Category Archives: Uncategorized

Välkommen till vår nya hemsida!

Vi har fått en ny hemsida. Hurra! Vi skriver nu därför artiklar direkt på den plattformen. Välkommen att ta del av vår nya sida, hoppas du gillar den.

Välkommen!

Hälsningar/Elin, kommunikationsansvarig IKFF

Vi fyller 100 år!

Den 28 april för 100 år sedan, när Europa stod mitt i ett blodigt världskrig, samlades över 1 000 kvinnor i Haag i Nederländerna. De krävde stopp på kriget och på att kvinnor utestängs från politiska beslut, de krävde rösträtt.

De kallades för världens farligaste kvinnor av maktens män. Tillsammans bildade kvinnorna i Haag den globala rörelsen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

Just nu samlas vår globala rörelse återigen i Haag för vårt 100-årsjubileum. Vi gör det i en tid när världen slår allt hårdare på krigstrumman. Våldsamma konflikter rasar, enorma summor läggs på att modernisera kärnvapenarsenaler istället för att investera i social utveckling. Det är ett misslyckande av världssamfundet att konflikter fortsätter att lösas med våld och vapen, och att nedrustningen uteblivit. Mänskligheten har inte tagit lärdom av sina misstag.

Men det är allt annat än för sent. IKFF står starkare än någonsin och idag vill vi skriva lite om en av de frågor vi arbetat med längst; kärnvapennedrustning. IKFF har arbetat mot kärnvapen sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Igår öppnade ett stort kärnvapenmöte i FN, och vi bevakade förstås.

Det var översynskonferensen av icke-spridningsavtalet om kärnvapen (NPT) som inleddes igår vid FN i New York. Den här typen av möten hålls bara vart femte år. Därför är det väldigt viktigt att alla stater tar sitt ansvar för att driva nedrustningen framåt, till exempel genom att hålla starka och bra uttalanden. Under de första dagarna på översynsmöten inom NPT brukar ländernas utrikesministrar åka till FN för att hålla inledningsanföranden. Utrikesminister Margot Wallström var på plats igår för att hålla Sveriges inledande tal.

Wallström talade vid NPT-mötet i FN igår. Foto: UN Web TV.

Wallström talade vid NPT-mötet i FN igår. Foto: UN Web TV.

Wallström och Utrikesdepartementet har vid flera tillfällen lyft fram att Sverige prioriterar kärnvapennedrustning. Det har också gjorts klart att humanitär rätt och mänsklig säkerhet ska stå i fokus för den nya svenska nedrustningspolitiken.

UD har gjort lovande uttalanden om att Sverige tillsammans med så kallade ”likasinnade stater”, det vill säga andra stater som vill prioritera kärnvapennedrustning, ska se till att kärnvapen aldrig mer får användas och att vapnen elimineras. Wallström har talat om de tre humanitära konferenser om kärnvapen som under de senaste åren ägt rum i Oslo, Nayarit och Wien. UD har understrukit hur viktiga dessa möten har varit för att lyfta de humanitära effekterna av kärnvapen som ett sätt att ta debatten framåt och öka trycket för nedrustning. Det går inte att försvara kärnvapen när vi ser vilka effekter de har på människor och miljö.

UD och Wallström har även talat om vikten av ”effective measures”, effektiva grepp eller åtgärder, för att eliminera kärnvapen. Skyldigheten att göra detta finns med i icke-spridningsavtalets nedrustningsartikel, artikel VI. I Sveriges nya position för kärnvapennedrustning diskuteras till och med möjligheten till nya juridiska instrument för att implementera artikel VI om nedrustning.

Vi har varit glada över dessa besked. Det har varit tydligt från regeringen att Sverige nu ska återta en ledarroll efter att nedrustningsfrågan varit nedprioriterad i flera år. Sverige har sedan regeringsskiftet gått med i det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning (vi välkomnade det här) och återinträtt i de-alertinggruppen för att antalet kärnvapen som står i omedelbar avfyrningsberedskap ska minska. Budskapet från regeringen och UD har varit att Sverige samtidigt sonderar terrängen med likasinnade stater om bästa vägen framåt för att ta nya steg för nedrustning. Vi har sett ett viktigt skifte. Tidigare tenderade ”likasinnade stater” att innebära Nato-länder och länder under USA:s kärnvapenparaply, det vill säga stater som inte direkt är progressiva på nedrustningsfronten. Idag har detta ändrats, och Sverige ser samarbetspartners i den grupp av kärnvapenfria stater som initierat och driver det humanitära initiativet.

När utrikesminister Margot Wallström igår hade världens ögon på sig fanns chansen att visa att Sverige verkligen är tillbaka. Och om Wallström hade talat om det som nämnts ovan, hade det varit en stark och positiv signal. Men känslan efter talet igår var snarare: Va? Blir det inte bättre än så här?

Sverige valde till exempel att i talet uppmärksamma Non-Proliferation and Disarmament Initiative som till största del består av Nato-länder och andra kärnvapenallierade, det fullständiga provstoppsavtalet, och nedrustningsavtalet New START mellan USA och Ryssland. Dessa element är i sig viktiga och nödvändiga men inte på egen hand. Det är ju behovet av nya grepp och initiativ för nedrustning som blir allt tydligare, och det är här som det humanitära initiativet och andra initiativ för att implementera artikel VI är så viktiga. Det är dessa punkter som Sverige borde ha fokuserat mer på, om regeringen vill förmedla en ny, progressiv linje.

Det som sades igår kändes varken nytt eller progressivt. Det kändes lamt.

Är Sverige tillbaka eller är det business as usual? Vi vet att Sverige kan bättre, vill bättre. Vi har hört det tidigare. Men varför väljer de att inte visa det nu, när kärnvapenvärldens hittills viktigaste avtal diskuteras?

För dig som vill läsa mer listar vi nedan några exempel på vad andra stater sa, stater som Sverige nu beskrivit som ”likeminded states” vilka regeringen vill samarbeta med. Vår gissning är att Sverige måste framföra betydligt vassare nedrustningspolitik om de vill med på tåget.

Schweiz
”We also must address the legal gaps in the nuclear regime. The Comprehensive Nuclear Test-Ban-Treaty has still not entered into force. Negotiations on a treaty prohibiting the production of fissile material have yet to commence. There is a need for thorough and inclusive conceptual discussions about possible additional instruments to advance multilateral nucelar disarmament.”

Mexiko
”Mexico reiterates that the threat or use of nuclear weapons is a violation of international law and in particular, to the principles of international humanitarian law.”

”Mexico considers the possession of nuclear arsenals neither legal nor legitimate.”

”As highlighted by the president of the International Committee of the Red Cross, reducing the risk of use of nuclear weapons and guarantee their elimination by an international legally binding instrument is a humanitarian imperative.”

”Mexico believes in the need to negotiate a legally binding instrument prohibiting the development, production, stockpiling, possession, transfer, deployment and use of nuclear weapons. The instrument could be negotiated in the Conference on Disarmament, the natural multilateral forum for this purpose. However, the paralysis of this body makes it necessary to explore other alternatives.”

Irland
”It should also, in my view, add to the impetus for urgent discussions about effective measures for eliminating the nuclear weapons still in existence – discussions which of course are an obligation under Article VI.”

”We must re-double our effors to ensure not just that others refrain from developing nuclear weapons but that such weapons are never used again under any circumtsances and that a process is started now to put all nuclear weapons beyond use for good.”

Den här bloggen har vi skrivit tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen som publicerar den här

Ett nytt manifest

Det var ett historiskt ögonblick för IKFF när organisationen, den 23 april 2015, 100 år efter bildandet, antog ett nytt manifest WILPF-2015-Manifesto.Cirka 300 kvinnor från IKFF sektioner världen över har samlats i Haag för att förnya sitt engagemang för att bygga fred och motverka militarism och krig.

Diskussioner under presentationen av IKFF:s nya manifestet handlade mycket om hur man ska förklara orsaker till krig och konflikter, och att det borde inkludera flera exempel. Men när det var dags för omröstning var det en överväldigande majoritet som antog manifestet i den form som det förslogs. På ett enkelt och tydlig sätt klargör manifestet de grundorsaker som finns bakom kring och konflikter. Texten börjar med att hedra de kvinnor, och de redan för hundra år sedan tog fram IKFF:s första manifest, som då med klarsynta analyser angrep orsakerna till varför krig och konflikter uppstår.

Manifestet stärker uppfattningen att kvinnor har en särskilt intresse av att stoppa krig och bygga fred, och att jämställdhet och rättvisa för alla, och att kvinnor måste fådelta på alla nivå är en förutsättning för fred. För att arbete för nedrustning och bekämpa krig måste ursprunget till konflikter förstås. I manifestet tas bland annat upp att militarism är ett sätt att tänka, liksom militariseringen av samhället, där uppfattade hot ska mötas med vapen snarare än ord. Vidare diskuteras det kapitalistiska systemet, vilket innefattar utnyttjade av arbetskraft och resurser av ett fåtal, över ett flertal, samt orättvisor som påverkar och bidrar till konflikter.

Våld är inte oundvikligt, det är ett val, avslutar manifestet. IKFF och alla våra systersektion vill med detta ställningstagande fortsätta för att implementera fred som en mänsklig rättighet.

När manifestet nu är klart hoppas vi många kommer vilja mötas och diskutera det grundläggande frågor som här tas upp.

Här kan du läsa mer:

WILPF-2015-Manifesto

På engelska heter IKFF, Women´s International League for Peace and Freedom (WILPF).

Medan vi diskuterar drunknar flyktingar

En 17 årig pojke som överlevt flyktingkatastrofen från Libyen säger till Aftonbladet han hellre tog chansen att dö till havs än vara kvar.

P1 berättar en man som överlevde katastrofen utanför Lampedusa att ingen skulle välja att fly på överfulla båtar om det fanns andra alternativ.

I DN skriver den somalisk-italienska författaren Igiaba Scego att på 70-talet kunde somalier resa som andra, idag måste människosmugglare anlitas.

Den senaste flyktingkatastrofen har sänt en chockvåg över världen. Borgmästaren på Sicilien kallar det folkmord. Empatin för de drabbade är stor, många italienare slöt upp också för att möta de som överlevde flykten över havet från Libyen när de ankom land.

EU:s utrikesministrar kallade till ett blixtmöte och tog fram en handlingsplan med tio punkter för att motverka kommande katastrofer. Strategin var redan under framtagande i kommissionen och syftar bland annat till ett ökat gemensamt ansvar, snabbare hantering av asylsökande, allas fingeravtryck ska tas, och en militär aktion mot smugglarna. Igen ser vi hur resurser, som skulle räcka långt om de läggs på humanitära insatser, läggs på militära medel som inte löser grundfrågan, människors behov av att fly.

Men enligt The Telegraph har det också funnits en tydlig hållning i Storbritannien att inte  undsätta båtflyktingar  – för att inte uppmuntra ytterligare migranter att söka denna utväg. Storbritannien har en stark röst inom EU. Dan Hodges skriver i tidningen att den senaste tragedin i Medelhavet inte är en tragedi – utan en direkt effekt av Storbritannien och EU.s policy i denna fråga.

Det är inte första gången det inträffar en flyktingkatastrof i Medelhavet.

Vi har läst om de som lyckats pressa sig igenom det europeiska nålsögat. Någon lyckas, får bra utbildning och plats som ingenjör, andra rekommenderas att inte lämna några fingeravtryck i Italien, för då kan inte söka asyl på andra platser enligt EU:s regler. Så de tvingas hanka sig fram på svarta jobb, sover i läger, på gator runt om i Europa, eller om de har tur, dela ett rum med andra flyktingar någonstans.

En person som flytt från Sudan, via Israel, men inte fått stanna där, är nu i ett tältläger i Tyskland, berättar en bekant som håller kontakten med honom. Han ska försöka ta sig till England. Till Sudan kan inte återvända, och i Israel fick han välja mellan fängelse i Negevöknen eller deportation.

Jag minns chocken på 90-talet när jag såg de mängder av uteliggare som kantade gatorna i London. Under tidigare resor dit stötte jag på hemlösa alkoholister, narkomaner och psykisk sjunka, men nu var Londons gator också fulla av hemlösa ungdomar och migranter. I Paris hade de ställt upp sängar i kulverten intill min väns bostad vid Canal Saint Martin. Den sydafrikanska författarinnan Nadine Gordimer har skrivit ”The Pick-Up”, en tänkvärd roman om detta, om mötet mellan Nord och Syd, om den vilsne vita, medelklassflickan som möter en migrant och hittar ett hem i hans karga ökenby, bland kvinnornas vardagssysslor, medan han inte kan stannar kvar där, utan måste söka nya vägar till USA, eller Europa. Han slängs ut ur olika länder, men försöker om och om igen.

Det sista som dör är hoppet, sägs det. Alla dessa människor, barn som gömmer sig, som inte får gå i skolan. Flyktinglägren runt Medelhavet är fulla av förtvivlade människor. Det är i lägren de flesta hamnar. De flyr till Turkiet, Jordanien, Libanon, Israel, Egypten.

Några försöker ta sig till Europa.

Vad skulle man själv göra?

Många av länder i Mellanöstern, där hoppet om den arabiska våren spirade, har urartar till farliga anarkier, där olika intressenter nu förser stridande grupper med vapen. Enligt Al Monitor är det Qatar och Turkiet som bistår den stridande milisen i Tripoli.

Men flyktingarna på båtarna i Medelhavet kommer också från decennielånga konflikter i Somalia, Sudan, Darfur, Eritrea och DR Kongo,

Hans Blix ställde en retorisk fråga i en intervju i helgens P1. Skulle man hellre bo i en diktatur eller en anarki?

Men det kan vara svårt att vara pragmatisk med sitt liv, även om det första alternativet må vara bättre i vissa lägen.

När båten från Libyen ankom Italien hade bara 27 av 800 migranter kunnat räddas. De överlevande var enbart män, många unga. Ingen av de kvinnor och barn som fanns ombord överlevde.

Medelhavet har blivit en massgrav. Professor Hans Rosling har jämfört flyktingkatastrofen med Ebolaepidemin. Just nu dör lika många på Medelhavet som när Ebola härjade som mest i Västafrika. Då satte världssamfundet in massiva insatser. Medierna rapporterade dygnet runt.

Världssamfundet har kommit överens i deklarationen över de mänskliga rättigheterna om rätten att fly undan krig och förföljelse. Under andra världskriget drabbades fler civila än soldater av krigets verkningar och efter kriget enades staterna om Genevekonventionen som skyddar civilas rätt att söka skydd, och EU har anpassat sina regler kring detta.

Innan andra världskriget ökade hotet mot Europas judiska befolkning, IKFF-medlemmar varnade tidigt och många bistod aktivt med att gömma flyktingar.

För första gången sedan andra världskriget är lika många på flykt som då.

Nu måste EU snabbt säkra legala vägar in i Europa och börja bemöta människor som flyr med värdighet och medmänsklighet. Gemensamma ansträngningar krävs, annars urholkas både EU och FN sin trovärdighet, som redan är sargad i kanterna när det gäller flyktingfrågan.

I stormens öga

Jerusalem har firat påsk. Pilgrimerna har vandrat de välkända gatorna, Via Dolorosa och Klagomuren har fyllts av entusiastiska glädjerop.
De nötta gatorna i Gamla Staden har blivit ännu glattare.
Men i gränderna i de arabiska kvarteren finns inte många turister.
”Business is bad”, säger en person i resebranschen, som jag känner, inga bokade pilgrimsresor till nästa år.
Turisterna är rädda för IS, för Hamas, för våldet.
Muren ger många israelerna en känsla av säkerhet. Taggtråd och checkpoints blir vardag.

Under tre års tid har jag varit här mycket, bott i Östra Jerusalem, besökt Döda Havet, sett vattennivån sjunka hela tiden, inflödet från Jordanfloden har minskat. I Sverige har jag fingrat på israeliska exporterade frukter i livsmedelsaffärer, beroende av vatten för att kunna växa och bli exportpengar.
Nu ska man försöka leda vatten från Röda Havet till Döda Havet för att hejda den annalkande vattenkatastrofen i Jordanien, Palestina och Israel, där Döda Havet riskerar bli en saltöken, då inflödet från sjön Tiberias ( Genesaret) sinar, eftersom mer vatten i Jordandalen går till bosättningar och andra projekt.

Jag har varit på slottet i Nimrod och spanat mot Golan höjderna och Syrien.
Jag har badat i Tel Aviv och åkt förbi alla lyxvillor i Cesaria och träffat glada turister som inte ens vet om de är på Västbanken eller i Israel.
Jag har ätit asiatisk inspirerad fusionmat på de nya fantastiska restaurangerna i Västra Jerusalem, som om det var vilket land som helst, inte ett land som ockuperat ett annat.
Njutit av en falafel och läst artiklar om varifrån Hummus egentligen kommer ifrån.
I backen bakom mitt hus har bosättningen hunnit bli klar och till min väninnans gata, där de vräkte ut en palestinsk familj för några år sedan, strömmar nu ultraortodoxa till någon religiös ritual i det gamla huset. Det hade blivit någon slags badanläggning.

Upptrappningen inför förra sommarens Gazakrig kändes på gatorna.
De palestinska fångarna hungerstrejkade, men media brydde sig inte så mycket. Två palestinska tonåring sköts vid protester utanför det ökända fängelset Ofer, men det var när de israeliska bosättarna på Västbanken kidnappades som konflikten trappades upp.

De modiga israeliska fredsaktivisterna som orkade kämpa för ett annat synsätt utsattes för hot och trakasserier.

Efter Gaza-kriget var gatorna utanför mitt hus fulla av uppbrutna stenar. Polissirerna ylade i backarna.
15 åriga pojkar blev arresterade och torterade. I nästan varje palestinsk familj här finns dessa öden. En del av dem blir spioner för Israel.
Olivlundar brändes åter ned av bosättare.
Folk var desperata.
Sen kom vintern, snön och kylan.
I påskas haglade det.

Alla de utlovade miljonerna till Gazas återuppbyggnad har inte kommit fram. En ny rapport från Diakonia, Kvinna till Kvinna, Individuell Människohjälp, Rädda Barnen, Oxfam, Svenska kyrkan och 39 andra organisationer visar att bara 27 procent av de utlovade medlen kommit fram. 100 000 människor är fortfarande hemlösa.

Folk i Gaza hankar sig fram. Dricker vatten som smakar salt, avloppet spolas ut på badstranden.

Israelerna valde en ny högerregering, och Palestinas medlemskap i internationella brottmålsdomstolen (ICC) fick återigen Israel att frysa utbetalningen av palestinska skatteintäkter. Efter internationella påtryckningar har bara delar av pengarna betalats.
Palestina är beroende av pengarna för att betala ut löner.

I Jerusalem brinner sopcontianer på östra sidan som vanligt. Här fungerar inte sophämtningen, trots att man betalar skatt.
Vad finns det för folk att tro på?

Det internationella samfundet sviker gång på gång. Fredsförhandlingar ledda av USA blir ett spel för galleriet när alla vet att USA stödjer Israel militärt. Att ingen presidentkandidat kan vinna valet i USA där utan stöd från den kristna höger som väntar på Messias återkomst och därför stödjer Israel, då det tros ske där.

Hillary Clinton som nu kandiderar för demokraterna kommer inte agera annorlunda. USA och Israel är samma sak här.
Så folk vänder sig inåt, mot religionen, hoppas på bättre lycka i paradiset, i ett annat liv. Äter antidepressiva medel och försöker ”get on with life”, vänder huvudet åt ett annat håll när de åker förbi sina gamla byar, om de ens får komma dit, eller hus.

I de palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien har nu IS gått in, och situationen är allvarlig enligt UNRWA.
Hur mycket ska människorna där lida? Yamouk är ett av de flyktingläger som cirka 700 000 palestinier flydde till när Israel bildades 1948, även om många nu flytt därifrån. FN säger situationen är desperat sedan Assadregimen spred skräck där, och nu IS. Matbristen är akut. Flyktingar lever på 400 kalorier om dagen. I desperation tvingas människor att äta gräs, rapporterar Piteå tidning.

Konflikterna eldas på och våldets spiral fortsätter.
Saudi och USA, Yemen och Syrien, Egypten.

Vi borde förstått för länge sedan, redan efter första och andra världskriget, att våld inte är lösningen. Det är världens mest misslyckade approach som skapar segregering och nya våldspiraler, men i Sverige ropar vi också på mer militär, bättre vapen. Blir nästa steg murar om Europa, som här? En mur mot Ryssland? Checkpoints och illusionen av ett normalt liv?

Om två veckor möts världens feminister, aktivister och fredsforskare i Haag för att fira att IKFF fyller 100 år.

Kom dit du också. Stöd vårt arbete för en annan värld, vi behöver mobilisera för ett annat synsätt.

Saker går sönder

På en skakig väg från Abjua till Kano reste jag för många år sedan i blixtfart över Savannen.

Taxichauffören bad till Gud att han skulle hinna den långa resan tillbaka till sin by innan det blev mörk.

”Sakta ner”, ropade vi i baksätet.

”Allt går bra bara man tror på Gud”, ropade han tillbaka.

Vi dundrade förbi Kaduna och Zaria, där vi stannade till snabbt vid den vackra moskén, precis vid fredagsbönen, där hundratals män vände sig mot Mecka.

Vid stadsgränsen till Kano dumpade han sedan oss. I närheten av en evangelisk kyrka.

Det är mycket kyrkor i Nigeria.

Man såg inte många kvinnor då. Män överallt. Kvinnorna höll sig hemma, med barn och familj, i de bakre innegårdarna där jag träffade dem, bland kärl och familjebestyr.

Vid en av stadsportarna satt några män och arbetade med tyger som de doppade i indigoblå hål i marken. Tygen hängdes upp för att torka i den brännheta solen.

Jag tänker på det när jag hör om de återkommande attackerna mot städerna i norra Nigeria. Zaria, Kano, Kaduna och nu senast Maiduguri. När jag hörde om hur 270 flickorna från Chibok kidnappats av Boko Haram, som fortfarande inte återfunnits.

Den 14 april är det ett år sedan.

Fladdrar fortfarande de indigoblå tygen utanför Kano?

Det nigeriska valet har stått mellan nu 72 åriga Muhammadu Buhari, muslimsk tidigare general och diktator som ledde landet med järnhand mellan 1983-85, och den kristne Goodluck Jonathan, från södra Nigeria, som styrt sedan 2011 och anklagats för både förskingring, att inte ta i ordentligt mot Boko Haram, eller för att inte ta itu med korruptionen i landet.

Boko Haram ser Nigeria som ett land lett av icke troende, även då en muslimsk president styrt. Boko Haram betyder ungefär ”västerländsk utbildning är förbjuden”, skolor, kyrkor och moskéer har attackerats. Barn, kvinnor och män har dödats och förts bort.

De väpnade attacker, kidnappningar och självmordsbombare har intensifierats och lett till att över 1,2 miljoner människor är på flykt och att upp emot 10 000 dödats bara under 2014.

Vår systersektion i Nigeria, IKFF Nigeria, har gång efter gång varnat för våldets eskalering men också kopplat det till Nigerias större sammanhang.

Nigerias stora författare Chinue Achebe har i sin trilogi, Things Fall Apart, No longer at Ease och Arrow of God, beskrivit Nigerias historia, om kolonialismen, den kristna missionen och korruptionens ursprung.

Saker faller sakta sönder. Band mellan människor förstärks med pengar, den som hjälper någon förväntar sig saker tillbaka, dilemmat av att vilja någonstans, men vara tvungen att ge tillbaka.

Så fortsätter korruptionen och det rika landet med alla tillgångar kommer inte den fattiga befolkningen till del.

Boko Haram påstås inte ha påverkat valet denna gång.

Men när kommer den president som det bryter den onda cirkeln, som slutar att stoppa oljepengar i egen ficka, eller se till sin familj, kanske sin klans, eget bästa, i första hand.

Så länge orättvisorna består finns risken att Boko Haram fortsätter sina härjningar, att våldet och vapnen fortsätter att spridas.

Då måste andra röster börja höras, som vår systersektion i Nigeria, som vill något annat, och alla de som stödjer dem.

Innan ännu mer faller sönder.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Rösträkningen från valet, som skedde i helgen, är inte färdig men allt pekar nu på att Muhammadu Buhari vinner presidentposten. Vi hoppas kunna återkomma så snart som möjligt med kommentar från vår systersektion i Nigeria.

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Kvinnor för fred och frihet – visa för IKFF 100 år!

press_tinawilhelmsson_angelfangelse_logga3

Foto: FeministFotografen.se

Tina Wilhelmsson, Västerås kulturstipendiat 2015, och Magda Andersson har komponerat en visa för att hylla den kamp för fred som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, nu har bedrivit i 100 år.

De har just haft premiär för låten så jag passade på att fråga Tina några frågor.

 

Hur kändes det att få uppdraget att skriva visan?

– Det var en stor ära för mig att få skriva IKFF:s jubileumsvisa. I botten har jag en magisterexamen i politik, jag är engagerad i den feministiska kampen och jag skriver bildande visor. Så för mig var det här som en fullträff. Alla mina olika områden i en visa! Fred, frihet och feminism. Det sammanfattar mitt engagemang väl.

Hur var det att skriva en visa om IKFF:s historia?

IKFF_omslag_jubileumsvisa_kvinnorforfredochfrihet_fotoFeministFotografen

Tina Wilhelmsson, Magda Andersson och kören på inspelningen av visan ”Kvinnor för fred och frihet” till IKFF:s 100 års jubileum. Foto: FeministFotografen.se

– Det var väldigt spännande! När jag fick frågan så kände jag inte till IKFF, så jag fick sätta mig in i organisationens omfattande arbete och läsa på för att kunna skriva jubileumsvisan. Det var en lärorik och inspirerande process, att få kunskap om 100 år av kvinnokamp inom fredsrörelsen. Ett långsiktigt och envist arbete som många gånger pågår i det tysta. Sånt ger mig hopp.

Du har ju blivit medlem nu, varför då?

– Det var självklart. När jag insåg hur mycket fantastiskt arbete IKFF gör och har gjort så kände jag att jag absolut ville vara en del av det.

Lyssna på låten:
iTunes
Spotify

Bli medlem du också eller ge en gåva. Då stödjer du vårt arbete för fred och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Bakgrund

Mitt under brinnande världskrig 1915 samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från stridande och neutrala stater. De flesta hade inte rösträtt men de krävde att få sina röster hörda. Från Sverige deltog 16 kvinnor, bland andra Elin Wägner. De skapade IKFF som idag finns i ett trettiotal länder med internationella kontor i Genève och New York.

Kvinnor för fred och frihet är komponerad på uppdrag från IKFF Göteborg.

Elin Liss, kommunikationsansvarig

#8mars – vi behöver en stark fredsrörelse

IKFF 8 mars avatar

Byt ut din profilbild på sociala medier och ta ställning mot Saudiavtalet! Här hittar du bilden.

Idag är det den internationella kvinnodagen. I år går det inte att låta bli att tänka på vår historia, då vi fyller 100 år i april. 1915, mitt under brinnande världskrig, samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från både stridande och neutrala stater. Majoriteten saknade rösträtt.

Trots krig och avsaknad av en offentlig röst organiserade de sig. De vägrade låta sig tystas, de krävde sin plats, och de krävde fred. För dem var kampen mot patriarkatet densamma som kampen mot kriget. De såg upprustningen, krigshetsen och våldet. De såg vansinnet.

Kampen för freden har inte varit lätt någon gång under dessa 100 år. Det är starka krafter vi kämpar mot. Vår första internationella ordförande, Jane Addams, bespottades i sitt hemland USA efter att hon engagerat sig för freden. 1931 tilldelades hon Nobels fredspris. Under andra världskriget gick många IKFF:are i Europa under jorden. Medlemslistor brändes och grävdes ner i marken. Det var farligt att tillhöra organisationen.

Tyvärr är det fortfarande farligt att arbeta för fred. Våra systersektioner i DR Kongo, Nigeria och Colombia utsätter sig för stora risker när de utmanar makten. Vi är tacksamma för deras mod och ork. Vi kämpar mot samma mål men i olika verkligheter. Men tillsammans blir vi starkare.

Nu mobiliserar vi, tillsammans över hela världen, precis som vi gjorde 1915. Det behövs en stark fredsrörelse i en tid då över 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse. I en tid då ekonomiska intressen allt för ofta går före fred och mänskliga rättigheter.

I den kampen behöver vi dig. Vi behöver bli många som står upp för freden och som vet att fred är möjligt. När vi blir fler hörs vår röst starkare. Bli medlem och bli en del av en global rörelse.

Ett steg på väg är att stoppa Saudiavtalet!

Regeringen kan inte säga sig driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetet med Saudiarabien. Igår skrev vi i Svenska Dagbladet tillsammans med 5 andra organisationer. Läs artikeln här.

Ta ställning på 8 mars genom att byta ut din profilbild på sociala medier och sprid vår bild.

Stöd vårt arbete genom att:

  • bli medlem
  • ge en gåva till via bankgiro 5491-7166

Ylva Bergman, generalsekreterare

Pressmeddelande: Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Wien 8 december 2014

Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Mer än 155 stater samlas idag i Wien för en global regeringskonferens om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Uppslutningen visar ett starkt stöd från det internationella samfundet för att ta sig an kärnvapennedrustning ur ett humanitärt perspektiv.

Dagarna innan regeringsmötet samlades över 600 personer i Wien för världens hittills största kampanjmöte om ett kärnvapenförbud. Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, var på plats vid kampanjmötet och deltar även under regeringskonferensen.Två regeringsmöten har tidigare hållits om humanitära konsekvenser av kärnvapen, i Oslo 2013 och i Nayarit, Mexiko, tidigare i år. Slutsatsen från dessa möten är att det inte finns någon kapacitet för att hantera en kärnvapendetonation – oavsett var i världen den sker, om detonationen är avsiktlig eller av misstag. Regeringsmötet i Wien kommer att utforska de långtgående effekterna av kärnvapentester på människor och miljö och även höra vittnesberättelser från bland andra Setsuko Thurlow som överlevde kärnvapenattacken i Hiroshima och intervjuades i programmet Skavlan i SVT i fredags. Staterna kommer även att diskutera kärnvapnens status inom internationell rätt. Trots att kärnvapen är det mest destruktiva vapen som finns i världen idag, är det samtidigt det enda massförstörelsevapen som ännu inte har förbjudits genom ett internationellt avtal.

–       Civilsamhällets organisationer som samlas i kampanjen ICAN har ett tydligt budskap: de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapen är oacceptabla och världens regeringar måste ta sitt ansvar för människors liv och hälsa och förklara kärnvapen illegala, säger Josefin Lind från Svenska Läkare mot Kärnvapen på plats i Wien.

Bland de stater som kommer till Wien finns flera kärnvapenländer, däribland Indien och Pakistan. Även Storbritannien och USA, som bojkottade mötena i Norge och Mexiko, kommer att delta vid mötet i Wien.

–       Att kärnvapenstater som tidigare bojkottat dessa möten nu ändrat sig och deltar i Wien visar att de humanitära diskussionerna om kärnvapen är omöjliga att avfärda – inte minst för kärnvapenstater. Nu måste staterna våga gå vidare och ta initiativ till förhandlingar om ett avtal som deklarerar kärnvapen förbjudna under internationell rätt, och här har Sverige en nyckelroll att spela, säger Sofia Tuvestad från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, direkt från Wien.

För mer information och kontakt

Josefin Lind, Svenska Läkare mot Kärnvapen, josefin.lind@slmk.org 076-0245158

Sofia Tuvestad, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF,sofia.tuvestad@ikff.se 076-1762969

Den internationella kampanjen ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, samlar över 360 organisationer från hela världen i en gemensam kamp för att förbjuda och nedrusta alla världens kärnvapen. Kampanjen grundades 2007 och har sitt huvudkontor i Geneve. I Sverige drivs kampanjen av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare, tackar för sig

Det här inlägget känns lite vemodigt att skriva. Sedan några veckor arbetar jag inte längre som generalsekreterare för IKFF utan har börjat en ny tjänst som policyansvarig för resolution 1325 på Kvinna till Kvinna. Jag är oerhört stolt över vad vi tillsammans har uträttat i IKFF sedan jag började som praktikant hösten 2008.

Tillsammans har vi lyft den feministiska säkerhetspolitiken. Inte minst detta år har varit spännande, då den feministiska rörelsen har fått en enorm kraft till den nivån att till och med vår nyvalda utrikesminister säger att en feministisk utrikespolitik ska vara inriktningen de kommande fyra åren.

Jag har fått arbeta med fantastisk personal och oerhört engagerade medlemmar. Tillsammans har de gjort mitt jobb som generalsekreterare otroligt roligt. Det har många gånger varit utmanande, vi har stött och blött. Som fredsaktivister vet vi att konflikter alltid kommer att finnas, det är hur vi löser dem som är avgörande. Vi kämpar med stora målsättningar och små resurser, men vi uträttar stordåd. Som när vi förra året tillsammans med IKFF över hela världen lyckades övertyga världens stater om att inkludera genusbaserat våld i det globala vapenhandelsavtalet ATT. Jag tror inte att vi kommer att förstå på många år hur historiskt och viktigt det är.

Mitt arbete har sträckt sig från militariseringen av Vättern och västkusten till ett nära samarbete med våra systersektioner över hela världen. IKFF i Nigeria, DR Kongo och Colombia har lärt oss så mycket om förutsättningarna och kampen för fred i ett dagligt motstånd. Vi har kunnat bidra med resurser och erfarenheten av organisation och föreningsarbete. Det är delar som ofta glöms bort. Men utan organisering blir arbetet kortsiktigt och ensamt.

Jag går nu vidare till nya utmaningar. Jag fortsätter med samma frågor, som aktivist och i mitt dagliga arbete. Nu ägnar jag en tid åt att fokusera på en av alla de många frågor jag arbetat med under mina år på IKFF. Jag vet att ett sammanhang med den glädje, laganda och beslutsamhet som finns i vår organisation inte är lätt att hitta. Det är fortsatt mitt hem där jag lärde mig det jag kan om feministiskt fredsarbete.

Tack!

Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare IKFF

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar