Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

IKFF i Colombia kräver kvinnor i fredsförhandlingarna

Är freden äntligen på väg till Colombia? Vi är många som hoppas på det sedan Colombias president Juan Manuel Santos för några dagar sedan bekräftade att regeringen inlett fredssamtal med Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år.

Vi på IKFF har förstås varit i kontakt med vår systersektion i Colombia, LIMPAL, för att få deras syn på situationen. LIMPAL har skrivit ett väldigt tydligt och starkt brev till president Santos som sammanfattar deras syn på vad Colombia behöver för att hållbar fred ska kunna uppnås. Brevet säger bland annat att landets enorma problem med narkotikahandel måste lösas. Självklart framhåller vår systersektion också vikten av att kvinnorättsorganisationer finns representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

LIMPAL:s brev är inte bara politiskt starkt, det är också väldigt modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i frågor så som narkotikahandel och kvinnors rättigheter. Det är långt ifrån ovanligt i Colombia att kvinnorättsaktivister mördas på grund av att de för en kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL och andra kvinnorättsaktivister tar stora risker när de uttalar sig om fredsförhandlingarna, och förtjänar att så många som möjligt läser och engagerar sig. Vi på IKFF väntar under hösten besked om medel vi har ansökt om för att kunna stödja LIMPAL:s arbete. Det är mer behövt än någonsin. Läs deras brev här.

Här finns ett starkt uttalande från Svenska kyrkan om att kvinnor måste delta i fredssamtalen.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Nyvalda kvinnor på toppnivå!

I maj i år uppmättes det att ungefär 20 % av alla platser i parlament världen över innehas av kvinnor. Sverige ligger på en andraplats där Rwanda kommer före Sverige och Sydafrika tätt efter. Sakta men säkert går det framåt i vissa delar av världen men på andra håll syns tyvärr nedåtgående trender.

Zainab Hawa Bangura

Zainab Hawa Bangura

Att ha kvinnor representerade på toppnivå i nationell och internationell politik handlar såväl om rättvisa som om representation av olika erfarenheter och intressen. I förra veckan blev det klart vem som tar över posten som FN:s särskilda representant för sexualiserat våld i konflikter. Margot Wallström gav i våras besked om att hon frångår sitt uppdrag efter två år. Hon ersätts nu av Zainab Hawa Bangura från Sierra Leone. Bangura är idag hälsominister i Sierra Leone och hon har mångårig kompetens inom fredsarbete och arbete för kvinnors rättigheter. FN:s generalsekreterare har tackat stort för Wallströms insatser och vi på IKFF välkomnar förstås Bangura till hennes nya post!

Fatou Bensouda, ny chefsåklagare vid ICC

Fatou Bensouda

Från och med mars i år är 13 av de 24 domarna i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kvinnor. Nu har domstolen dessutom – äntligen! – fått sin första kvinnliga chefsåklagare, Fatou Bensouda från Gambia. ICC utreder riktigt grova brott såsom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när det saknas eller finns brister i det nationella rättsystemet. Sedan slutet på 90-talet ingår våldtäkt och andra former av genusbaserat sexuellt våld i de brott som någon kan åtalas för. Bensouda har lång erfarenhet av att driva mål med folkrättslig anknytning och vi ser fram emot att följa hennes arbete i ICC.

Glöm inte bort att följa bloggen och IKFF på Facebook och Twitter för uppdateringar kring vad som händer och sägs om kvinnor, fred och säkerhet under politikerveckan i Almedalen! Vi hörs snart!

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum?

Nigerianska säkerhetsstyrkor grep i förra veckan över 150 misstänkta medlemmar i den militanta gruppen Boko Haram. Gruppen har genomfört ett antal våldsdåd i Nigeria under de senaste åren. För ett par veckor sedan kom rapporter om dödsskjutningar i delstaten Yobe, i norra delen av landet, där Boko Haram tidigare utfört en rad attacker. Även om gripandet utgör en framgång i kampen mot våldet, lider det nigerianska samhället av svåra och grundläggande problem som måste bemötas för att långsiktig fred och stabilitet ska bli möjlig.

Händelserna i norra Nigeria har liknats vid konflikten i Nordirland. Bombningar mot bland annat det lokala FN-kontoret har uppmärksammas av media, men mellan dåden råder tystnad. Under tiden sker inskränkningar av HBT-personers rättigheter genom nationell lagstiftning, och kvinnors rättigheter beskärs lokalt under förevändningar av religiös fundamentalism.

Nigeria är ett förhållandevis ungt land med en skör demokrati. Motsättningarna mellan de norra och södra regionerna är stundtals stora. Utifrån ett handelsekonomiskt perspektiv presenteras Nigeria ofta som ett positivt exempel, men det nigerianska samhället präglas av en utbredd korruption, brister i grundläggande mänskliga rättigheter och stora socioekonomiska klyftor. De enorma inkomsterna från landets oljehandel kommer inte den större befolkningen tillgodo. Samtidigt vet vi att externa intressen spelar in på sätt som förhindrar utveckling mot fred och stabilitet. Det sker i en rad samhällen som befinner sig i en våldsspiral – må det vara gällande olja i Nigeria eller mineraler i DR Kongo. Det är oacceptabelt.

Vi lever i en tid där ingen människa och inget land är en ö. En lokal fråga kan lätt få globala konsekvenser. Detta är en av anledningarna till varför den oroande utvecklingen i Nigeria borde ge upphov till ökade insatser från nationella och internationella aktörer, i enlighet med idén om ”early warning” – behovet av att tidigt identifiera länder som befinner sig i riskzonen för konflikt, så att snabba och förebyggande insatser kan sättas in. Tidiga varningssystem måste överlag få en tydligare roll i konfliktförebyggande arbete, och Nigeria utgör ett tydligt exempel på varför dessa system måste vara känsliga för kvinnors verklighet och bristande säkerhet. Våldet i Nigeria drabbar i stor utsträckning kvinnor, och det sker inte bara direkt genom vålds- och terrordåd. Ett tydligt tecken på att ett land eller ett område militariseras är att även våldet i hemmet ökar, och att traditionella och begränsande könsnormer fördjupas. Vår systersektion i DR Kongo rapporterar att det sexuella våldet i landet inte längre utförs främst av stridande soldater. Det handlar om en våldskultur som genom en förvriden syn på manlighet har normaliserat våld mot kvinnor, och vi ser det om och om igen i andra militariserade länder. Colombia utgör ytterligare ett exempel, ett land som också omnämns i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare om sexuellt våld i konflikter. Med ett genusperspektiv i early warning-system kan insatser utformas på ett sätt som stödjer hela befolkningen. Därigenom ökar möjligheten för att tillgodose också kvinnors säkerhetsbehov vilket – som vi alla vet – är en förutsättning för kvinnors politiska deltagande, och därigenom för långsiktig stabilitet och fred.

Annie Mbami Matundu (WILPF DRC) och Joy Onyesoh (WILPF Nigeria)

Mot bakgrund av detta har vi all anledning att rikta blicken mot Nigeria. IKFF/WILPF Nigeria skrev nyligen ett uttalande om situationen, vilket kopplar samman oroligheterna med bristen på ekonomisk och social rättvisa, inte minst vad gäller kvinnors situation. Det råder brist på preventivt arbete kring våld mot kvinnor i regionen, och i Nigeria är läget kritiskt.  Kvinnors tillgång till utbildning, hälsovård och arbete är fundamentala beståndsdelar för att bekämpa våldsproblematiken. Trots detta lade Nigeria år 2010 mer än 1,724 miljoner USD på militären och vapen – en betydligt större summa än den som reserverats för finansiering av utveckling och jämställdhet.

Produktionen, spridningen och nyttjandet av vapen utgör ett område inom vilket internationella och nationella aktörer kan göra stora insatser för att förebygga våldsspiraler som den vi nu ser i Nigeria. För att skapa reell och långsiktig säkerhet krävs krafttag mot den illegala vapenhandeln, samt bättre kontroll och reglering av den legala vapenhandeln. Vad gäller den illegala vapenhandeln presenterade SIPRI nyligen rapporten ”Maritime Transport and Destabilizing Commodity Flows”. Den visar att över 60 % av de fartyg som används för illegal transport, och transport som bryter mot sanktioner, av bland annat narkotika och vapen ägs av företag baserade i EU-länder, Natoländer och i andra OECD-länder. Detta utgör ett enormt och globalt problem, och berörda länder måste ta ett mycket större ansvar för att hindra den illegala handeln med bland annat vapen. Regleringen av den legala vapenhandeln är också en högaktuell fråga, eftersom slutförhandlingarna för ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT) äger rum i FN i juli. Förhandlingarna och det efterföljande avtalet måste innehålla en förståelse för vikten av att förebygga väpnat våld och dess effekter. Avtalet måste innehålla hänvisningar till humanitär rätt, och en insikt om att män och kvinnor drabbas olika av en hög närvaro av vapen. Nigeria utgör ett tydligt exempel på hur spridningen av vapen står i vägen för reell utveckling och stabilitet. Ännu ett dagsaktuellt exempel finner vi i Rysslands överföring av vapen till Syrien.

Inrikes oroligheter, tillsammans med den stora förekomsten av vapen och olaglig vapenhandel, indikerar att större problem står för dörren i Nigeria. Det ökade våldet mot kvinnor är ytterligare en varningssignal. Vi vet att ökat sexuellt och genusbaserat våld utgör en indikation på att risken för konflikt höjts, men det leder alltför sällan till breda, preventiva åtgärder. Det internationella samhället tenderar istället att ingripa för sent. Det är med andra ord dags att uppmärksamma problemen i Nigeria och vidta breda åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter och minska förekomsten och spridningen av vapen. Så ser riktigt konfliktförebyggande och fredsskapande arbete ut.

Resolution 1325 – ett år efter den stora födelsedagen

För exakt ett år sen var jag tillsammans med hundratals kvinnor i FN för att lyssna på den stora maratondebatten i säkerhetsrådet där över 90 talare diskuterade kvinnor, fred och säkerhet till sent in på kvällen. IKFF:s internationella 1325-projekt PeaceWomen summerade debatten med konstaterandet att de första tio åren varit ett decennium för att planera, skapa medvetenhet och bygga strukturer, men att det är dags att börja agera.

Nu, ett år senare, kan vi se att många av de fina orden ej infriats och även om man kanske inte är förvånad så är det svårt att komma ifrån en känsla av besvikelse över att världens ledare så uppenbart inte kan se kopplingarna mellan kvinnors säkerhet, mänsklig säkerhet och frånvaron av konflikt.

Det är möjligt att årets Nobelpris gör en skillnad, men det krävs mer än retorik. Nobelkommitténs förhoppning är att priset ska bidra till att stoppa det förtryck av kvinnor som pågår världen över, ett förtryck som omöjliggör både kvinnors säkerhet och staters utveckling.

Jag tror att lösningen ligger just i förmågan hos världens ledare att göra kopplingen mellan kvinnors dagliga situation och våldsanvändningen i ett land och därför uppmanar IKFF regeringen att i samband med årsdagen av resolution 1325 se över den svenska implementeringen av kvinnor, fred och säkerhetsagendan.

Kvinnor som arbetar för fred och konfliktförebyggande skulle främjas av att Sverige breddar sitt perspektiv på implementeringen av resolution 1325 i syfte att förändra nationella och internationella säkerhetspolitiska strukturer. Ett område där den svenska regeringen tyvärr inte applicerar ett genusperspektiv är i nedrustningsfrågor trots vapens enorma inverkan på kvinnors säkerhetssituation.

Under säkerhetsrådsdebatten 2010 utlovade Sverige en ambassadör för frågor som rör kvinnor, fred och säkerhetsagendan, ett löfte som inte har infriats. IKFF anser att denna position hade stärkt Sveriges arbete. Genom Operation 1325 driver vi en lobbykampanj för tillsättningen av en 1325-ambassadör i syfte att föra kvinnor, freds och säkerhetsagendan framåt.

Oavsett regeringens implementeringsplaner så kommer vi i kvinnofredsrörelsen att fortsätta vara sanna ”peace keepers”. Tillsammans med bl.a. Kvinna till Kvinna och Svenska Freds har vi en gemensam kampanj för fredspriset där vi konstaterar att alla ni som gillar fredspriset, ni kommer att gilla oss.

IKFF har varit Sveriges feministiska fredsorganisation sedan 1915 och det är uppmuntrande att vi blir fler och fler som gör analysen att kvinnor, flickor, pojkar och män alla måste inkluderas i det säkerhetspolitiska arbetet för att det ska nå fram.

Foto: dreamstime

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar