Bloggarkiv

En säkerhetspolitik värd namnet på Folk och Försvars rikskonferens?

Idag börjar årets Rikskonferens i regi av Folk och Försvar. Inför konferensen har flera tunga aktörer rest krav på mer resurser till militären. ÖB skrev redan i höstas att Försvarsmakten behöver mer pengar efter 2014. Det motiveras bland annat med kostnader för krigsmateriel. Därtill publicerade Officersförbundet nyligen en rapport med slutsatsen att ytterligare 8 miljarder krävs till försvarsbudgeten.

Till bakgrund för det nya insatsförsvaret ligger idén att svensk säkerhetspolitik till sin helhet ska kunna motverka konflikter i regioner långt utanför Sveriges gränser. Det är bra. Men det görs inte bäst genom att Sveriges försvarsbudget ökar för att försvaret ska kunna köpa fler vapen. Denna envishet med att fortsätta angripa säkerhetspolitiska hot genom militära metoder är inte bara oerhört dyr – det visar växande försvarsutgifter i flera länder. Det är framförallt inte heller en lösning. Militära satsningar kan inte lösa de riktigt stora säkerhetspolitiska problemen, som dessutom ofta ligger till grund för väpnade konflikter, så som klimathot, fattigdom och bristande demokrati. De senaste 10 årens ökning av världens militära utgifter med 50 % – till ofattbara 1 630 miljarder US dollar – har inte gett valuta för pengarna. Militära insatser kan som mest kan stilla symptomen av väpnat våld och aldrig lösa grundproblematiken.

Medan vi fortsätter satsningar på symptomhantering, bortprioriteras insatser som skulle bidra till verkliga lösningar som inkluderar allas rätt till säkerhet. Sveriges militära insats i Libyen är ett sådant exempel, då vår potential och möjlighet att bidra med civilt och konfliktförebyggande arbete inte togs till vara. Idag vet vi till exempel att sexuellt våld mot kvinnor förekom i stor omfattning på ett systematiskt sätt under konflikten i Libyen. Hur stor betydelse fick en bred mänsklig säkerhetsanalys i planeringsarbetet och hur väl integrerad var Sveriges handlingsplan för resolution 1325 under den svenska närvaron? Gjordes tillräckligt långsiktiga analyser med stöd till de positiva krafter som organiserade sig i konfliktens skugga? Vilken prioritet gavs dessa värden av civila samhällets organisering och mänsklig säkerhet då de ställdes mot stelbenta traditionella analyser och försvarsexportspolitiska hänsyn?

Ytterligare ett exempel är regeringens nyligen framlagda proposition om klusterammunition. Användandet av klustervapen är ett stort humanitärt problem som i högsta grad drabbar civila. Konventionen om klustervapen (CCM) är ett starkt fördrag som borde resultera i en stark lagstiftning i Sverige. Men den framlagda propositionen innehåller brister, som att regeringen inte vill införa ett förbud mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klusterammunition. Regeringen vill också utesluta möjligheten att förbjuda transit av klusterammunition genom Sverige.

UN Photo Albert Gonzalez Farran

Propositioner och skrivelser om resolution 1325 och mänsklig säkerhet måste förverkligas när det verkligen gäller – till exempel inför insatser i konfliktområden eller vid beslut om krigsmateriel. Vi har sagt det förut, och jag säger det gladeligen igen; en hållbar säkerhetspolitik börjar i nedrustning och civilt fredsarbete för att främja demokratisering, mänskliga rättigheter och utveckling i labila regioner. Den måste också utgå från det självklara faktum att kvinnor har rätt till säkerhet och till deltagande i säkerhetspolitiskt arbete.

Därför hoppas vi att morgondagens diskussioner (som enligt programmet bör röra sig bortom ”säkerhetspolitik=försvarspolitik”) tar ett brett grepp på vad säkerhet är, och hur det uppnås. Måndagens talare inkluderar bland annat Håkan Juholt. I sitt linjetal efter att ha blivit vald till partiledare sa han så här:

”Det saknas mer än 100 miljoner kvinnor på jorden. Så många kvinnor hade fått leva om kvinnor hade haft samma tillgång till vård mat och fysisk trygghet som män. 100 miljoner! Det är en makaber siffra. Det här kriget talar vi sällan om – att hålla tillbaka halva mänskligheten är det största resursslöseriet som världen över huvud taget ägnar sig åt.”

Vi håller med. Och vi ser fram emot att höra Juholt utveckla hur Socialdemokraterna omvandlar denna insikt till en säkerhetspolitik värd namnet.


Sverige stödjer försvagning av förbudet mot klustervapen

“Concerned that  cluster  munition  remnants  kill or  maim civilians, including women and children, obstruct economic and social development, including through the loss of livelihood, impede post-conflict rehabilitation and reconstruction, delay or prevent the return of refugees and internally displaced persons, can negatively impact on national and international peace-building and humanitarian assistance efforts, and  have  other severe consequences that can persist for many years after use”

Sasko Lazarov Photocall Ireland

Så står det i en av de första artiklarna i Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Uppenbarligen var alla länder som stod bakom förbudet överens om att dessa fruktansvärda vapen inte gick att använda längre på grund av hur de drabbar civila.

Arbetet mot klustervapen var en av anledningarna till att jag engagerade mig i IKFF och efter att ha arbetat i några år på kontoret började jag förra veckan mitt jobb som tillförordnad generalsekretare. Det skulle vara lätt att tro att för en svensk fredsorganisation behövs inget större engagemang gentemot vår regering när det gäller klustervapen längre – Sverige skrev ju under förbudet redan 2008.

Men tyvärr är vi många människor och organisationer (inklusive Europaparlamentet) som nu tillsammans, världen över, kämpar för att uppmärksamma att världens stater står i begrepp att försvaga det starka förbud från 2008 som över 100 stater, inklusive Sverige, redan står bakom. Förbudet kom till för att flera progressiva stater tog till sig av frivilligorganisationers uppmaning och bestämde sig för att driva processen utanför FN:s förhandlingar.

Nu har emellertid vissa stater vaknat till liv och vill åter ta upp förbudet mot klustervapen på det formella nedrustningsmötet för konventionella vapen i FN. Problemet är att vad som än kommer ut ur det mötet kommer det att vara oerhört mycket svagare än det förbud som redan finns! Och Sveriges regering är drivande i den här processen.

Argumentet det hela kokar ned till är om det nuvarande förbudet som inte omfattar stora länder som USA och Ryssland verkligen kan ha någon effekt? Sveriges regering och andra stater menar att det är bättre med ett jättesvagt förbud som alla iallafall kan enas om.

Det civila samhället, ett 30-tal stater, Europaparlamentet och inte minst de som fallit offer för klustervapen säger bestämt nej! Förbudet som antogs i Oslo 2008 har redan satt en normativ standard för hela världen. Konventionen har redan fått effekt, även på de länder som inte skrivit under det omfattande förbudet. Det är inte OK att använda klustervapen längre, precis som det inte är OK att använda personminor heller. Moral och etik väger tungt och får allt mer betydelse även på hög internationell nivå och ingen vill hamna i skamvrån – oavsett vad lagboken säger.

Om Sveriges regering väljer att driva på ett svagt förbud riskerar det istället att ge stater som håller sina klustervapen nära hjärtat en ursäkt; en lapp att vifta med att just deras vapen producerade efter 1980 inte alls är farliga till skillnad från de som producerades något år tidigare.

Det är dags för en smartare och modernare nedrustningspolitik än så!

Fredsarbetet är en ständigt pågående process

 “Social advance depends as much upon the process through which it is secured as upon the result itself.”           – Jane Addams, IKFF:s grundare och Nobelpristagare i fred 1931

Det pågår alltid processer för att förändra världen och förhoppningsvis göra den till ett bättre ställe, det sker på alla nivåer från högsta diplomatiska dialoger till gräsrotsrörelser.

På gräsrotsnivå har människor världen över sedan september bl.a. samlats och ockuperat Wall Street i New York och Brunkebergstorg i Stockholm för att protestera mot den sociala och ekonomiska orättvisa som världens strukturer grundar sig på och ständigt reproducerar.

Varje dag driver kvinnoorganisationer, i länder i konflikt och fred, processer för att förändra kvinnors utsatta situation och öka kvinnors deltagande i de politiska och samhälleliga besluten.

Det är dock inte alla processer som leder till en bättre värld. I går skrev jag på SvD Brännpunkt tillsammans med en rad svenska och internationella nedrustningsorganisationer om en process som kommer att underminera Klusterkonventionen från 2010. I veckan förhandlar staternas nedrustningsdiplomater ett tilläggsprotokoll till konventionen för konventionella vapen, något som vi kraftigt protesterat emot. Det är en process som verkar för att åter tillåta användandet av klustervapen i strider och det lidande det innebär för tusentals kvinnor, flickor, pojkar och män varje dag.

IKFF driver en stor mängd processer på internationell, nationell och lokal nivå. Vi finns i 43 länder och med över 130 grupper förs IKFF:s arbete framåt.

Jag har i många år arbetat för IKFF i en svensk kontext och kan stolt konstatera att IKFF här hemma gör skillnad och finns närvarande i den säkerhetspolitiska debatten. Under nästa år kommer jag att fortsätta mitt engagemang för kvinnor, fred och säkerhet som internationell koordinator vid IKFF:s kontor i New York och hoppas där kunna bidra till att allt mer synliggöra det fantastiska arbete som utförs varje dag för en bättre värld.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar