Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

FN-avtal kräver nya regler för svensk vapenexport

Idag har vi lämnat in ett så kallat yttrande om Sveriges ratificering av det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT. På mindre byråkratiskt språk innebär det att utrikesdepartementet har gjort en analys av vad det innebär för Sverige att anslutas sig till ATT, om svensk lag och regelverk behöver förändras, och att vi fått kommentera UD:s slutsatser. Ni som följer min blogg vet att IKFF arbetat länge för att ATT skulle bli verklighet, jag skrev nyligen om vårt arbete här.

IKFF har samordnat ett gemensamt yttrande, eller remissvar, som vi, Amnesty, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ställer sig bakom. Ni kan läsa det här (OBS: tekniskt text).

Sverige exporterar idag krigsmateriel till stater där allvarliga och utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det innebär att tillämpningen av det svenska regelverket för vapenexport inte är i linje med Arms Trade Treaty, som har till syfte att bidra till fred och säkerhet, minska mänskligt lidande, samt främja samarbete, öppenhet och ansvarsfullt agerande av statsparterna.

IKFF anser att Arms Trade Treaty, som antogs av FN i april 2013, ställer krav på nya regler för svensk vapenexport. Avtalet är det första i sitt slag, och det skapar regler för den internationella handeln med vapen, vapendelar och ammunition.

Det svenska regelverket är idag vagt formulerat, och reglerna tolkas till fördel för vapenindustrin. För att Sverige ska kunna leva upp till skyldigheterna under ATT krävs därför skarpare skrivningar i det svenska regelverket. Det rör till exempel bestämmelser om när export inte ska beviljas med hänsyn till mänskliga rättigheter. Stater som ansluter sig till ATT ska också analysera risken för könsrelaterat våld i mottagarlandet innan export av vapen eller ammunition godkänns, något som inte finns inskrivet i det svenska regelverket idag. IKFF kräver att kvinnors rättigheter nu explicit inkluderas i det svenska regelverket för vapenexport.

Arms Trade Treaty ger Sverige en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning för att leva upp till regeringens ambitioner gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det förutsätter att Sveriges egna regler blir skarpare.

Nu fortsätter vi arbetet för att stoppa svensk vapenexport till människorättskränkare. Under året kommer vi att arbeta gentemot den kommitté med riksdagsledamöter som ska ta fram förslag på ett nytt regelverk för vapenexport för att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater. Det är viktigt att kommittén tar hänsyn till ATT, som till exempel säger att risken för genusbaserat våld måste utvärderas innan vapen exporteras.

2 miljarder människor riskerar svält från kärnvapen

IPPNW2 miljarder människor riskerar att dö från svält. Det är en av slutsatserna i den rapport som släpptes igår av International Pysicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). Rapporten Nuclear Famine: Two Billion People at Risk?

Det civila samhället runt om i världen har länge arbetat för att eliminera kärnvapen på grund av den katastrof som följer när vapnen används. IPPNW:s nya rapport visar att konsekvenserna skulle bli ännu mer katastrofala än vad vi tidigare känt till. I oktober gjorde 125 stater ett uttalande i FN om just kärnvapens humanitära konsekvenser och att de därför måste nedrustas men Sverige valde att inte ställa sig bakom.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet som ännu inte är förbjudet. Det är helt orimligt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Vi arbetar tillsammans med IPPNW:s svenska gren, Svenska Läkare mot Kärnvapen, inom den internationella kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN, som består av över 300 organisationer i 80 länder.

Världen behöver ett förbud mot kärnvapen – läs Svenska Läkare mot Kärnvapens artikel idag på SVT debatt.

Länk till pressmeddelandet om rapporten hittar du här.

Bra av Enström när FN tar ny resolution

Igår antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution om att förebygga sexualiserat våld i konflikter. Den tar ett bredare perspektiv än vad vi hade väntat oss, vilket är bra!

Resolutionen – som får nummer 2106 – upprepar en hel del saker som FN:s medlemsstater tidigare har enats om. Till exempel att våldtäkter och andra former av allvarligt sexualiserat våld i väpnad konflikt utgör krigsbrott. Sexualiserat våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara del i folkmord.

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Storbritanniens utrikesminister William Hague i FN igår. Foto: UN Photo/Rick Bajornas

Resolution 2106 ska stärka arbetet mot straffrihet för sexualiserat våld i konflikter. Säkerhetsrådet efterfrågar mer systematisk övervakning och rapportering om våldet för att motverka straffrihet. Storbritanniens utrikesminister William Hague talade igår om att brittiska regeringen nu tar täten för att skapa ett nytt internationellt system för att utreda och dokumentera våldet. Resolutionen innehåller också uppmaningar om att sexualiserat våld måste förbjudas som del i vapenvilor och att det inte under konfliktlösning ska utfärdas amnestier för sexualiserat våld. Det finns också tydliga uppmaningar om att sanktioner ska utfärdas gentemot förövare i enlighet med resolution 1960 (2010) på samma tema.

Värt att notera är att resolution 2106 refererar till Romstadgan, den stadga som styr Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). ICC kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och sexualiserat våld i konflikter kan alltså vara del i och utgöra sådana brott. Den nya resolutionen erkänner ICC:s och krigsförbrytartribunalers roll i att motverka straffrihet för sexualiserat våld i konflikter.

Att ICC och Romstadgan nämns är positivt. Det har varit hårda förhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och USA inför att resolutionen skulle antas och jag kan tänka mig att just referenserna till ICC var en av stötestenarna. USA är ju inte medlem i ICC och har inte ratificerat Romstadgan. USA var en av sju stater som röstade emot att stadgan skulle antas.

I det civila samhället har det funnits en oro för att den nya resolutionen skulle fokusera enbart på att skydda kvinnor i konflikter och inte på betydelsen av att stärka kvinnors politiska makt som en del i att stoppa våldet. Men 2106 innehåller faktiskt bra skrivningar om att kvinnors politiska, sociala och ekonomiska makt måste öka för att våldet ska kunna förebyggas. Att kvinnor deltar i arbetet identifieras som ”essentiellt” för alla typer av förebyggande och skyddande åtgärder.

De här sambanden lyfte Karin Enström i gårdagens debatt när hon talade å de nordiska ländernas vägnar. Enströms tal innehöll flera politiskt viktiga formuleringar, som att the focus on sexual violence is important, but should not come at the expense of the broader Women, Peace and Security agenda. Det har på senare tid känts som att frågan om sexualiserat våld börjat separeras från resolution 1325, som handlar om förebyggande åtgärder och att stärka kvinnors deltagande, och en sådan utveckling vill vi inte se. Sveriges markering är därför väldigt viktig.

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström och Jan Eliasson i FN igår. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Karin Enström uppmärksammade också det civila samhällets betydelse och vikten av att kvinnor och män deltar på lika villkor både i freds- och konflikttider. Hon kopplade samman kvinnors deltagande med hållbar fred, och sa att the strife to end sexual violence in conflicts must include scrutiny of how gender roles are shaped and upheld in peacetime. Det är bra och progressivt.

Om vi återvänder till resolutionen, hade jag velat se starkare formuleringar om civila samhällets kvinnoorganisationer. Det konstateras bara att civilsamhället ”kan” spela en viktig roll. Det borde ha stått att FN och staterna ska stödja kvinnorättsorganisationer som ett nödvändigt led i arbetet för att stoppa våldet genom fredsarbete och konfliktförebyggande. Resolutionen ”uppmuntrar” bidragsgivare att fortsätta ge stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa offer och överlevare, och det är självklart bra. Men det är farligt om fokus begränsas till att stödja organisationer som fokuserar på stöd till överlevare. Om resurser inte satsas på de som arbetar med grundorsakerna till våldet kommer vi aldrig att nå en hållbar lösning på problemet. Mer stöd och resurser behövs till kvinnoorganisationer och program som på alla nivåer stärker kvinnors makt och kunskap i de här frågorna.

Att resolution 2106 gör kopplingar till nedrustning och vapenhandel är också bra. IKFF:s medlemmar i konfliktdrabbade stater upplever vapenspridningen som ett av de största hoten mot deras arbete och mot kvinnors säkerhet överlag. Det ständiga hotet från vapen och militariserade kulturer, både i och utanför hemmet, hindrar deras kamp för att ta del i fredsarbete. Därför är det bra att säkerhetsrådet i resolutionen påminner om det nya globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Avtalet förbjuder stater att exportera vapen som riskerar användas för allvarliga former av könsrelaterat våld – bestämmelser som IKFF har arbetat hårt för. Det är också bra att resolutionen understryker att motverkande av sexualiserat våld ska finnas med i insatser för nedrustning och demobilisering och i säkerhetssektorreformer.

Men trots att resolution 2106 är bättre än förväntat, kvarstår det faktum att säkerhetsrådet fokuserar mycket mer på att motverka sexualiserat våld än på att stärka kvinnors fredspolitiska arbete. Den här balansen borde jämnas ut genom att lika mycket kraft läggs på det senare. Trots att 2106 refererar till resolution 1325 och vikten av kvinnors deltagande för att förebygga och hantera våldet, hade jag hellre sett en resolution med fokus på åtgärder för att öka kvinnors makt och förebygga att konflikter bryter ut. Sexualiserat våld i konflikter motarbetas bäst genom att konflikterna förebyggs.

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

Zainab Hawa Bangura, FN:s särskilde representant för arbetet mot sexualiserat våld i konflikter, talade i säkerhetsrådet igår. Foto: UN Photo/Devra Berkowitz

En annan fråga är förstås hur stor skillnad det egentligen gör att säkerhetsrådet antar sådana här resolutioner. Några poster har tillsatts inom FN för att stärka arbetet mot sexualiserat våld, men det finns inte någon budget att tala om. Personerna som arbetar med frågorna har knappast någon makt.

Till syvende och sist handlar det om vilka förändringar som medlemsstater gör. Här kan resolutioner vara ett bra verktyg för oss som vill sätta press på våra regeringar. Utöver att tydligt markera som Karin Enström gjorde igår, tycker jag att Sverige till exempel ska följa upp genom att göra det som Finland har gjort: tillsätta en 1325-ambassadör. Det är ett av flera steg som Sverige kan ta för att skapa kontinuitet och stärka vårt arbete för kvinnors rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken.

We’re baa-ack!

Nu är IKFF:s kansli åter samlat efter sommaren, utvilade och redo för en höst fylld av fredsarbete. Och tur är väl det för vår försvarsminister vill tydligen inte kalla Saudiarabien en diktatur (förrän hon blev tvungen) och dessutom finns det visst planer på att vi ska bygga drönare.

Jag tänkte berätta lite om vad vi har gjort under sommaren (förutom att renovera lägenheter, gå på Patti Smith-spelning, äta glass och allt annat en gör på sin semester). Ni som har läst min blogg tidigare känner nog till att IKFF varit engagerade i arbetet för ett globalt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty. Vi var på plats i New York under slutförhandlingarna i juli och jag hade hoppats att världen skulle ha ett Arms Trade Treaty nu. Men så blev det inte. Ambassadör Roberto García Moritán från Argentina som var ordförande för förhandlingarna tog i slutet av den sista veckan fram ett avtalsförslag som var präglat av kompromisser. Men ändå lyckades staterna inte enas. Istället kommer frågan att tas upp igen av FN:s generalförsamling i oktober. Vad var det egentligen som hände?

Det finns såklart flera förklaringar. Överlag är internationell reglering av vapenhandel en väldigt känslig fråga. Att tillverka, sälja och köpa vapen ses tyvärr som väldigt viktigt för staters makt och territoriella försvar. Då bränner det till. Men i New York i somras kom även inrikespolitiska faktorer att spela en stor roll. Under den sista förhandlingsdagen konstaterade USA:s delegation att nej, vi kan inte skriva på, vi behöver mer tid. Det gjorde faktiskt många förvånade eftersom förhandlingarna hade kommit så långt. Den överhängande tolkningen är att Obama tänkte valstrategiskt. Vapenlobbyn i USA har gått ut med ett helt ogrundat budskap om att Arms Trade Trety hotar amerikaners rätt att bära vapen och det har Obamas motståndare förstås utnyttjat i kampanjerna inför valet i höst. Därför har det växt fram ett motstånd mot ATT i USA.

På manifestation i våras mot vapenexport till diktaturer.

Vapenlobbyns resonemang är galet. Själva kärnan i ATT skulle vara att minska mänskligt lidande genom att förbjuda att vapen överförs om de riskerar att användas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om Rysslands vapenöverföringar till Syrien och liknande situationer, inte om om rätten att bära skjutvapen i USA (även om jag gärna skulle ta bort även det senare). Men sådan är politiken. Vi får väl ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att opinionsbildning alltid bygger på riktiga fakta.

Efter att USA sagt nej gick Ryssland ut och sa samma sak. Då var det definitivt kört. Stater som Syrien, Kuba, Nordkorea och Iran sa också nej, men deras motstånd hade inte behövt vara avgörande. Men det går inte att få igenom ett avtal som två stormakter och medlemmar i säkerhetsrådet inte står bakom.

Men allt är inte nattsvart för det. I slutet av ATT-konferensen kom ett starkt och positivt uttalande från över 90 stater. Sverige var en av dem och uttalandet avslutades med orden ”we are determined to secure an Arms Trade Treaty as soon as possible. One that would bring about a safer world for the sake of all humanity.” Här kan du läsa uttalandet och här kan du läsa UD:s pressmeddelande efter att förhandlingarna avslutades.

En sak som glädjer mig extra mycket är att behovet av ett genderperspektiv i ATT fick mycket större gehör än väntat. Innan förhandlingarna var det i princip inga stater som förstod vad gender har med vapenhandel att göra. Men i slutet av konferensen hade 60 stater uttalat sig till stöd för att ha med referenser till ”gender based violence” i texten. Det är en stor framgång för IKFF, IANSA och andra som har kämpat för att avtalet ska förhindra vapenöverföringar som riskerar bidra till genusbaserat våld. Stort tack till alla er som stödjer vår kampanj FörATT – uppskjutet avtal till trots lyckades vi få fram vårt budskap ända in i FN:s förhandlingsrum!

Nu ska vi driva att genderformuleringar kommer med när generalförsamlingen tar tag i ATT i höst. Oavsett hur det går har vi skapat en ökad politisk förståelse kring kopplingen mellan genusbaserat våld och spridningen av vapen. Nu gäller det att jobba hårt för att se till att framstegen blir en ny norm på den internationella arenan (och i Sverige).

EU – det bästa verktyget?

Almedalsveckan är intensiv. Som du har kunnat läsa har vi medverkat på olika sätt i fem seminarier. Du kan se flera av dem på www.sommartorg.se.

Tillsammans med flera andra organisationer fick vi även in en artikel om det globala vapenhandelsavtalet på DN Debatt under veckan. (Stort tack till Helena på Kristna Freds som drog tungt lass i arbetet med den artikeln).

DN Debatt ATT

En fråga som kom upp ett flertal gånger under veckan var frågan om en ny försvarsberedning. Och ett seminarium som jag inte hunnit skriva om på Säkerhetspolitiskt sommartorg handlade om säkerhetspolitiska hot och Sveriges prioriteringar. Det är just sådana frågor som den kommande försvarsberedningen ska diskutera och analysera.

Den senaste försvarsberedningen lämnade sin omvärldsanalys 2007. Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, till exempel tar rapporten upp hur klimathotet kan påverka Sveriges säkerhet. Men den här breda förståelsen har knappast följt med in i den faktiska säkerhetspolitiken. Den är fortfarande fokuserad på militära medel och kortsiktiga lösningar. Den kommande omvärldsanalysen måste få starkare genomslag.

Anna Jarfelt, UI, på Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Anna Jardfelt deltog i seminariet. Hon är direktör på Utrikespolitiska institutet. Hon sa många bra och intressanta saker. Anna ställde frågan: vilka är våra utrikespolitiska ambitioner och hur kan vi bäst nå våra mål? Ibland undrar jag faktiskt om regeringen själva ställer sig den frågan tillräckligt ofta.

Sverige ser EU som det absolut mest centrala forumet för vår utrikespolitik. Och vi är väldigt aktiva i EU (det tredje mest aktiva landet!). Men EU är ofta splittrat i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Därför är det så viktigt att Anna Jardfelt också ställer frågan: är EU det bästa verktyget för Sverige att nå våra mål i alla lägen? Kanske kan vi söka andra samarbeten?

Till exempel kring arbetet för mänskliga rättigheter som ofta faller mellan stolarna i  Brysselbyråkratin. Eller för den delen våga driva frågor och agera själva. Gärna genom att ta en större roll som medlare på den internationella arenan. Och åter bli en progressiv stat i nedrustningsförhandlingar. Om Norge kan, kan vi! Idag är Sverige ofta alltför kompromissande. Samsyn och EU-linjen prioriteras i lägen där andra värden borde gå före. Det är uppenbart att vi behöver en försvarsberedning som analyserar inte bara vilka våra säkerhetspolitiska intressen är, utan också hur vi kan uppfylla dem.

Just nu pågår förhandlingarna om det globala vapenhandelsavtal (som jag vill hävda att IKFF drivit sedan 1915). Upp till bevis Sverige.

Texten nedan är från IKFF:s grundande 1915. Punkt 12:

The International Congress of Women, advocating universal disarmament and realizing that it can only be secured by international agreement, urges, as a step to this end, that all countries should, by such an international agreement, take over the manufacture of arms and munitions of war and should control all international traffic in the same.  It sees in the private profits accruing from the great armament factories a powerful hindrance to the abolition of war. 

Upp till bevis Sverige.

Dramatisk start på FN-förhandlingar om vapenhandel

ATT vara eller icke vara, det är frågan.

Igår började förhandlingar i FN om ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT). Eller, de skulle ha börjat. Som DN redan hunnit rapportera idag så bröt förhandlingarna smått ihop innan de ens hann börja. Jag ska försöka hålla er uppdaterade här, men vad vi hittills vet så är en grundorsak till att förhandlingarna kraschat ihop att Arabförbundet krävt att Palestina ska ha rösträtt förra veckan. Det fick till gensvar att USA och Israel i sådant fall hotat med att lämna förhandlingarna. Sedan dess har det varit tyst.

Just nu pågår intensiva samtal. På FN:s eget twitterkonto skrev de för åtta timmar sedan att förhandlingarna förväntas starta kl. 10 imorgon (New York-tid).

Förhandlingarna börjar alltså inte bra. Vi som hoppas på ett starkt vapenhandelsavtal får nu sätta vårt hopp till att förhandlingarna inte tillåts kidnappas av politiska utspel och konflikter. Diplomaterna jobbar på högvarv. Våra egna funderingar har hittills kretsat kring vilken roll Egypten har i detta. Vi har länge vetat att dessa förhandlingar skulle bli svåra som det är, utan att övriga internationella ”hetpotatisar” slängs in i matchen. Det är fråga som berör många länders politik på djupet. Allt från krigsmaterialsexportörer till utvecklingsländer som inte vill ha inskränkningar i hur de väljer att rusta sina arméer.

Vi trodde om något att Syrien-konflikten skulle hamna i stort fokus för förhandlingarna iom Rysslands vapenleveranser. Nu är det samma region som är i fokus men det vi hör nu är alltså att det är Israel/Palestina som delar länderna.

Så fort vi vet mer, vet du.

Vi kommer att åka till New York på lördag för att bevaka förhandlingarna men redan nu är IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will på plats. Just nu är vi i Almedalen där vi på onsdagen kommer att anordna ett seminarium om vapenhandelsavtalet tillsammans med Kristna Fredsrörelsen, Svenska FN förbundet, Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen samt Amnesty.

Vill du göra något under tiden så tycker jag att du ska delta i vår fotokampanj FörATT på facebook. Vi fotar också personer här under hela Almedalsveckan.

Nyvalda kvinnor på toppnivå!

I maj i år uppmättes det att ungefär 20 % av alla platser i parlament världen över innehas av kvinnor. Sverige ligger på en andraplats där Rwanda kommer före Sverige och Sydafrika tätt efter. Sakta men säkert går det framåt i vissa delar av världen men på andra håll syns tyvärr nedåtgående trender.

Zainab Hawa Bangura

Zainab Hawa Bangura

Att ha kvinnor representerade på toppnivå i nationell och internationell politik handlar såväl om rättvisa som om representation av olika erfarenheter och intressen. I förra veckan blev det klart vem som tar över posten som FN:s särskilda representant för sexualiserat våld i konflikter. Margot Wallström gav i våras besked om att hon frångår sitt uppdrag efter två år. Hon ersätts nu av Zainab Hawa Bangura från Sierra Leone. Bangura är idag hälsominister i Sierra Leone och hon har mångårig kompetens inom fredsarbete och arbete för kvinnors rättigheter. FN:s generalsekreterare har tackat stort för Wallströms insatser och vi på IKFF välkomnar förstås Bangura till hennes nya post!

Fatou Bensouda, ny chefsåklagare vid ICC

Fatou Bensouda

Från och med mars i år är 13 av de 24 domarna i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kvinnor. Nu har domstolen dessutom – äntligen! – fått sin första kvinnliga chefsåklagare, Fatou Bensouda från Gambia. ICC utreder riktigt grova brott såsom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när det saknas eller finns brister i det nationella rättsystemet. Sedan slutet på 90-talet ingår våldtäkt och andra former av genusbaserat sexuellt våld i de brott som någon kan åtalas för. Bensouda har lång erfarenhet av att driva mål med folkrättslig anknytning och vi ser fram emot att följa hennes arbete i ICC.

Glöm inte bort att följa bloggen och IKFF på Facebook och Twitter för uppdateringar kring vad som händer och sägs om kvinnor, fred och säkerhet under politikerveckan i Almedalen! Vi hörs snart!

Stötta kvinnorörelsens initiativ när kvinnors rättigheter hotas

AWID Forum samlar över 2000 kvinnor från över 50 länder i Istanbul 19-22 april 2012

Jag befinner mig just nu med flera andra IKFF:are från Sverige, Costa Rica, DR Kongo, Colombia, Nigeria, Australien, Pakistan och våra internationella kontor på det tolfte internationella AWID-forumet för kvinnors rättigheter i utvecklingsarbetet som pågår i Istanbul. Känslan av kraft och styrka men även oro för det aktuella läget för kvinnors rättigheter i världen är tydligt. Jag kommer skriva mer om det i helgen. Men strax innan jag åkte hit skrev jag på Dagens Arena om faran med en ny regeringskonferens kring kvinnors rättigheter som öppnar upp tidigare överenskommelser.

Manu Sareen Foto: Mogens Engelund

Nyamko Sabuni

I tisdags skrev även Nyamko Sabuni och Manu Sareen, Sveriges och Danmarks jämställdhetsministrar på SvD Brännpunkt att krafter som motarbetar kvinnors rättigheter vinner mark.  Likt vår jämställdhetsminister så ser IKFF med stor oro på FN:s Kvinnokommissions misslyckande med att nå gemensamma slutsatser. Det är ett uttryck för att det råder en global backlash för kvinnors rättigheter. Vi har tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer påtalat att kvinnors rättigheter är mer hotade idag än för 20 år sedan. Det är positivt att regeringen uppmärksammar detta. Det är även positivt att Sabuni skärskådar förslaget om en ny internationell kvinnorättskonferens på regeringsnivå. En sådan konferens skulle kunna leda till att kvinnors rättigheter försvagas ytterligare snarare än stärks om tidigare överenskommelser såsom Pekingplattformen öppnas upp för förhandlingar.

Den globala krisen för kvinnors rättigheter belyser även behovet av att Sverige vågar gå bortom EU:s samlade röst. Sabuni skriver på Brännpunkt att det råder en ”en splittring som främst står mellan å ena sidan EU och å andra sidan Syrien och Iran som – flankerade av Vatikanstaten – leder gruppen av utvecklingsländer in på helt fel spår.” Men flera av de länder som försvårar situationen idag, i frågor såsom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är medlemsstater i EU; Polen, Malta och Irland. Motståndet mot kvinnors grundläggande rättigheter i flera EU-stater får inte osynliggöras, och Sveriges röst för kvinnors rättigheter får aldrig förhandlas bort till förmån för ett enigt EU.

Sabuni och Sareen uppmärksammar inte den styrka och potential som finns hos kvinnorättsaktörer i det civila samhället. Dessa har länge spelat en oumbärlig roll för att stärka kvinnors positioner. När de stater som vill kringskära kvinnors liv och rättigheter nu utövar stort inflytande i internationella förhandlingar, är det viktigare än någonsin att stötta och ta till vara på den kunskap och kraft som finns inom den globala kvinnorörelsen. FN:s kvinnokommission har tvärtemot vad Sabuni skriver inte förlorat sin betydelse. Istället måste de positiva krafterna bli starkare och agera enat. Parallellt med diskussionen om en ny internationell regeringskonferens har det tagits ett initiativ om en konferens för att kraftsamla denna rörelse, i syfte att vända den negativa trenden utan att öppna upp de starka överenskommelser som redan finns på plats. I Sverige driver paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, där IKFF är medlem, bland annat ett första steg i detta arbete genom att anordna en nordisk förkonferens. Denna kraftsamling i kvinnorörelsen utgör ett utmärkt tillfälle för Sveriges regering att stödja arbetet för kvinnors rättigheter i en tid då en internationell regeringskonferens vore alltför riskabelt.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar