Bloggarkiv

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum?

Nigerianska säkerhetsstyrkor grep i förra veckan över 150 misstänkta medlemmar i den militanta gruppen Boko Haram. Gruppen har genomfört ett antal våldsdåd i Nigeria under de senaste åren. För ett par veckor sedan kom rapporter om dödsskjutningar i delstaten Yobe, i norra delen av landet, där Boko Haram tidigare utfört en rad attacker. Även om gripandet utgör en framgång i kampen mot våldet, lider det nigerianska samhället av svåra och grundläggande problem som måste bemötas för att långsiktig fred och stabilitet ska bli möjlig.

Händelserna i norra Nigeria har liknats vid konflikten i Nordirland. Bombningar mot bland annat det lokala FN-kontoret har uppmärksammas av media, men mellan dåden råder tystnad. Under tiden sker inskränkningar av HBT-personers rättigheter genom nationell lagstiftning, och kvinnors rättigheter beskärs lokalt under förevändningar av religiös fundamentalism.

Nigeria är ett förhållandevis ungt land med en skör demokrati. Motsättningarna mellan de norra och södra regionerna är stundtals stora. Utifrån ett handelsekonomiskt perspektiv presenteras Nigeria ofta som ett positivt exempel, men det nigerianska samhället präglas av en utbredd korruption, brister i grundläggande mänskliga rättigheter och stora socioekonomiska klyftor. De enorma inkomsterna från landets oljehandel kommer inte den större befolkningen tillgodo. Samtidigt vet vi att externa intressen spelar in på sätt som förhindrar utveckling mot fred och stabilitet. Det sker i en rad samhällen som befinner sig i en våldsspiral – må det vara gällande olja i Nigeria eller mineraler i DR Kongo. Det är oacceptabelt.

Vi lever i en tid där ingen människa och inget land är en ö. En lokal fråga kan lätt få globala konsekvenser. Detta är en av anledningarna till varför den oroande utvecklingen i Nigeria borde ge upphov till ökade insatser från nationella och internationella aktörer, i enlighet med idén om ”early warning” – behovet av att tidigt identifiera länder som befinner sig i riskzonen för konflikt, så att snabba och förebyggande insatser kan sättas in. Tidiga varningssystem måste överlag få en tydligare roll i konfliktförebyggande arbete, och Nigeria utgör ett tydligt exempel på varför dessa system måste vara känsliga för kvinnors verklighet och bristande säkerhet. Våldet i Nigeria drabbar i stor utsträckning kvinnor, och det sker inte bara direkt genom vålds- och terrordåd. Ett tydligt tecken på att ett land eller ett område militariseras är att även våldet i hemmet ökar, och att traditionella och begränsande könsnormer fördjupas. Vår systersektion i DR Kongo rapporterar att det sexuella våldet i landet inte längre utförs främst av stridande soldater. Det handlar om en våldskultur som genom en förvriden syn på manlighet har normaliserat våld mot kvinnor, och vi ser det om och om igen i andra militariserade länder. Colombia utgör ytterligare ett exempel, ett land som också omnämns i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare om sexuellt våld i konflikter. Med ett genusperspektiv i early warning-system kan insatser utformas på ett sätt som stödjer hela befolkningen. Därigenom ökar möjligheten för att tillgodose också kvinnors säkerhetsbehov vilket – som vi alla vet – är en förutsättning för kvinnors politiska deltagande, och därigenom för långsiktig stabilitet och fred.

Annie Mbami Matundu (WILPF DRC) och Joy Onyesoh (WILPF Nigeria)

Mot bakgrund av detta har vi all anledning att rikta blicken mot Nigeria. IKFF/WILPF Nigeria skrev nyligen ett uttalande om situationen, vilket kopplar samman oroligheterna med bristen på ekonomisk och social rättvisa, inte minst vad gäller kvinnors situation. Det råder brist på preventivt arbete kring våld mot kvinnor i regionen, och i Nigeria är läget kritiskt.  Kvinnors tillgång till utbildning, hälsovård och arbete är fundamentala beståndsdelar för att bekämpa våldsproblematiken. Trots detta lade Nigeria år 2010 mer än 1,724 miljoner USD på militären och vapen – en betydligt större summa än den som reserverats för finansiering av utveckling och jämställdhet.

Produktionen, spridningen och nyttjandet av vapen utgör ett område inom vilket internationella och nationella aktörer kan göra stora insatser för att förebygga våldsspiraler som den vi nu ser i Nigeria. För att skapa reell och långsiktig säkerhet krävs krafttag mot den illegala vapenhandeln, samt bättre kontroll och reglering av den legala vapenhandeln. Vad gäller den illegala vapenhandeln presenterade SIPRI nyligen rapporten ”Maritime Transport and Destabilizing Commodity Flows”. Den visar att över 60 % av de fartyg som används för illegal transport, och transport som bryter mot sanktioner, av bland annat narkotika och vapen ägs av företag baserade i EU-länder, Natoländer och i andra OECD-länder. Detta utgör ett enormt och globalt problem, och berörda länder måste ta ett mycket större ansvar för att hindra den illegala handeln med bland annat vapen. Regleringen av den legala vapenhandeln är också en högaktuell fråga, eftersom slutförhandlingarna för ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT) äger rum i FN i juli. Förhandlingarna och det efterföljande avtalet måste innehålla en förståelse för vikten av att förebygga väpnat våld och dess effekter. Avtalet måste innehålla hänvisningar till humanitär rätt, och en insikt om att män och kvinnor drabbas olika av en hög närvaro av vapen. Nigeria utgör ett tydligt exempel på hur spridningen av vapen står i vägen för reell utveckling och stabilitet. Ännu ett dagsaktuellt exempel finner vi i Rysslands överföring av vapen till Syrien.

Inrikes oroligheter, tillsammans med den stora förekomsten av vapen och olaglig vapenhandel, indikerar att större problem står för dörren i Nigeria. Det ökade våldet mot kvinnor är ytterligare en varningssignal. Vi vet att ökat sexuellt och genusbaserat våld utgör en indikation på att risken för konflikt höjts, men det leder alltför sällan till breda, preventiva åtgärder. Det internationella samhället tenderar istället att ingripa för sent. Det är med andra ord dags att uppmärksamma problemen i Nigeria och vidta breda åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter och minska förekomsten och spridningen av vapen. Så ser riktigt konfliktförebyggande och fredsskapande arbete ut.

En säkerhetspolitik värd namnet på Folk och Försvars rikskonferens?

Idag börjar årets Rikskonferens i regi av Folk och Försvar. Inför konferensen har flera tunga aktörer rest krav på mer resurser till militären. ÖB skrev redan i höstas att Försvarsmakten behöver mer pengar efter 2014. Det motiveras bland annat med kostnader för krigsmateriel. Därtill publicerade Officersförbundet nyligen en rapport med slutsatsen att ytterligare 8 miljarder krävs till försvarsbudgeten.

Till bakgrund för det nya insatsförsvaret ligger idén att svensk säkerhetspolitik till sin helhet ska kunna motverka konflikter i regioner långt utanför Sveriges gränser. Det är bra. Men det görs inte bäst genom att Sveriges försvarsbudget ökar för att försvaret ska kunna köpa fler vapen. Denna envishet med att fortsätta angripa säkerhetspolitiska hot genom militära metoder är inte bara oerhört dyr – det visar växande försvarsutgifter i flera länder. Det är framförallt inte heller en lösning. Militära satsningar kan inte lösa de riktigt stora säkerhetspolitiska problemen, som dessutom ofta ligger till grund för väpnade konflikter, så som klimathot, fattigdom och bristande demokrati. De senaste 10 årens ökning av världens militära utgifter med 50 % – till ofattbara 1 630 miljarder US dollar – har inte gett valuta för pengarna. Militära insatser kan som mest kan stilla symptomen av väpnat våld och aldrig lösa grundproblematiken.

Medan vi fortsätter satsningar på symptomhantering, bortprioriteras insatser som skulle bidra till verkliga lösningar som inkluderar allas rätt till säkerhet. Sveriges militära insats i Libyen är ett sådant exempel, då vår potential och möjlighet att bidra med civilt och konfliktförebyggande arbete inte togs till vara. Idag vet vi till exempel att sexuellt våld mot kvinnor förekom i stor omfattning på ett systematiskt sätt under konflikten i Libyen. Hur stor betydelse fick en bred mänsklig säkerhetsanalys i planeringsarbetet och hur väl integrerad var Sveriges handlingsplan för resolution 1325 under den svenska närvaron? Gjordes tillräckligt långsiktiga analyser med stöd till de positiva krafter som organiserade sig i konfliktens skugga? Vilken prioritet gavs dessa värden av civila samhällets organisering och mänsklig säkerhet då de ställdes mot stelbenta traditionella analyser och försvarsexportspolitiska hänsyn?

Ytterligare ett exempel är regeringens nyligen framlagda proposition om klusterammunition. Användandet av klustervapen är ett stort humanitärt problem som i högsta grad drabbar civila. Konventionen om klustervapen (CCM) är ett starkt fördrag som borde resultera i en stark lagstiftning i Sverige. Men den framlagda propositionen innehåller brister, som att regeringen inte vill införa ett förbud mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klusterammunition. Regeringen vill också utesluta möjligheten att förbjuda transit av klusterammunition genom Sverige.

UN Photo Albert Gonzalez Farran

Propositioner och skrivelser om resolution 1325 och mänsklig säkerhet måste förverkligas när det verkligen gäller – till exempel inför insatser i konfliktområden eller vid beslut om krigsmateriel. Vi har sagt det förut, och jag säger det gladeligen igen; en hållbar säkerhetspolitik börjar i nedrustning och civilt fredsarbete för att främja demokratisering, mänskliga rättigheter och utveckling i labila regioner. Den måste också utgå från det självklara faktum att kvinnor har rätt till säkerhet och till deltagande i säkerhetspolitiskt arbete.

Därför hoppas vi att morgondagens diskussioner (som enligt programmet bör röra sig bortom ”säkerhetspolitik=försvarspolitik”) tar ett brett grepp på vad säkerhet är, och hur det uppnås. Måndagens talare inkluderar bland annat Håkan Juholt. I sitt linjetal efter att ha blivit vald till partiledare sa han så här:

”Det saknas mer än 100 miljoner kvinnor på jorden. Så många kvinnor hade fått leva om kvinnor hade haft samma tillgång till vård mat och fysisk trygghet som män. 100 miljoner! Det är en makaber siffra. Det här kriget talar vi sällan om – att hålla tillbaka halva mänskligheten är det största resursslöseriet som världen över huvud taget ägnar sig åt.”

Vi håller med. Och vi ser fram emot att höra Juholt utveckla hur Socialdemokraterna omvandlar denna insikt till en säkerhetspolitik värd namnet.


Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Har vi råd att prioritera fel?

Jag satt i morse med Dagens Nyheter och måste erkänna att ekonomin inte är min favoritdel att läsa på morgonen, men på senare tid har de ekonomiska frågorna även fått stort utrymme under rubriken ”Världen”. Idag skrev USA-korrespondenten om kongressens misslyckade försök att åtgärda budgetunderskottet som nu är uppe i över 15 000 miljarder dollar.

Efter att ha läst den artikeln så kunde jag inte låta bli att kika på några siffror jag gärna vill påminna om…

Det finns ett initiativ, en grupp, som kallas Global Zero. Den består av politiker, bland andra Carl Bildt, och ex-militärer som arbetar mot kärnvapen. De har räknat ut att världen kommer att använda i runda slängar 105 miljarder dollar på kärnvapen i år. Bara USA kommer att lägga 61,3 miljarder dollar på att upprätthålla sin kärnvapenarsenal. Det är 1000 gånger mer än de kommer att lägga på att nedrusta stridsspetsar.

Precis som USA kämpar Storbritannien med massiva nedskärningar. Kvinnorättsorganisationer har demonstrerat mot dessa och hur nedskärningarna drabbar kvinnors hälsa och arbetsvillkor. Samtidigt har regeringen beslutat att upprusta landets alltmer åldrade kärnvapenprogram för summor som förmodligen landar på över 20 miljarder pund.

Det läggs alltså enorma summor på att upprätthålla vapen vars konsekvens ingen vill uppleva igen. Ändå får människor som arbetar för utvecklings-, freds- och rättighetsfrågor gång på gång höra att det inte finns några pengar. Det finns inte pengar till att garantera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för alla världens kvinnor. Det finns inte pengar för att alla barn, flickor och pojkar, ska vara garanterade en plats i skolan. Världsbanken har beräknat att det “bara” krävs investeringar på ungefär 40 till 60 miljarder dollar varje år för att förverkliga Milleniemålen till 2015. Känner du igen siffran?

På fredag visar vi filmen ”The Whistleblower” i Stockholm på Bio Rio. Den handlar om hur FN:s fredsbevarande trupper i Bosnien, de människor som var där för att värna efterkrigstidens offer, förgrep sig på just dem de var utsända att skydda. Kvinnor utsattes för trafficking och prostitution. I filmen porträtteras vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees av Oscarsbelönade Vanessa Redgrave. Madeleine arbetade vid det tillfället som chef för FN:s mänskliga rättighetskommissionärs kontor i Bosnien och uppmärksammade det som pågick. Hon stred för att de skyldiga skulle ställas till svar. Vår visning är slutsåld men vill du se filmen så finns den att hyra på DVD, den ligger högt på DVD-toppen just nu.

Nyligen medverkade även Madeleine Rees i en panel på FN:s högkvarter i New York, med anledning av filmen, om FN:s fredsbevarande trupper då och idag. BanKi Moon menade att skeendena som skildras i filmen var en mörk period i FN:s historia. Madeleine med flera svarade att det inte tog slut då. Just detsamma händer idag i konflikthärdar över hela världen.

Enligt många är skälen till att dessa övergrepp fortfarande pågår att FN:s fredsbevarande trupper är underfinansierade. Det finns för lite medel för utbildning, uppföljning och kontroll. Ett år av världens utgifter på kärnvapen motsvarar 14 år av FN:s fredsbevarande operationer…

Med förhoppningar om en kvinnlig fredspristagare 2011

Emily Greene Balch

På fredag offentliggörs det vem som får Nobels fredspris. Endast 12 kvinnor har tilldelats det prestigefyllda priset sedan det delades ut för första gången 1901. Detta trots att det ofta har varit just kvinnor som varit ledande i kampen för fred världen över.

Av de tolv kvinnor som har tilldelats Nobels fredspris var två, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946), med och grundade IKFF i Haag 1915. Senaste gången en kvinna tilldelades priset var 2004 då nu avlidne Wangari Maathai fick det för sina insatser för en hållbar utveckling, demokrati och fred.

Kvinnors outtröttliga kamp för en fredlig värld där människors snarare än staters säkerhet står i fokus har genom historien osynliggjorts, och görs så fortfarande. Kvinnor inom fredsrörelsen och den feministiska rörelsen har visat på kvinnors särskilda utsatthet i konflikter och post-konflikter samt har pekat på vikten av kvinnors deltagande på alla nivåer för att skapa stabila och fredliga samhällen. Dessa fredsaktivister har även visat på hur frågan om fred och konflikter är nära sammankopplade med frågor som exempel miljöpåverkan, social och ekonomisk orättvisa.

I Alfred Nobels riktlinjer definieras att fredspriset skall gå till ”Den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Den norska Nobelkommittén har många gånger gjort avkall på denna starka utgångspunkt. Detta visade sig exempelvis då Barack Obama tilldelades priset 2009 trots att han då, precis som nu, ledde ett land som befinner sig i flera krig, som stretar emot i nedrustningsförhandlingar och som spenderar oerhört stora summor på militär verksamhet.

Kvinnor kämpar ofta utanför de formella strukturerna med knappa medel. Det är dessa fredskämpar som behöver vår uppmärksamhet och Nobelkommitténs stöd. Min uppmaning inför utdelning på fredag är att ge de riktiga fredskämparna, inte representanter för världens militärmakter, det erkännande och de resurser som de behöver.

Internationella fredsdagen – en dag för nedrustning och fred

Internationella fredsdagen instiftades för att världen skulle få ett 24-timmars eldupphör, ett dygn av fred. Det är vårt ansvar i Sverige, trots 200 år av fred, att uppmärksamma denna dag. Det är också vårt ansvar att arbeta för att bygga långsiktig fred.

Ett av de största hindren för fred är den höga närvaron av vapen i världen. Fredsforskningsinstitutet SIPRI har konstaterat att de militära utgifterna har dubblerats under det senaste decenniet. Förra året uppnådde de ofattbara 1630 miljarder dollar. För att sätta denna siffra i perspektiv kan den jämföras med 700 år av FNs hela reguljära budget.

IKFF har länge ifrågasatt hur mycket pengar stater lägger på vapen, och argumenterat för att dessa resurser borde investeras i människors säkerhet. Redan 1939 kunde vi konstatera att militärutgifterna dubblerades under 1930-talet, alltså samma utveckling som har skett de senaste tio åren. Vi vet alla hur 30-talet slutade, så det går knappast att argumentera för att dubblerade militära investeringar leder till säkerhet.

En hög närvaro av vapen i samhällen utgör ett oerhört säkerhetshot för kvinnor, flickor, pojkar och män oavsett om landet befinner sig i krig eller fred. Sverige ska aldrig sälja vapen eller ammunition som riskeras användas för att hota eller döda, eller för att underlätta en våldtäkt vart det än må vara.

Den internationella fredsdagsmorgonen var vi på IKFF tillsammans med Svenska Freds, Kristna Freds och Muslimer för Fred och Rättvisa ute på Stockholms gator för att dela ut kort och pins med fredsmärken och under eftermiddagen ska vi träffa handelsministerns statssekreterare för att diskutera demokratikriterium för svensk vapenexport.

Under vårt möte kommer jag även att trycka på den andra sidan av myntet av vapenexport  – nedrustning. Det är oerhört viktigt att Sverige arbetar för nedrustning, och att vi förändrar våra säkerhetspolitiska investeringar. Sverige måste förändra sin utrikespolitiska hållning och återigen ta nedrustning på allvar.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar