Bloggarkiv

Vi är inte längre tacksamma för era ord

För två månader sedan blev över 200 skolflickor kidnappade i nordöstra Nigeria. Jag skrev om det här. Bilder på demonstrationer spred sig snabbt på sociala media under hashtaggen #BringBackOurGirls. Ministrar som tidigare varit tysta om konflikten i Nigeria kände sig nödgade att tala och den nigerianska regeringen erbjöds stöd från flera håll.

Våld och konflikt har härjat i norra Nigeria sedan långt innan just denna kidnappning. Attacker och kidnappingar fortsätter att drabba människor i nordöstra Nigeria, långt oftare och värre än vad du hör talas om i media.
Men det finns motkrafter till extremismen och våldet. I det civila samhället förs kampen för fred och jämställdhet. IKFF Nigeria arbetar hårt för att våldet inte ska fortsätta eskalera och spridas. Risken är uppenbar eftersom Nigeria går till val nästa år.

Ett av IKFF Nigerias mål är att öka nigerianska kvinnors säkerhet och makt i samhället, det är vårt mål över hela världen, i konflikter och i länder med fred. Därför var IKFF Sverige tillsammans med kollegor och partners från bland andra DR

IKFF:are på seminarium på konferensen i London.

IKFF:are på seminarium på konferensen i London.

Kongo, Colombia, USA, Schweiz, Syrien, Bosnien och Ukraina på plats i London för ett par veckor sedan för att delta i ”End Sexual Violence in Conflict Summit” . Storbritanniens utrikesminister William Hauge och FN:s speciella sändebud Angelina Jolie bjöd in närmare 2000 deltagare från 129 länder för att besluta om konkreta steg för att stoppa konfliktrelaterad sexualiserat våld.

De flesta ministrarna på mötet i London var i retoriken rörande överens om att kvinnor och kvinnorättsorganisationer måste få mer makt. Det är omöjligt att stoppa det sexualiserade våldet utan att bryta patriarkala system; kvinnor och kvinnorättsorganisationer måste få makt i förhandlingar om fredsavtal, när ett samhälle byggs upp efter krig måste resurser fördelas jämställt vad gäller politisk makt och pengar.

”We should not have to be reminded, as governments, that women must have a seat in every forum of decision –making, and it should not be the uphill struggle that it is to overturn the habits of centuries and establish new precedents and norms for full female participation.” sa William Hague.

Men när det verkligen gäller att ta kampen, som riskerar att bli obekväm, och fatta dagliga beslut om att stå upp för kvinnors plats vid förhandlingsborden, ja då blir det plötsligt fruktansvärt tyst. På samma dag som Londonmötet om sexualiserat våld i konflikter arrangerades ägde ett annat möte rum i samma stad. Politiska ledare från Nigeria, Kamerun, Tchad, Niger och flera länder samlades i London med representanter från EU och USA för att diskutera hur Boko Harams våld i Nigeria ska stoppas.

Det är uppenbart att kvinnor och kvinnoorganisationer måste vara representerade på ett sådant möte för att befolkningens olika erfarenheter ska inkluderas. IKFF Nigeria arbetade hårt för detta. Trots detta fick inga kvinnoorganisationer delta på mötet. IKFF Nigeria skrev tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer ett öppet brev, för att i alla fall föra fram sitt budskap till mötet.

William Hauge, utrikesminister Storbritannien.

William Hauge, utrikesminister Storbritannien.

Arrangörerna av mötet höll initialt med. Kvinnor borde delta och olika erfarenheter måste finnas med i besluten. Men sedan hände det som nästan alltid verkar hända. Arrangörerna kom fram till att det inte var ”lämpligt” att låta kvinnor från civilsamhället i Nigeria delta.

De kunde inte ens dra sig till att sprida eller läsa upp det öppna brevet.

Låt mig berätta vad som inte är lämpligt, logiskt eller på något sätt legitimt. Det är att fortsätta på samma sätt som hittills har misslyckats, om och om igen. Att tyst acceptera att män har monopol på säkerhetspolitik och att därmed exkludera halva jordens befolknings erfarenheter, när det verkligen gäller. Det fungerar inte.

”We – Nigerian women – have more on-the-ground experience. We live these realities; to us these are the issues we breathe, the fears we experience every day.” Så sa ordföranden för IKFF Nigeria, om mötet i London. IKFF Nigeria tillhör dem som arbetar varje dag för att fler personer ska engagera sig i arbetet mot våldet, genom utbildningar, genom påverkansarbete, genom kampanjer för att kvinnor ska kandidera till maktpositioner.

I sådana här stunder blir jag lika arg som jag blir övertygad om att vårt arbete behövs. Det måste bli slut på en politik som bygger på läpparnas bekännelser. Vi är inte längre tacksamma för era ord. Utan handling är de inte värda någonting.

 

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Almedalen – torsdag

Allan Widman

Onsdag kväll gästades Säkerhetspolitiskt sommartorg av Folkpartiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman. Publiken var ganska mixad med allt från unga fredsaktivister till försvarsvänner som förmodligen tycker att det var bättre förr. En kan nog också säga att Widmans säkerhetspolitiska budskap bjöd på något för alla.

På frågan om den största säkerhetspolitiska utmaningen just nu blev svaret Ryssland. Widman sa rakt på sak att Rysslands beteende ”bildar en ny säkerhetspolitisk verklighet”. Han tycker att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre ur svenskt perspektiv.

Ja, vad säger en om det? Att Ryssland upprustar är uppenbart, även om upprustningen börjar från en väldigt låg nivå och inte kommer att leda till ett så starkt försvar som den ryska ledningen önskar. I alla fall inte på lång tid. Allan Widman tycker att Sverige ska svara med att stärka också vårt eget försvar. Fast experterna säger att Sverige knappt finns på Rysslands säkerhetspolitiska karta och det är väl ingen som tror att ryssen kommer dundrandes över Östersjön. Ingen frågade tyvärr Allan vad han tror Rysslands mål är.

”Det kommer att råda stor politisk enighet om att förstärkningar krävs”. Det förutspår Allan Widman om försvarsbudgeten. Alltså: ÖB har sagt att han måste ha mer pengar och politikerna kommer att behöva anpassa sig efter det. Men ärligt – ska vi inte börja med att analysera det säkerhetspolitiska läget? De säkerhetspolitiska hoten mot Sverige är större än Rysslands försvarsreform. Betydelsen av direktiven för den utlovade försvarsberedningen blir allt tydligare. Allan, med flera riksdagsledamöter, har talat om att inkludera NATO I analysen, samtidigt som t ex Bodil Ceballos uttalade sig om att det snarare behövs en säkerhetspolitisk än försvarspolitisk beredning. Att fatta beslut om vilka säkerhetspolitiska resurser vi behöver innan vi har bestämt oss för hur utmaningarna ser ut vore märkligt.

För oss som tror på civila verktyg mer än på de militära blev det desto givande att lyssna på Widman när han pratade Afghanistan. Han har lärt sig tre läxor från den överlag misslyckade insatsen i Afghanistan. För det första: det hade behövts en politisk överenskommelse mellan stormakterna i regionen kring Afghanistan. För det andra: insatsen har varit för militär. ”Utveckling är en förutsättning för säkerhet” sa Widman och vi har inte enligt honom inte hittat den rätta balansen mellan det militära och det civila. Hear, hear! Det har IKFF med flera sagt många gånger sedan insatsen startade. Och, till sist: det är högst tveksamt om tanken om en centralregering i Afghanistan är möjlig. Kanske borde vi istället försökt bygga ett mer federalt system, sa Widman. Afghanistan är ett väldigt uppdelat land och förmodligen behöver det politiska systemet reflektera just det.

Jag ställde Widman en fråga om det inte hade varit bättre om vi fokuserat på att bidra 100% civilt och vidareutvecklat en spjutsspetsförmåga inom civilt fredsbyggande och utvecklingsstöd. Han svarade då att vi numera skapar säkerhet tillsammans med andra. Därför behövde vi finnas på plats militärt med det stora antalet aktörer. M a o hade vi inte bidragit militärt hade vi inte haft något att säga till om vid det stora borden. Eller som Jan Björklund sa senare på kvällen; sitter man inte vid de stora borden, då står man på menyn. (!)

Allan Widman är en politiker som ibland svänger i sina åsikter. Afghanistan är ett exempel på det. Vissa irriterar sig på det, men jag kan ändå tycka att vi inte ska hugga på politiker som vågar se den faktiska situationen och byta åsikt när det verkar rimligt. Widman ger raka svar och det gillar jag (även om han och jag inte delar försvars- och säkerhetspolitik).

Carl Bildt passar på att jobba på Säkerhetspolitiskt sommartorg.

Förövrigt stannade Carl Bildt en stund i tältet för lite arbetsro och seminarium. Jag talade även på ett seminairum om mänskliga rättigheter i Nigerdeltat igår, men det får bli ett eget inlägg. Du kan se seminariet på http://www.sommartorg.se!

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt UNDHR

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar