Bloggarkiv

Rätten till abort efter våldtäkt i krig

Rätten till abort var på tapeten för några veckor sedan men jag hann inte skriva något då. Jag vill ändå ta chansen och skriva några ord om hur den frågan relaterar till IKFF:s arbete. Det är en väldigt viktig fråga som fler borde diskutera.

IKFF:s fokus är att öka kvinnors deltagande i konfliktlösning och fredsarbete. Frågor om genusbaserat våld, så som våldtäkt, är därför en nyckelfråga för oss. Inte nödvändigtvis som enskild fråga – hur fruktansvärt våldet än är – utan i ett sammanhang. Vad möjliggör våldet? Vad får det för konsekvenser? Det genusbaserade och ofta väpnade våld som kvinnor utsätts för tvingar bort dem från politik och aktivism. Kvinnors rätt till sin egen kropp och till fysisk säkerhet är en förutsättning för att kunna delta i samhället och i fredsarbete.

Jag hoppas att ingen hunnit glömma det vidriga uttalande som den amerikanske kongressledamoten Todd Akins gjorde för en dryg månad sedan. Enligt honom skulle kvinnor ha ett slags naturligt försvar som förhindrar dem att bli gravida av våldtäkt. Akin tänker sig att totalt abortförbud därmed kan rättfärdigas, eftersom det inte skulle behövas några undantag för kvinnor som blivit gravida genom en våldtäkt. Att den konservativa högern i USA är emot fri abort är förstås ingen överraskning. Det som färre känner till är att det amerikanska abortmotståndet även inskränker människors rättigheter långt utanför USA:s gränser, något som bland andra Jenny Nordberg på SvD skrivit om.

Sedan 1973 har USA en lagstiftning som förbjuder att federalt amerikanskt bistånd får finansiera utförandet av aborter eller informationsverksamhet om aborter. Det innebär att biståndsorganisationer och humanitära organisationer som finansieras med federala amerikanska biståndspengar inte får använda pengarna för abortrelaterad verksamhet, inte ens i fall där flickor och kvinnor blivit gravida till följd av våldtäkt.

Det får som konsekvens att flickor och kvinnor som nekas abort antingen tvingas genomgå en ofta osäker, livsfarlig abort eller att tvingas fullföljas den oönskade graviditeten (ofta med hög risk för mödradödlighet). Som en sista utväg tar många sitt liv.

Rätten till vård för sårade och sjuka gäller även under väpnad konflikt. Eftersom våldtäkter används som en krigsstrategi vore det därför lätt att tro att rätten till vård även gäller de personer som utsatts för konfliktrelaterad våldtäkt. Men så är inte fallet. Inte ens Internationella Rödakorskommittén står bakom rätten till abort efter konfliktrelaterad våldtäkt. Den gängse uttolkningen av internationell humanitär rätt står långt från våldtäktsöverlevarnas sida. Här kan du läsa mer om detta.

Sverige måste lyfta detta inom EU-samarbetet. EU:s och USA:s biståndspengar ges i mångt och mycket till samma globala organisationer, vilket ökar risken för att även EU:s biståndsmedel drabbas av USA:s policy mot abort. Även inom EU är rätten till abort inte självklar. Sverige har en viktig roll i att tillse att flickor och kvinnor som är i behov av vård efter våldtäkt kan få det genom EU-bistånd.

Den här frågan är aktuell i EU just nu, och du kan bidra till att sätta press på unionen genom att stödja ett initiativ från paraplyorganisationen European Women’s Lobby.

Idag har IKFF tillsammans med Sveriges Kvinnolobby skrivit ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson, EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni: Öppet brev med anledning av besök från EU-kommissionär Kristalina Georgieva och vikten av att adressera problematiken rörande USA:s anti-abortpolicy för utvecklingsmedel.

Läs brevet här.

Mycket Juholt och lite säkerhetspolitik i medias rapportering från Sälen

Håkan Juholt

Håkan Juholt (creative commons, Arild Vågen)

Försvarsreformen gick igenom på grund av att regeringen sökte stöd hos SD, sa Håkan Juholt i måndags på Folk och Försvars rikskonferens. Det stämmer inte, vilket en uppsjö av journalister, politiker och kommentatorer påpekat. Grunden för försvarsreformen är det försvarsbeslut som fattades 2009, det vill säga innan SD satt i riksdagen. Beslutet att slopa värnplikten togs sommaren 2010 – det var också innan SD satt i riksdagen.

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Hur viktigt det än är att våra politiker granskas noga är det sorgligt att Juholts felaktiga påstående tagit uppmärksamhet från det hans anförande faktiskt handlade om: säkerhetspolitik. Svenska journalister borde lägga mer tid på att rapportera och diskutera kärnan i Juholts tal, nämligen att säkerhetspolitiken måste utgå från mänskliga relationer och ett brett säkerhetsbegrepp.

Men bredare än Juholt lade fram sin analys måste mänsklig säkerhet även styra Sveriges politik utanför EU. Ett stort antal genusforskare har visat att det mänskliga säkerhetsbegreppet är nödvändigt för att kvinnors behov och rättigheter till deltagande ska kunna mötas och realiseras. Utvecklingssatsningar som syftar till demokratisering, motverkande av korruption och stärkande av kvinnors rättigheter är i högsta grad säkerhetspolitik så som den ser ut när människor, och inte stater, står i centrum. Det betyder emellertid inte att sådan säkerhetspolitik ska genomföras med militära medel. Det militariserade säkerhetstänket biter inte på till exempel sexuellt och genusbaserat våld – det tenderar snarare att öka risken för sådana hot, och därmed omöjliggöra utveckling. En genusmedveten säkerhetspolitik kräver andra medel än det militära.

Mot bakgrund av det här reagerade jag med förvåning när Erika Bjerström under sitt anförande om utveckling i Afrika ifrågasatte huruvida biståndet gör nytta och ger utveckling. Jag noterade att både Bodil Ceballos (MP) och Désirée Pethrus (KD) efterfrågade en mer nyanserad bild än den Bjerström gav vad gäller utvecklingslinjer i Afrika. Det gör IKFF också. Frågan om biståndets roll och nytta måste besvaras utifrån frågor som: Vilka får bistånd idag? Vilka får inte bistånd? Vilka krav ställer vi som givare? Vilket slags utveckling värderar vi, inom vilka områden?

När det gäller satsningar som syftar till kvinnors rätt till säkerhet och deltagande i fredsbyggande arbete, är frågan om vilka som får stöd väldigt central. Detta är min övertygelse efter att ha träffat en rad olika aktörer som verkar för fred och utveckling genom stärkandet av kvinnors rättigheter. Kvinnorättsaktivister, forskare och andra experter pekar på behovet av att stärka lokala NGOs för att till exempel sätta stopp för den straffrihet som råder för sexuellt och genusbaserat våld, eller för att motverka exkluderingen av kvinnor från politiska beslutsprocesser. Regeringen har också pekat på behovet av att etablera relationer med lokala NGOs, för att få en bättre bild av situationen i många konflikt- och postkonfliktländer. Det behövs olika former av bistånd men stödet till, och relationen med, det civila samhället är viktigt och borde diskuteras mer.

Samtidigt innebär ökade krav på transperens och återrapportering i den svenska biståndspolitiken att i mindre kvinnorättsorganisationer ofta inte kan leva upp till kraven som ställs på biståndsmottagare. Sådana organisationer har till exempel inte alltid möjlighet att genomföra de ofta väldigt omfattande utvärderingar och återrapporteringar som efterfrågas. De här frågorna måste diskuteras i relation till att biståndet som helhet utvärderas – kanske ger vi inte till rätt aktörer? Kanske måste vi därmed förändra våra krav?

En glad nyhet under Folk och Försvars konferens var biståndsminister Gunilla Carlssons presentation av en ny, genusmedveten satsning för demokratisering i Mellanöstern och Nordafrika. 70 miljoner riktas nu till projekt för att stärka flickors och kvinnors positioner i MENA. Bland projekten ingår en satsning för att stärka kvinnors medvetenhet om sina rättigheter, med särskilt fokus på låginkomsttagare. Ett annat projekt handlar om att stödja ett regionalt kvinnorättsnätverk som vill motverka hur medier använder sig av och förstärker stereotyper (det vore för övrigt väl behövt även här i Sverige, men det är en annan diskussion).

Det har varit intressant att följa dagarna i Sälen, men hade jag följt konferensen via mainstream-media hade jag inte fått en mer nyanserad bild än att (S) och (M) munhöggs om när (Sd) kom in i riksdagen. Det är tråkigt för Sverige behöver en verklig, säkerhetspolitisk diskussion. En liten gnista till att bredda ”försvarspolitik=säkerhetspolitik” tändes under årets rikskonferens. Om den inte ska slockna behöver vi alla nu fortsätta diskussionen och föra Sveriges säkerhetspolitik in i framtiden.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar