Bloggarkiv

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

EU – det bästa verktyget?

Almedalsveckan är intensiv. Som du har kunnat läsa har vi medverkat på olika sätt i fem seminarier. Du kan se flera av dem på www.sommartorg.se.

Tillsammans med flera andra organisationer fick vi även in en artikel om det globala vapenhandelsavtalet på DN Debatt under veckan. (Stort tack till Helena på Kristna Freds som drog tungt lass i arbetet med den artikeln).

DN Debatt ATT

En fråga som kom upp ett flertal gånger under veckan var frågan om en ny försvarsberedning. Och ett seminarium som jag inte hunnit skriva om på Säkerhetspolitiskt sommartorg handlade om säkerhetspolitiska hot och Sveriges prioriteringar. Det är just sådana frågor som den kommande försvarsberedningen ska diskutera och analysera.

Den senaste försvarsberedningen lämnade sin omvärldsanalys 2007. Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, till exempel tar rapporten upp hur klimathotet kan påverka Sveriges säkerhet. Men den här breda förståelsen har knappast följt med in i den faktiska säkerhetspolitiken. Den är fortfarande fokuserad på militära medel och kortsiktiga lösningar. Den kommande omvärldsanalysen måste få starkare genomslag.

Anna Jarfelt, UI, på Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Anna Jardfelt deltog i seminariet. Hon är direktör på Utrikespolitiska institutet. Hon sa många bra och intressanta saker. Anna ställde frågan: vilka är våra utrikespolitiska ambitioner och hur kan vi bäst nå våra mål? Ibland undrar jag faktiskt om regeringen själva ställer sig den frågan tillräckligt ofta.

Sverige ser EU som det absolut mest centrala forumet för vår utrikespolitik. Och vi är väldigt aktiva i EU (det tredje mest aktiva landet!). Men EU är ofta splittrat i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Därför är det så viktigt att Anna Jardfelt också ställer frågan: är EU det bästa verktyget för Sverige att nå våra mål i alla lägen? Kanske kan vi söka andra samarbeten?

Till exempel kring arbetet för mänskliga rättigheter som ofta faller mellan stolarna i  Brysselbyråkratin. Eller för den delen våga driva frågor och agera själva. Gärna genom att ta en större roll som medlare på den internationella arenan. Och åter bli en progressiv stat i nedrustningsförhandlingar. Om Norge kan, kan vi! Idag är Sverige ofta alltför kompromissande. Samsyn och EU-linjen prioriteras i lägen där andra värden borde gå före. Det är uppenbart att vi behöver en försvarsberedning som analyserar inte bara vilka våra säkerhetspolitiska intressen är, utan också hur vi kan uppfylla dem.

Just nu pågår förhandlingarna om det globala vapenhandelsavtal (som jag vill hävda att IKFF drivit sedan 1915). Upp till bevis Sverige.

Texten nedan är från IKFF:s grundande 1915. Punkt 12:

The International Congress of Women, advocating universal disarmament and realizing that it can only be secured by international agreement, urges, as a step to this end, that all countries should, by such an international agreement, take over the manufacture of arms and munitions of war and should control all international traffic in the same.  It sees in the private profits accruing from the great armament factories a powerful hindrance to the abolition of war. 

Upp till bevis Sverige.

Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland

Måndagens diskussioner på Folk och Försvars rikskonferens gick under rubriken ”Säkerhet och förändring i vår värld”. Håkan Juholt (S) inledde dagen med att konstatera något som IKFF länge argumenterat för: säkerhetspolitikens ”hårda kärna” är inte militär förmåga. Enligt Juholt handlar säkerhetspolitik i grunden om relationer mellan människor, om hur vi förhåller oss till andra människor här hemma och i omvärlden. Kort sagt: en modern säkerhetspolitik utgår från behovet av mänsklig säkerhet i bred bemärkelse. Det är ett starkt och positivt besked från (S).

Juholt lade stort fokus på att ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet utgör ett säkerhetspolitiskt problem i Europa. Och visst är det så, i synnerhet för kvinnor. Kvinnodominerande yrken i EU:s medlemsländer, så som mödrahälsovård, drabbas av nedskärningar. Ungern antar en konstitution som riskerar att allvarligt inskränka kvinnors rätt till abort, och även i Spanien verkar abortlagstiftningen försvagas. Detta handlar i högsta grad om mänsklig säkerhet, och vi hoppas att insikten om hur krisen drabbar kvinnor finns med i Juholts nya säkerhetspolitiska analys. Den lyste tyvärr med sin frånvaro under anförandet i Sälen. Vi hoppas också att Socialdemokraternas utgångspunkt i den enskilda människans säkerhet och trygghet gäller även för politiska insatser utanför Europa. Det skulle innebära ett starkt fokus på nedrustning, samt på civilsamhällets arbete och potential för att bygga säkerhet och fred.

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Taget från Flickr

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Flickr (creative commons)

Under Jan Björklunds efterföljande tal kastades deltagarna på Sälens Högfjällshotell istället tillbaka till det kalla kriget. Eller i alla fall till den säkerhetssyn som rådde då. ”Ett förlorat Gotland är mycket svårt att återta” sa Björklund i ett anförande som vittnar om en omodern syn på såväl hot som säkerhet. Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland. I relation till Ryssland måste en aktiv säkerhetspolitik istället utgå från att stödja demokratiska krafter i landet så att de verkliga problemen – korruption, bristande demokrati och maktanspråk hos en okontrollerad ekonomisk elit – kan bekämpas. Det görs genom samarbete och stöd. Inte genom bandvagnar på Gotland.

Jan Björklund avslutade sitt anförande med att identifiera säkerhetpolitikens yttersta mål: att nästa generation ska få leva i demokrati och frihet. Hur han får ihop det med sin militaristiska syn på säkerhet förstår inte jag. Men så tror jag inte att Björklund förstår hur IKFF får ihop sin analys heller. Fast ändå kan jag inte låta bli att undra; om det är något det senaste decenniet borde ha lärt Björklund och hans kollegor, är det att hållbar demokrati inte kan byggas genom militära insatser. Det kräver istället långsiktigt och omfattande civilt stöd till internationella, nationella och lokala organisationer som jobbar med demokratisering från grunden. Experterna är eniga om att kvinnorättsorganisationer har en absolut central roll i det arbetet.

Därtill kan vi inte låta bli att ställa frågan: innefattar Björklunds säkerhetspolitiska mål även medborgare i till exempel Saudiarabien och Bahrain? För som bland annat Kristna Fredsrörelsen poängterat, identifierar Tolgfors stolt den svenska insatsen i Libyen som ett bidrag till gemensam säkerhet samtidigt som den svenska vapenexporten till diktaturer fortsätter. I Bahrain, till exempel, slår diktaturregimen ned fredliga demonstrationer för just demokrati och frihet. Samtidigt får ”Försvarsexportmyndigheten” (läs statsfinansierade vapenlobbyn) i budgetpropositionen för 2012 över 75 miljoner kronor till sitt förfogande, för att som det beskrivs på hemsidan ”främja export inom försvarssektorn till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik”. Det motsvarar över 330 000 årsavgifter för medlemskap i IKFF. Eftersom du inte kan kräva dina skattepengar tillbaka får du gärna balansera upp med ett medlemskap hos oss! Halva din medlemsavgift går till det internationella arbetet.

En säkerhetspolitik värd namnet på Folk och Försvars rikskonferens?

Idag börjar årets Rikskonferens i regi av Folk och Försvar. Inför konferensen har flera tunga aktörer rest krav på mer resurser till militären. ÖB skrev redan i höstas att Försvarsmakten behöver mer pengar efter 2014. Det motiveras bland annat med kostnader för krigsmateriel. Därtill publicerade Officersförbundet nyligen en rapport med slutsatsen att ytterligare 8 miljarder krävs till försvarsbudgeten.

Till bakgrund för det nya insatsförsvaret ligger idén att svensk säkerhetspolitik till sin helhet ska kunna motverka konflikter i regioner långt utanför Sveriges gränser. Det är bra. Men det görs inte bäst genom att Sveriges försvarsbudget ökar för att försvaret ska kunna köpa fler vapen. Denna envishet med att fortsätta angripa säkerhetspolitiska hot genom militära metoder är inte bara oerhört dyr – det visar växande försvarsutgifter i flera länder. Det är framförallt inte heller en lösning. Militära satsningar kan inte lösa de riktigt stora säkerhetspolitiska problemen, som dessutom ofta ligger till grund för väpnade konflikter, så som klimathot, fattigdom och bristande demokrati. De senaste 10 årens ökning av världens militära utgifter med 50 % – till ofattbara 1 630 miljarder US dollar – har inte gett valuta för pengarna. Militära insatser kan som mest kan stilla symptomen av väpnat våld och aldrig lösa grundproblematiken.

Medan vi fortsätter satsningar på symptomhantering, bortprioriteras insatser som skulle bidra till verkliga lösningar som inkluderar allas rätt till säkerhet. Sveriges militära insats i Libyen är ett sådant exempel, då vår potential och möjlighet att bidra med civilt och konfliktförebyggande arbete inte togs till vara. Idag vet vi till exempel att sexuellt våld mot kvinnor förekom i stor omfattning på ett systematiskt sätt under konflikten i Libyen. Hur stor betydelse fick en bred mänsklig säkerhetsanalys i planeringsarbetet och hur väl integrerad var Sveriges handlingsplan för resolution 1325 under den svenska närvaron? Gjordes tillräckligt långsiktiga analyser med stöd till de positiva krafter som organiserade sig i konfliktens skugga? Vilken prioritet gavs dessa värden av civila samhällets organisering och mänsklig säkerhet då de ställdes mot stelbenta traditionella analyser och försvarsexportspolitiska hänsyn?

Ytterligare ett exempel är regeringens nyligen framlagda proposition om klusterammunition. Användandet av klustervapen är ett stort humanitärt problem som i högsta grad drabbar civila. Konventionen om klustervapen (CCM) är ett starkt fördrag som borde resultera i en stark lagstiftning i Sverige. Men den framlagda propositionen innehåller brister, som att regeringen inte vill införa ett förbud mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klusterammunition. Regeringen vill också utesluta möjligheten att förbjuda transit av klusterammunition genom Sverige.

UN Photo Albert Gonzalez Farran

Propositioner och skrivelser om resolution 1325 och mänsklig säkerhet måste förverkligas när det verkligen gäller – till exempel inför insatser i konfliktområden eller vid beslut om krigsmateriel. Vi har sagt det förut, och jag säger det gladeligen igen; en hållbar säkerhetspolitik börjar i nedrustning och civilt fredsarbete för att främja demokratisering, mänskliga rättigheter och utveckling i labila regioner. Den måste också utgå från det självklara faktum att kvinnor har rätt till säkerhet och till deltagande i säkerhetspolitiskt arbete.

Därför hoppas vi att morgondagens diskussioner (som enligt programmet bör röra sig bortom ”säkerhetspolitik=försvarspolitik”) tar ett brett grepp på vad säkerhet är, och hur det uppnås. Måndagens talare inkluderar bland annat Håkan Juholt. I sitt linjetal efter att ha blivit vald till partiledare sa han så här:

”Det saknas mer än 100 miljoner kvinnor på jorden. Så många kvinnor hade fått leva om kvinnor hade haft samma tillgång till vård mat och fysisk trygghet som män. 100 miljoner! Det är en makaber siffra. Det här kriget talar vi sällan om – att hålla tillbaka halva mänskligheten är det största resursslöseriet som världen över huvud taget ägnar sig åt.”

Vi håller med. Och vi ser fram emot att höra Juholt utveckla hur Socialdemokraterna omvandlar denna insikt till en säkerhetspolitik värd namnet.


Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar