Bloggarkiv

#8mars – vi behöver en stark fredsrörelse

IKFF 8 mars avatar

Byt ut din profilbild på sociala medier och ta ställning mot Saudiavtalet! Här hittar du bilden.

Idag är det den internationella kvinnodagen. I år går det inte att låta bli att tänka på vår historia, då vi fyller 100 år i april. 1915, mitt under brinnande världskrig, samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från både stridande och neutrala stater. Majoriteten saknade rösträtt.

Trots krig och avsaknad av en offentlig röst organiserade de sig. De vägrade låta sig tystas, de krävde sin plats, och de krävde fred. För dem var kampen mot patriarkatet densamma som kampen mot kriget. De såg upprustningen, krigshetsen och våldet. De såg vansinnet.

Kampen för freden har inte varit lätt någon gång under dessa 100 år. Det är starka krafter vi kämpar mot. Vår första internationella ordförande, Jane Addams, bespottades i sitt hemland USA efter att hon engagerat sig för freden. 1931 tilldelades hon Nobels fredspris. Under andra världskriget gick många IKFF:are i Europa under jorden. Medlemslistor brändes och grävdes ner i marken. Det var farligt att tillhöra organisationen.

Tyvärr är det fortfarande farligt att arbeta för fred. Våra systersektioner i DR Kongo, Nigeria och Colombia utsätter sig för stora risker när de utmanar makten. Vi är tacksamma för deras mod och ork. Vi kämpar mot samma mål men i olika verkligheter. Men tillsammans blir vi starkare.

Nu mobiliserar vi, tillsammans över hela världen, precis som vi gjorde 1915. Det behövs en stark fredsrörelse i en tid då över 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse. I en tid då ekonomiska intressen allt för ofta går före fred och mänskliga rättigheter.

I den kampen behöver vi dig. Vi behöver bli många som står upp för freden och som vet att fred är möjligt. När vi blir fler hörs vår röst starkare. Bli medlem och bli en del av en global rörelse.

Ett steg på väg är att stoppa Saudiavtalet!

Regeringen kan inte säga sig driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetet med Saudiarabien. Igår skrev vi i Svenska Dagbladet tillsammans med 5 andra organisationer. Läs artikeln här.

Ta ställning på 8 mars genom att byta ut din profilbild på sociala medier och sprid vår bild.

Stöd vårt arbete genom att:

  • bli medlem
  • ge en gåva till via bankgiro 5491-7166

Ylva Bergman, generalsekreterare

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Women’s Power to Stop War – 99 år av fredskamp

Hurra! Idag fyller vi 99 år!

ikff 99 år

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt.

När 1136 kvinnor från både stridande och neutrala stater samlades för att protestera mot krigets vansinne i Haag, den 28 april 1915, anade de kanske inte vad de lade grunden för. Det var starten för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

När jag idag läser deras uttalanden fylls jag av stolthet och sorg på samma gång. Jag fylls av stolthet för att de var så modiga, och att IKFF har hållit samma riktning sedan dess. Vi är en principfast organisation men som ständigt utvecklas.  Jag hoppas att du som medlem också känner dig stolt, för du bidrar till detta arbete.

Samtidigt fylls jag av sorg för deras analys är fortfarande så relevant. Krigsindustrin är fortfarande ett stort hinder för fred. Och kvinnors rättigheter och makt är fortfarande väldigt långt från självklarhet. IKFF:arna då gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot krig och militarism.

Nu 99 år senare fortsätter vi kampen mot fascism, rasism, sexism och militarism. Idag är startskottet för ett år av mobilisering.  Vår globala rörelse går under parollen Women’s Power to Stop War fram till 100-årsfirandet i Haag nästa år. Det är dags att fler står upp för freden. Skriv på vårt ställningstagande mot krig och militarism. Uppmana de du känner att göra detsamma!

99 år av fredskamp – läs min artikel i Feministiskt Perspektiv.

Red_pos_a global_dove

 

Stå upp för freden! Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet idag!

Jag andas feminism. Därför kan jag inte leva utan antimilitarism.

Image

Jag andas feminism. Därför kan jag inte leva utan anti-militarism. Och den här veckan gick hela världen (okej, politikermedia-Sverige) bananas.[1] Krisen i Ukraina har lockat fram de mest patriarkala idéer om våld, makt och beskydd. Vi dumförklaras med enkla lösningar som att militärfordon på Gotland på något sätt ska avskräcka ”Ryssen” från att attackera oss.

Det är klassiska bilder om en mörk, främmande fara som vårt oskuldsfulla land ska beskyddas ifrån med hjälp av en ståtlig militär makt. Alla andra lösningar, idéer och tankar om dialog, diplomati, sanktioner och hållbara politiska och civila lösningar för att lösa upp den pågående konflikten får svårt att bryta fram. Ingen vill framstå som inaktiv och villrådig. Nej, riksdagspartier ställer sig på rad redo att bedyra sin potens, ursäkta manlighet, nej ursäkta, sitt stöd till en utökad budget för Försvarsmakten och ökad militär närvaro på Gotland.

Det är de gamla strukturerna som vaknar till liv. Det är valår och ”rysskräcken” är en historia som fungerar bra i media. Men det som utspelar sig i media kring försvarsbudgetar och militärer på Gotland är samma gamla bilder och patriarkala strukturer som vi som feminister kämpar emot varje dag, bara uppblåst till enorma proportioner. Situationen i Ukraina är oerhört allvarlig av många anledningar men en, tio eller tjugo miljarder till Försvarsmakten kommer inte att skapa ett fredligt Östeuropa.

Den feministiska kampen tar sig an kampen mot våld. Den militariserade debatten kräver samma analys, det är samma idéer och strukturer, och de fortplantar sig till vårt vardagsliv. Feminismen och antimilitarismen går hand i hand och är vägen för att blottgöra förenklade historier och bilder om vad som kommer göra oss alla säkrare. Feminismen trycker på där det känns i försvars- och säkerhetspolitiken för där är idéer om maskulinitet och våld djupt förankrade. Det är just där vi vill och ska vara.

För 100 år sedan stod Europa på randen till ett världskrig. Innan krigsutbrottet stod många upp och protesterade mot de ökade spänningarna, krigshetsen och så småningom det faktiska kriget som bröt ut i juli 1914. För 99 år sedan, i april 1915, samlades 1136 kvinnor i Haag från både stridande och neutrala stater för att protestera mot kriget. De flesta hade inte rösträtt men många tillhörde rösträttsrörelsen. Där bildades IKFF. De gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot kriget för de såg att krig och militärt våld var den slutliga manifestationen av allt de kämpade mot.

Image

IKFF har sedan dess växt till en global rörelse. Vi fortsätter vår kamp mot militarism, för fred och frihet runt om i världen. I Sverige, i DR Kongo, i Colombia, i Pakistan och på många fler platser.

Så. Tack alla feminister därute som kämpar och förklarar dag efter dag! Ge mig 8 mars. Ge mig kraft, kamp och organisering. Jag är tillbaka nästa vecka. Och förklarar. Analyserar, reagerar och responderar. Idag ska jag bara fira.

Ha en fantastisk dag!

Bidra till kampen här hemma och visa solidaritet med kvinnofredskämpar över hela världen. Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet! Anmälan till autogiro 15 kr/mån. 

 

Ps. Här är några andra som har skrivit om Ukraina:

http://www.svenskafreds.se/forhindra-krig-i-ukraina-genom-civila-och-politiska-insatser

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kolumn-jenny-nordberg_3336180.svd

 

 

 


[1]     Läs Bananas, Beaches and Bases. Och läs sedan även allt annat Cynthia Enloe skrivit.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

Stötta kvinnorörelsens initiativ när kvinnors rättigheter hotas

AWID Forum samlar över 2000 kvinnor från över 50 länder i Istanbul 19-22 april 2012

Jag befinner mig just nu med flera andra IKFF:are från Sverige, Costa Rica, DR Kongo, Colombia, Nigeria, Australien, Pakistan och våra internationella kontor på det tolfte internationella AWID-forumet för kvinnors rättigheter i utvecklingsarbetet som pågår i Istanbul. Känslan av kraft och styrka men även oro för det aktuella läget för kvinnors rättigheter i världen är tydligt. Jag kommer skriva mer om det i helgen. Men strax innan jag åkte hit skrev jag på Dagens Arena om faran med en ny regeringskonferens kring kvinnors rättigheter som öppnar upp tidigare överenskommelser.

Manu Sareen Foto: Mogens Engelund

Nyamko Sabuni

I tisdags skrev även Nyamko Sabuni och Manu Sareen, Sveriges och Danmarks jämställdhetsministrar på SvD Brännpunkt att krafter som motarbetar kvinnors rättigheter vinner mark.  Likt vår jämställdhetsminister så ser IKFF med stor oro på FN:s Kvinnokommissions misslyckande med att nå gemensamma slutsatser. Det är ett uttryck för att det råder en global backlash för kvinnors rättigheter. Vi har tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer påtalat att kvinnors rättigheter är mer hotade idag än för 20 år sedan. Det är positivt att regeringen uppmärksammar detta. Det är även positivt att Sabuni skärskådar förslaget om en ny internationell kvinnorättskonferens på regeringsnivå. En sådan konferens skulle kunna leda till att kvinnors rättigheter försvagas ytterligare snarare än stärks om tidigare överenskommelser såsom Pekingplattformen öppnas upp för förhandlingar.

Den globala krisen för kvinnors rättigheter belyser även behovet av att Sverige vågar gå bortom EU:s samlade röst. Sabuni skriver på Brännpunkt att det råder en ”en splittring som främst står mellan å ena sidan EU och å andra sidan Syrien och Iran som – flankerade av Vatikanstaten – leder gruppen av utvecklingsländer in på helt fel spår.” Men flera av de länder som försvårar situationen idag, i frågor såsom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är medlemsstater i EU; Polen, Malta och Irland. Motståndet mot kvinnors grundläggande rättigheter i flera EU-stater får inte osynliggöras, och Sveriges röst för kvinnors rättigheter får aldrig förhandlas bort till förmån för ett enigt EU.

Sabuni och Sareen uppmärksammar inte den styrka och potential som finns hos kvinnorättsaktörer i det civila samhället. Dessa har länge spelat en oumbärlig roll för att stärka kvinnors positioner. När de stater som vill kringskära kvinnors liv och rättigheter nu utövar stort inflytande i internationella förhandlingar, är det viktigare än någonsin att stötta och ta till vara på den kunskap och kraft som finns inom den globala kvinnorörelsen. FN:s kvinnokommission har tvärtemot vad Sabuni skriver inte förlorat sin betydelse. Istället måste de positiva krafterna bli starkare och agera enat. Parallellt med diskussionen om en ny internationell regeringskonferens har det tagits ett initiativ om en konferens för att kraftsamla denna rörelse, i syfte att vända den negativa trenden utan att öppna upp de starka överenskommelser som redan finns på plats. I Sverige driver paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, där IKFF är medlem, bland annat ett första steg i detta arbete genom att anordna en nordisk förkonferens. Denna kraftsamling i kvinnorörelsen utgör ett utmärkt tillfälle för Sveriges regering att stödja arbetet för kvinnors rättigheter i en tid då en internationell regeringskonferens vore alltför riskabelt.

Ellen Johnson Sirleaf och besvikelsen

Förra veckan blev glädjen från förra årets Nobelpris minst sagt dämpad. Ellen Johnson Sirleaf fick en fråga i en intervju. Tänker du avskaffa lagen i Liberia där ”voluntary sodomy” kan straffas med upp till ett års fängelse? Svaret var nej. Hennes motivering var att det finns ”traditionella värderingar” som hon vill bevara.

Ellen Johnson-Sirleaf, Antonio Cruz/ABr

Johnson Sirleaf blev Afrikas första kvinnliga president, det är stort och viktigt. Hon har lyft kvinnors situation och behovet av kvinnors deltagande på agendan både nationellt och internationellt.

Genom historien har olika grupper blivit utestängda från maktens rum och utsatts för diskriminering och förtryck. Detta gäller inte minst kvinnor.Men kampen för kvinnors rättigheter har tyvärr ofta i sin tur osynliggjort och utestängt kvinnor som inte passar in i rådande normer. Arbetarklassens kvinnor, icke-vita kvinnor, lesbiska, transexuella, kvinnor med funktionsnedsättningar och papperslösa har gång på gång få stå tillbaka. Det har ofta motiverats med att det blir för komplicerat och provocerande.

Homosexualitet är förbjudet i många länder, ibland är domen dödsstraff. I Sydafrika är det lagligt men lesbiska kvinnor utsätts för så kallade ”corrective rapes” för att ”bota” dem och göra dem heterosexuella. I Sverige var homosexualitet klassat som en sjukdom fram till 1979. Det är bara några få år sedan samkönade äktenskap blev lagliga. Fortfarande tas inte hotet mot homosexuella som finns i många länder på allvar i asylprocesser. Människor blir tillbakaskickade med hänvisning till att de inte behöver visa sin kärlek öppet. Lena Ag från Kvinna till Kvinna har också skrivit om Ellens uttalande.

Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen är inte isolerad från de samhällstrukturer de kämpar emot. Samma strukturer återfinns här, frågan är hur vi förhåller oss till det. Vi måste aktivt och medvetet välja att kämpa för allas rättigheter, även då de kanske inte är våra egna. Det handlar om hur vi ser på mänskliga rättigheter och det handlar om solidaritet. En solidaritet som män många gånger inte har visat kvinnor och som kvinnor många gånger inte har visat varandra.

Jag beundrar Ellen Johnson Sirleaf och hennes arbete oerhört mycket. Hon är unik i sin kontext. Därför gör det mig extra ledsen när hon tillåter diskriminering, förtryck och i förlängningen att våld mot homosexuella sanktioneras. Om kvinnor får bestämma blir det inte automatiskt fred på jorden. Men kvinnor kan med sina erfarenheter komma med andra perspektiv och förutsättningar. Men vi får aldrig glömma att de kvinnor som når höga maktpositioner fortfarande är fast i samma maktstrukturer och samma system. De har kommit till sin position i samma system som män. Möjligtvis har de ännu större krav på sig att arbeta inkluderande och respektfullt. Samtidigt som de måste motsvara maskulina ideal kring ledarskap, ofta till en högre standard än om de faktiskt var män.

Trots att jag vet allt detta känns sveket ändå större från henne än om det kommit från någon annan av världens ledare.

Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar