aktiv längst i sektionen, att flytta dit. Innan dess hade hon varit engagerad i IKFF i sitt hemland USA, och jobbade då hårt mot Vietnamkriget. Men till slut fick hon nog av att leva i det hårt militariserade USA, ett land som går ut i ett krig efter ett annat. Hon bestämde sig då för att flytta till Costa Rica för att bedriva fredsarbete därifrån.

Men trots att Costa Rica inte har någon stående armé, och trots att polisen arrangerar ickevåldsaktiviteter (som julfirandet med barnen) så börjar delar av polisen och samhället sakta men säkert att bli mer våldsamt. Adilia Caravaca, jurist,engagerad i sektionen, samt IKFF:s internationella ordförande, berättade för oss om förändringarna i landet. Hon menar att polisen har blivit allt mer beväpnad och hotande under till exempel demonstrationer. Hon berättar: Det är också många som önskar sig att militär eller paramilitära grupper ska ”skydda” gränsen mot Nicaragua, något som går emot Costa Ricas lagar. USA:s våldsamma ”war on drugs” påverkar också Costa Rica som har kommit att bli en mellanhand mellan Latinamerika och USA.

mitzyochana2

Mitzy (v) och Ana (h) ”Alla sektioner är olika. Vi har ingen armé här eftersom kriget inte är här, lyckligtvis. Men det är krig i många andra länder, och det är vi emot” – förklarar Ana Mondrus, IKFF Costa Ricas ordförande.

Landets identitet som fredsnation fläckas också av att många civila äger vapen. Vapentillverkare, och till viss del medier, har övertygat delar av befolkningen att de behöver beväpna sig för att skydda sig. IKFF ser att ökat civilt vapeninnehav snarare leder till ökad osäkerhet i landet, i rika såväl som utsatta områden.

Adilia Costa Rica

Adilia Caravaca, IKFF:s internationella ordförande.

Under en biltur med Adilia åker vi förbi en stor samling människor utanför en vit byggnad. Adilia berättar att de är där för att registrera sina vapen. Varje dag står lika många människor där i väntan på att få sitt intyg. Det är ganska mycket byråkrati och de måste vänta ett tag, säger Adilia, men det är vårt jobb att göra det mycket svårare för människor att äga vapen, fortsätter hon. Till exempel lobbar de politiker för de ska inse kopplingen mellan vapeninnehav och våld mot kvinnor, och för att göra det omöjligt för män med våldsbakgrund att äga vapen.

Costa Rica är IKFF:s äldsta sektion i Central/Sydamerika-regionen och de hoppas kunna hjälpa till att starta upp fler sektioner i Sydamerika. På det sättet kan de stärka samarbetet regionalt då många länder delar liknande problem, och yngre generationer kan ta vid och föra arbetet framåt.

Jag tycker att vi alla måste erkänna freden som en rättighet. Fred betyder många saker; ett liv utan våld, utan diskriminering och med matsäkerhet till exempel. Att Costa Rica har varit utan armé i 60 år nu är fantastiskt. Det visar att det är möjligt – Adilia Caravaca

Ester Harrius, projektassistent

allamedjennifer

Ester, Tove, Ana Mondrus, Jennifer Lizano, Mitzy Stark

 

 

Matlagningsprogram med smak av krig

Ibland påminns jag om hur militarismen är normaliserad i vår vardag. Igår fick jag den till exempel serverad direkt från SVT i programmet ”Nya Landgång”.

Vi är lyckligt lottade i Sverige. Vi har inte behövt genomgå fasorna av ett krig på många år. Men som Virginia Wolf skrivit (och som Cynthia Enloe uppmärksammat oss på om igen på senare år): ”Militarisation happens in peaceful societies”. Någonstans längs vägen har Försvarsmakten kommit att uppfattas som en myndighet bland många andra. Men det är den inte. Deras grundläggande uppgift är alltjämt att med våld och militära medel hävda Sveriges suveränitet.

Genom rekryteringskampanjer, prova-på-tält på ungdomsmässor och andra sätt vill Försvarsmakten ge sig själva en annan bild, främja andra sidor. Jag förstår varför, de står inför ett stort rekryteringsdilemma efter att värnplikten avskaffades. Men vi får inte glömma att ställa oss kritiska, ifrågasätta och klia oss i huvudet när vi ”bombarderas” (till och med språket går inte fritt) av bilden av Försvarsmakten som vilken myndighet och arbetsplats som helst.

Foto: Försvarsmakten

Foto: Försvarsmakten

SVT:s val att göra ett mysigt matlagningsprogram på ”toppmoderna ubåten HMS Halland” med tipsrutan att tittare också kan besöka ubåten anser jag är olyckligt. Det bidrar till bilden av Försvarsmakten som något trevligt och mysigt, trots att myndighetens existens bygger på utgångspunkten att våld och vapen kan skapa säkerhet. Precis som medlemmar i våra systersektioner som lever i konfliktdrabbade områden, är vi av en annan åsikt. Det är väldigt få vanliga kontorsjobb där du även tränas i och slutligen förväntas kunna döda.

 

Jag klarar mig utan epitetet ”mysmyndigheten” Försvarsmakten, särskilt i mitt vardagsrummet.

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar