Bloggarkiv

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Vi får inte glömma Nigerdeltat (Almedalsveckan – fredag)

 

Nu börjar Almedalen leda mot sitt slut, många åkte hem redan igår trots att det fortfarande är två partiers dagar kvar på veckan.  Mitt på dagen hjälptes vi alla åt att plocka ner och packa ihop Säkerhetspolitiskt sommartorg för det här året.  Vi tackar Anders och Gunilla som än en gång gjort det möjligt för oss att hålla bästa forumet på Almedalen och stort tack till Ulrika som gjort ett fantastiskt jobb som projektledare för ”Torget”.

Ett sista försnack hann vi med och idag var det Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson som stod i fokus. Kerstin var genomgående tydlig med att poängtera vikten av att kunna enas, syd, väst och öst i utrikespolitiska frågor. Hon pekade på vikten av att bygga broar och lösa konflikter vid förhandlingsborden för att undvika en allt starkare polarisering och ökad risk för att konflikter väljs att bemötas på andra sätt t ex via militär upprustning.

Jag var en av dem som kommenterade dagens försnack och lyfte därför frågan om ATT förhandlingarna och vikten av att satsa på nedrustning. Kerstin hoppades självklart på ett starkt ATT avtal men var inte speciellt optimistisk att det skulle hända utan det viktigaste var att få till ett avtal oavsett om det är svagt eller inte.

Lena Bartholdson (Folk och Försvar), Lena Ag (Kvinna till Kvinna) Josefine Karlsson (IKFF) och Kerstin Lundgren (Centerpartiet) Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Fredagen var Centerns dag och Annie Lööf som är Centerns tredje kvinnliga partiledare (hatten av för dem) höll sitt debuttal i Almedalen. Det blev en lyckad debut då hon höll ett av de mest intressanta talen hittills under veckan. Hon började med en stark personlig inledning om hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hur hon som 19-åring fick chansen att fördjupa sig inom internationella freds- och miljöfrågor på FN:s högkvarter i New York tack vare ett Dag Hammarskjöld-stipendium.  Innan Annie avslutade den utrikespolitiska delen av talet pratade hon om FN:s roll, att hon och Centern är starka FN-vänner men att det är dags för FN att ta sig samman och visa sin förmåga för att kunna verka som en global, samlad aktör för hållbar fred och utveckling. (Trist nog handla över hälften av inläggen på Twitter under hennes tal snarare om hennes klädsel, något vi också poängterade i flödet av kommentarer.)

Under veckan har vi också ägnat oss mycket åt vår FörATT-fotokampanj. Mängder med bilder har nu skrivits ut och lagts upp på facebook. Fotokampanjen leder inte enbart till fina bilder och informationsspridande utan öppnar också upp för gyllene tillfällen att prata med spännande och relevanta personer. Du kan se några av de personer vi mött och samtalat kring ATT här nedan.

Seminarium om Nigerdeltat. Foto: Säkerhetspolitiskt Sommartorg

Som jag nämnde igår så talade jag i torsdags även på ett seminarium om Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat som vi arrangerade tillsammans med Amnesty International. Övriga två i panelen med mig var Kathleen McCaughey projektledare för Amnesty Internationals kampanj om MR i Nigerdeltat och Mattias Iweborg grundare och VD för konsultföretaget Enact sustainable strategy  som hjälper stora svenska företag runt om i världen bl.a. med frågor som rör MR. Tack vare vår moderator Maja Åberg från Amnesty International blev det en spännande diskussion om hur multinationella företags närvaro i Nigerdeltat triggar och upprätthåller konflikter i området. Hur oljeföretagen bokstavligen pumpar ut ofattbara summor på lokalbefolkningens bekostnad. Kontrasten blir vidrig då stora delar av befolkningen lever i total fattigdom utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

Nigerdeltat Foto: http://www.nairaland.com

Jag fick en chans att lyfta den situation som många kvinnor i de här områdena lever i. Hur kvinnor som huvudsakligen jobbar på fälten med jordbruk ofta drabbas hårdast av de miljöförstörelser som oljeföretagen orsakar. Hur kvinnor och flickor blir utsatta för brutala våldtäkter av regeringens militärer som är ditplacerade för att skydda oljeföretagen mot lokalbefolkningens demonstrationer och protester. Hur kvinnor och flickor blir trafikerade som sexslavar till de större städerna i Nigeria och även till andra delar av världen. Återigen visar Nigerdeltat på ett exempel som får ringar på vattnet, långt bortanför dess gränser. Vi är alla berörda.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Folkpartiet.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centern.

Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ.

Mona Sahlin, tidigare partiledare Socialdemokraterna.

 

Stötta kvinnorörelsens initiativ när kvinnors rättigheter hotas

AWID Forum samlar över 2000 kvinnor från över 50 länder i Istanbul 19-22 april 2012

Jag befinner mig just nu med flera andra IKFF:are från Sverige, Costa Rica, DR Kongo, Colombia, Nigeria, Australien, Pakistan och våra internationella kontor på det tolfte internationella AWID-forumet för kvinnors rättigheter i utvecklingsarbetet som pågår i Istanbul. Känslan av kraft och styrka men även oro för det aktuella läget för kvinnors rättigheter i världen är tydligt. Jag kommer skriva mer om det i helgen. Men strax innan jag åkte hit skrev jag på Dagens Arena om faran med en ny regeringskonferens kring kvinnors rättigheter som öppnar upp tidigare överenskommelser.

Manu Sareen Foto: Mogens Engelund

Nyamko Sabuni

I tisdags skrev även Nyamko Sabuni och Manu Sareen, Sveriges och Danmarks jämställdhetsministrar på SvD Brännpunkt att krafter som motarbetar kvinnors rättigheter vinner mark.  Likt vår jämställdhetsminister så ser IKFF med stor oro på FN:s Kvinnokommissions misslyckande med att nå gemensamma slutsatser. Det är ett uttryck för att det råder en global backlash för kvinnors rättigheter. Vi har tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer påtalat att kvinnors rättigheter är mer hotade idag än för 20 år sedan. Det är positivt att regeringen uppmärksammar detta. Det är även positivt att Sabuni skärskådar förslaget om en ny internationell kvinnorättskonferens på regeringsnivå. En sådan konferens skulle kunna leda till att kvinnors rättigheter försvagas ytterligare snarare än stärks om tidigare överenskommelser såsom Pekingplattformen öppnas upp för förhandlingar.

Den globala krisen för kvinnors rättigheter belyser även behovet av att Sverige vågar gå bortom EU:s samlade röst. Sabuni skriver på Brännpunkt att det råder en ”en splittring som främst står mellan å ena sidan EU och å andra sidan Syrien och Iran som – flankerade av Vatikanstaten – leder gruppen av utvecklingsländer in på helt fel spår.” Men flera av de länder som försvårar situationen idag, i frågor såsom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är medlemsstater i EU; Polen, Malta och Irland. Motståndet mot kvinnors grundläggande rättigheter i flera EU-stater får inte osynliggöras, och Sveriges röst för kvinnors rättigheter får aldrig förhandlas bort till förmån för ett enigt EU.

Sabuni och Sareen uppmärksammar inte den styrka och potential som finns hos kvinnorättsaktörer i det civila samhället. Dessa har länge spelat en oumbärlig roll för att stärka kvinnors positioner. När de stater som vill kringskära kvinnors liv och rättigheter nu utövar stort inflytande i internationella förhandlingar, är det viktigare än någonsin att stötta och ta till vara på den kunskap och kraft som finns inom den globala kvinnorörelsen. FN:s kvinnokommission har tvärtemot vad Sabuni skriver inte förlorat sin betydelse. Istället måste de positiva krafterna bli starkare och agera enat. Parallellt med diskussionen om en ny internationell regeringskonferens har det tagits ett initiativ om en konferens för att kraftsamla denna rörelse, i syfte att vända den negativa trenden utan att öppna upp de starka överenskommelser som redan finns på plats. I Sverige driver paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, där IKFF är medlem, bland annat ett första steg i detta arbete genom att anordna en nordisk förkonferens. Denna kraftsamling i kvinnorörelsen utgör ett utmärkt tillfälle för Sveriges regering att stödja arbetet för kvinnors rättigheter i en tid då en internationell regeringskonferens vore alltför riskabelt.

Human flyktingpolitik med uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet

Även om semester är skönt tar världens skeenden inte paus och vi är nu tillbaka på kontoret redo för 2012! Vi fortsätter vårt arbete mot en säker och fredlig värld för alla och hoppas så klart att ni följer oss i detta. Rapporter om våld och förtryck i Syrien fortsätter att strömma in.

Samtidigt rapporterar Nyheter 24 om att utvisningar från Sverige till Syrien fortsätter då Migrationsverket inte anser att det råder en väpnad konflikt i landet. Även om fler personer har fått stanna sedan våldsamheter har brutit ut så är det en påminnelse om synen på säkerhet. Enligt artikeln beror utvisningarna på att det inte är två eller flera jämnbördiga parter som strider mot varandra då regimen är så pass stark att den har ett övertag gentemot de som kämpar för demokrati.

Det är det gamla säkerhetsbegreppet som traditionellt utgått från staters säkerhet som hänger kvar. Hot har setts, och ses, som externa, exempelvis invasioner från andra stater. Men den största hotbilden idag är inte andra stater utan främst konflikter mellan olika grupper inom den egna staten samt förtryck och våld från den egna styrande regimen. Att klamra fast vid en traditionell definition av en konflikt och koppla det till skyddsbehov påminner mig om att dessa gamla definitioner ännu inte har utvecklats till att återspegla den verklighet människor lever i. Om en utgår från ett perspektiv där mänsklig säkerhet står i fokus, istället för stater, spelar det inte någon roll vem förövaren är, om det är en annan stat eller ens egen. Hotet mot mänskliga rättigheter och i förlängningen liv är lika stort.

När en stat vänder sina vapen mot sitt eget folk för att upprätthålla sin egen maktfullkomlighet och gång på gång bryter mot de mänskliga rättigheterna är människors säkerhet hotad. Det gäller inte minst för de människor som aktivt kämpar för demokrati och frihet. Låt oss heller inte glömma att denna kamp utifrån sett inte alltid ser likadan ut för kvinnor och män, vilket ofta försvårar kvinnors möjlighet till politisk asyl. Konflikter har förändrats utan att politiken och lagstiftningen har hängt med. En human flyktingpolitik måste utgå från en relevant och uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet.

Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

Sverige stödjer försvagning av förbudet mot klustervapen

“Concerned that  cluster  munition  remnants  kill or  maim civilians, including women and children, obstruct economic and social development, including through the loss of livelihood, impede post-conflict rehabilitation and reconstruction, delay or prevent the return of refugees and internally displaced persons, can negatively impact on national and international peace-building and humanitarian assistance efforts, and  have  other severe consequences that can persist for many years after use”

Sasko Lazarov Photocall Ireland

Så står det i en av de första artiklarna i Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Uppenbarligen var alla länder som stod bakom förbudet överens om att dessa fruktansvärda vapen inte gick att använda längre på grund av hur de drabbar civila.

Arbetet mot klustervapen var en av anledningarna till att jag engagerade mig i IKFF och efter att ha arbetat i några år på kontoret började jag förra veckan mitt jobb som tillförordnad generalsekretare. Det skulle vara lätt att tro att för en svensk fredsorganisation behövs inget större engagemang gentemot vår regering när det gäller klustervapen längre – Sverige skrev ju under förbudet redan 2008.

Men tyvärr är vi många människor och organisationer (inklusive Europaparlamentet) som nu tillsammans, världen över, kämpar för att uppmärksamma att världens stater står i begrepp att försvaga det starka förbud från 2008 som över 100 stater, inklusive Sverige, redan står bakom. Förbudet kom till för att flera progressiva stater tog till sig av frivilligorganisationers uppmaning och bestämde sig för att driva processen utanför FN:s förhandlingar.

Nu har emellertid vissa stater vaknat till liv och vill åter ta upp förbudet mot klustervapen på det formella nedrustningsmötet för konventionella vapen i FN. Problemet är att vad som än kommer ut ur det mötet kommer det att vara oerhört mycket svagare än det förbud som redan finns! Och Sveriges regering är drivande i den här processen.

Argumentet det hela kokar ned till är om det nuvarande förbudet som inte omfattar stora länder som USA och Ryssland verkligen kan ha någon effekt? Sveriges regering och andra stater menar att det är bättre med ett jättesvagt förbud som alla iallafall kan enas om.

Det civila samhället, ett 30-tal stater, Europaparlamentet och inte minst de som fallit offer för klustervapen säger bestämt nej! Förbudet som antogs i Oslo 2008 har redan satt en normativ standard för hela världen. Konventionen har redan fått effekt, även på de länder som inte skrivit under det omfattande förbudet. Det är inte OK att använda klustervapen längre, precis som det inte är OK att använda personminor heller. Moral och etik väger tungt och får allt mer betydelse även på hög internationell nivå och ingen vill hamna i skamvrån – oavsett vad lagboken säger.

Om Sveriges regering väljer att driva på ett svagt förbud riskerar det istället att ge stater som håller sina klustervapen nära hjärtat en ursäkt; en lapp att vifta med att just deras vapen producerade efter 1980 inte alls är farliga till skillnad från de som producerades något år tidigare.

Det är dags för en smartare och modernare nedrustningspolitik än så!

Fredsarbetet är en ständigt pågående process

 “Social advance depends as much upon the process through which it is secured as upon the result itself.”           – Jane Addams, IKFF:s grundare och Nobelpristagare i fred 1931

Det pågår alltid processer för att förändra världen och förhoppningsvis göra den till ett bättre ställe, det sker på alla nivåer från högsta diplomatiska dialoger till gräsrotsrörelser.

På gräsrotsnivå har människor världen över sedan september bl.a. samlats och ockuperat Wall Street i New York och Brunkebergstorg i Stockholm för att protestera mot den sociala och ekonomiska orättvisa som världens strukturer grundar sig på och ständigt reproducerar.

Varje dag driver kvinnoorganisationer, i länder i konflikt och fred, processer för att förändra kvinnors utsatta situation och öka kvinnors deltagande i de politiska och samhälleliga besluten.

Det är dock inte alla processer som leder till en bättre värld. I går skrev jag på SvD Brännpunkt tillsammans med en rad svenska och internationella nedrustningsorganisationer om en process som kommer att underminera Klusterkonventionen från 2010. I veckan förhandlar staternas nedrustningsdiplomater ett tilläggsprotokoll till konventionen för konventionella vapen, något som vi kraftigt protesterat emot. Det är en process som verkar för att åter tillåta användandet av klustervapen i strider och det lidande det innebär för tusentals kvinnor, flickor, pojkar och män varje dag.

IKFF driver en stor mängd processer på internationell, nationell och lokal nivå. Vi finns i 43 länder och med över 130 grupper förs IKFF:s arbete framåt.

Jag har i många år arbetat för IKFF i en svensk kontext och kan stolt konstatera att IKFF här hemma gör skillnad och finns närvarande i den säkerhetspolitiska debatten. Under nästa år kommer jag att fortsätta mitt engagemang för kvinnor, fred och säkerhet som internationell koordinator vid IKFF:s kontor i New York och hoppas där kunna bidra till att allt mer synliggöra det fantastiska arbete som utförs varje dag för en bättre värld.

Kvinnors rättigheter för sakens skull?

Foto: Martine Perret/UNMIT

Foto: Martine Perret/UNMIT

Newsweek har nyligen listat de bästa och sämsta ställena i världen att vara kvinna. I topp när det kommer till ställen där kvinnor har det bra ligger som vanligt länderna i norra Europa, inkl Skandinavien och Kanada och det finns många kvantitativa mått för att mäta kvinnors situation som utbildningsnivå och antalet parlamentariker etc.

På listans bottennoteringar ges skräckexempel som Chad och Niger där kvinnor i princip inte har några legala rättigheter och där det är vanligt förekommande att unga flickor blir bortgifta vid 10 års ålder, DR Kongo där 1 100 kvinnor våldtas varje dag och Jemen där det är helt lagligt att slå sin fru.

När statistiken kring kvinnors rättigheter kopplas till ländernas förmåga att utvecklas och lämna fattigdomen bakom sig kan man i stora drag säga att slutsatsen blir att när fattiga länder väljer att förtrycka sina kvinnor så väljer de att fortsätta vara fattiga. I artikeln konstateras att det är politiskt inkorrekt att skylla länders ekonomiska situation på dem själva. En lång rad externa faktorer så som kolonialism, krig och naturkatastrofer påverkar självklart, men det går ändå inte att bortse från det faktum att kvinnors mänskliga rättigheter och rätt till deltagande helt och hållet ignoreras.

Jag läste om Newsweekartikeln på Al Jazeeras hemsida och som kvinnorättsaktivist uppskattar man så klart att dessa frågor uppmärksammas, men samtidigt balanserar de alltid på en tunn linje.

Ja, det är sant att kvinnors rättigheter och utveckling är nödvändig för ekonomisk utveckling och att ett helt samhälle tjänar på att alla har sina demokratiska rättigheter uppfyllda.

Ja, det är sant som Nobelkommittén i år, 2011 konstaterade, att utan kvinnors deltagande blir det inte fred.

Men så länge som uppfyllandet av kvinnors rättigheter enbart rättfärdigas med att ”det ger fred och ekonomisk utveckling” så är det som att förståelsen för ALLA människors lika värde och mänskliga rättigheter; kvinnors som mäns, barns som vuxnas, inte riktigt gått fram.

Om världens beslutsfattare, inklusive männen från topp-länderna på Newsweeks lista, inte på allvar förstår vikten av kvinnors rättigheter och avstår från att använda genus som ett avgörande perspektiv i sina analyser så kommer vi inte att nå ända fram.

Det tar tid att tänka om och de ekonomiska och säkerhetspolitiska vinsterna av kvinnors frigörelse är viktiga steg på vägen, men vi behöver mer radikala utgångspunkter för sann förändring, kanske så helt galna argument som att kvinnor faktiskt är lika mycket värda som män……

Äntligen ett riktigt fredspris

Leimah Gbowee Foto: Michael Angelo for Wonderland

Vi kan med glädje konstatera att den norska nobelkommittén i år äntligen ger det prestigefulla fredspriset till tre verkliga fredskämpar, Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans. Deras motivering tar avstamp i FN:S säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet och kvinnors roll i det internationella säkerhetsarbetet.

Nobelkommittén konstaterar i år det som IKFF förespråkat sedan 1915, nämligen att vi inte kan uppnå demokrati och hållbar fred i världen om inte kvinnor har samma möjligheter som män att påverka utveckling på alla nivåer i samhället. I motiveringen till priset framgår att ”It is the Norwegian Nobel Committee’s hope that the prize to Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman will help to bring an end to the suppression of women that still occurs in many countries, and to realise the great potential for democracy and peace that women can represent.”

Nobelkommittén gör alltså tydligt att kvinnors demokratiska rättigheter är en grundförutsättning för fred och säkerhet. De synliggör samtidigt att kvinnor fortfarande saknar grundläggande rättigheter världen över, och att kvinnors säkerhet är grundläggande för hållbar fred. Låt oss hoppas att vi i fortsättningen slipper höra kommentarer om ”freden först och kvinnors rättigheter sen” för nu har både säkerhetsrådet och nobelkommittén tydligt konstaterat att det är en omöjlig ekvation.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar