Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

IKFF i Colombia kräver kvinnor i fredsförhandlingarna

Är freden äntligen på väg till Colombia? Vi är många som hoppas på det sedan Colombias president Juan Manuel Santos för några dagar sedan bekräftade att regeringen inlett fredssamtal med Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år.

Vi på IKFF har förstås varit i kontakt med vår systersektion i Colombia, LIMPAL, för att få deras syn på situationen. LIMPAL har skrivit ett väldigt tydligt och starkt brev till president Santos som sammanfattar deras syn på vad Colombia behöver för att hållbar fred ska kunna uppnås. Brevet säger bland annat att landets enorma problem med narkotikahandel måste lösas. Självklart framhåller vår systersektion också vikten av att kvinnorättsorganisationer finns representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

Vår systersektion LIMPAL i Colombia på demonstration.

LIMPAL:s brev är inte bara politiskt starkt, det är också väldigt modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i frågor så som narkotikahandel och kvinnors rättigheter. Det är långt ifrån ovanligt i Colombia att kvinnorättsaktivister mördas på grund av att de för en kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL och andra kvinnorättsaktivister tar stora risker när de uttalar sig om fredsförhandlingarna, och förtjänar att så många som möjligt läser och engagerar sig. Vi på IKFF väntar under hösten besked om medel vi har ansökt om för att kunna stödja LIMPAL:s arbete. Det är mer behövt än någonsin. Läs deras brev här.

Här finns ett starkt uttalande från Svenska kyrkan om att kvinnor måste delta i fredssamtalen.

Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Med förhoppningar om en kvinnlig fredspristagare 2011

Emily Greene Balch

På fredag offentliggörs det vem som får Nobels fredspris. Endast 12 kvinnor har tilldelats det prestigefyllda priset sedan det delades ut för första gången 1901. Detta trots att det ofta har varit just kvinnor som varit ledande i kampen för fred världen över.

Av de tolv kvinnor som har tilldelats Nobels fredspris var två, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946), med och grundade IKFF i Haag 1915. Senaste gången en kvinna tilldelades priset var 2004 då nu avlidne Wangari Maathai fick det för sina insatser för en hållbar utveckling, demokrati och fred.

Kvinnors outtröttliga kamp för en fredlig värld där människors snarare än staters säkerhet står i fokus har genom historien osynliggjorts, och görs så fortfarande. Kvinnor inom fredsrörelsen och den feministiska rörelsen har visat på kvinnors särskilda utsatthet i konflikter och post-konflikter samt har pekat på vikten av kvinnors deltagande på alla nivåer för att skapa stabila och fredliga samhällen. Dessa fredsaktivister har även visat på hur frågan om fred och konflikter är nära sammankopplade med frågor som exempel miljöpåverkan, social och ekonomisk orättvisa.

I Alfred Nobels riktlinjer definieras att fredspriset skall gå till ”Den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Den norska Nobelkommittén har många gånger gjort avkall på denna starka utgångspunkt. Detta visade sig exempelvis då Barack Obama tilldelades priset 2009 trots att han då, precis som nu, ledde ett land som befinner sig i flera krig, som stretar emot i nedrustningsförhandlingar och som spenderar oerhört stora summor på militär verksamhet.

Kvinnor kämpar ofta utanför de formella strukturerna med knappa medel. Det är dessa fredskämpar som behöver vår uppmärksamhet och Nobelkommitténs stöd. Min uppmaning inför utdelning på fredag är att ge de riktiga fredskämparna, inte representanter för världens militärmakter, det erkännande och de resurser som de behöver.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar