Bloggarkiv

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Almedalen – torsdag

Allan Widman

Onsdag kväll gästades Säkerhetspolitiskt sommartorg av Folkpartiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman. Publiken var ganska mixad med allt från unga fredsaktivister till försvarsvänner som förmodligen tycker att det var bättre förr. En kan nog också säga att Widmans säkerhetspolitiska budskap bjöd på något för alla.

På frågan om den största säkerhetspolitiska utmaningen just nu blev svaret Ryssland. Widman sa rakt på sak att Rysslands beteende ”bildar en ny säkerhetspolitisk verklighet”. Han tycker att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre ur svenskt perspektiv.

Ja, vad säger en om det? Att Ryssland upprustar är uppenbart, även om upprustningen börjar från en väldigt låg nivå och inte kommer att leda till ett så starkt försvar som den ryska ledningen önskar. I alla fall inte på lång tid. Allan Widman tycker att Sverige ska svara med att stärka också vårt eget försvar. Fast experterna säger att Sverige knappt finns på Rysslands säkerhetspolitiska karta och det är väl ingen som tror att ryssen kommer dundrandes över Östersjön. Ingen frågade tyvärr Allan vad han tror Rysslands mål är.

”Det kommer att råda stor politisk enighet om att förstärkningar krävs”. Det förutspår Allan Widman om försvarsbudgeten. Alltså: ÖB har sagt att han måste ha mer pengar och politikerna kommer att behöva anpassa sig efter det. Men ärligt – ska vi inte börja med att analysera det säkerhetspolitiska läget? De säkerhetspolitiska hoten mot Sverige är större än Rysslands försvarsreform. Betydelsen av direktiven för den utlovade försvarsberedningen blir allt tydligare. Allan, med flera riksdagsledamöter, har talat om att inkludera NATO I analysen, samtidigt som t ex Bodil Ceballos uttalade sig om att det snarare behövs en säkerhetspolitisk än försvarspolitisk beredning. Att fatta beslut om vilka säkerhetspolitiska resurser vi behöver innan vi har bestämt oss för hur utmaningarna ser ut vore märkligt.

För oss som tror på civila verktyg mer än på de militära blev det desto givande att lyssna på Widman när han pratade Afghanistan. Han har lärt sig tre läxor från den överlag misslyckade insatsen i Afghanistan. För det första: det hade behövts en politisk överenskommelse mellan stormakterna i regionen kring Afghanistan. För det andra: insatsen har varit för militär. ”Utveckling är en förutsättning för säkerhet” sa Widman och vi har inte enligt honom inte hittat den rätta balansen mellan det militära och det civila. Hear, hear! Det har IKFF med flera sagt många gånger sedan insatsen startade. Och, till sist: det är högst tveksamt om tanken om en centralregering i Afghanistan är möjlig. Kanske borde vi istället försökt bygga ett mer federalt system, sa Widman. Afghanistan är ett väldigt uppdelat land och förmodligen behöver det politiska systemet reflektera just det.

Jag ställde Widman en fråga om det inte hade varit bättre om vi fokuserat på att bidra 100% civilt och vidareutvecklat en spjutsspetsförmåga inom civilt fredsbyggande och utvecklingsstöd. Han svarade då att vi numera skapar säkerhet tillsammans med andra. Därför behövde vi finnas på plats militärt med det stora antalet aktörer. M a o hade vi inte bidragit militärt hade vi inte haft något att säga till om vid det stora borden. Eller som Jan Björklund sa senare på kvällen; sitter man inte vid de stora borden, då står man på menyn. (!)

Allan Widman är en politiker som ibland svänger i sina åsikter. Afghanistan är ett exempel på det. Vissa irriterar sig på det, men jag kan ändå tycka att vi inte ska hugga på politiker som vågar se den faktiska situationen och byta åsikt när det verkar rimligt. Widman ger raka svar och det gillar jag (även om han och jag inte delar försvars- och säkerhetspolitik).

Carl Bildt passar på att jobba på Säkerhetspolitiskt sommartorg.

Förövrigt stannade Carl Bildt en stund i tältet för lite arbetsro och seminarium. Jag talade även på ett seminairum om mänskliga rättigheter i Nigerdeltat igår, men det får bli ett eget inlägg. Du kan se seminariet på http://www.sommartorg.se!

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt UNDHR

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland

Måndagens diskussioner på Folk och Försvars rikskonferens gick under rubriken ”Säkerhet och förändring i vår värld”. Håkan Juholt (S) inledde dagen med att konstatera något som IKFF länge argumenterat för: säkerhetspolitikens ”hårda kärna” är inte militär förmåga. Enligt Juholt handlar säkerhetspolitik i grunden om relationer mellan människor, om hur vi förhåller oss till andra människor här hemma och i omvärlden. Kort sagt: en modern säkerhetspolitik utgår från behovet av mänsklig säkerhet i bred bemärkelse. Det är ett starkt och positivt besked från (S).

Juholt lade stort fokus på att ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet utgör ett säkerhetspolitiskt problem i Europa. Och visst är det så, i synnerhet för kvinnor. Kvinnodominerande yrken i EU:s medlemsländer, så som mödrahälsovård, drabbas av nedskärningar. Ungern antar en konstitution som riskerar att allvarligt inskränka kvinnors rätt till abort, och även i Spanien verkar abortlagstiftningen försvagas. Detta handlar i högsta grad om mänsklig säkerhet, och vi hoppas att insikten om hur krisen drabbar kvinnor finns med i Juholts nya säkerhetspolitiska analys. Den lyste tyvärr med sin frånvaro under anförandet i Sälen. Vi hoppas också att Socialdemokraternas utgångspunkt i den enskilda människans säkerhet och trygghet gäller även för politiska insatser utanför Europa. Det skulle innebära ett starkt fokus på nedrustning, samt på civilsamhällets arbete och potential för att bygga säkerhet och fred.

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Taget från Flickr

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Flickr (creative commons)

Under Jan Björklunds efterföljande tal kastades deltagarna på Sälens Högfjällshotell istället tillbaka till det kalla kriget. Eller i alla fall till den säkerhetssyn som rådde då. ”Ett förlorat Gotland är mycket svårt att återta” sa Björklund i ett anförande som vittnar om en omodern syn på såväl hot som säkerhet. Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland. I relation till Ryssland måste en aktiv säkerhetspolitik istället utgå från att stödja demokratiska krafter i landet så att de verkliga problemen – korruption, bristande demokrati och maktanspråk hos en okontrollerad ekonomisk elit – kan bekämpas. Det görs genom samarbete och stöd. Inte genom bandvagnar på Gotland.

Jan Björklund avslutade sitt anförande med att identifiera säkerhetpolitikens yttersta mål: att nästa generation ska få leva i demokrati och frihet. Hur han får ihop det med sin militaristiska syn på säkerhet förstår inte jag. Men så tror jag inte att Björklund förstår hur IKFF får ihop sin analys heller. Fast ändå kan jag inte låta bli att undra; om det är något det senaste decenniet borde ha lärt Björklund och hans kollegor, är det att hållbar demokrati inte kan byggas genom militära insatser. Det kräver istället långsiktigt och omfattande civilt stöd till internationella, nationella och lokala organisationer som jobbar med demokratisering från grunden. Experterna är eniga om att kvinnorättsorganisationer har en absolut central roll i det arbetet.

Därtill kan vi inte låta bli att ställa frågan: innefattar Björklunds säkerhetspolitiska mål även medborgare i till exempel Saudiarabien och Bahrain? För som bland annat Kristna Fredsrörelsen poängterat, identifierar Tolgfors stolt den svenska insatsen i Libyen som ett bidrag till gemensam säkerhet samtidigt som den svenska vapenexporten till diktaturer fortsätter. I Bahrain, till exempel, slår diktaturregimen ned fredliga demonstrationer för just demokrati och frihet. Samtidigt får ”Försvarsexportmyndigheten” (läs statsfinansierade vapenlobbyn) i budgetpropositionen för 2012 över 75 miljoner kronor till sitt förfogande, för att som det beskrivs på hemsidan ”främja export inom försvarssektorn till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik”. Det motsvarar över 330 000 årsavgifter för medlemskap i IKFF. Eftersom du inte kan kräva dina skattepengar tillbaka får du gärna balansera upp med ett medlemskap hos oss! Halva din medlemsavgift går till det internationella arbetet.

Human flyktingpolitik med uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet

Även om semester är skönt tar världens skeenden inte paus och vi är nu tillbaka på kontoret redo för 2012! Vi fortsätter vårt arbete mot en säker och fredlig värld för alla och hoppas så klart att ni följer oss i detta. Rapporter om våld och förtryck i Syrien fortsätter att strömma in.

Samtidigt rapporterar Nyheter 24 om att utvisningar från Sverige till Syrien fortsätter då Migrationsverket inte anser att det råder en väpnad konflikt i landet. Även om fler personer har fått stanna sedan våldsamheter har brutit ut så är det en påminnelse om synen på säkerhet. Enligt artikeln beror utvisningarna på att det inte är två eller flera jämnbördiga parter som strider mot varandra då regimen är så pass stark att den har ett övertag gentemot de som kämpar för demokrati.

Det är det gamla säkerhetsbegreppet som traditionellt utgått från staters säkerhet som hänger kvar. Hot har setts, och ses, som externa, exempelvis invasioner från andra stater. Men den största hotbilden idag är inte andra stater utan främst konflikter mellan olika grupper inom den egna staten samt förtryck och våld från den egna styrande regimen. Att klamra fast vid en traditionell definition av en konflikt och koppla det till skyddsbehov påminner mig om att dessa gamla definitioner ännu inte har utvecklats till att återspegla den verklighet människor lever i. Om en utgår från ett perspektiv där mänsklig säkerhet står i fokus, istället för stater, spelar det inte någon roll vem förövaren är, om det är en annan stat eller ens egen. Hotet mot mänskliga rättigheter och i förlängningen liv är lika stort.

När en stat vänder sina vapen mot sitt eget folk för att upprätthålla sin egen maktfullkomlighet och gång på gång bryter mot de mänskliga rättigheterna är människors säkerhet hotad. Det gäller inte minst för de människor som aktivt kämpar för demokrati och frihet. Låt oss heller inte glömma att denna kamp utifrån sett inte alltid ser likadan ut för kvinnor och män, vilket ofta försvårar kvinnors möjlighet till politisk asyl. Konflikter har förändrats utan att politiken och lagstiftningen har hängt med. En human flyktingpolitik måste utgå från en relevant och uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet.

Internationella fredsdagen – en dag för nedrustning och fred

Internationella fredsdagen instiftades för att världen skulle få ett 24-timmars eldupphör, ett dygn av fred. Det är vårt ansvar i Sverige, trots 200 år av fred, att uppmärksamma denna dag. Det är också vårt ansvar att arbeta för att bygga långsiktig fred.

Ett av de största hindren för fred är den höga närvaron av vapen i världen. Fredsforskningsinstitutet SIPRI har konstaterat att de militära utgifterna har dubblerats under det senaste decenniet. Förra året uppnådde de ofattbara 1630 miljarder dollar. För att sätta denna siffra i perspektiv kan den jämföras med 700 år av FNs hela reguljära budget.

IKFF har länge ifrågasatt hur mycket pengar stater lägger på vapen, och argumenterat för att dessa resurser borde investeras i människors säkerhet. Redan 1939 kunde vi konstatera att militärutgifterna dubblerades under 1930-talet, alltså samma utveckling som har skett de senaste tio åren. Vi vet alla hur 30-talet slutade, så det går knappast att argumentera för att dubblerade militära investeringar leder till säkerhet.

En hög närvaro av vapen i samhällen utgör ett oerhört säkerhetshot för kvinnor, flickor, pojkar och män oavsett om landet befinner sig i krig eller fred. Sverige ska aldrig sälja vapen eller ammunition som riskeras användas för att hota eller döda, eller för att underlätta en våldtäkt vart det än må vara.

Den internationella fredsdagsmorgonen var vi på IKFF tillsammans med Svenska Freds, Kristna Freds och Muslimer för Fred och Rättvisa ute på Stockholms gator för att dela ut kort och pins med fredsmärken och under eftermiddagen ska vi träffa handelsministerns statssekreterare för att diskutera demokratikriterium för svensk vapenexport.

Under vårt möte kommer jag även att trycka på den andra sidan av myntet av vapenexport  – nedrustning. Det är oerhört viktigt att Sverige arbetar för nedrustning, och att vi förändrar våra säkerhetspolitiska investeringar. Sverige måste förändra sin utrikespolitiska hållning och återigen ta nedrustning på allvar.

Fred, Frihet, Feminism

I dagarna är det 10 år sedan terrorattackerna mot World Trade Center i New York.

Jag minns precis var jag var när jag nåddes av de första nyheterna om vad som hänt. Världen kändes helt plötsligt så liten. Det var lätt att relatera till att hur det är att gå till jobbet på morgonen i ett stort kontorshus, eller att sätta sig på ett inrikesflyg som man gjort hundratals gånger, utan att kanske sagt hej då till sin sovande familj, för man skulle ju ändå vara hemma till middagen.

Hela händelsen bara skrek ”det kunde varit du, någon i din familj eller en nära vän” och några av världens ledare med Bush i spetsen spelade på den personliga vinkeln för att få med sig människor i det krig mot terrorismen som påbörjades samma år. De säkerhetspolitiska konsekvenserna blev katastrofala.

För att uppmärksamma 10 årsdagen av 9/11 har Kvinna till Kvinna tillsammans med Newsmill initierat en debattserie om ”terrorism och kvinnors säkerhet” och sedan den 1 september har svenska politiker och debattörer skrivit en rad intressanta inlägg på temat.

I min artikel konstaterar jag att terrordådet i New York den 11 september 2001 inte bara innebar en katastrof för alla direkt drabbade. Det blev också början på ett ”krig” mot terrorismen och ökade globala investeringar i militära medel. Sett till resursfördelning har militära verktyg helt och hållet kommit att dominera de strategier som följde för att bemöta terrorism.

Det blev för förenklat. För att bekämpa terrorismen måste såväl utgångspunkterna vi tar för våra säkerhetspolitiska analyser som metoderna för att hantera hoten utvärderas.
Fred, Frihet, Feminism är tre ord som jag tycker ska vara ledord för alla säkerhetspolitiska analyser, med betoning på det sista; feminism. Utan sann demokrati = jämställdhet är det omöjligt för ett samhälle att uppnå hållbar fred och säkerhet. Men ändå så är kvinnors deltagande och expertis en utgångspunkt som alltid förbises i säkerhetspolitiska analyser.
Lobbykampanjen inför kriget i Afghanistan var undantaget där kvinnors säkerhet faktiskt hamnade på dagordningen. Västvärlden skulle genom sitt ingripande säkra kvinnors livssituation utan att reflektera över att kvinnors säkerhet hittills aldrig har ökat i militariserade samhällen med hög närvaro av vapen.

10 år efter 9/11 är det dags att göra bokslut över en period av ”krig” mot terrorism. Vi kan konstatera att världen inte blivit ett säkrare ställe för varken kvinnor, flickor, pojkar eller män. Ändå gläds jag åt att decenniet efter inleddes stort med den Arabiska våren och människors krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Förhoppningsvis är vi många som stödjer de kvinnor och män som står upp för fred, frihet och feminism.

Vill du vara säker på att inte missa något inlägg? Anmäl dig för prenumeration via din e-mail till höger.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar