Bloggarkiv

I stormens öga

Jerusalem har firat påsk. Pilgrimerna har vandrat de välkända gatorna, Via Dolorosa och Klagomuren har fyllts av entusiastiska glädjerop.
De nötta gatorna i Gamla Staden har blivit ännu glattare.
Men i gränderna i de arabiska kvarteren finns inte många turister.
”Business is bad”, säger en person i resebranschen, som jag känner, inga bokade pilgrimsresor till nästa år.
Turisterna är rädda för IS, för Hamas, för våldet.
Muren ger många israelerna en känsla av säkerhet. Taggtråd och checkpoints blir vardag.

Under tre års tid har jag varit här mycket, bott i Östra Jerusalem, besökt Döda Havet, sett vattennivån sjunka hela tiden, inflödet från Jordanfloden har minskat. I Sverige har jag fingrat på israeliska exporterade frukter i livsmedelsaffärer, beroende av vatten för att kunna växa och bli exportpengar.
Nu ska man försöka leda vatten från Röda Havet till Döda Havet för att hejda den annalkande vattenkatastrofen i Jordanien, Palestina och Israel, där Döda Havet riskerar bli en saltöken, då inflödet från sjön Tiberias ( Genesaret) sinar, eftersom mer vatten i Jordandalen går till bosättningar och andra projekt.

Jag har varit på slottet i Nimrod och spanat mot Golan höjderna och Syrien.
Jag har badat i Tel Aviv och åkt förbi alla lyxvillor i Cesaria och träffat glada turister som inte ens vet om de är på Västbanken eller i Israel.
Jag har ätit asiatisk inspirerad fusionmat på de nya fantastiska restaurangerna i Västra Jerusalem, som om det var vilket land som helst, inte ett land som ockuperat ett annat.
Njutit av en falafel och läst artiklar om varifrån Hummus egentligen kommer ifrån.
I backen bakom mitt hus har bosättningen hunnit bli klar och till min väninnans gata, där de vräkte ut en palestinsk familj för några år sedan, strömmar nu ultraortodoxa till någon religiös ritual i det gamla huset. Det hade blivit någon slags badanläggning.

Upptrappningen inför förra sommarens Gazakrig kändes på gatorna.
De palestinska fångarna hungerstrejkade, men media brydde sig inte så mycket. Två palestinska tonåring sköts vid protester utanför det ökända fängelset Ofer, men det var när de israeliska bosättarna på Västbanken kidnappades som konflikten trappades upp.

De modiga israeliska fredsaktivisterna som orkade kämpa för ett annat synsätt utsattes för hot och trakasserier.

Efter Gaza-kriget var gatorna utanför mitt hus fulla av uppbrutna stenar. Polissirerna ylade i backarna.
15 åriga pojkar blev arresterade och torterade. I nästan varje palestinsk familj här finns dessa öden. En del av dem blir spioner för Israel.
Olivlundar brändes åter ned av bosättare.
Folk var desperata.
Sen kom vintern, snön och kylan.
I påskas haglade det.

Alla de utlovade miljonerna till Gazas återuppbyggnad har inte kommit fram. En ny rapport från Diakonia, Kvinna till Kvinna, Individuell Människohjälp, Rädda Barnen, Oxfam, Svenska kyrkan och 39 andra organisationer visar att bara 27 procent av de utlovade medlen kommit fram. 100 000 människor är fortfarande hemlösa.

Folk i Gaza hankar sig fram. Dricker vatten som smakar salt, avloppet spolas ut på badstranden.

Israelerna valde en ny högerregering, och Palestinas medlemskap i internationella brottmålsdomstolen (ICC) fick återigen Israel att frysa utbetalningen av palestinska skatteintäkter. Efter internationella påtryckningar har bara delar av pengarna betalats.
Palestina är beroende av pengarna för att betala ut löner.

I Jerusalem brinner sopcontianer på östra sidan som vanligt. Här fungerar inte sophämtningen, trots att man betalar skatt.
Vad finns det för folk att tro på?

Det internationella samfundet sviker gång på gång. Fredsförhandlingar ledda av USA blir ett spel för galleriet när alla vet att USA stödjer Israel militärt. Att ingen presidentkandidat kan vinna valet i USA där utan stöd från den kristna höger som väntar på Messias återkomst och därför stödjer Israel, då det tros ske där.

Hillary Clinton som nu kandiderar för demokraterna kommer inte agera annorlunda. USA och Israel är samma sak här.
Så folk vänder sig inåt, mot religionen, hoppas på bättre lycka i paradiset, i ett annat liv. Äter antidepressiva medel och försöker ”get on with life”, vänder huvudet åt ett annat håll när de åker förbi sina gamla byar, om de ens får komma dit, eller hus.

I de palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien har nu IS gått in, och situationen är allvarlig enligt UNRWA.
Hur mycket ska människorna där lida? Yamouk är ett av de flyktingläger som cirka 700 000 palestinier flydde till när Israel bildades 1948, även om många nu flytt därifrån. FN säger situationen är desperat sedan Assadregimen spred skräck där, och nu IS. Matbristen är akut. Flyktingar lever på 400 kalorier om dagen. I desperation tvingas människor att äta gräs, rapporterar Piteå tidning.

Konflikterna eldas på och våldets spiral fortsätter.
Saudi och USA, Yemen och Syrien, Egypten.

Vi borde förstått för länge sedan, redan efter första och andra världskriget, att våld inte är lösningen. Det är världens mest misslyckade approach som skapar segregering och nya våldspiraler, men i Sverige ropar vi också på mer militär, bättre vapen. Blir nästa steg murar om Europa, som här? En mur mot Ryssland? Checkpoints och illusionen av ett normalt liv?

Om två veckor möts världens feminister, aktivister och fredsforskare i Haag för att fira att IKFF fyller 100 år.

Kom dit du också. Stöd vårt arbete för en annan värld, vi behöver mobilisera för ett annat synsätt.

På besök hos vår systersektion i Colombia

Min kollega Tove Ivergård, internationell handläggare, och Ester Harrius från IKFF Sverige har besökt vår systersektion i Colombia. I dagens blogg berättar Tove om besöket. Just nu är de i Costa Rica och besöker vår systersektion där. Det berättar de om lite senare.

En av IKFF:s styrkor är det fantastiska arbete som görs för att bygga broar mellan lokalt gräsrotsarbete och det internationella politiska påverkansarbetet runtom i världen. För att lyckas med detta arbete krävs det att det finns kapacitet på lokal nivå för att möjliggöra att det lokala perspektivet lyfts upp på den internationella arenan. IKFF Sverige har genom sitt samarbete med några IKFF-sektioner stöttat det kapacitetsbyggande arbetet, bl.a. i Nigeria, DR Kongo och Colombia.

DSC_0937

På IKFF Colombias kontor i Cartagena

Som internationell handläggare får jag vara med och med egna ögon se det fantastiska arbete som IKFF gör i dessa länder. I början av december åkte jag och Ester Harrius till Colombia för att ta del av IKFF:s arbete där och knyta starkare band mellan våra sektioner.

Det kändes extra spännande att åka till Colombia just nu i och med framgångarna i de pågående fredsförhandlingarna. Colombia är i fokus för många politiker och organisationer runtom i världen, även för Sverige. Veckorna innan vi skulle bege oss iväg var fyllda av seminarier, möten och riksdagsdebatter i Sverige om Colombia och mänskliga rättighetsförsvarares situation i landet.

Trots att det ett tag var osäkert huruvida Sverige skulle fortsätta med bistånd till Colombia har Sverige nu fokus på att främja fredsprocessen. Tillsammans med IKFF Colombia fick vi möjlighet att träffa den svenska ambassadens jämställdhetsansvarige på plats i Bogotá. Det var mycket intressant att höra hur Sverige har arbetat för kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna, både politiskt och genom civilsamhället.

IKFF Colombia jobbar mycket med att öka kvinnors deltagande. De var bland annat med och grundade nätverket Coalition 1325 där de tillsammans med andra organisationer lobbar regeringen för att få igenom en nationell handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Katherine Ronderos (ordförande för IKFF Colombia) förklarar:

Det finns många bra lagar och policys i Colombia men arbetet med dem är utspridda över så många olika program, konsulat och ministerier så det är oerhört svårt och komplicerat för oss, (civilsamhället) att granska och att hålla regeringen ansvarig. Vi hoppas på att en nationell handlingsplan för 1325 skulle kunna samla allt. Det skulle stärka implementeringen, för det är just det som brister. IKFF vet om och förstår det motstånd som finns på nationell nivå mot resolution 1325 så vi har nu bytt strategi. Vi fokuserar nu mycket på att stödja lokala beslutsorgan i deras arbete att ta fram lokala handlingsplaner istället.

Kenny och Martha LIMPAL Bogota

Kenny och Martha utanför kontoret i Bogotá

En stor del av IKFF Colombias gräsrotsarbete med resolution 1325 handlar om att öka kvinnors deltagande och öka kvinnors kunskaper om sina rättigheter. Vi fick vara med i Cartagena när de utvärderade året som gått. Både hur deras medlemmar har utvecklats på ett personligt plan men även vad de politiska förändringarna i landet betyder för IKFF:sarbete och kvinnors rättigheter generellt. En stor del av arbetet handlar om att utbilda kvinnor till att bli så kallade Mujeres Lideresas: kvinnor som vet sina rättigheter och kan föra kunskapen vidare till andra. Många har själva startat egna organisationer i sina byar och för genom workshops och möten kunskapen vidare.

Citat från Mujeres Lideresas:

Genom IKFF fick jag reda på mina rättigheter, innan visste jag inte att jag hade rättigheter – inte bara politiska utan även privata rättigheter. IKFF var vår moder för att kunna jobba med vara rättigheter. Nu kan vi våra rättigheter och våra lagar och inte bara det, vi kräver också dessa rättigheter, vi är väldigt stolta.

IKFF skapar också en identitet, vi är här tack vare alla kvinnor som har jobbat med detta innan oss och som fortsätter att jobba. IKFF är världens äldsta fredsorganisation för kvinnor. Vi har alltid velat ha fred. Man förälskar sig i organisationen. Genom aktiviteterna som vi gör i IKFF stärker vi inte bara oss själva utan också våra familjer och påverkar strukturer.

Alla Mujeres Lideresas är internflyktingar i Colombia som har varit tvungna att fly från sina byar som med våld tagits över av antingen guerilla-grupper eller paramilitärer. Många av dem tvingas nu att bo i Cartagenas förorter där de ofta är utstötta och föraktade av övriga samhället.

En kvinna berättade: Jag har haft så ont i min mage, men inte förstått varför, det är först nu jag förstår att det är magen som samlar all smärta, det var först efter IKFF:s workshops som jag insett vilken tyngd jag burit i min mage. Smärtan har varit ett normaltillstånd sedan jag blev internflykting, men nu förstår jag att det inte är normalt och har fått redskap att bearbeta den smärtan.

Workshop women leaders 2

Workshop med Mujeres Lideresas

Genom IKFF arbetar kvinnorna även med att påverka politiker på nationell och internationell nivå. I oktober åkte Rosemary, en av Mujeres Lideresas, till Genéve för att delta på FN:s kommitté för avskaffandet av diskriminering av kvinnor (CEDAW): Jag träffade flera kvinnor som berättade historier som jag själv kan känna igen mig i, det fick mig att inse att vi inte är ensamma i det här. Kvinnor över hela världen jobbar för att få sina rättigheter.

Att ta del av IKFF Colombias arbete var intensivt och lärorikt. Trots att det gjorde ont att höra vad de gått igenom så var det otroligt inspirerande och upplyftande att se styrkan och motivationen bland kvinnorna. Tack vare IKFF har de fått verktyg att hantera sin smärta. Både genom att hjälpa andra och genom att få sina röster hörda nationellt och internationellt, kräva sina rättigheter och ändra på situationen i landet.

Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige

Vi bedriver vårt samarbete med IKFF Colombia med stöd av Sida, via Forum Syd. Arbetet innebär att IKFF Sverige bidrar med en egeninsats på 10%. För varje 10 kronor du ger till stöd för arbetet lägger alltså Sida till 90 kr. Du gör med din gåva IKFF Colombias arbete och vårt samarbete möjligt. Tack! Bankgiro: 5491-7166.

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Vi kräver kvinnors deltagande i syriska fredsförhandlingar!

I förra veckan kom beskedet att ett nytt försök ska göras för fredssamtal om konflikten i Syrien. Förhoppningen är att parterna samlas för samtal i Genève den 22 januari. Under tiden fortsätter det fruktansvärda dödandet av och övergreppen mot civila syrier. Parterna måste nu ta ansvar och få slut på konflikten. Kvinnors deltagande i processen är avgörande.

Syriska kvinnorättsorganisationer har hittills utestängts från samtal om Syriens framtid. Det visar att vi fortsätter att ge politisk makt till de som använder våld  och inte lyssnar till de krafter som organiserar sig mot våldet och för hållbar fred. Det internationella samfundet måste nu leva upp till sina åtaganden enligt internationell rätt, till moraliska plikter, och se nödvändigheten av kvinnors deltagande. Utan kvinnors och det civila samhällets deltagande kan hållbar fred inte byggas.

Sedan kriget bröt ut i Syrien har många syriska kvinnor organiserat sig i nätverk och nya organisationsstrukturer. Organisationer som fanns sedan tidigare har stärkts. Detta arbete sker både inom Syrien och bland syrier som lever i exil. Kvinnorna som organiserar sig möter stora utmaningar i arbetet för att bli erkända och synliga inom det internationella samfundet, även av FN-organ, Arab League, enskilda stater, och the Commission of Inquiry to Syria.

Syriska kvinnoorganisationer är beredda på att delta i förhandlingarna. Men de blir istället tillsagda att hitta andra sätt att påverka, att lobba förhandlare i korridorerna. De får höra att situationen är komplicerad, de vet.

IKFF:s internationella sekretariat i Genève har sedan oktober 2012 arbetat tillsammans med organisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien. Samarbetet syftar framförallt till att stödja syriska kvinnor och organisationer i påverkansarbete för en fredlig och hållbar lösning på konflikten, och för att kvinnor ska delta vid fredsförhandlingarna samt i den fortsatta freds- och återuppbyggnadsprocessen.

IKFF:s stöd består bland annat av kapacitetsbyggande insatser som tekniskt stöd kring organisering, förberedande och deltagande i internationella fora, analyser av politiska processer, dokumentation, med mera. Politiskt påverkansarbete utförs gentemot MR-rådet, CEDAW-kommittén, andra FN-organ och enskilda medlemsstater samt the Commission of Inquiry to Syria.

En annan del i IKFF:s arbete består i att föra samman representanter från civilsamhällesorganisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien med representanter från kvinnoorganisationer i Bosnien. Syftet är att bygga nätverk mellan organisationer i de båda länderna för att möjliggöra erfarenhetsutbyte kring konflikt- och postkonfliktarbete för jämställdhet, hållbar fred, och rättvisa. Du kan läsa mer om arbetet här.

Day.10.syrian

Vi kräver:

Kvinnorättsaktivister och organisationer i och utanför Syrien har ställt följande krav:

  • En konferens som inkluderar syriska kvinnorättsaktörer bör arrangeras inför Geneva II, med utgångspunkt i Geneva I och de strategiska dokument som syriska kvinnoorganisationer redan har producerat. Denna process bör därefter hållas vid liv fram tills det att fredsförhandlingarna inleds.
  • 2 poster per delegation bör under fredsförhandlingarna reserveras för kvinnor.
  • Men det räcker inte att ett visst antal kvinnor inkluderas som del av de olika parternas delegationer, eftersom detta inte säkerställer att såväl ett genusperspektiv som ett civilsamhälleligt perspektiv finns med processen. Kvinnor bör därför även delta som en tredje part genom alla delar av fredsprocessen, i linje med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 och uppföljande resolutioner inom samma tema. Det finns också krav på att utnämna kvinnliga medlare.

IKFF har på internationell nivå arbetat hårt gentemot enskilda regeringar för att dessa ska ta ställning för kvinnlig representation i kommande syriska fredsförhandlingar. Ett framsteg kom för några dagar sedan, då William Hague gjorde ett uttalande om att kvinnor måste finnas med vid förhandlingsbordet. Uttalandet finns att läsa här.

Sveriges roll

IKFF efterlyser ett starkt och tydligt ställningstagande från Sverige för att kvinnor, inklusive från det civila samhället, måste delta vid kommande fredsförhandlingar om konflikten i Syrien. Sverige måste arbeta för konkreta, välgrundade förslag på vilken form deltagandet bör ta, både ur ett rättighetsperspektiv och för att fredsförhandlingarna ska ge resultat.

Kvinnors rätt till deltagande måste realiseras från och med förhandlingarnas start. En tidig inkludering är absolut nödvändig för att en hållbar freds- och återuppbyggnadsprocess ska kunna initieras.

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

Vi kräver kvinnors deltagande i Colombias fredsförhandlingar

Förra veckan inleddes fredssamtal mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år. Förhoppningarna är höga på att fredssamtalen som hålls i Oslo och sedan Havanna ska lägga grunden för en framtida fredlig utveckling.

IKFF Colombia

IKFF Colombia

IKFF i Colombia (LIMPAL), har sedan nyheten om att fredssamtal ska inledas arbetat fantastiskt hårt och modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i sin kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL skickade tidigt, tillsammans med andra organisationer, ett tydligt och starkt brev till president Santos. Självklart har vår systersektion krävt att kvinnorättsorganisationer ska finnas representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

LIMPAL är även del i ”Mujeres por la paz” (kvinnor för fred). Det är en nybildad rörelse av colombianska kvinnorättsorganisationer som har gått samman inför fredsförhandlingarna med ett gemensamt budskap. ”Mujeres por la paz” höll en demonstration den 19/10 där de framförde sitt budskap som bygger på sex punkter:

1. Att ett aktivt fredsarbete ska fortsätta långsiktigt.

2. Att kvinnor som politiska aktörer och talespersoner ska inkluderas i fredsförhandlingarna och i det bredare arbetet för fred.

3. Att stärka dialogen bland kvinnor kring bland annat legala ramverk för fred och rättvisa i övergångsprocessen.

4. Att utforma och implementera mekanismer för att stärka och/eller skapa strategiska allianser med sociala och politiska sektorer.

5. Att utveckla och stärka kvinnorörelsens agenda i syfte att påverka den generella agenda som tas fram under fredsförhandlingarna.

6. Att utveckla och stärka ”Mujeres por la paz” i Colombia på nationell och regional nivå.

I ljuset av allt det är det med stor besvikelse som jag konstaterar att kvinnor exkluderas från de formella fredsförhandlingarna. Colombias President Santos lovade Michelle Bachelet, chef för UN Women, att kvinnor skulle inkluderas i fredsförhandlingarna då hon var på besök i augusti. Trots detta så finns ingen kvinna med bland representanterna och det är oacceptabelt.

Vi kommer förhoppningsvis kunna stödja vår systersektions arbete med att få fler kvinnor att delta i fredsprocessen under nästa år. För att kunna driva detta projekt behöver vi din hjälp. Vill du stödja oss och stödja våra systrar i Colombia kan du sätta in en gåva på bankgirokonto 5491-7166. Du kan även skänka en gåva via sms, genom att sms:a ”IKFF50” eller ”IKFF100” till 72672. Då bidrar du med 50 respektive 100 kronor.

Andra som har skrivit om fredsförhandlingarna i Colombia är Anna Ek på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som skriver: ”Detta måste förhandlarna tänka om kring och inkludera en bred representation av kvinnor liksom olika grupper ur samhället, för att nå en legitim och hållbar fred för alla.” Ett pressmeddelande på samma tema har skickats ut från bland andra Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Forum Syd.

Bodil Ceballos (MP), Hans Linde (V) och Jens Holm (V) kräver ett djupare svenskt engagemang i fredsförhandlingarna. IKFF kräver också att Sverige i sin dialog med Colombia tydligt kritiserar den smala representationen i fredsförhandlingarna och framför vikten av att kvinnor och det civila samhällets representanter försäkras inflytande i fredsprocessen.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar