Bloggarkiv

Ovärdigt om asylrätten

Politiken inför riksdagsvalet har på många sätt kokats ned till siffror och budgetar. Vapenexport diskuteras utifrån arbetstillfällen (ett argument som inte ens håller) istället för utifrån vilken roll Sverige vill ha i världen. Flyktingmottagande kokas ned till ekonomi och ”return on investement” istället för från utgångspunkten som borde vara självklar: solidaritet, internationell rätt, och medmänsklighet. Asylrätten är okränkbar!

Det är inte många dagar sedan Sveriges finansminister vid en omdiskuterad presskonferens lade fram siffror om att de många konflikthärdarna runt om i världen innebär att fler människor kommer att behöva skydd i fredligare delar av världen, såsom i Sverige. Det var finansministern som presenterade denna information, efter att utrikesministern gjort en exposé över hur världen ser ut. Detta motiverades med att budgetföljderna skulle bli omfattande, något som till och med fick Konjunkturinstitutet att undra vad det var frågan om. Att det var just finansministern som höll denna presentation satte ekonomin i fokus, inte de människor som just nu är i ett stort och akut behov av skydd.

Idag skrev också KDU:s ordförande Sara Skytterdal en artikel i Dagens Nyheter om flyktingmottagande och kostnader. Det är ovärdigt. Sverigedemokraterna ser ut att växa och det politiska samtalet har förskjutits och avsevärt närmat sig SD:s.

I stället för dessa diskussioner som är anpassade till SD:s agenda behövs politiker som orubbligt står upp för mänskliga rättigheter och politisk handling. Det behövs för att människor som flyr krig och förtyck ska kunna ta sig till Sverige och andra länder inom EU lagligt och säkert för att söka asyl. Så är det inte idag. Bara under Sveriges sommarsemester har nära 2000 flyktingar drunknat i Medelhavet på grund av EU:s murar mot omvärlden. 2000 människor.

Samtidigt konstaterar jag att det inte är alla miljarder som får en presskonferens av regeringen följd av en lång debatt om hur vi ska ha råd. Idag, fredag, presenterades nyheten att regeringen, med Socialdemokraternas stöd, beslutat att stå fast vid köpet av den nya JAS Gripen. Detta trots att Schweiz nu sagt nej till att vara med i projektet. Att ett eller flera andra länder skulle vara med och dela på utvecklingskostnaden var tidigare ett motkrav eftersom affären annars skulle riskera att bli för dyr. Men Schweiz röstade nej till JAS-köp och Brasilien har inte bestämt sig, och även om de tackar ja betyder inte det att de vill bidra till att utveckla planen. Regeringen vill dessutom köpa 70 plan, istället för de tidigare 60 stycken.

Med andra ord vet ingen hur mycket planen kommer att kosta. När SvD frågar vill försvarsminister Karin Enström i nuläget inte specificera hur många miljarder extra utvecklingen går på. 2012 diskuterades dock summor i storleksordningen 90 miljarder för 60 plan, fast det var innan Schweiz sa nej. Det handlar alltså om miljardsummor som vi inte vet hur stora de kommer att bli.

Det är dags för skärpning i politiken. Vi kan inte välja bort människor som behöver komma till vårt land för att fly från våld, krig och död. Men vi kan välja bort att bidra till fortsatt upprustning, att beväpna diktaturer och att anpassa oss till fascistiska rörelser.

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

Almedalsveckan – tisdag

Nu är Almedalsveckan i full gång med seminarier, mingel och aktioner som avlöser varandra. Tisdagen var moderaternas dag, som bjöd på utfrågning av ÖB, säkerhetspolitiskt försnack med försvarsminister Karin Enström och partiledartal med Fredrik Reinfeldt.

Karin Enström, försvarsminister

Det säkerhetspolitiska försnacket med försvarsminister Karin Enström fokuserade främst på att Sverige måste upprätthålla säkerhet och en god beredskap, något som behöver civil – civil samverkan och civil – militär samverkan enligt Enström. Under en tid har det diskuterats att det behövs en ny försvarsberedning (läs mer om vad försvarsberedning är här), men när denna nya försvarsberedning kommer att tillsättas vet vi inte säkert. Försvarsminister Karin Enström tog upp att en ny omvärldsanalys behövs och hon framhöll vikten av att en ny försvarsberedning tillsätts. Den senaste försvarsberedningen lämnade sin omvärldsanalys 2007. Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, till exempel tar rapporten upp hur klimathotet kan påverka Sveriges säkerhet. Men den här breda förståelsen har knappast följt med in i den faktiska säkerhetspolitiken. Den är fortfarande fokuserad på militära medel och kortsiktiga lösningar. Vi anser att den kommande omvärldsanalysen måste få starkare genomslag i den faktiska politiken. Analysen pekar på nya hot, prioriteringarna visar på gamla lösningar. Med andra ord – nya super(dyra) Jas kan tyvärr inte tackla klimathotet. En del säger då att vi behöver försvarsindustrin för att tekniken ska spilla över i andra forskningsområden. Om staten skulle understödja miljöindustrin på samma sätt som krigsmaterielindustrin skulle nog miljöforskningen också driva hela Sveriges forskningsvärld framåt, är mitt svar på det.

Seminarier under dagen handlade även om försvarsindustrin och att även denna del av Sveriges försvarspolitik måste inneha transparens och öppenhet. Oavsett om vi vill ha eller inte ha en försvarsindustri måste lagen vara tydligare än nu och ställa krav på insynen i både industri och politik. Annars kommer vi aldrig att nå ansvarstagande, tydlighet och öppenhet.

 

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar