Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Mycket Juholt och lite säkerhetspolitik i medias rapportering från Sälen

Håkan Juholt

Håkan Juholt (creative commons, Arild Vågen)

Försvarsreformen gick igenom på grund av att regeringen sökte stöd hos SD, sa Håkan Juholt i måndags på Folk och Försvars rikskonferens. Det stämmer inte, vilket en uppsjö av journalister, politiker och kommentatorer påpekat. Grunden för försvarsreformen är det försvarsbeslut som fattades 2009, det vill säga innan SD satt i riksdagen. Beslutet att slopa värnplikten togs sommaren 2010 – det var också innan SD satt i riksdagen.

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Hur viktigt det än är att våra politiker granskas noga är det sorgligt att Juholts felaktiga påstående tagit uppmärksamhet från det hans anförande faktiskt handlade om: säkerhetspolitik. Svenska journalister borde lägga mer tid på att rapportera och diskutera kärnan i Juholts tal, nämligen att säkerhetspolitiken måste utgå från mänskliga relationer och ett brett säkerhetsbegrepp.

Men bredare än Juholt lade fram sin analys måste mänsklig säkerhet även styra Sveriges politik utanför EU. Ett stort antal genusforskare har visat att det mänskliga säkerhetsbegreppet är nödvändigt för att kvinnors behov och rättigheter till deltagande ska kunna mötas och realiseras. Utvecklingssatsningar som syftar till demokratisering, motverkande av korruption och stärkande av kvinnors rättigheter är i högsta grad säkerhetspolitik så som den ser ut när människor, och inte stater, står i centrum. Det betyder emellertid inte att sådan säkerhetspolitik ska genomföras med militära medel. Det militariserade säkerhetstänket biter inte på till exempel sexuellt och genusbaserat våld – det tenderar snarare att öka risken för sådana hot, och därmed omöjliggöra utveckling. En genusmedveten säkerhetspolitik kräver andra medel än det militära.

Mot bakgrund av det här reagerade jag med förvåning när Erika Bjerström under sitt anförande om utveckling i Afrika ifrågasatte huruvida biståndet gör nytta och ger utveckling. Jag noterade att både Bodil Ceballos (MP) och Désirée Pethrus (KD) efterfrågade en mer nyanserad bild än den Bjerström gav vad gäller utvecklingslinjer i Afrika. Det gör IKFF också. Frågan om biståndets roll och nytta måste besvaras utifrån frågor som: Vilka får bistånd idag? Vilka får inte bistånd? Vilka krav ställer vi som givare? Vilket slags utveckling värderar vi, inom vilka områden?

När det gäller satsningar som syftar till kvinnors rätt till säkerhet och deltagande i fredsbyggande arbete, är frågan om vilka som får stöd väldigt central. Detta är min övertygelse efter att ha träffat en rad olika aktörer som verkar för fred och utveckling genom stärkandet av kvinnors rättigheter. Kvinnorättsaktivister, forskare och andra experter pekar på behovet av att stärka lokala NGOs för att till exempel sätta stopp för den straffrihet som råder för sexuellt och genusbaserat våld, eller för att motverka exkluderingen av kvinnor från politiska beslutsprocesser. Regeringen har också pekat på behovet av att etablera relationer med lokala NGOs, för att få en bättre bild av situationen i många konflikt- och postkonfliktländer. Det behövs olika former av bistånd men stödet till, och relationen med, det civila samhället är viktigt och borde diskuteras mer.

Samtidigt innebär ökade krav på transperens och återrapportering i den svenska biståndspolitiken att i mindre kvinnorättsorganisationer ofta inte kan leva upp till kraven som ställs på biståndsmottagare. Sådana organisationer har till exempel inte alltid möjlighet att genomföra de ofta väldigt omfattande utvärderingar och återrapporteringar som efterfrågas. De här frågorna måste diskuteras i relation till att biståndet som helhet utvärderas – kanske ger vi inte till rätt aktörer? Kanske måste vi därmed förändra våra krav?

En glad nyhet under Folk och Försvars konferens var biståndsminister Gunilla Carlssons presentation av en ny, genusmedveten satsning för demokratisering i Mellanöstern och Nordafrika. 70 miljoner riktas nu till projekt för att stärka flickors och kvinnors positioner i MENA. Bland projekten ingår en satsning för att stärka kvinnors medvetenhet om sina rättigheter, med särskilt fokus på låginkomsttagare. Ett annat projekt handlar om att stödja ett regionalt kvinnorättsnätverk som vill motverka hur medier använder sig av och förstärker stereotyper (det vore för övrigt väl behövt även här i Sverige, men det är en annan diskussion).

Det har varit intressant att följa dagarna i Sälen, men hade jag följt konferensen via mainstream-media hade jag inte fått en mer nyanserad bild än att (S) och (M) munhöggs om när (Sd) kom in i riksdagen. Det är tråkigt för Sverige behöver en verklig, säkerhetspolitisk diskussion. En liten gnista till att bredda ”försvarspolitik=säkerhetspolitik” tändes under årets rikskonferens. Om den inte ska slockna behöver vi alla nu fortsätta diskussionen och föra Sveriges säkerhetspolitik in i framtiden.

Kvinnors rättigheter för sakens skull?

Foto: Martine Perret/UNMIT

Foto: Martine Perret/UNMIT

Newsweek har nyligen listat de bästa och sämsta ställena i världen att vara kvinna. I topp när det kommer till ställen där kvinnor har det bra ligger som vanligt länderna i norra Europa, inkl Skandinavien och Kanada och det finns många kvantitativa mått för att mäta kvinnors situation som utbildningsnivå och antalet parlamentariker etc.

På listans bottennoteringar ges skräckexempel som Chad och Niger där kvinnor i princip inte har några legala rättigheter och där det är vanligt förekommande att unga flickor blir bortgifta vid 10 års ålder, DR Kongo där 1 100 kvinnor våldtas varje dag och Jemen där det är helt lagligt att slå sin fru.

När statistiken kring kvinnors rättigheter kopplas till ländernas förmåga att utvecklas och lämna fattigdomen bakom sig kan man i stora drag säga att slutsatsen blir att när fattiga länder väljer att förtrycka sina kvinnor så väljer de att fortsätta vara fattiga. I artikeln konstateras att det är politiskt inkorrekt att skylla länders ekonomiska situation på dem själva. En lång rad externa faktorer så som kolonialism, krig och naturkatastrofer påverkar självklart, men det går ändå inte att bortse från det faktum att kvinnors mänskliga rättigheter och rätt till deltagande helt och hållet ignoreras.

Jag läste om Newsweekartikeln på Al Jazeeras hemsida och som kvinnorättsaktivist uppskattar man så klart att dessa frågor uppmärksammas, men samtidigt balanserar de alltid på en tunn linje.

Ja, det är sant att kvinnors rättigheter och utveckling är nödvändig för ekonomisk utveckling och att ett helt samhälle tjänar på att alla har sina demokratiska rättigheter uppfyllda.

Ja, det är sant som Nobelkommittén i år, 2011 konstaterade, att utan kvinnors deltagande blir det inte fred.

Men så länge som uppfyllandet av kvinnors rättigheter enbart rättfärdigas med att ”det ger fred och ekonomisk utveckling” så är det som att förståelsen för ALLA människors lika värde och mänskliga rättigheter; kvinnors som mäns, barns som vuxnas, inte riktigt gått fram.

Om världens beslutsfattare, inklusive männen från topp-länderna på Newsweeks lista, inte på allvar förstår vikten av kvinnors rättigheter och avstår från att använda genus som ett avgörande perspektiv i sina analyser så kommer vi inte att nå ända fram.

Det tar tid att tänka om och de ekonomiska och säkerhetspolitiska vinsterna av kvinnors frigörelse är viktiga steg på vägen, men vi behöver mer radikala utgångspunkter för sann förändring, kanske så helt galna argument som att kvinnor faktiskt är lika mycket värda som män……

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar