Bloggarkiv

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

IKFF Colombias kamp för fred och rättvisa

I slutet på oktober besökte jag och Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot, vår systersektion i Colombia för att följa upp det projekt som vi bedriver tillsammans och uppdatera oss om situationen i landet.

Colombia befinner sig sedan mer än 50 år tillbaka i en väpnad konflikt mellan regeringen, guerillarörelser och paramilitära grupper. 2012 inleddes fredsförhandlingar mellan regeringen och den största väpnade guerillarörelsen FARC. Colombia är nu närmare ett fredsavtal än någonsin tidigare.

 

IMG_1002

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia på kansliet i Bogotá.

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, berättar at det finns höga förväntningar på fredsprocessen men att de också är medvetna om att ett påskrivet fredsavtal inte betyder fred i verkligheten. Det är snarare då det hårda arbetet med att bygga fred börjar, och det kommer ta lång tid.

Enligt Katherine finns det många motståndare till fredsprocessen och det finns flera utmaningar, bland annat den rättsliga övergången till ett fredligt samhälle. Men hon ser ändå att det görs framsteg. Frågan om rättvisa måste hanteras, det finns starka krav på upprättelse. Det måste diskuteras på alla nivåer. Hur uppnås rättvisa och hur går samhället vidare i försoning? Det finns olika vägar och de har olika konsekvenser. I skapande av en fred som förankras i samhället spelar IKFF och andra kvinnoorganisationer en viktig roll. Om inte civilsamhället, och särskilt kvinnor, finns representerade kommer fredsavtalet sakna grund. Majoriteten av de civila som drabbats av konflikten är kvinnor och utan politiskt deltagande kommer inte deras röster fram. 

I Colombia finns det en väldigt god lagstiftning när det kommer till kvinnors rättigheter och politiskt deltagande. Men som ofta är det i implementeringen som det brister, särskilt när det kommer till kvinnor från marginaliserade samhällen. Det patriarkala systemet och machokulturen är närvarande i alla kvinnors liv och i slutändan är det största hinder för politiskt deltagande, berättar Katherine.

 

IKFF Colombia har sitt huvudsäte i Bogotá men arbetar även i Meta och i Cartagena, Bolívar, en region som tagit emot många tvångsförflyttade. Här sker lokalt fredsbyggande gräsrotsarbete med kvinnors rättigheter och resolution 1325, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF samarbetar i olika nätverk av kvinnoorganisationer som gör ett helt fantastiskt jobb. Kvinnorörelsen är stark i Colombia.

Från regeringens sida sitter det nu två kvinnor vid förhandlingsbordet i Havanna. Något som inte hade varit möjligt utan organisationernas gedigna påverkansarbete. De har också arbetat hårt för att lyfta konfliktrelaterat sexualiserat våld på agendan. En del av IKFF:s arbete går ut på att erbjuda psykosocial hjälp till kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. När vi är på besök ska deras psykolog Susana Navarro Torres precis åka iväg för att göra hembesök hos flera familjer.

IMG_1037

På möte med olika organisationer i Cartagena. IKFF Colombia utbildar om FN:s agenda för Kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Vi får också möjlighet att prata med två kvinnliga ledare som själva varit offer för konflikten och som arbetar med att utbilda och informera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och resolution 1325 och jag slås direkt av deras kämparglöd. Som kvinnorättsaktivister stöter de ständigt på motstånd, fördomar och hot. För att inte tala om de trauman som de upplevt på grund av den väpnade konflikten. Trots det har många av IKFF:s aktivister varit engagerade i 10 år, sen IKFF startade i Colombia.

Att vara en del av de fredsskapande processerna är ett sätt att kanalisera den frustration och smärta som många bär på. I fredsbyggandet har kvinnor en nyckelroll och är de som ofta i praktiken bär den tunga bördan av att skapa fred i det dagliga livet, i familjen och i samhället.

Det projekt som vi bedriver tillsammans med vår systersektion i Colombia syftar till att stärka deras organisatoriska förmåga och kapacitet. Det är viktigt för att de ska kunna nå ut till fler och i ännu större utsträckning påverka allmänhet och makthavare.

Det ger också möjlighet till att bredda arbete. Sektionen har nyligen börjat rikta sig mer till unga, bland annat för att öka medlemsbasen. Eftersom det förekommit hot mot kvinnorättsaktivister har behovet att arbeta med säkerhet- och självförsvarsmetodik också fått ta större plats.

Att vara en del av en internationell organisation är viktigt eftersom rösterna från de kvinnor som kämpar för sina rättigheter dagligen hörs över hela världen, berättar Debir D’hejal Valdelamar som arbetar på kontoret i Cartagena. ”Det som sker här i Colombia är verklighet, det är på riktigt. Vi behöver känna att vi har stöd.”

IMG_1026

På IKFF Colombias kansli i Bogotá. Sektionen i landet arbetar med allt från politisk påverkan för kvinnors deltagande i fredsprocessen till att stödja och stärka överlevare från konflikten. På bilden (från vänster): Martha Naranjo Parra, ekonom IKFF Colombia, Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot IKFF Sverige, och Cerese Olsson, projektledare IKFF Sverige.

För både mig och Siv var det här första besöket i Colombia. Det har varit otroligt lärorikt att få se arbetet på nära håll, få en djupare inblick i vilka utmaningar som finns och hur vi kan vara en del i att stötta IKFF Colombias arbete. Vi har byggt upp ett starkt samarbete. Även Katherine påpekar hur viktigt det är med internationellt stöd, både från IKFF:s olika sektioner och våra internationella kontor. Om den colombianska regeringen vet att de har ögonen på sig måste de skärpa sig.

Inför IKFF:s 100 års jubileum nästa år planerar IKFF Colombia ett event i samarbete med landets enda genusfakultet för att synliggöra de kvinnor som kämpat för freden både internationellt och nationellt sedan Colombias självständighetskrig och fram till idag. Vilka är de kvinnor som aldrig nämns i historien? Det hoppas jag kunna informera om vid ett senare tillfälle.

Efter vår resa till Colombia kom nyheten att fredsförhandlingarna pausats. Detta på regeringens initiativ efter att en general kidnappats av Farc i november. Generalen har nu släppts och vi väntar på besked om den fortsatta processen. Läs mer här.

Cerese Olsson, projektledare IKFF

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

IKFF i Colombia kräver kvinnor i fredsförhandlingarna

Är freden äntligen på väg till Colombia? Vi är många som hoppas på det sedan Colombias president Juan Manuel Santos för några dagar sedan bekräftade att regeringen inlett fredssamtal med Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år.

Vi på IKFF har förstås varit i kontakt med vår systersektion i Colombia, LIMPAL, för att få deras syn på situationen. LIMPAL har skrivit ett väldigt tydligt och starkt brev till president Santos som sammanfattar deras syn på vad Colombia behöver för att hållbar fred ska kunna uppnås. Brevet säger bland annat att landets enorma problem med narkotikahandel måste lösas. Självklart framhåller vår systersektion också vikten av att kvinnorättsorganisationer finns representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

LIMPAL:s brev är inte bara politiskt starkt, det är också väldigt modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i frågor så som narkotikahandel och kvinnors rättigheter. Det är långt ifrån ovanligt i Colombia att kvinnorättsaktivister mördas på grund av att de för en kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL och andra kvinnorättsaktivister tar stora risker när de uttalar sig om fredsförhandlingarna, och förtjänar att så många som möjligt läser och engagerar sig. Vi på IKFF väntar under hösten besked om medel vi har ansökt om för att kunna stödja LIMPAL:s arbete. Det är mer behövt än någonsin. Läs deras brev här.

Här finns ett starkt uttalande från Svenska kyrkan om att kvinnor måste delta i fredssamtalen.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar