Category Archives: kvinnor fred säkerhet

#8mars – vi behöver en stark fredsrörelse

IKFF 8 mars avatar

Byt ut din profilbild på sociala medier och ta ställning mot Saudiavtalet! Här hittar du bilden.

Idag är det den internationella kvinnodagen. I år går det inte att låta bli att tänka på vår historia, då vi fyller 100 år i april. 1915, mitt under brinnande världskrig, samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från både stridande och neutrala stater. Majoriteten saknade rösträtt.

Trots krig och avsaknad av en offentlig röst organiserade de sig. De vägrade låta sig tystas, de krävde sin plats, och de krävde fred. För dem var kampen mot patriarkatet densamma som kampen mot kriget. De såg upprustningen, krigshetsen och våldet. De såg vansinnet.

Kampen för freden har inte varit lätt någon gång under dessa 100 år. Det är starka krafter vi kämpar mot. Vår första internationella ordförande, Jane Addams, bespottades i sitt hemland USA efter att hon engagerat sig för freden. 1931 tilldelades hon Nobels fredspris. Under andra världskriget gick många IKFF:are i Europa under jorden. Medlemslistor brändes och grävdes ner i marken. Det var farligt att tillhöra organisationen.

Tyvärr är det fortfarande farligt att arbeta för fred. Våra systersektioner i DR Kongo, Nigeria och Colombia utsätter sig för stora risker när de utmanar makten. Vi är tacksamma för deras mod och ork. Vi kämpar mot samma mål men i olika verkligheter. Men tillsammans blir vi starkare.

Nu mobiliserar vi, tillsammans över hela världen, precis som vi gjorde 1915. Det behövs en stark fredsrörelse i en tid då över 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse. I en tid då ekonomiska intressen allt för ofta går före fred och mänskliga rättigheter.

I den kampen behöver vi dig. Vi behöver bli många som står upp för freden och som vet att fred är möjligt. När vi blir fler hörs vår röst starkare. Bli medlem och bli en del av en global rörelse.

Ett steg på väg är att stoppa Saudiavtalet!

Regeringen kan inte säga sig driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetet med Saudiarabien. Igår skrev vi i Svenska Dagbladet tillsammans med 5 andra organisationer. Läs artikeln här.

Ta ställning på 8 mars genom att byta ut din profilbild på sociala medier och sprid vår bild.

Stöd vårt arbete genom att:

  • bli medlem
  • ge en gåva till via bankgiro 5491-7166

Ylva Bergman, generalsekreterare

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

IKFF Colombias kamp för fred och rättvisa

I slutet på oktober besökte jag och Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot, vår systersektion i Colombia för att följa upp det projekt som vi bedriver tillsammans och uppdatera oss om situationen i landet.

Colombia befinner sig sedan mer än 50 år tillbaka i en väpnad konflikt mellan regeringen, guerillarörelser och paramilitära grupper. 2012 inleddes fredsförhandlingar mellan regeringen och den största väpnade guerillarörelsen FARC. Colombia är nu närmare ett fredsavtal än någonsin tidigare.

 

IMG_1002

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia på kansliet i Bogotá.

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, berättar at det finns höga förväntningar på fredsprocessen men att de också är medvetna om att ett påskrivet fredsavtal inte betyder fred i verkligheten. Det är snarare då det hårda arbetet med att bygga fred börjar, och det kommer ta lång tid.

Enligt Katherine finns det många motståndare till fredsprocessen och det finns flera utmaningar, bland annat den rättsliga övergången till ett fredligt samhälle. Men hon ser ändå att det görs framsteg. Frågan om rättvisa måste hanteras, det finns starka krav på upprättelse. Det måste diskuteras på alla nivåer. Hur uppnås rättvisa och hur går samhället vidare i försoning? Det finns olika vägar och de har olika konsekvenser. I skapande av en fred som förankras i samhället spelar IKFF och andra kvinnoorganisationer en viktig roll. Om inte civilsamhället, och särskilt kvinnor, finns representerade kommer fredsavtalet sakna grund. Majoriteten av de civila som drabbats av konflikten är kvinnor och utan politiskt deltagande kommer inte deras röster fram. 

I Colombia finns det en väldigt god lagstiftning när det kommer till kvinnors rättigheter och politiskt deltagande. Men som ofta är det i implementeringen som det brister, särskilt när det kommer till kvinnor från marginaliserade samhällen. Det patriarkala systemet och machokulturen är närvarande i alla kvinnors liv och i slutändan är det största hinder för politiskt deltagande, berättar Katherine.

 

IKFF Colombia har sitt huvudsäte i Bogotá men arbetar även i Meta och i Cartagena, Bolívar, en region som tagit emot många tvångsförflyttade. Här sker lokalt fredsbyggande gräsrotsarbete med kvinnors rättigheter och resolution 1325, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF samarbetar i olika nätverk av kvinnoorganisationer som gör ett helt fantastiskt jobb. Kvinnorörelsen är stark i Colombia.

Från regeringens sida sitter det nu två kvinnor vid förhandlingsbordet i Havanna. Något som inte hade varit möjligt utan organisationernas gedigna påverkansarbete. De har också arbetat hårt för att lyfta konfliktrelaterat sexualiserat våld på agendan. En del av IKFF:s arbete går ut på att erbjuda psykosocial hjälp till kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. När vi är på besök ska deras psykolog Susana Navarro Torres precis åka iväg för att göra hembesök hos flera familjer.

IMG_1037

På möte med olika organisationer i Cartagena. IKFF Colombia utbildar om FN:s agenda för Kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Vi får också möjlighet att prata med två kvinnliga ledare som själva varit offer för konflikten och som arbetar med att utbilda och informera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och resolution 1325 och jag slås direkt av deras kämparglöd. Som kvinnorättsaktivister stöter de ständigt på motstånd, fördomar och hot. För att inte tala om de trauman som de upplevt på grund av den väpnade konflikten. Trots det har många av IKFF:s aktivister varit engagerade i 10 år, sen IKFF startade i Colombia.

Att vara en del av de fredsskapande processerna är ett sätt att kanalisera den frustration och smärta som många bär på. I fredsbyggandet har kvinnor en nyckelroll och är de som ofta i praktiken bär den tunga bördan av att skapa fred i det dagliga livet, i familjen och i samhället.

Det projekt som vi bedriver tillsammans med vår systersektion i Colombia syftar till att stärka deras organisatoriska förmåga och kapacitet. Det är viktigt för att de ska kunna nå ut till fler och i ännu större utsträckning påverka allmänhet och makthavare.

Det ger också möjlighet till att bredda arbete. Sektionen har nyligen börjat rikta sig mer till unga, bland annat för att öka medlemsbasen. Eftersom det förekommit hot mot kvinnorättsaktivister har behovet att arbeta med säkerhet- och självförsvarsmetodik också fått ta större plats.

Att vara en del av en internationell organisation är viktigt eftersom rösterna från de kvinnor som kämpar för sina rättigheter dagligen hörs över hela världen, berättar Debir D’hejal Valdelamar som arbetar på kontoret i Cartagena. ”Det som sker här i Colombia är verklighet, det är på riktigt. Vi behöver känna att vi har stöd.”

IMG_1026

På IKFF Colombias kansli i Bogotá. Sektionen i landet arbetar med allt från politisk påverkan för kvinnors deltagande i fredsprocessen till att stödja och stärka överlevare från konflikten. På bilden (från vänster): Martha Naranjo Parra, ekonom IKFF Colombia, Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot IKFF Sverige, och Cerese Olsson, projektledare IKFF Sverige.

För både mig och Siv var det här första besöket i Colombia. Det har varit otroligt lärorikt att få se arbetet på nära håll, få en djupare inblick i vilka utmaningar som finns och hur vi kan vara en del i att stötta IKFF Colombias arbete. Vi har byggt upp ett starkt samarbete. Även Katherine påpekar hur viktigt det är med internationellt stöd, både från IKFF:s olika sektioner och våra internationella kontor. Om den colombianska regeringen vet att de har ögonen på sig måste de skärpa sig.

Inför IKFF:s 100 års jubileum nästa år planerar IKFF Colombia ett event i samarbete med landets enda genusfakultet för att synliggöra de kvinnor som kämpat för freden både internationellt och nationellt sedan Colombias självständighetskrig och fram till idag. Vilka är de kvinnor som aldrig nämns i historien? Det hoppas jag kunna informera om vid ett senare tillfälle.

Efter vår resa till Colombia kom nyheten att fredsförhandlingarna pausats. Detta på regeringens initiativ efter att en general kidnappats av Farc i november. Generalen har nu släppts och vi väntar på besked om den fortsatta processen. Läs mer här.

Cerese Olsson, projektledare IKFF

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Förebygg våld på alla nivåer!

Idag är det den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Det är också startskottet på den årliga 16 days of campaign agains gender based violence som IKFF internationellt är med i.

Våld mot kvinnor är en epidemi världen över. Våldet skördar så många liv men det är inte bara det dödliga våldet som ska uppmärksammas. Det är också vad våldet gör med människors liv, hur det trasar sönder individer så väl som familjer och samhällen.

Häromdagen såg jag dokumentären ”Krigets glömda offer” på SVT. Den handlar om de brutala övergrepp som tusentals kvinnor utsattes för under kriget på Balkan på 90-talet. De systematiska våldtäkterna användes som ett vapen i kriget, för att förnedra, trasa sönder och etniskt rensa. Det sattes upp koncentrationsläger där kvinnor hölls inlåsta för att gång på gång utsättas för övergrepp från soldater och krigsherrar.

Dokumentären visar hur vidrigt krig verkligen är, det finns inga vackra krig, de trasar sönder ALLT. Den visar också hur kvinnor åsidosätts, hur deras krigsskador inte erkänns. Hur de totalt ignoreras och lämnas till sitt öde av samhället. Som så ofta när det gäller kvinnors överlevnad är det frivilliga krafter som ställer upp, som får bära den tunga bördan. Det är systerskapet som bryter tystnaden och den skam som många tyvärr ofta får bära än idag, som stöttar när ingen hjälp finns att få, som tröstar, stärker och lindrar. Men som också kräver rättvisa.

Tack vare kvinnoorganisationer i regionen bröt det internationella samfundet äntligen tystnaden kring våldtäkter i krig, det som tände gnistan till att våldtäkt idag kan ses som krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men trots detta förnekas kvinnor fortfarande rättvisa, genom att förövarna döms för andra brott men inte våldtäkt, att de inte får ersättning från staten, vilket man kan få för andra former av krigsskador.

Krig slutar inte när fredsavtalet är påskrivet. Kriget lever vidare i människors liv årtionde efter årtionde, i fortsatt våld, i trauman, i att behöva möta sin förövare på gatan, i avsaknaden av sociala trygghetssystem. Detsamma gäller fred. Det är inte fred för att ett avtal är påskrivet (av män med makt som var involverade i konflikten). Fred är rättvisa, stabilitet, frihet från våld, trygghet, rättigheter mm.

Dokumentären visar också den styrka som finns hos överlevare, dessa kvinnor är hjältar som kämpar dag ut och dag utan att få något fint pris, massa pengar eller erkännande. Jag bara önskar att de inte skulle behöva göra det.

Det är dags att på allvar förebygga våld såväl i hemmet som på slagfälten. Vi måste bryta den patriarkala och militaristiska makt som upprätthåller våldets system och vi måste investera i social rättvisa istället för ubåtar, Jas-plan och kärnvapen.

Se dokumentären här.

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar Nobels fredspris 2014

2014-10-10 Stockholm

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar Nobels fredspris 2014

Nobels fredspris år 2014 tilldelas Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi för deras kamp för barn och ungas rättigheter. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) välkomnar den norska Nobelkommitténs beslut. Att kommittén tilldelar priset till Yousafzai från Pakistan och Satyarthi från Indien är också en viktig markering mot makthavarna i en tid då spänningen mellan de två kärnvapenländerna har ökat och konflikten i Kashmir eskalerar.

Vi gläder oss inte minst över utnämningen av Malala Yousafzai som arbetar för flickors och kvinnors rättigheter. Yousafzai har stått upp för flickors rätt till utbildning och därmed deltagande i samhället. Genom Malala Fund stödjer hon flickors och kvinnors kamp för rättvisa runt om i världen, exempelvis i Nigeria. Priset kan därmed få en positiv effekt för gräsrotsaktivister globalt, säger Malin Nilsson, ordförande IKFF.

Prisets fokus ligger i år på barns rättigheter och utbildning och inte på nedrustning och fred som är fokus i Nobels testamente. För IKFF som arbetar med att synliggöra kopplingen mellan vapenspridning, kvinnors säkerhet och deltagande är dock kopplingen tydlig:

Malala Yousafzai historia och det brott hon utsatts för på grund av sin aktivism visar nödvändigheten i nedrustningsarbetet för att öka flickors och kvinnors säkerhet. Hotet mot kvinnorättsaktivister, inte minst i Pakistan, är mycket allvarligt och ett hinder för flickors och kvinnors deltagande. Spridningen av vapen förstärker säkerhetshotet, säger Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Kampen mot extremism och för flickors och kvinnors rättigheter är centrala i kampen för demokrati och fred och är en del av det konfliktförebyggande arbetet. Yousafzai har dessutom lyft USA:s drönarkrig i Pakistan som drabbar civila och göder extremismen.

IKFF har sektioner i både Pakistan och Indien som arbetar för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter.

För mer information och kommentarer, kontakta:

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF: 0736 471 971, elin.liss@ikff.se

IKFF har sedan sitt grundande arbetat för nedrustning med särskilt fokus på kvinnors säkerhet och deltagande. IKFF har konsultativ status hos flera FN-organ och kontor i New York och Genève. Två IKFF:are har för detta arbete fått Nobels Fredspris, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946).

I skuggan av våldet fortsätter kampen för fred i Nigeria

I våras var det många som för första gången hörde talas om våldet och konflikten i Nigeria. I april kidnappades fler än 200 flickor från sin skola av den väpnade gruppen Boko Haram. Demonstrationer och kampanjer arrangerades i flera länder och spred sig i sociala medier efter att nigerianska aktivister och anhöriga startat uppropet #Bringbackourgirls. Protesterna blev snabbt en internationell nyhet. Sedan minskade uppmärksamheten i omvärlden. Men konflikten tystnade inte och flickorna har fortfarande inte hittats.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Knappt två månader efter kidnappningen skedde fyra självmordsattacker under loppet av en vecka. Självmordsbombare är en ny och ovanlig företeelse i Nigeria och de här attackerna utfördes dessutom av fyra tonårsflickor. Skräcken och spekulationerna spred sig i landet. Kunde det vara så att Boko Haram använde de kidnappade flickorna som levande bomber? Regeringen avfärdade sådana påståenden med att inga bevis pekade på detta. Men det nigerianska folkets tilltro till regeringen gällande hanteringen av kidnappningen och Boko Haram är överlag väldigt låg. President Goodluck Jonathan gick först nyligen med på att träffa de anhöriga till de kidnappade flickorna efter att den pakistanska aktivisten Malala Yousafzai uppmanat till detta. Soldater och anhöriga har även uttalat sig om att regeringsstyrkorna inte är starka nog för att ta sig an Boko Haram. Samtidigt fortsätter regeringen att påstå att läget är under kontroll. Det är ett försök att tysta och dämpa allvaret kring konflikten som pågår framförallt i norra delen av landet.

Enligt Amnesty har fler än 4000 människor, majoriteten civila, dödats på grund av konflikten i Nigeria bara i år. (Här kan du se en de attacker som skett sedan 2008 fram till idag). Bönder och deras gårdar attackeras systematiskt av Boko Haram i den nordöstra delen av landet vilket leder till att de tvingas fly den region som försörjer majoriteten av landets befolkning med mat. Efter Syrien och Colombia är Nigeria det land med flest internflyktingar. Cirka 3.3 miljoner människor är på flykt i landet på grund av våldet. Människor tvingas inte bara fly sina hem och städer utan även över landets gränser för att söka skydd. Konflikten är regionaliserad och våldet sipprar över till grannländerna. Till exempel kidnappades nyligen Mrs Ali, vars man är Kameruns vice premiärminister, av Boko Haram.

Nästa år är det val i Nigeria och ju närmare valet kommer desto mer ökar risken för fullskaligt krig i landet. Konflikten är extremt politiserad. Nuvarande regering och opposition använder sig av Boko Harams attentat för att vinna politisk makt. Genom att sprida egna konspirationsteorier beskyller de varandra för konflikten. Konflikten bottnar dock i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. För att öka sin makt försöker krafter som Boko Haram att med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Fastän de anspelar på religion återfinns såväl kristna, muslimer och andra grupper bland Boko Harams offer.

Många intressanta idéer diskuterades under mötet.

IKFF Nigeria, DR Kongo, Kamerun och Ghana möttes tidigare i år för att diskutera regionala utmaningar och lösningar.

Det civila samhället i Nigeria fortsätter sin kamp. #Bringbackourgirls-demonstrationer och protester mot våldet fortsätter över hela landet. Våra kollegor i IKFF Nigeria fortsätter att verka för fred i landet genom att lyfta det konfliktförebyggande arbetet och grundproblemen. De sliter för att nå ut till så många som möjligt innan valet med budskap om vikten av nedrustning och kvinnors deltagande i fredsprocessen. Flera kvinnliga röster behövs i valet och fler kvinnor behövs på politiska poster. IKFF Nigeria tillsammans med IKFF i DR Kongo, Kamerun och Ghana diskuterar dagligen strategier för att stärka det konfliktförebyggande arbetet i regionen.

Regionalt och internationellt stöd är avgörande för Nigerias framtid. Nigeria har nu gått om Sydafrika som kontinentens starkaste ekonomi och är därmed ännu mer attraktiv som handelspartner för resten av världen. Men vi har ett ansvar, vi kan inte ignorera att en väpnad konflikt och brutala brott mot mänskliga rättigheter sker. Nigeria är Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara men vi hör aldrig om hur det sätts någon press på landet i konflikthantering, korruption och fattigdomsbekämpning. Det finns även många frågor kring vems intressen som prioriteras vid handeln, Nigerias eller Sveriges och EU:s?

Inför valet i Nigeria 2015 måste Sverige och andra partners intensifiera arbetet för att konflikten och våldet ska upphöra istället för att spridas till resten av landet. I Sverige försöker vi i IKFF öka stödet till den nigerianska fredsrörelsens arbete genom vårt nära samarbete med vår systersektion i landet.

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Är livet mindre värt på avstånd?

Jag försöker hitta orden för att skriva det här, mitt första blogginlägg efter sommaruppehållet. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Under de senaste månaderna har krig och konflikter rasat i många delar av världen. Flera gånger har jag varit tvungen att sätta mig ned för att andas, när nyhetsrapporteringen har träffat mig rakt i magen.

Gaza, Irak, Syrien, Nigeria, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Ukraina, Libyen. Många nämnda, många inte nämnda, men inte glömda.

Tusentals människor som dör och plågas, förlorar sina anhöriga, på grund av vad? Att vi fortfarande håller fast vid en politik som sätter andra intressen före människors säkerhet. Att vi fortfarande prioriterar fel. Att det system vi byggt upp reagerar för sent och av fel anledningar.

Ett av de tillfällen när nyheterna nådde rakt in i hjärtat var när jag satt i bilen. Jag var på väg till en begravning. Medan Eko-journalisten redogjorde för de senaste dödsfallen i konflikthärdar som rasade grät jag. Det blev så tydligt hur saknad den person som skulle begravas några timmar senare skulle vara och hur viktig ceremonin och sorgen är vid en förlust. Och hur den saknaden inte är mindre efter någon enda person som nu dött eller saknas i de konflikter som rasar. Men där berövas många gånger människor på ceremonierna.

Vi avhumaniserar och distanserar, värderar livet mindre på avstånd. (Läs denna intervju med Judith Butler).

Vi räcker inte till allt. Men du kan göra något.

Jag vill särskilt lyfta fyra saker:

1. Stå alltid upp för den internationella humanitära rätten
Oavsett var konflikten pågår så finns det regler som ALLTID gäller för krigföring. Den internationella humanitära rätten har grundläggande principer som gäller oavsett vilken typ av konflikt det gäller. I Gaza har Israel begått fruktansvärda folkrättsvidriga handlingar. Även Hamas bryter flagrant mot folkrätten. Under tiden hade den 10 augusti 1767 palestinier dödats, varav över 400 var barn. Två israeliska civila, en utländsk person och 64 israeliska soldater.

IKFF på internationell nivå (WILPF) skrev i juli till FN:s säkerhetsråd och fördömde attackerna mot Gaza. Våldet och ockupationen måste upphöra och ansvar för brott mot den internationella rätten måste utkrävas. IKFF kräver även att kvinnor inkluderas i konfliktlösning och fredssamtal i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Det faktum att humanitär hjälp inte når fram i en stor del av konflikterna såsom i Irak och Syrien är oacceptabelt och olagligt. Särskilt Röda Korset har ett särskilt mandat som gör att de aldrig, aldrig får attackeras. Långsiktigt försöker IKFF också genom påverkansarbete stärka genusmedvetenheten i den humanitära hjälp som faktiskt når fram med större förståelse för hur kvinnor och män drabbas olika och vilka olika skyddsbehov som finns.

Vi kan ställa krav på att den internationella rätten ska gälla. Att inte följa internationell rätt måste få tydliga konsekvenser. Sverige ska alltid stå upp för den humanitära rätten, oavsett vem eller vilka förbrytarna är.

Säkerhetsrådet lyckades faktiskt anta en resolution under sommaren om att humanitärt stöd måste släppas in i Syrien från utanför landets gränser oavsett om den syriska regimen godkänner det eller inte. Det var ett litet steg i rätt riktning.

2. Börja hemma, med svensk vapenexport och svensk politik
Vi bör alltid börja hemma. Det pågår nu en utredning för att se över reglerna för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes efter den arabiska våren och avslöjandena om Sveriges planer på ”försvarssamarbete” (vapenfabrik) i Saudiarabien. Förhoppningsvis kommer kommittén presentera förslag som innebär striktare regler för exporten.

Men oavsett regelverket så kommer svensk krigsmaterielindustri alltid innebära att vi producerar, testar och deltar aktivt i en industri som främjar och främjas av väpnade konflikter. Till exempel har drönare som utvecklats med israelisk förlaga, och med Israel Aerospace Industries som underleverantör, testflugits på en svensk testbana i Norrland 2002. Samma drönare har senare utvecklats än mer och beväpnade drönare används nu över Gaza. En missil från en israelisk drönare dödade bland annat en anställd på en av Diakonias samarbetsorganisationer när han försökte få fram vatten till bombade bostadsområden i Gaza.

3. Rösta för fred i riksdagsvalet
Valet i september är en oerhörd möjlighet att rösta för en politik som står upp för fred från ett bredare perspektiv. En verklig fredspolitik tar sig an grundorsakerna, innan det kriser uppstår. Genom din röst kan du ta ställning för ett parti som tar ställning för att ändra grundförutsättningarna för fred och hållbar utveckling. Du kan läsa mer om partiernas fredspolitik här.

FREDSPOLITIK VYKORT_WEB smal

Svenska Freds har också frågat ut kandidater om hur de ställer sig i frågan om svensk vapenexport här.

4. Fokus på fredsaktivister

FN:s säkerhetsråd har på många sätt varit låst sedan Libyeninsatsen och sprickorna har fördjupats av krisen i Ukraina. Det får konsekvenser för hela vår omvärld.

Vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees arbetar nu intensivt för att samla och hitta de krafter som kämpar för fred i Ukraina och Syrien. Det är min sista och fjärde punkt. Mitt i det som kan kännas förtvivlat mörkt påminner jag mig själv, och er, om att det finns motkrafter.

Det finns de människor, inte minst kvinnor, som kontinuerligt kämpar för en fredlig lösning. Som vägrar ge upp tilltron att det går att lösa konflikter utan våld. Jag har hittills inte stött på något konfliktområde där det samtidigt inte finns, en ofta osynliggjord, fredsrörelse.

Ge gärna stöd till någon av de många organisationer som nu kämpar för att lindra lidandet. Därefter får du gärna ge en gåva till någon av alla de organisationer, som IKFF, som före, under och efter kriser försöker utrota grundorsakerna till krig. Det är möjligt. Vi måste göra det möjligt.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar