Bloggarkiv

Ovärdigt om asylrätten

Politiken inför riksdagsvalet har på många sätt kokats ned till siffror och budgetar. Vapenexport diskuteras utifrån arbetstillfällen (ett argument som inte ens håller) istället för utifrån vilken roll Sverige vill ha i världen. Flyktingmottagande kokas ned till ekonomi och ”return on investement” istället för från utgångspunkten som borde vara självklar: solidaritet, internationell rätt, och medmänsklighet. Asylrätten är okränkbar!

Det är inte många dagar sedan Sveriges finansminister vid en omdiskuterad presskonferens lade fram siffror om att de många konflikthärdarna runt om i världen innebär att fler människor kommer att behöva skydd i fredligare delar av världen, såsom i Sverige. Det var finansministern som presenterade denna information, efter att utrikesministern gjort en exposé över hur världen ser ut. Detta motiverades med att budgetföljderna skulle bli omfattande, något som till och med fick Konjunkturinstitutet att undra vad det var frågan om. Att det var just finansministern som höll denna presentation satte ekonomin i fokus, inte de människor som just nu är i ett stort och akut behov av skydd.

Idag skrev också KDU:s ordförande Sara Skytterdal en artikel i Dagens Nyheter om flyktingmottagande och kostnader. Det är ovärdigt. Sverigedemokraterna ser ut att växa och det politiska samtalet har förskjutits och avsevärt närmat sig SD:s.

I stället för dessa diskussioner som är anpassade till SD:s agenda behövs politiker som orubbligt står upp för mänskliga rättigheter och politisk handling. Det behövs för att människor som flyr krig och förtyck ska kunna ta sig till Sverige och andra länder inom EU lagligt och säkert för att söka asyl. Så är det inte idag. Bara under Sveriges sommarsemester har nära 2000 flyktingar drunknat i Medelhavet på grund av EU:s murar mot omvärlden. 2000 människor.

Samtidigt konstaterar jag att det inte är alla miljarder som får en presskonferens av regeringen följd av en lång debatt om hur vi ska ha råd. Idag, fredag, presenterades nyheten att regeringen, med Socialdemokraternas stöd, beslutat att stå fast vid köpet av den nya JAS Gripen. Detta trots att Schweiz nu sagt nej till att vara med i projektet. Att ett eller flera andra länder skulle vara med och dela på utvecklingskostnaden var tidigare ett motkrav eftersom affären annars skulle riskera att bli för dyr. Men Schweiz röstade nej till JAS-köp och Brasilien har inte bestämt sig, och även om de tackar ja betyder inte det att de vill bidra till att utveckla planen. Regeringen vill dessutom köpa 70 plan, istället för de tidigare 60 stycken.

Med andra ord vet ingen hur mycket planen kommer att kosta. När SvD frågar vill försvarsminister Karin Enström i nuläget inte specificera hur många miljarder extra utvecklingen går på. 2012 diskuterades dock summor i storleksordningen 90 miljarder för 60 plan, fast det var innan Schweiz sa nej. Det handlar alltså om miljardsummor som vi inte vet hur stora de kommer att bli.

Det är dags för skärpning i politiken. Vi kan inte välja bort människor som behöver komma till vårt land för att fly från våld, krig och död. Men vi kan välja bort att bidra till fortsatt upprustning, att beväpna diktaturer och att anpassa oss till fascistiska rörelser.

I skuggan av våldet fortsätter kampen för fred i Nigeria

I våras var det många som för första gången hörde talas om våldet och konflikten i Nigeria. I april kidnappades fler än 200 flickor från sin skola av den väpnade gruppen Boko Haram. Demonstrationer och kampanjer arrangerades i flera länder och spred sig i sociala medier efter att nigerianska aktivister och anhöriga startat uppropet #Bringbackourgirls. Protesterna blev snabbt en internationell nyhet. Sedan minskade uppmärksamheten i omvärlden. Men konflikten tystnade inte och flickorna har fortfarande inte hittats.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Knappt två månader efter kidnappningen skedde fyra självmordsattacker under loppet av en vecka. Självmordsbombare är en ny och ovanlig företeelse i Nigeria och de här attackerna utfördes dessutom av fyra tonårsflickor. Skräcken och spekulationerna spred sig i landet. Kunde det vara så att Boko Haram använde de kidnappade flickorna som levande bomber? Regeringen avfärdade sådana påståenden med att inga bevis pekade på detta. Men det nigerianska folkets tilltro till regeringen gällande hanteringen av kidnappningen och Boko Haram är överlag väldigt låg. President Goodluck Jonathan gick först nyligen med på att träffa de anhöriga till de kidnappade flickorna efter att den pakistanska aktivisten Malala Yousafzai uppmanat till detta. Soldater och anhöriga har även uttalat sig om att regeringsstyrkorna inte är starka nog för att ta sig an Boko Haram. Samtidigt fortsätter regeringen att påstå att läget är under kontroll. Det är ett försök att tysta och dämpa allvaret kring konflikten som pågår framförallt i norra delen av landet.

Enligt Amnesty har fler än 4000 människor, majoriteten civila, dödats på grund av konflikten i Nigeria bara i år. (Här kan du se en de attacker som skett sedan 2008 fram till idag). Bönder och deras gårdar attackeras systematiskt av Boko Haram i den nordöstra delen av landet vilket leder till att de tvingas fly den region som försörjer majoriteten av landets befolkning med mat. Efter Syrien och Colombia är Nigeria det land med flest internflyktingar. Cirka 3.3 miljoner människor är på flykt i landet på grund av våldet. Människor tvingas inte bara fly sina hem och städer utan även över landets gränser för att söka skydd. Konflikten är regionaliserad och våldet sipprar över till grannländerna. Till exempel kidnappades nyligen Mrs Ali, vars man är Kameruns vice premiärminister, av Boko Haram.

Nästa år är det val i Nigeria och ju närmare valet kommer desto mer ökar risken för fullskaligt krig i landet. Konflikten är extremt politiserad. Nuvarande regering och opposition använder sig av Boko Harams attentat för att vinna politisk makt. Genom att sprida egna konspirationsteorier beskyller de varandra för konflikten. Konflikten bottnar dock i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. För att öka sin makt försöker krafter som Boko Haram att med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Fastän de anspelar på religion återfinns såväl kristna, muslimer och andra grupper bland Boko Harams offer.

Många intressanta idéer diskuterades under mötet.

IKFF Nigeria, DR Kongo, Kamerun och Ghana möttes tidigare i år för att diskutera regionala utmaningar och lösningar.

Det civila samhället i Nigeria fortsätter sin kamp. #Bringbackourgirls-demonstrationer och protester mot våldet fortsätter över hela landet. Våra kollegor i IKFF Nigeria fortsätter att verka för fred i landet genom att lyfta det konfliktförebyggande arbetet och grundproblemen. De sliter för att nå ut till så många som möjligt innan valet med budskap om vikten av nedrustning och kvinnors deltagande i fredsprocessen. Flera kvinnliga röster behövs i valet och fler kvinnor behövs på politiska poster. IKFF Nigeria tillsammans med IKFF i DR Kongo, Kamerun och Ghana diskuterar dagligen strategier för att stärka det konfliktförebyggande arbetet i regionen.

Regionalt och internationellt stöd är avgörande för Nigerias framtid. Nigeria har nu gått om Sydafrika som kontinentens starkaste ekonomi och är därmed ännu mer attraktiv som handelspartner för resten av världen. Men vi har ett ansvar, vi kan inte ignorera att en väpnad konflikt och brutala brott mot mänskliga rättigheter sker. Nigeria är Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara men vi hör aldrig om hur det sätts någon press på landet i konflikthantering, korruption och fattigdomsbekämpning. Det finns även många frågor kring vems intressen som prioriteras vid handeln, Nigerias eller Sveriges och EU:s?

Inför valet i Nigeria 2015 måste Sverige och andra partners intensifiera arbetet för att konflikten och våldet ska upphöra istället för att spridas till resten av landet. I Sverige försöker vi i IKFF öka stödet till den nigerianska fredsrörelsens arbete genom vårt nära samarbete med vår systersektion i landet.

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

Rätten till abort efter våldtäkt i krig

Rätten till abort var på tapeten för några veckor sedan men jag hann inte skriva något då. Jag vill ändå ta chansen och skriva några ord om hur den frågan relaterar till IKFF:s arbete. Det är en väldigt viktig fråga som fler borde diskutera.

IKFF:s fokus är att öka kvinnors deltagande i konfliktlösning och fredsarbete. Frågor om genusbaserat våld, så som våldtäkt, är därför en nyckelfråga för oss. Inte nödvändigtvis som enskild fråga – hur fruktansvärt våldet än är – utan i ett sammanhang. Vad möjliggör våldet? Vad får det för konsekvenser? Det genusbaserade och ofta väpnade våld som kvinnor utsätts för tvingar bort dem från politik och aktivism. Kvinnors rätt till sin egen kropp och till fysisk säkerhet är en förutsättning för att kunna delta i samhället och i fredsarbete.

Jag hoppas att ingen hunnit glömma det vidriga uttalande som den amerikanske kongressledamoten Todd Akins gjorde för en dryg månad sedan. Enligt honom skulle kvinnor ha ett slags naturligt försvar som förhindrar dem att bli gravida av våldtäkt. Akin tänker sig att totalt abortförbud därmed kan rättfärdigas, eftersom det inte skulle behövas några undantag för kvinnor som blivit gravida genom en våldtäkt. Att den konservativa högern i USA är emot fri abort är förstås ingen överraskning. Det som färre känner till är att det amerikanska abortmotståndet även inskränker människors rättigheter långt utanför USA:s gränser, något som bland andra Jenny Nordberg på SvD skrivit om.

Sedan 1973 har USA en lagstiftning som förbjuder att federalt amerikanskt bistånd får finansiera utförandet av aborter eller informationsverksamhet om aborter. Det innebär att biståndsorganisationer och humanitära organisationer som finansieras med federala amerikanska biståndspengar inte får använda pengarna för abortrelaterad verksamhet, inte ens i fall där flickor och kvinnor blivit gravida till följd av våldtäkt.

Det får som konsekvens att flickor och kvinnor som nekas abort antingen tvingas genomgå en ofta osäker, livsfarlig abort eller att tvingas fullföljas den oönskade graviditeten (ofta med hög risk för mödradödlighet). Som en sista utväg tar många sitt liv.

Rätten till vård för sårade och sjuka gäller även under väpnad konflikt. Eftersom våldtäkter används som en krigsstrategi vore det därför lätt att tro att rätten till vård även gäller de personer som utsatts för konfliktrelaterad våldtäkt. Men så är inte fallet. Inte ens Internationella Rödakorskommittén står bakom rätten till abort efter konfliktrelaterad våldtäkt. Den gängse uttolkningen av internationell humanitär rätt står långt från våldtäktsöverlevarnas sida. Här kan du läsa mer om detta.

Sverige måste lyfta detta inom EU-samarbetet. EU:s och USA:s biståndspengar ges i mångt och mycket till samma globala organisationer, vilket ökar risken för att även EU:s biståndsmedel drabbas av USA:s policy mot abort. Även inom EU är rätten till abort inte självklar. Sverige har en viktig roll i att tillse att flickor och kvinnor som är i behov av vård efter våldtäkt kan få det genom EU-bistånd.

Den här frågan är aktuell i EU just nu, och du kan bidra till att sätta press på unionen genom att stödja ett initiativ från paraplyorganisationen European Women’s Lobby.

Idag har IKFF tillsammans med Sveriges Kvinnolobby skrivit ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson, EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni: Öppet brev med anledning av besök från EU-kommissionär Kristalina Georgieva och vikten av att adressera problematiken rörande USA:s anti-abortpolicy för utvecklingsmedel.

Läs brevet här.

EU – det bästa verktyget?

Almedalsveckan är intensiv. Som du har kunnat läsa har vi medverkat på olika sätt i fem seminarier. Du kan se flera av dem på www.sommartorg.se.

Tillsammans med flera andra organisationer fick vi även in en artikel om det globala vapenhandelsavtalet på DN Debatt under veckan. (Stort tack till Helena på Kristna Freds som drog tungt lass i arbetet med den artikeln).

DN Debatt ATT

En fråga som kom upp ett flertal gånger under veckan var frågan om en ny försvarsberedning. Och ett seminarium som jag inte hunnit skriva om på Säkerhetspolitiskt sommartorg handlade om säkerhetspolitiska hot och Sveriges prioriteringar. Det är just sådana frågor som den kommande försvarsberedningen ska diskutera och analysera.

Den senaste försvarsberedningen lämnade sin omvärldsanalys 2007. Den utgår från ett brett säkerhetsbegrepp, till exempel tar rapporten upp hur klimathotet kan påverka Sveriges säkerhet. Men den här breda förståelsen har knappast följt med in i den faktiska säkerhetspolitiken. Den är fortfarande fokuserad på militära medel och kortsiktiga lösningar. Den kommande omvärldsanalysen måste få starkare genomslag.

Anna Jarfelt, UI, på Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Anna Jardfelt deltog i seminariet. Hon är direktör på Utrikespolitiska institutet. Hon sa många bra och intressanta saker. Anna ställde frågan: vilka är våra utrikespolitiska ambitioner och hur kan vi bäst nå våra mål? Ibland undrar jag faktiskt om regeringen själva ställer sig den frågan tillräckligt ofta.

Sverige ser EU som det absolut mest centrala forumet för vår utrikespolitik. Och vi är väldigt aktiva i EU (det tredje mest aktiva landet!). Men EU är ofta splittrat i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Därför är det så viktigt att Anna Jardfelt också ställer frågan: är EU det bästa verktyget för Sverige att nå våra mål i alla lägen? Kanske kan vi söka andra samarbeten?

Till exempel kring arbetet för mänskliga rättigheter som ofta faller mellan stolarna i  Brysselbyråkratin. Eller för den delen våga driva frågor och agera själva. Gärna genom att ta en större roll som medlare på den internationella arenan. Och åter bli en progressiv stat i nedrustningsförhandlingar. Om Norge kan, kan vi! Idag är Sverige ofta alltför kompromissande. Samsyn och EU-linjen prioriteras i lägen där andra värden borde gå före. Det är uppenbart att vi behöver en försvarsberedning som analyserar inte bara vilka våra säkerhetspolitiska intressen är, utan också hur vi kan uppfylla dem.

Just nu pågår förhandlingarna om det globala vapenhandelsavtal (som jag vill hävda att IKFF drivit sedan 1915). Upp till bevis Sverige.

Texten nedan är från IKFF:s grundande 1915. Punkt 12:

The International Congress of Women, advocating universal disarmament and realizing that it can only be secured by international agreement, urges, as a step to this end, that all countries should, by such an international agreement, take over the manufacture of arms and munitions of war and should control all international traffic in the same.  It sees in the private profits accruing from the great armament factories a powerful hindrance to the abolition of war. 

Upp till bevis Sverige.

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland

Måndagens diskussioner på Folk och Försvars rikskonferens gick under rubriken ”Säkerhet och förändring i vår värld”. Håkan Juholt (S) inledde dagen med att konstatera något som IKFF länge argumenterat för: säkerhetspolitikens ”hårda kärna” är inte militär förmåga. Enligt Juholt handlar säkerhetspolitik i grunden om relationer mellan människor, om hur vi förhåller oss till andra människor här hemma och i omvärlden. Kort sagt: en modern säkerhetspolitik utgår från behovet av mänsklig säkerhet i bred bemärkelse. Det är ett starkt och positivt besked från (S).

Juholt lade stort fokus på att ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet utgör ett säkerhetspolitiskt problem i Europa. Och visst är det så, i synnerhet för kvinnor. Kvinnodominerande yrken i EU:s medlemsländer, så som mödrahälsovård, drabbas av nedskärningar. Ungern antar en konstitution som riskerar att allvarligt inskränka kvinnors rätt till abort, och även i Spanien verkar abortlagstiftningen försvagas. Detta handlar i högsta grad om mänsklig säkerhet, och vi hoppas att insikten om hur krisen drabbar kvinnor finns med i Juholts nya säkerhetspolitiska analys. Den lyste tyvärr med sin frånvaro under anförandet i Sälen. Vi hoppas också att Socialdemokraternas utgångspunkt i den enskilda människans säkerhet och trygghet gäller även för politiska insatser utanför Europa. Det skulle innebära ett starkt fokus på nedrustning, samt på civilsamhällets arbete och potential för att bygga säkerhet och fred.

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Taget från Flickr

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Flickr (creative commons)

Under Jan Björklunds efterföljande tal kastades deltagarna på Sälens Högfjällshotell istället tillbaka till det kalla kriget. Eller i alla fall till den säkerhetssyn som rådde då. ”Ett förlorat Gotland är mycket svårt att återta” sa Björklund i ett anförande som vittnar om en omodern syn på såväl hot som säkerhet. Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland. I relation till Ryssland måste en aktiv säkerhetspolitik istället utgå från att stödja demokratiska krafter i landet så att de verkliga problemen – korruption, bristande demokrati och maktanspråk hos en okontrollerad ekonomisk elit – kan bekämpas. Det görs genom samarbete och stöd. Inte genom bandvagnar på Gotland.

Jan Björklund avslutade sitt anförande med att identifiera säkerhetpolitikens yttersta mål: att nästa generation ska få leva i demokrati och frihet. Hur han får ihop det med sin militaristiska syn på säkerhet förstår inte jag. Men så tror jag inte att Björklund förstår hur IKFF får ihop sin analys heller. Fast ändå kan jag inte låta bli att undra; om det är något det senaste decenniet borde ha lärt Björklund och hans kollegor, är det att hållbar demokrati inte kan byggas genom militära insatser. Det kräver istället långsiktigt och omfattande civilt stöd till internationella, nationella och lokala organisationer som jobbar med demokratisering från grunden. Experterna är eniga om att kvinnorättsorganisationer har en absolut central roll i det arbetet.

Därtill kan vi inte låta bli att ställa frågan: innefattar Björklunds säkerhetspolitiska mål även medborgare i till exempel Saudiarabien och Bahrain? För som bland annat Kristna Fredsrörelsen poängterat, identifierar Tolgfors stolt den svenska insatsen i Libyen som ett bidrag till gemensam säkerhet samtidigt som den svenska vapenexporten till diktaturer fortsätter. I Bahrain, till exempel, slår diktaturregimen ned fredliga demonstrationer för just demokrati och frihet. Samtidigt får ”Försvarsexportmyndigheten” (läs statsfinansierade vapenlobbyn) i budgetpropositionen för 2012 över 75 miljoner kronor till sitt förfogande, för att som det beskrivs på hemsidan ”främja export inom försvarssektorn till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik”. Det motsvarar över 330 000 årsavgifter för medlemskap i IKFF. Eftersom du inte kan kräva dina skattepengar tillbaka får du gärna balansera upp med ett medlemskap hos oss! Halva din medlemsavgift går till det internationella arbetet.

Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar