Bloggarkiv

#JesuisNigeria – val på söndag

På söndag går Nigeria till val. Vår systersektion som arbetar för en fredlig utveckling känner en oro inför vad som kommer ske på valdagen. Attackerna från Boko Haram har ökat och spridit sig i regionen. Våra tankar är med våra kollegor.

Vi vill därför publicera denna text av Mariama Jobe som hon läste vid en manifestation för Nigeria i vintras. Tack Mariama för att vi fick dela den.

#JesuisNigeria

Sometimes I wonder what ever happened to all the news that didn’t make it to the TV-scream, all the news that didn’t make it in time to BBC and CNN. I wonder if I can find a stack of African news placed somewhere in an old basement, where they locked the door and threw away the key. Why did they keep the news away from society? Where’s the audacity? When we the majority would like to get the truth.

I dream about all brown skinned massacres that our history books in school strategically left out. So while the world is busy grieving a racist magazine in their desperate attempts to make Muslims less human, Nigeria on the other hand is crumbling in from within, leaving traces on my black skin.

2014 Nigeria lost their girl. Before we continue let’s go back in time.

Can you hear them? Hundreds of gyals singing the national anthem of Nigeria. Tones breaking glass, only so that people stepping over the shattered pieces will bleed to death. Can’t you hear them? Their throats are so dry that the echo crawls over the surface of the horizon. Schools in Nigeria are empty, there’s blood on the walls and loud screams still echoing in the end of the corridors. The letters on the blackboard walks down a step of panic. You see, the never ended math excavations on the blackboard recorded a time of when teachers where shot in the head, right before 300 girls were kidnapped.

When will they bring back our girls? How many hashtags on twitter will I have to tweet before the world has heard my song? Because there’s no oxygen left in my lungs soon the saliva will dry out on my tongue.

Did you know that a hummingbird flaps its wings 19 times at a second? Each second those wings collide Africa experiences September 11th. We don’t use the #Neverforget because it’s impossible to forget when every day is just like the day before. Every hour in Africa is a Boston marathon explosion that never made it to BCC. Explosions create an illusion of fog to the out world, sadly. During these five years children in Nigeria has been taught how to run instead of how to play in the sand. Their favorite color will forever be red, because red is all they see.

Boko Haram has turned Nigeria’s smile of a curve into a straight line again. Now I can’t sleep, because I feel no peace, like a bird without its wings. Just take a second to imagine stepping over dead bodies in Baga. The fact is that Boko Haram has killed more people than Ebola. The only reason why Ebola makes it to the news is because it has spread outside the boarders of Africa. Suddenly death knocks on the door in Norway, Spain and USA.

The whole world should be grieving, wearing black, instead only some of us has to carry the burden on our backs. Sadly, the world has put up big fences around Africa, which are only opened when they want chocolate, cocoa, cassava, slaves, women, gold or diamonds. I just thought that the screams of people being slaughtered in Nigeria perhaps would make a bigger fuss than people marching the streets in Paris.

You see desperation has its own tone.  Fear has its own drum and Nigeria is singing the first tone of a melody so rare to the human ear that we often mistake it for eternity. So please, put a stop to their misery.

The news are discussing weather of not Boko Haram is a terrorist group that West should tackle. Never have I heard so much bullshit in early mornings. I just keep hearing this white noise.

#JesuisNigeria, do you?

Mariama Jobe

Vill du läsa mer av Mariama? Läs här.

Kvinnor för fred och frihet – visa för IKFF 100 år!

press_tinawilhelmsson_angelfangelse_logga3

Foto: FeministFotografen.se

Tina Wilhelmsson, Västerås kulturstipendiat 2015, och Magda Andersson har komponerat en visa för att hylla den kamp för fred som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, nu har bedrivit i 100 år.

De har just haft premiär för låten så jag passade på att fråga Tina några frågor.

 

Hur kändes det att få uppdraget att skriva visan?

– Det var en stor ära för mig att få skriva IKFF:s jubileumsvisa. I botten har jag en magisterexamen i politik, jag är engagerad i den feministiska kampen och jag skriver bildande visor. Så för mig var det här som en fullträff. Alla mina olika områden i en visa! Fred, frihet och feminism. Det sammanfattar mitt engagemang väl.

Hur var det att skriva en visa om IKFF:s historia?

IKFF_omslag_jubileumsvisa_kvinnorforfredochfrihet_fotoFeministFotografen

Tina Wilhelmsson, Magda Andersson och kören på inspelningen av visan ”Kvinnor för fred och frihet” till IKFF:s 100 års jubileum. Foto: FeministFotografen.se

– Det var väldigt spännande! När jag fick frågan så kände jag inte till IKFF, så jag fick sätta mig in i organisationens omfattande arbete och läsa på för att kunna skriva jubileumsvisan. Det var en lärorik och inspirerande process, att få kunskap om 100 år av kvinnokamp inom fredsrörelsen. Ett långsiktigt och envist arbete som många gånger pågår i det tysta. Sånt ger mig hopp.

Du har ju blivit medlem nu, varför då?

– Det var självklart. När jag insåg hur mycket fantastiskt arbete IKFF gör och har gjort så kände jag att jag absolut ville vara en del av det.

Lyssna på låten:
iTunes
Spotify

Bli medlem du också eller ge en gåva. Då stödjer du vårt arbete för fred och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Bakgrund

Mitt under brinnande världskrig 1915 samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från stridande och neutrala stater. De flesta hade inte rösträtt men de krävde att få sina röster hörda. Från Sverige deltog 16 kvinnor, bland andra Elin Wägner. De skapade IKFF som idag finns i ett trettiotal länder med internationella kontor i Genève och New York.

Kvinnor för fred och frihet är komponerad på uppdrag från IKFF Göteborg.

Elin Liss, kommunikationsansvarig

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

– Vi måste försvara oss 

Några dagar efter dådet mot Charlie Hebdo i Paris tillträdde jag som generalsekreterare för IKFF.

Runt om ser vi en upptrappning av fascism, rädsla och argument att vi måste försvara oss, rusta upp. Som en krypande eldslåga slickar rädslan våra fötter och i glöden gror misstankarna, vem finns runt hörnet?

Röster höjs som säger att vår demokratiska modell har inte fungerat, att solidaritet och fredliga lösningar inte har fungerat. Titta själv, säger någon, se alla dessa europeiska pojkar som frivilligt anmäler sig till IS, hur är det möjligt? Se hur naiva vi varit!

Attentat mot Charlie Hebdo har piskat fram två trender som jag uppfattar det. En är att vi ska stå enade för yttrandefriheten, mot terrorism och rasism. Den andra är hatet som frodas på internet och uppfattningar om den andre som i grunden hatisk, mordisk och inte att lita på, och att västvärlden är dekadent och slapphänt som tillåter detta.

Jag har nyligen bott i Jerusalem där rädslan växer för varje dag, där våld och militarism är vardag. Säkerhet genom militära medel är huvudfokus för de israeliska politikerna. Man vänjer sig lätt vid vapen när man handlar en morotsjuice, scannar in handväskan i varuhuset och passerar böjda huvuden vid checkpointen. Rädslan och hatet mot den andre föder nya hatiska aktioner och i sociala medier piskas en machostämning upp som är chockerande att följa på nära håll.

Nu ser vi liknande tendenser här, rysskräcken tas fram, ubåtarna hotar återigen Sverige, terrordåd mot moskéer och synagogor i Europa. Då är det lätt att sluta sig inom sin grupp och låta fascismen gro. Vi befäster en uppfattning om att vi aldrig kommer att bättra oss, att vår primära instinkt är att vara själviska och se om sitt eget hus, att konflikt är oundvikligt. Den starke slår den svage och vi måste rusta oss. Våld kan förvisso ses som den sista utvägen, men att vi ändå måste se till att vara rustade att använda det när det behövs. För att det ska smälla verkar vi övertygande om. Rädslan blir till ett normaltillstånd, och tanken om att människans inre drivkraft är att besegra varandra. Rädslan som också är en grundsten i en militariserad politik.

Så vänjer oss vid konflikter, eller som någon sa om konflikten i Israel/ Palestina; folkgrupper har alltid besegrat varandra, så den konflikten är väl inte särskilt upprörande?

Här spelar dessvärre media en stor roll, i den journalistiska dramaturgin ligger uppdraget att renodla konflikter, lyfta fram den starka och den svaga, rapportera när något hänt. När det smäller drar mediebolagen in med sina kameror och reportrar, och ut igen, likt militära operationer surrar de kring krigs- och katastrofplatser, adrenalinet pumpar, och ”årets fotograf” blir ofta en man som fotograferat något krig.

Men ibland vill vi sola oss i Malalas fredpris, skänka några hundralappar till en organisation vi tror på, applådera de goda insatserna. Men utan skottet – hade hon fått priset? Och hade den kamp som förs varje dag runt om i världen för barns, och inte minst flickors, rätt till utbildning överhuvudtaget uppmärksammats?

I grund och botten är rädslan, hotet och våldet den berättelse vi valt att skriva under på som människans normala tillstånd. Därför anses det vettigt att militären har så stort inflytande över utrikespolitiken, att vi ska satsa stora andelar av våra skattepengar på ett försvar, att pojkar blir män i försvaret, att det är en bra fostran. Men det finns även en annan berättelse. Den om människor, inte minst kvinnor, som med fredliga medel löser konflikter på lokal nivå. De som kämpar i tystnad och utan erkännanden för att bygga upp samhällen från grunden.

I år är det hundra år sedan över tusen kvinnor samlades mitt under brinnande världskrig för att protestera mot krig och militarism. De lade grunden till den internationella fredsorganisation vi idag är.

Jag vill att 2015 blir ett år då vi försvarar en annan syn på vad som är normaltillstånd. Inte krig, upptrappning och ännu mer vapen – utan fred och samverkan, andra drivkrafter som finns inom människan måste lyftas fram.

I Sverige har kvinnor som Matilda Widergren, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Signe Höjer, Kerstin Hesselgren Alva Myrdal, Inga Thorsson, Barbro Bang Alving och Ingrid Segerstedt­ Wiberg engagerat sig i IKFF.

Gå med du också i vår 100-åriga kamp för fred och frihet. Stöd vårt arbete för att en annan berättelse ska få fotfäste och för att bygga en annan värld. Det är möjligt.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Ylva Bergman tillträdde posten som generalsekreterare för IKFF i början av januari. Läs pressmeddelandet här.

IKFF Colombias kamp för fred och rättvisa

I slutet på oktober besökte jag och Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot, vår systersektion i Colombia för att följa upp det projekt som vi bedriver tillsammans och uppdatera oss om situationen i landet.

Colombia befinner sig sedan mer än 50 år tillbaka i en väpnad konflikt mellan regeringen, guerillarörelser och paramilitära grupper. 2012 inleddes fredsförhandlingar mellan regeringen och den största väpnade guerillarörelsen FARC. Colombia är nu närmare ett fredsavtal än någonsin tidigare.

 

IMG_1002

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia på kansliet i Bogotá.

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, berättar at det finns höga förväntningar på fredsprocessen men att de också är medvetna om att ett påskrivet fredsavtal inte betyder fred i verkligheten. Det är snarare då det hårda arbetet med att bygga fred börjar, och det kommer ta lång tid.

Enligt Katherine finns det många motståndare till fredsprocessen och det finns flera utmaningar, bland annat den rättsliga övergången till ett fredligt samhälle. Men hon ser ändå att det görs framsteg. Frågan om rättvisa måste hanteras, det finns starka krav på upprättelse. Det måste diskuteras på alla nivåer. Hur uppnås rättvisa och hur går samhället vidare i försoning? Det finns olika vägar och de har olika konsekvenser. I skapande av en fred som förankras i samhället spelar IKFF och andra kvinnoorganisationer en viktig roll. Om inte civilsamhället, och särskilt kvinnor, finns representerade kommer fredsavtalet sakna grund. Majoriteten av de civila som drabbats av konflikten är kvinnor och utan politiskt deltagande kommer inte deras röster fram. 

I Colombia finns det en väldigt god lagstiftning när det kommer till kvinnors rättigheter och politiskt deltagande. Men som ofta är det i implementeringen som det brister, särskilt när det kommer till kvinnor från marginaliserade samhällen. Det patriarkala systemet och machokulturen är närvarande i alla kvinnors liv och i slutändan är det största hinder för politiskt deltagande, berättar Katherine.

 

IKFF Colombia har sitt huvudsäte i Bogotá men arbetar även i Meta och i Cartagena, Bolívar, en region som tagit emot många tvångsförflyttade. Här sker lokalt fredsbyggande gräsrotsarbete med kvinnors rättigheter och resolution 1325, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF samarbetar i olika nätverk av kvinnoorganisationer som gör ett helt fantastiskt jobb. Kvinnorörelsen är stark i Colombia.

Från regeringens sida sitter det nu två kvinnor vid förhandlingsbordet i Havanna. Något som inte hade varit möjligt utan organisationernas gedigna påverkansarbete. De har också arbetat hårt för att lyfta konfliktrelaterat sexualiserat våld på agendan. En del av IKFF:s arbete går ut på att erbjuda psykosocial hjälp till kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. När vi är på besök ska deras psykolog Susana Navarro Torres precis åka iväg för att göra hembesök hos flera familjer.

IMG_1037

På möte med olika organisationer i Cartagena. IKFF Colombia utbildar om FN:s agenda för Kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Vi får också möjlighet att prata med två kvinnliga ledare som själva varit offer för konflikten och som arbetar med att utbilda och informera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och resolution 1325 och jag slås direkt av deras kämparglöd. Som kvinnorättsaktivister stöter de ständigt på motstånd, fördomar och hot. För att inte tala om de trauman som de upplevt på grund av den väpnade konflikten. Trots det har många av IKFF:s aktivister varit engagerade i 10 år, sen IKFF startade i Colombia.

Att vara en del av de fredsskapande processerna är ett sätt att kanalisera den frustration och smärta som många bär på. I fredsbyggandet har kvinnor en nyckelroll och är de som ofta i praktiken bär den tunga bördan av att skapa fred i det dagliga livet, i familjen och i samhället.

Det projekt som vi bedriver tillsammans med vår systersektion i Colombia syftar till att stärka deras organisatoriska förmåga och kapacitet. Det är viktigt för att de ska kunna nå ut till fler och i ännu större utsträckning påverka allmänhet och makthavare.

Det ger också möjlighet till att bredda arbete. Sektionen har nyligen börjat rikta sig mer till unga, bland annat för att öka medlemsbasen. Eftersom det förekommit hot mot kvinnorättsaktivister har behovet att arbeta med säkerhet- och självförsvarsmetodik också fått ta större plats.

Att vara en del av en internationell organisation är viktigt eftersom rösterna från de kvinnor som kämpar för sina rättigheter dagligen hörs över hela världen, berättar Debir D’hejal Valdelamar som arbetar på kontoret i Cartagena. ”Det som sker här i Colombia är verklighet, det är på riktigt. Vi behöver känna att vi har stöd.”

IMG_1026

På IKFF Colombias kansli i Bogotá. Sektionen i landet arbetar med allt från politisk påverkan för kvinnors deltagande i fredsprocessen till att stödja och stärka överlevare från konflikten. På bilden (från vänster): Martha Naranjo Parra, ekonom IKFF Colombia, Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot IKFF Sverige, och Cerese Olsson, projektledare IKFF Sverige.

För både mig och Siv var det här första besöket i Colombia. Det har varit otroligt lärorikt att få se arbetet på nära håll, få en djupare inblick i vilka utmaningar som finns och hur vi kan vara en del i att stötta IKFF Colombias arbete. Vi har byggt upp ett starkt samarbete. Även Katherine påpekar hur viktigt det är med internationellt stöd, både från IKFF:s olika sektioner och våra internationella kontor. Om den colombianska regeringen vet att de har ögonen på sig måste de skärpa sig.

Inför IKFF:s 100 års jubileum nästa år planerar IKFF Colombia ett event i samarbete med landets enda genusfakultet för att synliggöra de kvinnor som kämpat för freden både internationellt och nationellt sedan Colombias självständighetskrig och fram till idag. Vilka är de kvinnor som aldrig nämns i historien? Det hoppas jag kunna informera om vid ett senare tillfälle.

Efter vår resa till Colombia kom nyheten att fredsförhandlingarna pausats. Detta på regeringens initiativ efter att en general kidnappats av Farc i november. Generalen har nu släppts och vi väntar på besked om den fortsatta processen. Läs mer här.

Cerese Olsson, projektledare IKFF

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Costa Rica – en fredsnation?

Här kommer en gästblogg från Ester Harrius som just besökt vår systersektion i Costa Rica tillsammans med vår internationella handläggare Tove Ivergård.

Costa Rica har ingen stående armé sedan dåvarande presidenten José Figueres Ferrer år 1948 symboliskt hackade sönder en stor mur och avskaffade armén. Sedan dess har Costa Rica varit stolt över att vara en öppen fredsnation. Efter en spännande praktik på IKFF fick jag möjligheten att besöka vår systersektion i landet tillsammans med Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF. Vi åkte för att lära känna sektionen lite bättre och höra mer om hur en fredsorganisation arbetar i en fredsnation.

Första dagen tog IKFF Costa Rica med oss för att visa ett projekt av landets polis, som de är med och stöttar. I ett gammalt fängelse, som nu har blivit ett museum och en plats för barn, samlades vi tillsammans med massvis av poliser, blåa fredstomtar och hundratals barn för julfirande. Runt en julgran låg en stor hög med paket. Barnen fick ett paket i utbyte mot att de lämnade in sina leksakspistoler och andra krigsleksaker.

poliermedbarn2

Att Costa Rica är en fredsnation var något som fick Mitzy Stark, en av de medlemmar som har varit aktiv längst i sektionen, att flytta dit. Innan dess hade hon varit engagerad i IKFF i sitt hemland USA, och jobbade då hårt mot Vietnamkriget. Men till slut fick hon nog av att leva i det hårt militariserade USA, ett land som går ut i ett krig efter ett annat. Hon bestämde sig då för att flytta till Costa Rica för att bedriva fredsarbete därifrån.

Men trots att Costa Rica inte har någon stående armé, och trots att polisen arrangerar ickevåldsaktiviteter (som julfirandet med barnen) så börjar delar av polisen och samhället sakta men säkert att bli mer våldsamt. Adilia Caravaca, jurist,engagerad i sektionen, samt IKFF:s internationella ordförande, berättade för oss om förändringarna i landet. Hon menar att polisen har blivit allt mer beväpnad och hotande under till exempel demonstrationer. Hon berättar: Det är också många som önskar sig att militär eller paramilitära grupper ska ”skydda” gränsen mot Nicaragua, något som går emot Costa Ricas lagar. USA:s våldsamma ”war on drugs” påverkar också Costa Rica som har kommit att bli en mellanhand mellan Latinamerika och USA.

mitzyochana2

Mitzy (v) och Ana (h) ”Alla sektioner är olika. Vi har ingen armé här eftersom kriget inte är här, lyckligtvis. Men det är krig i många andra länder, och det är vi emot” – förklarar Ana Mondrus, IKFF Costa Ricas ordförande.

Landets identitet som fredsnation fläckas också av att många civila äger vapen. Vapentillverkare, och till viss del medier, har övertygat delar av befolkningen att de behöver beväpna sig för att skydda sig. IKFF ser att ökat civilt vapeninnehav snarare leder till ökad osäkerhet i landet, i rika såväl som utsatta områden.

Adilia Costa Rica

Adilia Caravaca, IKFF:s internationella ordförande.

Under en biltur med Adilia åker vi förbi en stor samling människor utanför en vit byggnad. Adilia berättar att de är där för att registrera sina vapen. Varje dag står lika många människor där i väntan på att få sitt intyg. Det är ganska mycket byråkrati och de måste vänta ett tag, säger Adilia, men det är vårt jobb att göra det mycket svårare för människor att äga vapen, fortsätter hon. Till exempel lobbar de politiker för de ska inse kopplingen mellan vapeninnehav och våld mot kvinnor, och för att göra det omöjligt för män med våldsbakgrund att äga vapen.

Costa Rica är IKFF:s äldsta sektion i Central/Sydamerika-regionen och de hoppas kunna hjälpa till att starta upp fler sektioner i Sydamerika. På det sättet kan de stärka samarbetet regionalt då många länder delar liknande problem, och yngre generationer kan ta vid och föra arbetet framåt.

Jag tycker att vi alla måste erkänna freden som en rättighet. Fred betyder många saker; ett liv utan våld, utan diskriminering och med matsäkerhet till exempel. Att Costa Rica har varit utan armé i 60 år nu är fantastiskt. Det visar att det är möjligt – Adilia Caravaca

Ester Harrius, projektassistent

allamedjennifer

Ester, Tove, Ana Mondrus, Jennifer Lizano, Mitzy Stark

 

 

Vi kräver kvinnors deltagande i syriska fredsförhandlingar!

I förra veckan kom beskedet att ett nytt försök ska göras för fredssamtal om konflikten i Syrien. Förhoppningen är att parterna samlas för samtal i Genève den 22 januari. Under tiden fortsätter det fruktansvärda dödandet av och övergreppen mot civila syrier. Parterna måste nu ta ansvar och få slut på konflikten. Kvinnors deltagande i processen är avgörande.

Syriska kvinnorättsorganisationer har hittills utestängts från samtal om Syriens framtid. Det visar att vi fortsätter att ge politisk makt till de som använder våld  och inte lyssnar till de krafter som organiserar sig mot våldet och för hållbar fred. Det internationella samfundet måste nu leva upp till sina åtaganden enligt internationell rätt, till moraliska plikter, och se nödvändigheten av kvinnors deltagande. Utan kvinnors och det civila samhällets deltagande kan hållbar fred inte byggas.

Sedan kriget bröt ut i Syrien har många syriska kvinnor organiserat sig i nätverk och nya organisationsstrukturer. Organisationer som fanns sedan tidigare har stärkts. Detta arbete sker både inom Syrien och bland syrier som lever i exil. Kvinnorna som organiserar sig möter stora utmaningar i arbetet för att bli erkända och synliga inom det internationella samfundet, även av FN-organ, Arab League, enskilda stater, och the Commission of Inquiry to Syria.

Syriska kvinnoorganisationer är beredda på att delta i förhandlingarna. Men de blir istället tillsagda att hitta andra sätt att påverka, att lobba förhandlare i korridorerna. De får höra att situationen är komplicerad, de vet.

IKFF:s internationella sekretariat i Genève har sedan oktober 2012 arbetat tillsammans med organisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien. Samarbetet syftar framförallt till att stödja syriska kvinnor och organisationer i påverkansarbete för en fredlig och hållbar lösning på konflikten, och för att kvinnor ska delta vid fredsförhandlingarna samt i den fortsatta freds- och återuppbyggnadsprocessen.

IKFF:s stöd består bland annat av kapacitetsbyggande insatser som tekniskt stöd kring organisering, förberedande och deltagande i internationella fora, analyser av politiska processer, dokumentation, med mera. Politiskt påverkansarbete utförs gentemot MR-rådet, CEDAW-kommittén, andra FN-organ och enskilda medlemsstater samt the Commission of Inquiry to Syria.

En annan del i IKFF:s arbete består i att föra samman representanter från civilsamhällesorganisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien med representanter från kvinnoorganisationer i Bosnien. Syftet är att bygga nätverk mellan organisationer i de båda länderna för att möjliggöra erfarenhetsutbyte kring konflikt- och postkonfliktarbete för jämställdhet, hållbar fred, och rättvisa. Du kan läsa mer om arbetet här.

Day.10.syrian

Vi kräver:

Kvinnorättsaktivister och organisationer i och utanför Syrien har ställt följande krav:

  • En konferens som inkluderar syriska kvinnorättsaktörer bör arrangeras inför Geneva II, med utgångspunkt i Geneva I och de strategiska dokument som syriska kvinnoorganisationer redan har producerat. Denna process bör därefter hållas vid liv fram tills det att fredsförhandlingarna inleds.
  • 2 poster per delegation bör under fredsförhandlingarna reserveras för kvinnor.
  • Men det räcker inte att ett visst antal kvinnor inkluderas som del av de olika parternas delegationer, eftersom detta inte säkerställer att såväl ett genusperspektiv som ett civilsamhälleligt perspektiv finns med processen. Kvinnor bör därför även delta som en tredje part genom alla delar av fredsprocessen, i linje med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 och uppföljande resolutioner inom samma tema. Det finns också krav på att utnämna kvinnliga medlare.

IKFF har på internationell nivå arbetat hårt gentemot enskilda regeringar för att dessa ska ta ställning för kvinnlig representation i kommande syriska fredsförhandlingar. Ett framsteg kom för några dagar sedan, då William Hague gjorde ett uttalande om att kvinnor måste finnas med vid förhandlingsbordet. Uttalandet finns att läsa här.

Sveriges roll

IKFF efterlyser ett starkt och tydligt ställningstagande från Sverige för att kvinnor, inklusive från det civila samhället, måste delta vid kommande fredsförhandlingar om konflikten i Syrien. Sverige måste arbeta för konkreta, välgrundade förslag på vilken form deltagandet bör ta, både ur ett rättighetsperspektiv och för att fredsförhandlingarna ska ge resultat.

Kvinnors rätt till deltagande måste realiseras från och med förhandlingarnas start. En tidig inkludering är absolut nödvändig för att en hållbar freds- och återuppbyggnadsprocess ska kunna initieras.

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar