Bloggarkiv

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Vapenexportuppgörelsen är en besvikelse

Igår presenterade Miljöpartiet och Socialdemokraterna en uppgörelse som gör mig besviken. Det handlar om försvarspolitiken och vapenexporten. På försvarsområdet ska miljarder och åter miljarder investeras i stridsflyg och u-båtar. Om vapenexporten säger överenskommelsen enligt Miljöpartiets hemsida att ”Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas, inklusive följdleveranser och konsulttjänster. Försvarsexportmyndigheten (FXM) läggs ned.”

Att Försvarsexportmyndigheten läggs ned är i sig positivt. Den har haft till uppgift att främja svensk vapenexport, alltså en PR-myndighet för vapenindustrin finansierad med skattemedel. En sådan myndighet borde aldrig ha skapats av den förra regeringen och det är bra att den tillträdande regeringen vill lägga ned den. Dock återstår det att se hur stor förändringen blir i praktiken. Det får inte bli business as usual – nedläggningen borde signalera en ny inriktning där vapenexporten och stödet till denna ska minska.

Att ”vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas” är ingen nyhet. Den uppgiften finns redan med i direktiven för KEX, den nuvarande utredningen i riksdagen som ska ta fram just skarpare exportregler gentemot icke-demokratier. Vad är nytt? Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde fattat en starkare överenskommelse. Miljöpartiet har gått till val på att stoppa vapenexporten till diktaturer, och Socialdemokraternas kongressbeslut säger att ”Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.” Dagens uppgörelse är vagare och svagare.

Det är dock bra att skärpningen av exportkontrollen ska gälla även följdleveranser av vapensystem och konsulttjänster. Däri finns inte sällan kryphålen, och här är dagens överenskommelse vassare än det uppdrag som KEX sedan tidigare har fått. Men de nya regeringspartierna borde ta tydlig ställning för att KEX ska landa i förbud mot export till diktaturer, istället för vaga formuleringar om ”skärpning” av reglerna. På mottagarlistan för svensk vapenexport finns idag stater som halshugger kvinnor för ”häxeri”. Det är detta som står på spel. Självklart ska ingen sådan export äga rum överhuvudtaget.

Nej, MP och S, bättre än så här måste den nya regeringen vara på att sätta mänskliga rättigheter och demokrati först. Jag funderar också över vad som kommer att prioriteras ned i budgeten för att bekosta de här enorma investeringarna. Istället borde steg ha tagits i riktning mot en omställning av vapenindustrin till exempelvis miljöteknik.

Vapenexporten är den första frågan som nu riskerar offras och med den de människor som drabbas direkt och indirekt av exportens konsekvenser i länder. Det handlar om länder vilka, precis som Sverige nu gör, lägger pengar på upprustning istället för verklig säkerhet och utveckling. Det borde den nya regeringen motverka, och inte bidra till genom fortsatt export. Jag hoppas att den utlovade skärpningen av reglerna blir en riktig skärpning.

När denna diskussion nu drar igång vill jag även påpeka att vapenexport inte får, enligt lag, motiveras med arbetstillfällen. Trots detta lyfts det ofta som avgörande, av industrin själv, av facken, media och ibland även av politiker, dock då oftast outtalat. Men vapenindustrin är en dyr industri för staten. Jag vill se en utredning där Sverige ser över varför regering efter regering hållit en vidrig industri under armarna. Jag vill ha svart på vitt hur mycket varje sådant jobb kostar i form av investeringar, exportfrämjande till fattiga länder och diktaturer, forskningsstöd och upprustning. Lägg till det kostnaden i termer av Sveriges rykte, anseende och roll i vår omvärld. Efter skandalerna med Saudiarabien och Kina är det nödvändigt.

Ovärdigt om asylrätten

Politiken inför riksdagsvalet har på många sätt kokats ned till siffror och budgetar. Vapenexport diskuteras utifrån arbetstillfällen (ett argument som inte ens håller) istället för utifrån vilken roll Sverige vill ha i världen. Flyktingmottagande kokas ned till ekonomi och ”return on investement” istället för från utgångspunkten som borde vara självklar: solidaritet, internationell rätt, och medmänsklighet. Asylrätten är okränkbar!

Det är inte många dagar sedan Sveriges finansminister vid en omdiskuterad presskonferens lade fram siffror om att de många konflikthärdarna runt om i världen innebär att fler människor kommer att behöva skydd i fredligare delar av världen, såsom i Sverige. Det var finansministern som presenterade denna information, efter att utrikesministern gjort en exposé över hur världen ser ut. Detta motiverades med att budgetföljderna skulle bli omfattande, något som till och med fick Konjunkturinstitutet att undra vad det var frågan om. Att det var just finansministern som höll denna presentation satte ekonomin i fokus, inte de människor som just nu är i ett stort och akut behov av skydd.

Idag skrev också KDU:s ordförande Sara Skytterdal en artikel i Dagens Nyheter om flyktingmottagande och kostnader. Det är ovärdigt. Sverigedemokraterna ser ut att växa och det politiska samtalet har förskjutits och avsevärt närmat sig SD:s.

I stället för dessa diskussioner som är anpassade till SD:s agenda behövs politiker som orubbligt står upp för mänskliga rättigheter och politisk handling. Det behövs för att människor som flyr krig och förtyck ska kunna ta sig till Sverige och andra länder inom EU lagligt och säkert för att söka asyl. Så är det inte idag. Bara under Sveriges sommarsemester har nära 2000 flyktingar drunknat i Medelhavet på grund av EU:s murar mot omvärlden. 2000 människor.

Samtidigt konstaterar jag att det inte är alla miljarder som får en presskonferens av regeringen följd av en lång debatt om hur vi ska ha råd. Idag, fredag, presenterades nyheten att regeringen, med Socialdemokraternas stöd, beslutat att stå fast vid köpet av den nya JAS Gripen. Detta trots att Schweiz nu sagt nej till att vara med i projektet. Att ett eller flera andra länder skulle vara med och dela på utvecklingskostnaden var tidigare ett motkrav eftersom affären annars skulle riskera att bli för dyr. Men Schweiz röstade nej till JAS-köp och Brasilien har inte bestämt sig, och även om de tackar ja betyder inte det att de vill bidra till att utveckla planen. Regeringen vill dessutom köpa 70 plan, istället för de tidigare 60 stycken.

Med andra ord vet ingen hur mycket planen kommer att kosta. När SvD frågar vill försvarsminister Karin Enström i nuläget inte specificera hur många miljarder extra utvecklingen går på. 2012 diskuterades dock summor i storleksordningen 90 miljarder för 60 plan, fast det var innan Schweiz sa nej. Det handlar alltså om miljardsummor som vi inte vet hur stora de kommer att bli.

Det är dags för skärpning i politiken. Vi kan inte välja bort människor som behöver komma till vårt land för att fly från våld, krig och död. Men vi kan välja bort att bidra till fortsatt upprustning, att beväpna diktaturer och att anpassa oss till fascistiska rörelser.

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

Alla dansar inte samba efter Jas-besked

Igår kom beskedet att Brasilien köper 36 stridsflygplan, JAS Gripen, av Sverige. Affären beräknas kosta det brasilianska folket mellan 30 och 40 miljarder kronor.

Svenska regler säger bland annat att våra vapen inte ska exporteras om det ”står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”. EU:s riktlinjer säger att Sverige som exporterande stat ska ”beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet”. Inget av detta räcker för att stoppa exporten till Brasilien. Vaga formuleringar tillsammans med makthavares vilja att hålla vapenindustrin om ryggen, betyder att reglerna tolkas till fördel för industrin. Men svenska folket tycker inte om resultatet. Vi behöver skarpare regler.

Det borde handla om moral, om vad Sverige vill bidra med i världen. Det finns flera moraliska skäl till varför vi inte borde sälja vapen till Brasilien. Sofia Walan på Kristna Fredsrörelsen skriver bra om det här.

I somras samlades brasilianare i de största demonstrationerna landet upplevt på decennier. Protesterna var till sin början riktade mot att kollektivtrafiken skulle bli dyrare. Det slutade i massiv uppslutning mot fattigdom, felprioriteringar av ekonomiska resurser, förtryck mot kvinnor, och polisvåld.

Anders Linnhag, nationalekonom som bor i Brasilien, säger till Sveriges Radio att den brasilianska regeringens beslut att prioritera vapenköp förvånar honom, med tanke på protesterna. Linnhag beskriver flera områden där Brasilien har behov att fylla, däribland sjukvård och utbildning. Det är till detta de 30-40 miljarderna borde ha gått.

Skälet till att kommunalrådet i Linköping dansar samba, till att Saab säger att vi borde glädjas, och till att Reinfeldt inte darrar på manschetten, stavas svenska arbetstillfällen. Men att försvara affären med att det gynnar Sverige ekonomiskt är inte helt så enkelt.

I ekvationen finns till exempel motköp, att Sverige som en del av vapenaffärer gör köp av landet vi exporterar till. Hur mycket pengar Sverige har lovat att lägga på sådana motköp vet vi inte. Om vi dessutom lägger till allt annat statligt stöd till vapenindustrin, blir varje svenskt arbetstillfälle ett dyrt sådant för svenska skattebetalare. Ett av flera exempel är Försvarsexportmyndigheten, som ska främja svensk vapenförsäljning. Sedan myndigheten skapades har den kostat mellan 65 och 80 miljoner skattekronor per år.

Jag önskar att media grävde mer kring det här med motköp och kostnader. För mig är vapenexporten fel och omoralisk oavsett vad det kostar. Men det är viktigt att alla vi skattebetalare får den sanna bilden. Jag vill ha svar.

Hur många jobb skulle vi kunna skapa inom en annan sektor som fick lika mycket stöd och resurser från staten som vapenföretagen får idag? Till exempel energieffektivisering och andra områden inom den gröna sektorn. För att inte tala om den globala moraliska vinsten i att satsa på det istället.

Tills vi vet bättre tycks obekräftade föreställningar dominera debatten. Det finns ett magiskt skimmer kring svensk vapenindustri, en idé om att den bär vår välfärd och vår teknikutveckling. Det är naturligtvis inte sant att Sverige, som idag, måste vara världen tredje största vapenexportör per capita för att överleva och utvecklas. Men krafter som vill behålla den här bilden är fortfarande väldigt starka. Vill du förändra den bilden? Gå med i IKFF och var med i vårt arbete.

Varning för vardagsmilitarism: Jas Gripen-tårta

Här kommer ett kort inlägg om min fortsatta spaning på vardagsmilitarism. JAS Gripen ett stridsflygplan som tillverkas av Saab. Det är alltså tänkt för ”strid” = läs våld och militära lösningar.
Tanken att ge ett barn en tårta med ett stridsflygplan kan därför tyckas främmande. Men inte för Norrlandsmejerier. De blandar friskt militarism och manlig könsroll i ett delikat bakverk.

Om du inte tycker att det här är så mysigt så kan du som bekymrad privatperson liksom jag skicka ett mejl till dem. Såhär skrev jag till deras kontakt:

Hej!

Jag hittade just ett recept på en Jas 39 Gripen-tårta på er hemsida. Jag är väldigt förtjust i tårtor, men då jag inte tycker att stridsflygplan, skapade för att kunna utöva våld och delta i krig, har något med firande av exempelvis födelsedagar att göra blev jag besviken. Barn på många platser kommer inte att få uppleva födelsedagsfiranden på grund av att de eller deras familjer skadats eller dödats av bomber släppta från just stridsflygplan. Jag tycker heller inte att unga pojkar ska påtvingas idéer om att de ska gilla våld och vapen.

I just Norrland pågår militära övningar som många boende idogt protesterar mot. Såväl den samiska befolkningen samt andra boende i området påverkas av övningarna. Mot dem framstår ert recept som hånfullt.

Jag skulle därför vilja be er att ta bort receptet. Förslagsvis kan ni byta ut det mot detta recept: http://feber.se/hem/art/159473/baka_en_fredskaka/

Med vänliga hälsningar/ Josefine Karlsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

90 felinvesterade miljarder

En måste nog säga att vi som arbetar för att motverka militarism och vapenspridning har haft bättre veckor. Häromdagen släpptes en rapport om den globala handeln med små och lätta vapen. Rapporten visar att handeln har dubblerats (!) de senaste sex åren och att den uppgår till 8,5 miljarder US dollar per år. Det är hisnande siffror. Och på tal om hisnande siffror känner ni säkert till att Sveriges regering bestämt sig för att lägga 90 miljarder på en ny version av JAS Gripen. Intressant nog är både försvarsvänner och nedrustningsentusiaster kritiska till beslutet, av olika anledningar förstås.

Sveriges och Schweiz regeringar har fattat beslut om att samarbeta kring en ny version av JAS Gripen, även om det kvarstår en folkomröstning i Schweiz om frågan. Det handlar om den så kallade ”Super-JAS”. I och med samarbetet kan länderna dela på kostnaderna för tillverkning och underhåll. Då blir det ”bara” 90 miljarder för Sverige…

För att Försvarsmakten ska ha råd att köpa 40-60 exemplar av nya JAS vill regeringen öka Försvarsmaktens budget med 300 miljoner per år 2013 och 2014. Efter det blir ökningen 200 miljoner per år. Men kritiker på den försvarsvänliga sidan säger att det inte räcker, och dessutom kommer Försvarsmakten att behöva ny materiel som passar med det nya stridsflyget. Därför finns det en uppenbar risk för att regeringen kommer att behöva öka försvarsanslaget ännu mer.

Foto: Försvarsmakten

Varför har regeringen fattat det här beslutet? Försvarsmakten och regeringen tycker uppenbarligen inte att vårt flygvapen räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med andra länders stridsflyg. Även om det inte finns något militärt hot mot Sverige, vilket i princip alla är överens om. Men Cecilia Widegren (M), vice ordförande i försvarsutskottet, uttryckte i Aktuellt den 27/8 att eftersom vi aldrig kan vara säkra på vad som ska hända i vår omvärld, behövs det ett nytt flygvapensystem. Det är så resonemanget ofta går och det kommer aldrig, enligt det här sättet att se det, uppstå en situation då Sverige kan nedrusta och bryta upprustningsspiraler.

Vad tycker då jag om det här? Som ni förstår är jag emot regeringens beslut. IKFF arbetar för att Sverige ska vara en stark röst för global nedrustning. Vi vill att Sverige ska se sin egen politik som en del i ett större sammanhang, och gå före med att omprioriteria resurser från det militära till en politik som bygger hållbar säkerhet. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, gav ett bra exempel i P1 Studio Ett häromdagen. Sveriges årliga demokratibistånd till Ryssland utgör 1 procent av vad vi kommer att betala för den nya JAS Gripen per år. För att bygga långsiktig säkerhet gentemot Ryssland (som ofta nämns när Sveriges försvar diskuteras) behöver vi stödja demokratiska krafter i landet, inte rusta upp.

Så på vilka grunder fattar regeringen beslutet om JAS, vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom? Det är oklart. I somras klargjorde försvarsminister Karin Enström att en ny försvarsberedning nu tillsätt med representanter från riksdag och regering. Den ska bland annat analysera hur Sveriges omvärld och närområde ser ut och utifrån detta ska försvars- och säkerhetspolitiken utformas. Men nu tänker regeringen betala 90 miljarder för nya JAS Gripen innan vi har gjort vår omvärldsanalys. Hur kan det komma att inverka på möjligheten att möta hot i ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv, som faktiskt redan föreligger? Tidigare har försvarsberedningen betonat att exempelvis klimatförändringar hotar andras och vår säkerhet. Det hotet rår inte ”Super-JAS” på. 90 miljarder kan användas så mycket klokare och du kan lita på att vi på IKFF kommer att följa både JAS-diskussionen och försvarsberedningens analyser framöver.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar