Kategoriarkiv: Militarism

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Ett ansiktslöst våld

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Konfliktförebyggande arbete är av största vikt för att Kamerun inte ska gå i Nigerias fotspår.

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Nu behöver allt stöd de kan få. Gå med i IKFF och stärk arbetet för fred i regionen.

Tidigt på söndagsmorgonen genomförde terrorgruppen Boko Haram en våldsam attack mot flera byar i norra Kamerun. Ett 60-tal kvinnor och barn fördes bort, ett tjugotal av dem sägs nu vara tillbaka. Terrorgruppen, som dödat tusentals och kidnappat hundratals med det sitt uttalade mål att skapa en islamisk stat i norr Nigeria, riktar sig nu också mot Niger och Kamerun. Attacken mot byarna kring Kolofata i norra Kamerun är den största hittills utanför Nigeria. Tillsammans med våra systersektion i Nigeria har vi i flera år varnat för ett eskalerat våld, och risken för en fullskalig väpnad konflikt, inför valet i år, och därmed lyft vikten av konfliktförebyggande arbete i området. Under förra året började även IKFF Kamerun varna för att våldet börjat röra sig över gränserna, in i deras land.Sylvie Ndongmo från IKFF Kamerun berättade om situationen på ett FN-möte i oktober förra året, där IKFF Sverige också deltog.

– Boko Haram i Kamerun har inget ansikte. De slår till från gömda platser, det är svårt att förhandla med människor vi aldrig ser, förutom när de attackerar. Vem är Boko Haram undrar människorna här, är det en nigeriansk terroristsekt, eller en rebellgrupp inom armén? Det har hänt att de som attackerat varit klädda i militärkläder.

IKFF i Kamerun startade i januari 2014 och sedan dess har gruppen arbetat för att få omvärlden att agera och för att engagera kvinnor i ett lokalt och regionalt fredsarbete. Ett problem är att landets regering har förnekat problemet i landet, de vill inte att Kamerun ska ses som ett konfliktland. Men oroligheterna har accelererat och våldet sprider sig nu över regionen.

För en dryg vecka sedan kom rapporter om att Boko Haram attackerat staden Baga i nordöstra Nigeria. Över 2000 befaras ha dödats i massakern.

”De dödade så många människor. Jag sprang in i en buss, och medan vi sprang sköt de omkring oss”, berättar en man för Amnesty International. Organisationen menar att attacken mot civila bör ses som ett brott mot mänskligheten.

Kvinnor, barn och gamla samlades ihop av terroristerna, som senare släppte en del av de äldre kvinnorna och mammorna men behöll de unga flickorna. Bland de som dödades i attacken fanns gravida kvinnor och barn. Den 10 januari såg vittnen hur en tio-årig flicka gick nerför på gatorna i Maiduguri i Nigeria med explosionsämnen fästa på kroppen. Vittnen har sagt att det inte tror flickan visste vad hon bar på. Ett tjugotal människor tros ha dödats i explosionen som följde.

I EU samlas nu regeringsföreträdare för att bekämpa terrorismen mot Europa. Vilken roll tänker sig Sverige och EU spela i Västafrika? Ryssland har nu sagt att man kommer att bistå landet på flera plan. Ghanas president sa i fredags att de afrikanska ledarna nu diskuterar hur hotet från Boko Haram ska lösas.

Den svenska regeringen och EU måste stärka dialogen med freds- och kvinnoorganisationer i området och ge dem såväl politiskt som ekonomiskt erkännande och stöd. De måste få stöd för sitt arbete, den verklighetsbeskrivning de ger måste lyssnas till. Kvinnorna berättar bland annat om att flödet av vapen över gränserna leder till ökad trafficking och våldtäkter i området.

”Boko Haram kommer på natten, de kommer i hundratal, med sofistikerade vapen. Människor här lever i konstant rädsla.Men det saknas samarbete mellan lokala beslutsfattare, förut hade vi problem med väpnade vägrån, men ingen vågar rapportera, då heller, för de är rädda för repressalier. ”, säger Sylvie från Kamerun.

Hon berättar att terrorister slår till i ett område där folk redan är väldigt fattiga och att de lockar med pengar att gå med.

Nu önskar Sylvie en stark uppslutning för fred. Sylvie har sett våldet komma, men varken hennes regering eller omvärlden har agerat. Återigen upplever IKFF hur de farhågor våra kollegor för fram om eskalerande våld och lidande bliri sanna. Det var samma sak med Nigeria, där vår sektion började varna för ökat våld för flera år sedan. Det är smärtsamt att se hur omvärlden gång på gång reagerar för sent. Det kostar människoliv. Vi måste tänka annorlunda och agera i tid. IKFF Sverige arbetar med att stärka sektionerna i Kamerun och Nigeria. Gå med i IKFF eller stöd oss med en gåva, och hjälp oss att Sylvie och hennes kollegors röster få större genomslag i en region där den feministiska kampen mot krig och vapenspridning behövs som allra mest. Ylva Bergman, generalsekreterare

– Vi måste försvara oss 

Några dagar efter dådet mot Charlie Hebdo i Paris tillträdde jag som generalsekreterare för IKFF.

Runt om ser vi en upptrappning av fascism, rädsla och argument att vi måste försvara oss, rusta upp. Som en krypande eldslåga slickar rädslan våra fötter och i glöden gror misstankarna, vem finns runt hörnet?

Röster höjs som säger att vår demokratiska modell har inte fungerat, att solidaritet och fredliga lösningar inte har fungerat. Titta själv, säger någon, se alla dessa europeiska pojkar som frivilligt anmäler sig till IS, hur är det möjligt? Se hur naiva vi varit!

Attentat mot Charlie Hebdo har piskat fram två trender som jag uppfattar det. En är att vi ska stå enade för yttrandefriheten, mot terrorism och rasism. Den andra är hatet som frodas på internet och uppfattningar om den andre som i grunden hatisk, mordisk och inte att lita på, och att västvärlden är dekadent och slapphänt som tillåter detta.

Jag har nyligen bott i Jerusalem där rädslan växer för varje dag, där våld och militarism är vardag. Säkerhet genom militära medel är huvudfokus för de israeliska politikerna. Man vänjer sig lätt vid vapen när man handlar en morotsjuice, scannar in handväskan i varuhuset och passerar böjda huvuden vid checkpointen. Rädslan och hatet mot den andre föder nya hatiska aktioner och i sociala medier piskas en machostämning upp som är chockerande att följa på nära håll.

Nu ser vi liknande tendenser här, rysskräcken tas fram, ubåtarna hotar återigen Sverige, terrordåd mot moskéer och synagogor i Europa. Då är det lätt att sluta sig inom sin grupp och låta fascismen gro. Vi befäster en uppfattning om att vi aldrig kommer att bättra oss, att vår primära instinkt är att vara själviska och se om sitt eget hus, att konflikt är oundvikligt. Den starke slår den svage och vi måste rusta oss. Våld kan förvisso ses som den sista utvägen, men att vi ändå måste se till att vara rustade att använda det när det behövs. För att det ska smälla verkar vi övertygande om. Rädslan blir till ett normaltillstånd, och tanken om att människans inre drivkraft är att besegra varandra. Rädslan som också är en grundsten i en militariserad politik.

Så vänjer oss vid konflikter, eller som någon sa om konflikten i Israel/ Palestina; folkgrupper har alltid besegrat varandra, så den konflikten är väl inte särskilt upprörande?

Här spelar dessvärre media en stor roll, i den journalistiska dramaturgin ligger uppdraget att renodla konflikter, lyfta fram den starka och den svaga, rapportera när något hänt. När det smäller drar mediebolagen in med sina kameror och reportrar, och ut igen, likt militära operationer surrar de kring krigs- och katastrofplatser, adrenalinet pumpar, och ”årets fotograf” blir ofta en man som fotograferat något krig.

Men ibland vill vi sola oss i Malalas fredpris, skänka några hundralappar till en organisation vi tror på, applådera de goda insatserna. Men utan skottet – hade hon fått priset? Och hade den kamp som förs varje dag runt om i världen för barns, och inte minst flickors, rätt till utbildning överhuvudtaget uppmärksammats?

I grund och botten är rädslan, hotet och våldet den berättelse vi valt att skriva under på som människans normala tillstånd. Därför anses det vettigt att militären har så stort inflytande över utrikespolitiken, att vi ska satsa stora andelar av våra skattepengar på ett försvar, att pojkar blir män i försvaret, att det är en bra fostran. Men det finns även en annan berättelse. Den om människor, inte minst kvinnor, som med fredliga medel löser konflikter på lokal nivå. De som kämpar i tystnad och utan erkännanden för att bygga upp samhällen från grunden.

I år är det hundra år sedan över tusen kvinnor samlades mitt under brinnande världskrig för att protestera mot krig och militarism. De lade grunden till den internationella fredsorganisation vi idag är.

Jag vill att 2015 blir ett år då vi försvarar en annan syn på vad som är normaltillstånd. Inte krig, upptrappning och ännu mer vapen – utan fred och samverkan, andra drivkrafter som finns inom människan måste lyftas fram.

I Sverige har kvinnor som Matilda Widergren, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Signe Höjer, Kerstin Hesselgren Alva Myrdal, Inga Thorsson, Barbro Bang Alving och Ingrid Segerstedt­ Wiberg engagerat sig i IKFF.

Gå med du också i vår 100-åriga kamp för fred och frihet. Stöd vårt arbete för att en annan berättelse ska få fotfäste och för att bygga en annan värld. Det är möjligt.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Ylva Bergman tillträdde posten som generalsekreterare för IKFF i början av januari. Läs pressmeddelandet här.

Förebygg våld på alla nivåer!

Idag är det den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Det är också startskottet på den årliga 16 days of campaign agains gender based violence som IKFF internationellt är med i.

Våld mot kvinnor är en epidemi världen över. Våldet skördar så många liv men det är inte bara det dödliga våldet som ska uppmärksammas. Det är också vad våldet gör med människors liv, hur det trasar sönder individer så väl som familjer och samhällen.

Häromdagen såg jag dokumentären ”Krigets glömda offer” på SVT. Den handlar om de brutala övergrepp som tusentals kvinnor utsattes för under kriget på Balkan på 90-talet. De systematiska våldtäkterna användes som ett vapen i kriget, för att förnedra, trasa sönder och etniskt rensa. Det sattes upp koncentrationsläger där kvinnor hölls inlåsta för att gång på gång utsättas för övergrepp från soldater och krigsherrar.

Dokumentären visar hur vidrigt krig verkligen är, det finns inga vackra krig, de trasar sönder ALLT. Den visar också hur kvinnor åsidosätts, hur deras krigsskador inte erkänns. Hur de totalt ignoreras och lämnas till sitt öde av samhället. Som så ofta när det gäller kvinnors överlevnad är det frivilliga krafter som ställer upp, som får bära den tunga bördan. Det är systerskapet som bryter tystnaden och den skam som många tyvärr ofta får bära än idag, som stöttar när ingen hjälp finns att få, som tröstar, stärker och lindrar. Men som också kräver rättvisa.

Tack vare kvinnoorganisationer i regionen bröt det internationella samfundet äntligen tystnaden kring våldtäkter i krig, det som tände gnistan till att våldtäkt idag kan ses som krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men trots detta förnekas kvinnor fortfarande rättvisa, genom att förövarna döms för andra brott men inte våldtäkt, att de inte får ersättning från staten, vilket man kan få för andra former av krigsskador.

Krig slutar inte när fredsavtalet är påskrivet. Kriget lever vidare i människors liv årtionde efter årtionde, i fortsatt våld, i trauman, i att behöva möta sin förövare på gatan, i avsaknaden av sociala trygghetssystem. Detsamma gäller fred. Det är inte fred för att ett avtal är påskrivet (av män med makt som var involverade i konflikten). Fred är rättvisa, stabilitet, frihet från våld, trygghet, rättigheter mm.

Dokumentären visar också den styrka som finns hos överlevare, dessa kvinnor är hjältar som kämpar dag ut och dag utan att få något fint pris, massa pengar eller erkännande. Jag bara önskar att de inte skulle behöva göra det.

Det är dags att på allvar förebygga våld såväl i hemmet som på slagfälten. Vi måste bryta den patriarkala och militaristiska makt som upprätthåller våldets system och vi måste investera i social rättvisa istället för ubåtar, Jas-plan och kärnvapen.

Se dokumentären här.

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF

Vapenexportuppgörelsen är en besvikelse

Igår presenterade Miljöpartiet och Socialdemokraterna en uppgörelse som gör mig besviken. Det handlar om försvarspolitiken och vapenexporten. På försvarsområdet ska miljarder och åter miljarder investeras i stridsflyg och u-båtar. Om vapenexporten säger överenskommelsen enligt Miljöpartiets hemsida att ”Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas, inklusive följdleveranser och konsulttjänster. Försvarsexportmyndigheten (FXM) läggs ned.”

Att Försvarsexportmyndigheten läggs ned är i sig positivt. Den har haft till uppgift att främja svensk vapenexport, alltså en PR-myndighet för vapenindustrin finansierad med skattemedel. En sådan myndighet borde aldrig ha skapats av den förra regeringen och det är bra att den tillträdande regeringen vill lägga ned den. Dock återstår det att se hur stor förändringen blir i praktiken. Det får inte bli business as usual – nedläggningen borde signalera en ny inriktning där vapenexporten och stödet till denna ska minska.

Att ”vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas” är ingen nyhet. Den uppgiften finns redan med i direktiven för KEX, den nuvarande utredningen i riksdagen som ska ta fram just skarpare exportregler gentemot icke-demokratier. Vad är nytt? Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde fattat en starkare överenskommelse. Miljöpartiet har gått till val på att stoppa vapenexporten till diktaturer, och Socialdemokraternas kongressbeslut säger att ”Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.” Dagens uppgörelse är vagare och svagare.

Det är dock bra att skärpningen av exportkontrollen ska gälla även följdleveranser av vapensystem och konsulttjänster. Däri finns inte sällan kryphålen, och här är dagens överenskommelse vassare än det uppdrag som KEX sedan tidigare har fått. Men de nya regeringspartierna borde ta tydlig ställning för att KEX ska landa i förbud mot export till diktaturer, istället för vaga formuleringar om ”skärpning” av reglerna. På mottagarlistan för svensk vapenexport finns idag stater som halshugger kvinnor för ”häxeri”. Det är detta som står på spel. Självklart ska ingen sådan export äga rum överhuvudtaget.

Nej, MP och S, bättre än så här måste den nya regeringen vara på att sätta mänskliga rättigheter och demokrati först. Jag funderar också över vad som kommer att prioriteras ned i budgeten för att bekosta de här enorma investeringarna. Istället borde steg ha tagits i riktning mot en omställning av vapenindustrin till exempelvis miljöteknik.

Vapenexporten är den första frågan som nu riskerar offras och med den de människor som drabbas direkt och indirekt av exportens konsekvenser i länder. Det handlar om länder vilka, precis som Sverige nu gör, lägger pengar på upprustning istället för verklig säkerhet och utveckling. Det borde den nya regeringen motverka, och inte bidra till genom fortsatt export. Jag hoppas att den utlovade skärpningen av reglerna blir en riktig skärpning.

När denna diskussion nu drar igång vill jag även påpeka att vapenexport inte får, enligt lag, motiveras med arbetstillfällen. Trots detta lyfts det ofta som avgörande, av industrin själv, av facken, media och ibland även av politiker, dock då oftast outtalat. Men vapenindustrin är en dyr industri för staten. Jag vill se en utredning där Sverige ser över varför regering efter regering hållit en vidrig industri under armarna. Jag vill ha svart på vitt hur mycket varje sådant jobb kostar i form av investeringar, exportfrämjande till fattiga länder och diktaturer, forskningsstöd och upprustning. Lägg till det kostnaden i termer av Sveriges rykte, anseende och roll i vår omvärld. Efter skandalerna med Saudiarabien och Kina är det nödvändigt.

Är livet mindre värt på avstånd?

Jag försöker hitta orden för att skriva det här, mitt första blogginlägg efter sommaruppehållet. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Under de senaste månaderna har krig och konflikter rasat i många delar av världen. Flera gånger har jag varit tvungen att sätta mig ned för att andas, när nyhetsrapporteringen har träffat mig rakt i magen.

Gaza, Irak, Syrien, Nigeria, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Ukraina, Libyen. Många nämnda, många inte nämnda, men inte glömda.

Tusentals människor som dör och plågas, förlorar sina anhöriga, på grund av vad? Att vi fortfarande håller fast vid en politik som sätter andra intressen före människors säkerhet. Att vi fortfarande prioriterar fel. Att det system vi byggt upp reagerar för sent och av fel anledningar.

Ett av de tillfällen när nyheterna nådde rakt in i hjärtat var när jag satt i bilen. Jag var på väg till en begravning. Medan Eko-journalisten redogjorde för de senaste dödsfallen i konflikthärdar som rasade grät jag. Det blev så tydligt hur saknad den person som skulle begravas några timmar senare skulle vara och hur viktig ceremonin och sorgen är vid en förlust. Och hur den saknaden inte är mindre efter någon enda person som nu dött eller saknas i de konflikter som rasar. Men där berövas många gånger människor på ceremonierna.

Vi avhumaniserar och distanserar, värderar livet mindre på avstånd. (Läs denna intervju med Judith Butler).

Vi räcker inte till allt. Men du kan göra något.

Jag vill särskilt lyfta fyra saker:

1. Stå alltid upp för den internationella humanitära rätten
Oavsett var konflikten pågår så finns det regler som ALLTID gäller för krigföring. Den internationella humanitära rätten har grundläggande principer som gäller oavsett vilken typ av konflikt det gäller. I Gaza har Israel begått fruktansvärda folkrättsvidriga handlingar. Även Hamas bryter flagrant mot folkrätten. Under tiden hade den 10 augusti 1767 palestinier dödats, varav över 400 var barn. Två israeliska civila, en utländsk person och 64 israeliska soldater.

IKFF på internationell nivå (WILPF) skrev i juli till FN:s säkerhetsråd och fördömde attackerna mot Gaza. Våldet och ockupationen måste upphöra och ansvar för brott mot den internationella rätten måste utkrävas. IKFF kräver även att kvinnor inkluderas i konfliktlösning och fredssamtal i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Det faktum att humanitär hjälp inte når fram i en stor del av konflikterna såsom i Irak och Syrien är oacceptabelt och olagligt. Särskilt Röda Korset har ett särskilt mandat som gör att de aldrig, aldrig får attackeras. Långsiktigt försöker IKFF också genom påverkansarbete stärka genusmedvetenheten i den humanitära hjälp som faktiskt når fram med större förståelse för hur kvinnor och män drabbas olika och vilka olika skyddsbehov som finns.

Vi kan ställa krav på att den internationella rätten ska gälla. Att inte följa internationell rätt måste få tydliga konsekvenser. Sverige ska alltid stå upp för den humanitära rätten, oavsett vem eller vilka förbrytarna är.

Säkerhetsrådet lyckades faktiskt anta en resolution under sommaren om att humanitärt stöd måste släppas in i Syrien från utanför landets gränser oavsett om den syriska regimen godkänner det eller inte. Det var ett litet steg i rätt riktning.

2. Börja hemma, med svensk vapenexport och svensk politik
Vi bör alltid börja hemma. Det pågår nu en utredning för att se över reglerna för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes efter den arabiska våren och avslöjandena om Sveriges planer på ”försvarssamarbete” (vapenfabrik) i Saudiarabien. Förhoppningsvis kommer kommittén presentera förslag som innebär striktare regler för exporten.

Men oavsett regelverket så kommer svensk krigsmaterielindustri alltid innebära att vi producerar, testar och deltar aktivt i en industri som främjar och främjas av väpnade konflikter. Till exempel har drönare som utvecklats med israelisk förlaga, och med Israel Aerospace Industries som underleverantör, testflugits på en svensk testbana i Norrland 2002. Samma drönare har senare utvecklats än mer och beväpnade drönare används nu över Gaza. En missil från en israelisk drönare dödade bland annat en anställd på en av Diakonias samarbetsorganisationer när han försökte få fram vatten till bombade bostadsområden i Gaza.

3. Rösta för fred i riksdagsvalet
Valet i september är en oerhörd möjlighet att rösta för en politik som står upp för fred från ett bredare perspektiv. En verklig fredspolitik tar sig an grundorsakerna, innan det kriser uppstår. Genom din röst kan du ta ställning för ett parti som tar ställning för att ändra grundförutsättningarna för fred och hållbar utveckling. Du kan läsa mer om partiernas fredspolitik här.

FREDSPOLITIK VYKORT_WEB smal

Svenska Freds har också frågat ut kandidater om hur de ställer sig i frågan om svensk vapenexport här.

4. Fokus på fredsaktivister

FN:s säkerhetsråd har på många sätt varit låst sedan Libyeninsatsen och sprickorna har fördjupats av krisen i Ukraina. Det får konsekvenser för hela vår omvärld.

Vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees arbetar nu intensivt för att samla och hitta de krafter som kämpar för fred i Ukraina och Syrien. Det är min sista och fjärde punkt. Mitt i det som kan kännas förtvivlat mörkt påminner jag mig själv, och er, om att det finns motkrafter.

Det finns de människor, inte minst kvinnor, som kontinuerligt kämpar för en fredlig lösning. Som vägrar ge upp tilltron att det går att lösa konflikter utan våld. Jag har hittills inte stött på något konfliktområde där det samtidigt inte finns, en ofta osynliggjord, fredsrörelse.

Ge gärna stöd till någon av de många organisationer som nu kämpar för att lindra lidandet. Därefter får du gärna ge en gåva till någon av alla de organisationer, som IKFF, som före, under och efter kriser försöker utrota grundorsakerna till krig. Det är möjligt. Vi måste göra det möjligt.

Blandade känslor efter Nordiskt Forum

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter fyra intensiva dagar på Nordiskt Forum – New Action on Women’s Rights i Malmö. Det tar ett tag att smälta så många upplevelser och intryck.

Vi åkte till Nordiskt Forum för att prata antimilitarism. För oss handlar antimilitarism om att kritisera hela det patriarkala, våldscentrerade säkerhetspolitiska system som råder idag. På forumet var det många som var nyfikna på IKFF och många IKFF:are var stolta över att vara del av den antimilitaristiska kampen! Jag träffade människor som efter att ha lyssnat på våra diskussioner och mitt tal (5h och 11min in i klippet) för första gången i sitt liv börjat reflektera över militarisering av samhällen, hur normaliserat det är, och vad det gör med oss. Hur vi ser det som självklart att vi ska lösa konflikter med våld, till exempel. Det är stort och omtumlande tycker jag, att vi får bidra till att människor tänker på nya sätt. Tack alla ni som valde att lyssna och vara nyfikna! Vi hoppas att ni vill fortsätta diskutera med oss.

IMG_0851

Cynthia Enloe talar i arenan på Nordiskt Forum.

Nordiskt Forum hade bjudit in Cynthia Enloe att delta som talare. Hon är professor på Clark University och medlem i IKFF:s internationella akademiska nätverk. Cynthia är en av de främsta och skarpaste tänkarna kring militarism ur ett feministiskt perspektiv. Hon visar hur den påverkar kvinnors liv runt om i världen. Vad som helst kan bli militariserat och vi får aldrig sluta vara nyfikna, säger hon. Varför tar vi saker, som att människor har fiender, som självklara?

Under forumet arrangerade vi seminariet Women’s Power to Stop Fascism, ett samtal mellan idéhistorikern Edda Manga och Cynthia Enloe. Vi ville sätta fingret på fascismen, hur den hotar vår demokrati och de mänskliga rättigheterna. Men också hur den normaliseras genom att fascistiska partier förskjuter agendan. De ideologiskt fascistiska partierna är i minoritet vilket innebär att det är tystnaden från majoriteten som är det farligaste. Vi måste hela tiden vara på vår vakt för att stoppa rasistiska, sexistiska, homofoba och transfoba värderingar från att bli normaliserade och vi måste arbeta på alla fronter för att människor inte ska välja sådana organisationer och partier. Det är vårt jobb som feminister.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women's Power to Stop Fascism.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women’s Power to Stop Fascism.

Många av er har nog läst om att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne, som tillhör Framskrittspartiet, var uppe på scenen och deltog i forumets avslutningsceremoni. Jag satt i publiken och blev väldigt överraskad över detta. IKFF har inte suttit med i styrgruppen för forumet. Samtidigt är vi som medlemmar i Sveriges Kvinnolobby medarrangörer till hela arrangemanget. Vi var inte informerade om upplägget och beslutet att bjuda in Horne. Eftersom detta rörde just Framskrittspartiet, borde diskussionen självklart ha nått alla medlemsorganisationer. Vi kommer att vara mer på vår vakt framöver för att ta diskussionen i alla forum där den behövs.

Fremskrittspartiet är ett rasistiskt, sexistiskt, homo- och transfobiskt parti som inte hör hemma på ett forum om jämställdhet och feminism. Särskilt med ett upplägg som inte ifrågasätter och blottlägger deras politik, vilket tyvärr var fallet under avslutningsceremonin på Nordiskt Forum. Partiet har bland annat verkat för tvångsdeporteringar av romer. Horne har uttalat att hon tycker att ansvaret för våldtäkt ligger lika mycket hos offret som hos förövaren. Den norska regeringen, där partiet ingår, har nyligen också öppnat upp för kommunala förbud mot tiggeri. Horne skulle aldrig ha bjudits in.

En sak som jag bär med mig från Nordiskt Forum, och från den kritiska debatt som nu förs, är att det inte finns någon immunitet mot normalisering av förtryckande idéer och system. Men lika viktigt är att det alltid finns varningssignaler i form av kritik från någon som ser andra saker, har mer kunskap och andra erfarenheter än den som har tolkningsföreträdet. För varje feminist som upplever sig exkluderad på grund av maktstrukturer inom rörelsen, kommer vi ett steg längre bort från målet. Signalerna måste fångas upp och debatten måste föras. Så länge vi driver den med ett gemensamt mål – frihet från förtryck och diskriminering och feministisk frigörelse för alla – är konflikter lika oundvikliga som de är nödvändiga. Det är hur vi hanterar dem som är nyckeln.

Jag är mitt i denna diskussion hoppfull. Inte minst över att reaktionerna i Sverige varit så starka. Det visar att det finns en kraft, en organisering och ett motstånd mot normaliseringen. Fremskrittspartiet är i hög grad normaliserat i Norge, de sitter i regeringen. Sverige får aldrig gå samma väg. Vi kanske till och med kan väcka tankar i våra nordiska grannländer. Bara i det, har Nordiskt Forum tjänat ett viktigt syfte.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women, tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

IKFF:s roll är att ringa i alarmklockan för den normalisering som sker kring militarisering. Under Nordiskt Forum var vårt budskap att många av de frågor som diskuterades går att lösa. Barnmorskors sönderstressade arbetssituation, brist på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, konflikter som verkar ändlösa, fattigdom och klimathotet. Men då måste dessa frågor prioriteras. Det gör inte världens ledare idag. Prioriteringar syns i ekonomin, det är bara att följa pengarna. Varje år lägger regeringar världen över sammanlagt 1750 miljarder dollar på militära utgifter. Den här summan motsvarar 2500 år av UN Womens budget, det organ i FN som har ansvar för kvinnors rättigheter.

Det är så tydligt. Det som prioriteras är militären och vapenindustrin, manligt dominerade branscher som genomsyras av maskulinitetsnormer och inpräntade föreställningar om att väpnat våld eller hot om våld är ett bra sätt att lösa konflikter på. Vi feminister måste protestera. Vi måste ta vår egen säkerhet på allvar och göra motstånd mot prioriteringar som värderar människors säkerhet olika beroende på till exempel könstillhörighet.

Ibland förhåller sig kvinnorörelser och feministiska rörelser allt för mycket till de rådande spelreglerna. Vi måste bli mycket mer kritiska mot hela systemet. Det går inte att ”skydda” kvinnor genom militarism som genomsyras av maskulinitetsnormer kring kön och våld. Det bästa sättet att stoppa konfliktrelaterat sexuellt våld, till exempel, är att stoppa väpnade konflikter, bekämpa patriarkala strukturer och öka kvinnors makt. Det är den målbilden som feminister ska ha.

Att det antimilitaristiska perspektivet inte är självklart inom kvinnorörelsen och de feministiska rörelserna vet vi, och det märktes även på Nordiskt Forum. Vi är samtidigt glada över att slutdokumentet innehåller skrivningar om nedrustning. Så här står det:

De nordiska regeringarna främjar fredsi­nitiativ, minskar militärutgifter, slutar sälja vapen som i hög utsträckning drabbar barn och kvinnor, och tillsätter nedrust­ningsambassadörer och förstärker sitt aktiva arbete med att avskaffa kärnvapen.”

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Visst är det så att IKFF hade velat gå längre kring de här skrivningarna. Den nordiska kvinnorörelsen måste ta ansvar för hur våra länders beslut och agerande påverkar andra delar av världen. Att våra länder stödjer diktaturer och övergrepp mot mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors, genom vår vapenindustri är oacceptabelt. Vi tycker att den feministiska rörelsen ska vara emot all vapenexport, till exempel, och vi arbetar för att kärnvapen helt enkelt förbjuds genom ett nytt internationellt avtal. Det hade vi gärna sett i dokumentet, men vi var flera som skulle kompromissa. Det är bra att antimilitarismen finns med och vi kommer att fortsätta arbeta för detta!

Jag tar med mig så mycket från Nordiskt Forum. Jag tar med mig upplevelsen av att plötsligt se Horne ta plats på scenen. Reaktionerna som följt, både mina egna och andras. Men jag tar också med mig enskilda möten, lärdomar och kraften som

fanns på forumet, all aktivitet och alla seminarium, det nordiska samarbetet och våra medlemmar som gjorde ett fantastiskt jobb i vår monter. Jag vet att vi har kapacitet att föra flera kamper samtidigt, för förändring inåt och utåt. Jag tror de går hand i hand. Hela erfarenheten av Nordiskt Forum har bara gjort mig än mer övertygad om att det är möjligt.

Jag hoppas att debatten nu fortsätter. Jag hoppas på stora mått av nyfiket och ödmjukt lyssnande inom kvinnorörelsen i Sverige. Jag börjar med mig själv och IKFF. Vi ska fortsätta att ställa frågor kring vem som för talan på vems bekostnad, i Sverige och även inom vår internationella organisation. Cynthia Enloe har förklarat det väl: ”We never become feminists, it never ends, we are always becoming feminists”. Vi får aldrig stagnera.

Vi har en hel del kvar att göra som IKFF:are. Jag hoppas du är redo för utmaningen för nu är det Women’s Power to Stop War som gäller!

Red_pos_a global_dove

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

#BringBackOurGirls

För tre veckor sen kom rapporter om att över 200 skolflickor i åldrarna 15-18 hade kidnappats i norra Nigeria. Beväpnade män (den militanta gruppen Boko Haram har tagit på sig dådet) kom till deras skola och förde bort dem. Dagarna efter att de försvann sökte desperata föräldrar och anhöriga i skogen efter sina döttrar. Informationen om flickornas öde är fortfarande väldigt oklar.

Trots denna vedervärdiga händelse har nyhetsrapporteringen i svensk media fram till nu varit mycket begränsad. Nigeria, som är Afrikas folkrikaste land och Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara, fortsätter att vara relativt osynligt i svenska medier.

Anhöriga och nigerianska aktivister, framförallt kvinnor, har organiserat sig från dag ett. Nu sprids ett upprop i sociala media, #BringBackOurGirls – ge oss våra flickor tillbaka. Demonstrationer sker runt om i landet och nu även runt om i världen.

photo 2

IKFF Nigeria deltar i demonstration mot kidnappningen av de över 200 flickorna i norra Nigeria.

Vår systersektion i landet deltar i protester och är mycket kritiska till regeringens icke-agerande och bristande förmåga att överhuvudtaget reagera på det som hänt. Alla flickor och kvinnor har rätt att känna sig säkra. Kidnappningen är ett sätt att kontrollera flickors och kvinnors frihet genom att visa vad som kan hända om flickor väljer att utbilda sig. Syftet är att sätta skräck hos alla.

Samtidigt utsätts flickor och kvinnor för våld i en epidemisk skala runt om i världen varje dag utan att någon skriver om det. Inte minst i väpnade konflikter. Nigeria är ett av de åtta länder med högst trafficking i världen. De flesta kvinnor säljs till länder i Europa som exempelvis Italien.

Vår systersektion, IKFF Nigeria, poängterar att vi måste se det som hänt i ett större perspektiv, vi måste se helheten. Kidnappningen är ett i raden av våldsdåd i Nigeria. Det är en del av en ökad militarisering. Landet präglas av konflikter som bottnar i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. Krafter som Boko Haram försöker med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Vår systersektion är oroliga för att det kommer att bryta ut inbördeskrig i landet inför valet 2015, om inte de, tillsammans med många andra, lyckas med sin kamp för fredliga lösningar genom dialog och ett stärkt civilsamhälle.

Förra året besökte flera svenska ministrar landet. Uttalanden och artiklar handlade om svenska varumärkens framgång. Om den pågående väpnade konflikten, brotten mot de mänskliga rättigheterna och den bristande demokratin hördes det inget. Sverige erkänner inte Nigeria som konfliktland. Att inte tydligt prata om konflikten sänker kraven på företags konfliktkänslighet och osynliggör hur stora utländska företag som exempelvis Shell, snarare bidrar till att förvärra den komplexa situationen, än till en fredlig utveckling.

Joy Onyesoh, ordförande för IKFF Nigeria, kräver att vi ställer frågan; vem är det som tjänar på konflikten, vilka intressen spär på den? Vilken roll har exempelvis andra länder som producerar och säljer vapen?

Ofta lyfts Nigeria som ett ekonomiskt under med snabb tillväxt. Men det är en tillväxt där några få badar i rikedom medan fattigdomen breder ut sig.

Vi måste se helheten, vi kan inte stanna vid denna händelse eller bara se Boko Haram. Situationen är så oerhört komplex. IKFF Nigeria är mycket kritiska till att västerländska ”storebröder” nu kommer springandes för att med militära medel ”rädda” landet. De påminner om konsekvensen sådana ”lösningar” haft för kvinnors liv i andra länder. En ökad militarisering leder inte till att kvinnors rättigheter stärks, tvärt om. De uppmanar oss att ställa frågor om grundorsakerna till konflikten. De är de problemen som måste lösas för att få ett stopp på våldet.

Det är farligt att verka som aktivist i Nigeria, inte minst i norr. Det civila samhället behöver vår solidaritet. De för en kamp mot korruption, ökade klyftor och det spirande våldet.  De kämpar för kvinnors rättigheter, fredsbyggande, demokrati och social rättvisa. För ovanlighetens skull så ser och hör omvärlden.

Läs IKFF Nigerias uttalande om kidnappningen här.

Photo 2014-05-07 13 43 47Visa din solidaritet i kampen för flickorna i Nigeria. Ta ställning för en fredlig väg framåt! Lägg upp en bild på twitter/facebook/instagram och tagga med #BringOurGirlsBack

Kom till Mynttorget i Stockholm på fredag kl 18! StreetGäris har ordnat en solidaritsmanifestation där jag med flera kommer att tala.

Några texter vi tidigare skrivit om Nigeria:

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum? Blogg från 2012.

Sluta blunda för konflikten i Nigeria. Artikel i Omvärlden från 2013.

Stöd IKFF:s arbete för en hållbar, fredlig utveckling och kvinnors rättigheter i Nigeria genom att bli medlem i IKFF eller stödja vårt gemensamma arbete med en gåva

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar