Bloggarkiv

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Vi kräver skärpta regler för vapenexport

I förra veckan samarrangerade IKFF ett möte med organisationer från civilsamhället och riksdagens vapenexportutredning. Utredningen kallas för KEX eftersom ingen kan komma ihåg det egentliga namnet: Krigsmaterielexportöversynskommittén. KEX består av politiker och tjänstemän som utifrån ett riksdagsbeslut fått i uppdrag att föreslå skarpare regler för svensk vapenexport. Framförallt handlar det om att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater, så som Saudiarabien, vilka idag får köpa vapen av Sverige trots att de kränker mänskliga rättigheter på de mest fruktansvärda sätt.

KEX ska också se över graden av insyn i det svenska vapenexportsystemet. Det behövs. Det finns idag en parlamentarisk grupp, Exportkontrollrådet, som tillsammans med myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) är med och bedömer om vapenaffärer ska tillåtas eller inte. Men ledamöterna i Exportkontrollrådet får inte berätta hur diskussionerna gått kring olika vapenaffärer, vilket betyder att det är omöjligt att veta vem som har sagt vad och hur olika positioner har motiverats. Det innebär väldigt begränsade möjligheter för oss som väljare att få insyn i besluten och utkräva ansvar.

Tillsammans med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Kristna Fredsrörelsen, Diakonia, och Transparency International lämnade IKFF vid mötet över en rad punkter som är helt centrala för att KEX-utredningen ska leva upp till sitt syfte. Vårt budskap vid mötet var tydligt: KEX måste föreslå regler som är skarpare än idag. Om det nya regelverket inte sätter mänskliga rättigheter i fokus och resulterar i faktiska förändringar för exporten så är det ett misslyckande utifrån uppdraget. Här kan du läsa de punkter vi lämnade in till KEX, och här är en kort sammanfattning:

  1. Ingen krigsmaterielexport till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter – inte heller följdleveranser. Ett tydligt genusperspektiv ska tillämpas i bedömningen.

Ofta hänvisas till att Sverige måste följa ingångna vapenhandelsavtal för att vara en trovärdig handelspartner. Men konventionerna om mänskliga rättigheter är bindande och måste respekteras. Det är ingen plikt att exportera vapen, men det är vår plikt att följa internationell rätt om mänskliga rättigheter. När vapenaffärer ska godkännas eller avslås måste bedömningen också göras med ett tydligt genusperspektiv. Detta är nödvändigt för att undvika risken att kvinnors rättigheter ignoreras, vilket tyvärr sker.

  1. Ökad insyn som möjliggör politiskt ansvarsutkrävande och ökad hänsyn till korruptionsrisker.

De nya reglerna måste innebära större insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det måste gå att få information om hur ledamöter i Exportkontrollrådet har röstat, och om hur Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gjort bedömningen i enskilda vapenaffärer.

En stor del av exporten av svensk krigsmateriel har under senare år gått till länder där korruptionen är utbredd (så som den mäts genom Transparency Internationals Corruption Perception Index). Det krävs tydliga regler som ställer krav på berörda myndigheter att göra riskanalyser kring korruption relaterat till vapenexport.

  1. Ett totalförbud för all krigsmaterielexport till icke-demokratier – utan de undantag som är så vanliga i dagens regelverk.

Svensk krigsmaterielexport stärker icke-demokratiska regimers militärmakt rent konkret, knyter upp Sverige i beroenden gentemot sådana stater, och försvagar våra möjligheter att effektivt och med trovärdighet stötta människors kamp för demokrati. De nya reglerna måste omöjliggöra vapenexport till icke-demokratiska stater – utan kompromisser. Export till regimer som systematiskt kränker sin kvinnliga befolkning kan omöjligt legitimeras i en seriös feministisk utrikespolitik.

  1. Tydligare hänsyn till Politik för global utveckling (PGU) och risken att krigsmaterielexport underminerar utveckling.

”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt” sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen (2014). Både den nuvarande och den tidigare regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av PGU. Enligt PGU ska mänskliga rättigheter och de fattigas perspektiv vara vägledande – detta bör gälla även för beslut om vapenexport.

  1. Ingen vapenexport till länder i krig eller väpnad konflikt.

Tillgången på vapen har en tydlig påverkan på hur väpnade konflikter utvecklas. Det är viktigt att Sverige fortsatt bedömer riskerna för väpnad konflikt vid all exportkontroll. År 2013 gick 46 procent av Sveriges krigsmaterielexport till stater med väpnad konflikt, så som definierat av Uppsala Universitet. Under 2000-talet har andelen ökat markant. Trenden måste vända.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

FN-avtal kräver nya regler för svensk vapenexport

Idag har vi lämnat in ett så kallat yttrande om Sveriges ratificering av det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT. På mindre byråkratiskt språk innebär det att utrikesdepartementet har gjort en analys av vad det innebär för Sverige att anslutas sig till ATT, om svensk lag och regelverk behöver förändras, och att vi fått kommentera UD:s slutsatser. Ni som följer min blogg vet att IKFF arbetat länge för att ATT skulle bli verklighet, jag skrev nyligen om vårt arbete här.

IKFF har samordnat ett gemensamt yttrande, eller remissvar, som vi, Amnesty, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ställer sig bakom. Ni kan läsa det här (OBS: tekniskt text).

Sverige exporterar idag krigsmateriel till stater där allvarliga och utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det innebär att tillämpningen av det svenska regelverket för vapenexport inte är i linje med Arms Trade Treaty, som har till syfte att bidra till fred och säkerhet, minska mänskligt lidande, samt främja samarbete, öppenhet och ansvarsfullt agerande av statsparterna.

IKFF anser att Arms Trade Treaty, som antogs av FN i april 2013, ställer krav på nya regler för svensk vapenexport. Avtalet är det första i sitt slag, och det skapar regler för den internationella handeln med vapen, vapendelar och ammunition.

Det svenska regelverket är idag vagt formulerat, och reglerna tolkas till fördel för vapenindustrin. För att Sverige ska kunna leva upp till skyldigheterna under ATT krävs därför skarpare skrivningar i det svenska regelverket. Det rör till exempel bestämmelser om när export inte ska beviljas med hänsyn till mänskliga rättigheter. Stater som ansluter sig till ATT ska också analysera risken för könsrelaterat våld i mottagarlandet innan export av vapen eller ammunition godkänns, något som inte finns inskrivet i det svenska regelverket idag. IKFF kräver att kvinnors rättigheter nu explicit inkluderas i det svenska regelverket för vapenexport.

Arms Trade Treaty ger Sverige en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning för att leva upp till regeringens ambitioner gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det förutsätter att Sveriges egna regler blir skarpare.

Nu fortsätter vi arbetet för att stoppa svensk vapenexport till människorättskränkare. Under året kommer vi att arbeta gentemot den kommitté med riksdagsledamöter som ska ta fram förslag på ett nytt regelverk för vapenexport för att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater. Det är viktigt att kommittén tar hänsyn till ATT, som till exempel säger att risken för genusbaserat våld måste utvärderas innan vapen exporteras.

Ellen Johnson Sirleaf och besvikelsen

Förra veckan blev glädjen från förra årets Nobelpris minst sagt dämpad. Ellen Johnson Sirleaf fick en fråga i en intervju. Tänker du avskaffa lagen i Liberia där ”voluntary sodomy” kan straffas med upp till ett års fängelse? Svaret var nej. Hennes motivering var att det finns ”traditionella värderingar” som hon vill bevara.

Ellen Johnson-Sirleaf, Antonio Cruz/ABr

Johnson Sirleaf blev Afrikas första kvinnliga president, det är stort och viktigt. Hon har lyft kvinnors situation och behovet av kvinnors deltagande på agendan både nationellt och internationellt.

Genom historien har olika grupper blivit utestängda från maktens rum och utsatts för diskriminering och förtryck. Detta gäller inte minst kvinnor.Men kampen för kvinnors rättigheter har tyvärr ofta i sin tur osynliggjort och utestängt kvinnor som inte passar in i rådande normer. Arbetarklassens kvinnor, icke-vita kvinnor, lesbiska, transexuella, kvinnor med funktionsnedsättningar och papperslösa har gång på gång få stå tillbaka. Det har ofta motiverats med att det blir för komplicerat och provocerande.

Homosexualitet är förbjudet i många länder, ibland är domen dödsstraff. I Sydafrika är det lagligt men lesbiska kvinnor utsätts för så kallade ”corrective rapes” för att ”bota” dem och göra dem heterosexuella. I Sverige var homosexualitet klassat som en sjukdom fram till 1979. Det är bara några få år sedan samkönade äktenskap blev lagliga. Fortfarande tas inte hotet mot homosexuella som finns i många länder på allvar i asylprocesser. Människor blir tillbakaskickade med hänvisning till att de inte behöver visa sin kärlek öppet. Lena Ag från Kvinna till Kvinna har också skrivit om Ellens uttalande.

Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen är inte isolerad från de samhällstrukturer de kämpar emot. Samma strukturer återfinns här, frågan är hur vi förhåller oss till det. Vi måste aktivt och medvetet välja att kämpa för allas rättigheter, även då de kanske inte är våra egna. Det handlar om hur vi ser på mänskliga rättigheter och det handlar om solidaritet. En solidaritet som män många gånger inte har visat kvinnor och som kvinnor många gånger inte har visat varandra.

Jag beundrar Ellen Johnson Sirleaf och hennes arbete oerhört mycket. Hon är unik i sin kontext. Därför gör det mig extra ledsen när hon tillåter diskriminering, förtryck och i förlängningen att våld mot homosexuella sanktioneras. Om kvinnor får bestämma blir det inte automatiskt fred på jorden. Men kvinnor kan med sina erfarenheter komma med andra perspektiv och förutsättningar. Men vi får aldrig glömma att de kvinnor som når höga maktpositioner fortfarande är fast i samma maktstrukturer och samma system. De har kommit till sin position i samma system som män. Möjligtvis har de ännu större krav på sig att arbeta inkluderande och respektfullt. Samtidigt som de måste motsvara maskulina ideal kring ledarskap, ofta till en högre standard än om de faktiskt var män.

Trots att jag vet allt detta känns sveket ändå större från henne än om det kommit från någon annan av världens ledare.

Human flyktingpolitik med uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet

Även om semester är skönt tar världens skeenden inte paus och vi är nu tillbaka på kontoret redo för 2012! Vi fortsätter vårt arbete mot en säker och fredlig värld för alla och hoppas så klart att ni följer oss i detta. Rapporter om våld och förtryck i Syrien fortsätter att strömma in.

Samtidigt rapporterar Nyheter 24 om att utvisningar från Sverige till Syrien fortsätter då Migrationsverket inte anser att det råder en väpnad konflikt i landet. Även om fler personer har fått stanna sedan våldsamheter har brutit ut så är det en påminnelse om synen på säkerhet. Enligt artikeln beror utvisningarna på att det inte är två eller flera jämnbördiga parter som strider mot varandra då regimen är så pass stark att den har ett övertag gentemot de som kämpar för demokrati.

Det är det gamla säkerhetsbegreppet som traditionellt utgått från staters säkerhet som hänger kvar. Hot har setts, och ses, som externa, exempelvis invasioner från andra stater. Men den största hotbilden idag är inte andra stater utan främst konflikter mellan olika grupper inom den egna staten samt förtryck och våld från den egna styrande regimen. Att klamra fast vid en traditionell definition av en konflikt och koppla det till skyddsbehov påminner mig om att dessa gamla definitioner ännu inte har utvecklats till att återspegla den verklighet människor lever i. Om en utgår från ett perspektiv där mänsklig säkerhet står i fokus, istället för stater, spelar det inte någon roll vem förövaren är, om det är en annan stat eller ens egen. Hotet mot mänskliga rättigheter och i förlängningen liv är lika stort.

När en stat vänder sina vapen mot sitt eget folk för att upprätthålla sin egen maktfullkomlighet och gång på gång bryter mot de mänskliga rättigheterna är människors säkerhet hotad. Det gäller inte minst för de människor som aktivt kämpar för demokrati och frihet. Låt oss heller inte glömma att denna kamp utifrån sett inte alltid ser likadan ut för kvinnor och män, vilket ofta försvårar kvinnors möjlighet till politisk asyl. Konflikter har förändrats utan att politiken och lagstiftningen har hängt med. En human flyktingpolitik måste utgå från en relevant och uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar