Bloggarkiv

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Pressmeddelande: Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Wien 8 december 2014

Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Mer än 155 stater samlas idag i Wien för en global regeringskonferens om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Uppslutningen visar ett starkt stöd från det internationella samfundet för att ta sig an kärnvapennedrustning ur ett humanitärt perspektiv.

Dagarna innan regeringsmötet samlades över 600 personer i Wien för världens hittills största kampanjmöte om ett kärnvapenförbud. Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, var på plats vid kampanjmötet och deltar även under regeringskonferensen.Två regeringsmöten har tidigare hållits om humanitära konsekvenser av kärnvapen, i Oslo 2013 och i Nayarit, Mexiko, tidigare i år. Slutsatsen från dessa möten är att det inte finns någon kapacitet för att hantera en kärnvapendetonation – oavsett var i världen den sker, om detonationen är avsiktlig eller av misstag. Regeringsmötet i Wien kommer att utforska de långtgående effekterna av kärnvapentester på människor och miljö och även höra vittnesberättelser från bland andra Setsuko Thurlow som överlevde kärnvapenattacken i Hiroshima och intervjuades i programmet Skavlan i SVT i fredags. Staterna kommer även att diskutera kärnvapnens status inom internationell rätt. Trots att kärnvapen är det mest destruktiva vapen som finns i världen idag, är det samtidigt det enda massförstörelsevapen som ännu inte har förbjudits genom ett internationellt avtal.

–       Civilsamhällets organisationer som samlas i kampanjen ICAN har ett tydligt budskap: de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapen är oacceptabla och världens regeringar måste ta sitt ansvar för människors liv och hälsa och förklara kärnvapen illegala, säger Josefin Lind från Svenska Läkare mot Kärnvapen på plats i Wien.

Bland de stater som kommer till Wien finns flera kärnvapenländer, däribland Indien och Pakistan. Även Storbritannien och USA, som bojkottade mötena i Norge och Mexiko, kommer att delta vid mötet i Wien.

–       Att kärnvapenstater som tidigare bojkottat dessa möten nu ändrat sig och deltar i Wien visar att de humanitära diskussionerna om kärnvapen är omöjliga att avfärda – inte minst för kärnvapenstater. Nu måste staterna våga gå vidare och ta initiativ till förhandlingar om ett avtal som deklarerar kärnvapen förbjudna under internationell rätt, och här har Sverige en nyckelroll att spela, säger Sofia Tuvestad från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, direkt från Wien.

För mer information och kontakt

Josefin Lind, Svenska Läkare mot Kärnvapen, josefin.lind@slmk.org 076-0245158

Sofia Tuvestad, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF,sofia.tuvestad@ikff.se 076-1762969

Den internationella kampanjen ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, samlar över 360 organisationer från hela världen i en gemensam kamp för att förbjuda och nedrusta alla världens kärnvapen. Kampanjen grundades 2007 och har sitt huvudkontor i Geneve. I Sverige drivs kampanjen av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Den skotska folkomröstningen och kärnvapen

Idag sker den folkomröstning som avgöra om Skottland ska bli ett självständigt land eller inte. Debatten har handlat mycket om ekonomi och om hur skotsk självständighet skulle kunna påverka Europa i ett större perspektiv. Men omröstningen är också en fråga om de brittiska kärnvapnen. Om skottarna röstar ja till självständighet idag kan den brittiska regeringen bli tvungen att ta en väldigt obekväm debatt om varför de vill behålla sina kärnvapen och var vapnen ska förvaras.

Det skotska partiet Scottish National Party (SNP), som sedan valet 2011 har egen majoritet i det skotska parlamentet, driver att folket ska rösta ja till självständighet. SNP har även sagt att ett självständigt Skottland kommer att förhandla med den brittiska premiärministern David Camerons regering för att flytta Trident, det brittiska kärnvapensystem som idag är stationerat på skotsk mark några mil från Glasgow.

Den brittiska regeringen anser sig ha rätt till att behålla sina kärnvapen. Deras inställning är att Trident ska moderniseras under det kommande decenniet till en beräknad kostnad av över 200 miljarder kronor. Men med ett skotskt ja till självständighet kan Cameron hamna i en sits där han inte har någonstans att göra av sina massförstörelsevapen, eftersom en självständig skotsk regering kan säga nej till att vara kärnvapenvärd. Kostnaden för att bygga en ny kärnvapenbas i England uppskattas till mellan 30-40 miljarder kronor. Det finns med största sannolikhet få människor i England som skulle välkomna att kärnvapnen flyttas till en bas nära deras hemstad.

Debatten visar hur hycklande den brittiska kärnvapenpolitiken är. Camerons regering anser sig ha rätt att behålla Trident med argumenten att det saknas rätt villkor för nedrustning och att kärnvapen har en säkerhetspolitisk funktion. Samtidigt nukefreenow-620x310har samma regering sagt att potentiella kärnvapenbaser i England är en omöjlighet eftersom dessa skulle ligga nära befolkade områden. Det är hyckleri, inte bara med tanke på att Storbritannien sedan 1969 förvarat sina arsenaler några mil från Glasgow, utan också eftersom detta utgör ett uppenbart erkännande av att kärnvapen är ett oacceptabelt farligt vapen. Trident är inte säkerhetsskapande, det är ett hot.

Ett skotskt ja till självständighet skulle skapa just den situation som Cameron sagt sig invänta – förhållanden där det enda kloka och gångbara är att rusta ned istället för att investera ytterligare hundratals miljarder i Trident.

Vad världen behöver är fler modiga stater som Skottland kan visa sig bli, stater som vågar säga nej till kärnvapen och istället verka för deras totala avskaffande. De humanitära effekterna om kärnvapen används är katastrofala – det är ett oacceptabelt vapen. Och även om det blir ett nej, har kärnvapendebatten som skapats kring Skottlands omröstning visat att Storbritannien borde välja nedrustning framför upprustning.

Denna blogg har skrivits med Svenska Läkare mot Kärnvapen och är även publicerad på deras hemsida.

Ett steg närmare ett förbud mot kärnvapen

nukefreenow-620x310

Idag gick Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz ut med en inbjudan till ett internationellt regeringsmöte om kärnvapen i Wien senare i år. Det kommer samma dag som över 140 stater samlas i Nayarit i Mexiko för att diskutera humanitära konsekvenser av kärnvapen. Vi ser detta som ytterligare ett steg närmare ett kärnvapenförbud.

Kurzs initiativ kommer bara några månader efter det att Österrikes president Heinz Fischer under FN:s högnivåmöte om kärnvapennedrustning deklarerade att ”Kärnvapen bör stigmatiseras, förbjudas och avskaffas innan de avskaffar oss.”

Mötet i Österrike blir det tredje av historiskt banbrytande regeringsmöten om kärnvapen. Det kommer att lyfta hur världen bäst ser till att kärnvapen aldrig används igen, medvetet eller av misstag. Vi har hela tiden varit tydliga med att den enda rimliga slutsatsen är att kärnvapen förbjuds och avskaffas. Vi anser att mötet i Wien är rätt forum för stater att komma överens om att inleda förhandlingar för detta.

Österrike följer nu Norge och Mexiko och visar internationellt ledarskap genom att driva samtalen ytterligare framåt. Vi gläder vi oss över att det civila samhällets globala mobilisering nu ger resultat. Dock beklagar vi att Sverige visat svagt stöd för det nya initiativet i kärnvapenfrågan. Regeringen saknar en tydlig nedrustningspolitik vilket har försvagat Sveriges röst och inflytande. Sverige kan och borde återta sin plats som nedrustningsaktör och stödja arbetet för ett förbud.

Den globala kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som vi är partnerorganisation till, har spelat en viktig roll i att driva fram den nya humanitära debatten om kärnvapen.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudet. Ett förbudsavtal skulle skapa ett nytt tryck på kärnvapensstaterna att nedrusta, även om dessa stater till en början inte skulle vilja delta i förhandlingarna.

Vi fortsätter arbetet för en kärnvapenfri och säker värld!

294549_275126875837572_8014506_n

 

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

2 miljarder människor riskerar svält från kärnvapen

IPPNW2 miljarder människor riskerar att dö från svält. Det är en av slutsatserna i den rapport som släpptes igår av International Pysicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). Rapporten Nuclear Famine: Two Billion People at Risk?

Det civila samhället runt om i världen har länge arbetat för att eliminera kärnvapen på grund av den katastrof som följer när vapnen används. IPPNW:s nya rapport visar att konsekvenserna skulle bli ännu mer katastrofala än vad vi tidigare känt till. I oktober gjorde 125 stater ett uttalande i FN om just kärnvapens humanitära konsekvenser och att de därför måste nedrustas men Sverige valde att inte ställa sig bakom.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet som ännu inte är förbjudet. Det är helt orimligt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Vi arbetar tillsammans med IPPNW:s svenska gren, Svenska Läkare mot Kärnvapen, inom den internationella kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN, som består av över 300 organisationer i 80 länder.

Världen behöver ett förbud mot kärnvapen – läs Svenska Läkare mot Kärnvapens artikel idag på SVT debatt.

Länk till pressmeddelandet om rapporten hittar du här.

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Skriv på för ett förbud mot kärnvapen!

Den här veckan är det Nuclear Abolition Week. Många organisationer och aktivister världen över arbetar extra hårt för att under dessa dagar uppmärksamma det fruktansvärda konsekvenser som följer när kärnvapen används. Global och total nedrustning är budskapet.

Det finns idag cirka 17 000 kärnvapen i världen varav 2000 är redo att avfyras inom loppet av några minuter. Om bara ett enda avfyras skulle det leda till en humanitär katastrof. Det finns ingen myndighet eller organisation som kan hantera konsekvenserna. Det enda sättet för oss att vara säkra på att en katastrof undviks är att avskaffa kärnvapen.

Det är hög tid för ett förbud mot kärnvapen!

Genom ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som IKFF deltar i uppmanar vi dig att denna vecka ta ställning mot kärnvapen och för en säkrare värld. Alla behövs!

Vad kan du göra? Gå in på ICAN:s hemsida och:

–          Skriv på för ett förbud mot kärnvapen

–          Ta en bild på din skugga och ladda upp på ICAN:s kampanjsida för att minnas de som drabbats av kärnvapen

–          Sprid i dina nätverk

Vi uppmärksammade även frågan om kärnvapen i Almedalen förra veckan tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen.

Vi arrangerade ett seminarium på Säkerhetspolitiskt sommartorg där vi diskuterade kärnvapens humanitära konsekvenser. Deltog gjorde Yves Daccord, generaldirektör för Internationella Röda Korset, Josefin Lind, ICAN Sweden, och Katarina Engberg, forskare i freds- och konfliktkunskap.

Du kan se seminariet här (OBS: på engelska).

Image

Vi gjorde även aktioner tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen inom ramen för ICAN. Läkarna tog blodtryck på förbipasserande i Almedalen under parollen ”Råd från din läkare: Sluta med kärnvapen” och vi berättade om kärnvapen och varför vi tycker att de ska förbjudas.

För mer information om vad som händer i kärnvapenfrågan, läs vårt pressmeddelande ”Allvarliga fel i Bildts utspel om kärnvapen” här.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar