Monthly Archives: april 2015

Vi fyller 100 år!

Den 28 april för 100 år sedan, när Europa stod mitt i ett blodigt världskrig, samlades över 1 000 kvinnor i Haag i Nederländerna. De krävde stopp på kriget och på att kvinnor utestängs från politiska beslut, de krävde rösträtt.

De kallades för världens farligaste kvinnor av maktens män. Tillsammans bildade kvinnorna i Haag den globala rörelsen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

Just nu samlas vår globala rörelse återigen i Haag för vårt 100-årsjubileum. Vi gör det i en tid när världen slår allt hårdare på krigstrumman. Våldsamma konflikter rasar, enorma summor läggs på att modernisera kärnvapenarsenaler istället för att investera i social utveckling. Det är ett misslyckande av världssamfundet att konflikter fortsätter att lösas med våld och vapen, och att nedrustningen uteblivit. Mänskligheten har inte tagit lärdom av sina misstag.

Men det är allt annat än för sent. IKFF står starkare än någonsin och idag vill vi skriva lite om en av de frågor vi arbetat med längst; kärnvapennedrustning. IKFF har arbetat mot kärnvapen sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Igår öppnade ett stort kärnvapenmöte i FN, och vi bevakade förstås.

Det var översynskonferensen av icke-spridningsavtalet om kärnvapen (NPT) som inleddes igår vid FN i New York. Den här typen av möten hålls bara vart femte år. Därför är det väldigt viktigt att alla stater tar sitt ansvar för att driva nedrustningen framåt, till exempel genom att hålla starka och bra uttalanden. Under de första dagarna på översynsmöten inom NPT brukar ländernas utrikesministrar åka till FN för att hålla inledningsanföranden. Utrikesminister Margot Wallström var på plats igår för att hålla Sveriges inledande tal.

Wallström talade vid NPT-mötet i FN igår. Foto: UN Web TV.

Wallström talade vid NPT-mötet i FN igår. Foto: UN Web TV.

Wallström och Utrikesdepartementet har vid flera tillfällen lyft fram att Sverige prioriterar kärnvapennedrustning. Det har också gjorts klart att humanitär rätt och mänsklig säkerhet ska stå i fokus för den nya svenska nedrustningspolitiken.

UD har gjort lovande uttalanden om att Sverige tillsammans med så kallade ”likasinnade stater”, det vill säga andra stater som vill prioritera kärnvapennedrustning, ska se till att kärnvapen aldrig mer får användas och att vapnen elimineras. Wallström har talat om de tre humanitära konferenser om kärnvapen som under de senaste åren ägt rum i Oslo, Nayarit och Wien. UD har understrukit hur viktiga dessa möten har varit för att lyfta de humanitära effekterna av kärnvapen som ett sätt att ta debatten framåt och öka trycket för nedrustning. Det går inte att försvara kärnvapen när vi ser vilka effekter de har på människor och miljö.

UD och Wallström har även talat om vikten av ”effective measures”, effektiva grepp eller åtgärder, för att eliminera kärnvapen. Skyldigheten att göra detta finns med i icke-spridningsavtalets nedrustningsartikel, artikel VI. I Sveriges nya position för kärnvapennedrustning diskuteras till och med möjligheten till nya juridiska instrument för att implementera artikel VI om nedrustning.

Vi har varit glada över dessa besked. Det har varit tydligt från regeringen att Sverige nu ska återta en ledarroll efter att nedrustningsfrågan varit nedprioriterad i flera år. Sverige har sedan regeringsskiftet gått med i det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning (vi välkomnade det här) och återinträtt i de-alertinggruppen för att antalet kärnvapen som står i omedelbar avfyrningsberedskap ska minska. Budskapet från regeringen och UD har varit att Sverige samtidigt sonderar terrängen med likasinnade stater om bästa vägen framåt för att ta nya steg för nedrustning. Vi har sett ett viktigt skifte. Tidigare tenderade ”likasinnade stater” att innebära Nato-länder och länder under USA:s kärnvapenparaply, det vill säga stater som inte direkt är progressiva på nedrustningsfronten. Idag har detta ändrats, och Sverige ser samarbetspartners i den grupp av kärnvapenfria stater som initierat och driver det humanitära initiativet.

När utrikesminister Margot Wallström igår hade världens ögon på sig fanns chansen att visa att Sverige verkligen är tillbaka. Och om Wallström hade talat om det som nämnts ovan, hade det varit en stark och positiv signal. Men känslan efter talet igår var snarare: Va? Blir det inte bättre än så här?

Sverige valde till exempel att i talet uppmärksamma Non-Proliferation and Disarmament Initiative som till största del består av Nato-länder och andra kärnvapenallierade, det fullständiga provstoppsavtalet, och nedrustningsavtalet New START mellan USA och Ryssland. Dessa element är i sig viktiga och nödvändiga men inte på egen hand. Det är ju behovet av nya grepp och initiativ för nedrustning som blir allt tydligare, och det är här som det humanitära initiativet och andra initiativ för att implementera artikel VI är så viktiga. Det är dessa punkter som Sverige borde ha fokuserat mer på, om regeringen vill förmedla en ny, progressiv linje.

Det som sades igår kändes varken nytt eller progressivt. Det kändes lamt.

Är Sverige tillbaka eller är det business as usual? Vi vet att Sverige kan bättre, vill bättre. Vi har hört det tidigare. Men varför väljer de att inte visa det nu, när kärnvapenvärldens hittills viktigaste avtal diskuteras?

För dig som vill läsa mer listar vi nedan några exempel på vad andra stater sa, stater som Sverige nu beskrivit som ”likeminded states” vilka regeringen vill samarbeta med. Vår gissning är att Sverige måste framföra betydligt vassare nedrustningspolitik om de vill med på tåget.

Schweiz
”We also must address the legal gaps in the nuclear regime. The Comprehensive Nuclear Test-Ban-Treaty has still not entered into force. Negotiations on a treaty prohibiting the production of fissile material have yet to commence. There is a need for thorough and inclusive conceptual discussions about possible additional instruments to advance multilateral nucelar disarmament.”

Mexiko
”Mexico reiterates that the threat or use of nuclear weapons is a violation of international law and in particular, to the principles of international humanitarian law.”

”Mexico considers the possession of nuclear arsenals neither legal nor legitimate.”

”As highlighted by the president of the International Committee of the Red Cross, reducing the risk of use of nuclear weapons and guarantee their elimination by an international legally binding instrument is a humanitarian imperative.”

”Mexico believes in the need to negotiate a legally binding instrument prohibiting the development, production, stockpiling, possession, transfer, deployment and use of nuclear weapons. The instrument could be negotiated in the Conference on Disarmament, the natural multilateral forum for this purpose. However, the paralysis of this body makes it necessary to explore other alternatives.”

Irland
”It should also, in my view, add to the impetus for urgent discussions about effective measures for eliminating the nuclear weapons still in existence – discussions which of course are an obligation under Article VI.”

”We must re-double our effors to ensure not just that others refrain from developing nuclear weapons but that such weapons are never used again under any circumtsances and that a process is started now to put all nuclear weapons beyond use for good.”

Den här bloggen har vi skrivit tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen som publicerar den här

Ett nytt manifest

Det var ett historiskt ögonblick för IKFF när organisationen, den 23 april 2015, 100 år efter bildandet, antog ett nytt manifest WILPF-2015-Manifesto.Cirka 300 kvinnor från IKFF sektioner världen över har samlats i Haag för att förnya sitt engagemang för att bygga fred och motverka militarism och krig.

Diskussioner under presentationen av IKFF:s nya manifestet handlade mycket om hur man ska förklara orsaker till krig och konflikter, och att det borde inkludera flera exempel. Men när det var dags för omröstning var det en överväldigande majoritet som antog manifestet i den form som det förslogs. På ett enkelt och tydlig sätt klargör manifestet de grundorsaker som finns bakom kring och konflikter. Texten börjar med att hedra de kvinnor, och de redan för hundra år sedan tog fram IKFF:s första manifest, som då med klarsynta analyser angrep orsakerna till varför krig och konflikter uppstår.

Manifestet stärker uppfattningen att kvinnor har en särskilt intresse av att stoppa krig och bygga fred, och att jämställdhet och rättvisa för alla, och att kvinnor måste fådelta på alla nivå är en förutsättning för fred. För att arbete för nedrustning och bekämpa krig måste ursprunget till konflikter förstås. I manifestet tas bland annat upp att militarism är ett sätt att tänka, liksom militariseringen av samhället, där uppfattade hot ska mötas med vapen snarare än ord. Vidare diskuteras det kapitalistiska systemet, vilket innefattar utnyttjade av arbetskraft och resurser av ett fåtal, över ett flertal, samt orättvisor som påverkar och bidrar till konflikter.

Våld är inte oundvikligt, det är ett val, avslutar manifestet. IKFF och alla våra systersektion vill med detta ställningstagande fortsätta för att implementera fred som en mänsklig rättighet.

När manifestet nu är klart hoppas vi många kommer vilja mötas och diskutera det grundläggande frågor som här tas upp.

Här kan du läsa mer:

WILPF-2015-Manifesto

På engelska heter IKFF, Women´s International League for Peace and Freedom (WILPF).

Medan vi diskuterar drunknar flyktingar

En 17 årig pojke som överlevt flyktingkatastrofen från Libyen säger till Aftonbladet han hellre tog chansen att dö till havs än vara kvar.

P1 berättar en man som överlevde katastrofen utanför Lampedusa att ingen skulle välja att fly på överfulla båtar om det fanns andra alternativ.

I DN skriver den somalisk-italienska författaren Igiaba Scego att på 70-talet kunde somalier resa som andra, idag måste människosmugglare anlitas.

Den senaste flyktingkatastrofen har sänt en chockvåg över världen. Borgmästaren på Sicilien kallar det folkmord. Empatin för de drabbade är stor, många italienare slöt upp också för att möta de som överlevde flykten över havet från Libyen när de ankom land.

EU:s utrikesministrar kallade till ett blixtmöte och tog fram en handlingsplan med tio punkter för att motverka kommande katastrofer. Strategin var redan under framtagande i kommissionen och syftar bland annat till ett ökat gemensamt ansvar, snabbare hantering av asylsökande, allas fingeravtryck ska tas, och en militär aktion mot smugglarna. Igen ser vi hur resurser, som skulle räcka långt om de läggs på humanitära insatser, läggs på militära medel som inte löser grundfrågan, människors behov av att fly.

Men enligt The Telegraph har det också funnits en tydlig hållning i Storbritannien att inte  undsätta båtflyktingar  – för att inte uppmuntra ytterligare migranter att söka denna utväg. Storbritannien har en stark röst inom EU. Dan Hodges skriver i tidningen att den senaste tragedin i Medelhavet inte är en tragedi – utan en direkt effekt av Storbritannien och EU.s policy i denna fråga.

Det är inte första gången det inträffar en flyktingkatastrof i Medelhavet.

Vi har läst om de som lyckats pressa sig igenom det europeiska nålsögat. Någon lyckas, får bra utbildning och plats som ingenjör, andra rekommenderas att inte lämna några fingeravtryck i Italien, för då kan inte söka asyl på andra platser enligt EU:s regler. Så de tvingas hanka sig fram på svarta jobb, sover i läger, på gator runt om i Europa, eller om de har tur, dela ett rum med andra flyktingar någonstans.

En person som flytt från Sudan, via Israel, men inte fått stanna där, är nu i ett tältläger i Tyskland, berättar en bekant som håller kontakten med honom. Han ska försöka ta sig till England. Till Sudan kan inte återvända, och i Israel fick han välja mellan fängelse i Negevöknen eller deportation.

Jag minns chocken på 90-talet när jag såg de mängder av uteliggare som kantade gatorna i London. Under tidigare resor dit stötte jag på hemlösa alkoholister, narkomaner och psykisk sjunka, men nu var Londons gator också fulla av hemlösa ungdomar och migranter. I Paris hade de ställt upp sängar i kulverten intill min väns bostad vid Canal Saint Martin. Den sydafrikanska författarinnan Nadine Gordimer har skrivit ”The Pick-Up”, en tänkvärd roman om detta, om mötet mellan Nord och Syd, om den vilsne vita, medelklassflickan som möter en migrant och hittar ett hem i hans karga ökenby, bland kvinnornas vardagssysslor, medan han inte kan stannar kvar där, utan måste söka nya vägar till USA, eller Europa. Han slängs ut ur olika länder, men försöker om och om igen.

Det sista som dör är hoppet, sägs det. Alla dessa människor, barn som gömmer sig, som inte får gå i skolan. Flyktinglägren runt Medelhavet är fulla av förtvivlade människor. Det är i lägren de flesta hamnar. De flyr till Turkiet, Jordanien, Libanon, Israel, Egypten.

Några försöker ta sig till Europa.

Vad skulle man själv göra?

Många av länder i Mellanöstern, där hoppet om den arabiska våren spirade, har urartar till farliga anarkier, där olika intressenter nu förser stridande grupper med vapen. Enligt Al Monitor är det Qatar och Turkiet som bistår den stridande milisen i Tripoli.

Men flyktingarna på båtarna i Medelhavet kommer också från decennielånga konflikter i Somalia, Sudan, Darfur, Eritrea och DR Kongo,

Hans Blix ställde en retorisk fråga i en intervju i helgens P1. Skulle man hellre bo i en diktatur eller en anarki?

Men det kan vara svårt att vara pragmatisk med sitt liv, även om det första alternativet må vara bättre i vissa lägen.

När båten från Libyen ankom Italien hade bara 27 av 800 migranter kunnat räddas. De överlevande var enbart män, många unga. Ingen av de kvinnor och barn som fanns ombord överlevde.

Medelhavet har blivit en massgrav. Professor Hans Rosling har jämfört flyktingkatastrofen med Ebolaepidemin. Just nu dör lika många på Medelhavet som när Ebola härjade som mest i Västafrika. Då satte världssamfundet in massiva insatser. Medierna rapporterade dygnet runt.

Världssamfundet har kommit överens i deklarationen över de mänskliga rättigheterna om rätten att fly undan krig och förföljelse. Under andra världskriget drabbades fler civila än soldater av krigets verkningar och efter kriget enades staterna om Genevekonventionen som skyddar civilas rätt att söka skydd, och EU har anpassat sina regler kring detta.

Innan andra världskriget ökade hotet mot Europas judiska befolkning, IKFF-medlemmar varnade tidigt och många bistod aktivt med att gömma flyktingar.

För första gången sedan andra världskriget är lika många på flykt som då.

Nu måste EU snabbt säkra legala vägar in i Europa och börja bemöta människor som flyr med värdighet och medmänsklighet. Gemensamma ansträngningar krävs, annars urholkas både EU och FN sin trovärdighet, som redan är sargad i kanterna när det gäller flyktingfrågan.

I stormens öga

Jerusalem har firat påsk. Pilgrimerna har vandrat de välkända gatorna, Via Dolorosa och Klagomuren har fyllts av entusiastiska glädjerop.
De nötta gatorna i Gamla Staden har blivit ännu glattare.
Men i gränderna i de arabiska kvarteren finns inte många turister.
”Business is bad”, säger en person i resebranschen, som jag känner, inga bokade pilgrimsresor till nästa år.
Turisterna är rädda för IS, för Hamas, för våldet.
Muren ger många israelerna en känsla av säkerhet. Taggtråd och checkpoints blir vardag.

Under tre års tid har jag varit här mycket, bott i Östra Jerusalem, besökt Döda Havet, sett vattennivån sjunka hela tiden, inflödet från Jordanfloden har minskat. I Sverige har jag fingrat på israeliska exporterade frukter i livsmedelsaffärer, beroende av vatten för att kunna växa och bli exportpengar.
Nu ska man försöka leda vatten från Röda Havet till Döda Havet för att hejda den annalkande vattenkatastrofen i Jordanien, Palestina och Israel, där Döda Havet riskerar bli en saltöken, då inflödet från sjön Tiberias ( Genesaret) sinar, eftersom mer vatten i Jordandalen går till bosättningar och andra projekt.

Jag har varit på slottet i Nimrod och spanat mot Golan höjderna och Syrien.
Jag har badat i Tel Aviv och åkt förbi alla lyxvillor i Cesaria och träffat glada turister som inte ens vet om de är på Västbanken eller i Israel.
Jag har ätit asiatisk inspirerad fusionmat på de nya fantastiska restaurangerna i Västra Jerusalem, som om det var vilket land som helst, inte ett land som ockuperat ett annat.
Njutit av en falafel och läst artiklar om varifrån Hummus egentligen kommer ifrån.
I backen bakom mitt hus har bosättningen hunnit bli klar och till min väninnans gata, där de vräkte ut en palestinsk familj för några år sedan, strömmar nu ultraortodoxa till någon religiös ritual i det gamla huset. Det hade blivit någon slags badanläggning.

Upptrappningen inför förra sommarens Gazakrig kändes på gatorna.
De palestinska fångarna hungerstrejkade, men media brydde sig inte så mycket. Två palestinska tonåring sköts vid protester utanför det ökända fängelset Ofer, men det var när de israeliska bosättarna på Västbanken kidnappades som konflikten trappades upp.

De modiga israeliska fredsaktivisterna som orkade kämpa för ett annat synsätt utsattes för hot och trakasserier.

Efter Gaza-kriget var gatorna utanför mitt hus fulla av uppbrutna stenar. Polissirerna ylade i backarna.
15 åriga pojkar blev arresterade och torterade. I nästan varje palestinsk familj här finns dessa öden. En del av dem blir spioner för Israel.
Olivlundar brändes åter ned av bosättare.
Folk var desperata.
Sen kom vintern, snön och kylan.
I påskas haglade det.

Alla de utlovade miljonerna till Gazas återuppbyggnad har inte kommit fram. En ny rapport från Diakonia, Kvinna till Kvinna, Individuell Människohjälp, Rädda Barnen, Oxfam, Svenska kyrkan och 39 andra organisationer visar att bara 27 procent av de utlovade medlen kommit fram. 100 000 människor är fortfarande hemlösa.

Folk i Gaza hankar sig fram. Dricker vatten som smakar salt, avloppet spolas ut på badstranden.

Israelerna valde en ny högerregering, och Palestinas medlemskap i internationella brottmålsdomstolen (ICC) fick återigen Israel att frysa utbetalningen av palestinska skatteintäkter. Efter internationella påtryckningar har bara delar av pengarna betalats.
Palestina är beroende av pengarna för att betala ut löner.

I Jerusalem brinner sopcontianer på östra sidan som vanligt. Här fungerar inte sophämtningen, trots att man betalar skatt.
Vad finns det för folk att tro på?

Det internationella samfundet sviker gång på gång. Fredsförhandlingar ledda av USA blir ett spel för galleriet när alla vet att USA stödjer Israel militärt. Att ingen presidentkandidat kan vinna valet i USA där utan stöd från den kristna höger som väntar på Messias återkomst och därför stödjer Israel, då det tros ske där.

Hillary Clinton som nu kandiderar för demokraterna kommer inte agera annorlunda. USA och Israel är samma sak här.
Så folk vänder sig inåt, mot religionen, hoppas på bättre lycka i paradiset, i ett annat liv. Äter antidepressiva medel och försöker ”get on with life”, vänder huvudet åt ett annat håll när de åker förbi sina gamla byar, om de ens får komma dit, eller hus.

I de palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien har nu IS gått in, och situationen är allvarlig enligt UNRWA.
Hur mycket ska människorna där lida? Yamouk är ett av de flyktingläger som cirka 700 000 palestinier flydde till när Israel bildades 1948, även om många nu flytt därifrån. FN säger situationen är desperat sedan Assadregimen spred skräck där, och nu IS. Matbristen är akut. Flyktingar lever på 400 kalorier om dagen. I desperation tvingas människor att äta gräs, rapporterar Piteå tidning.

Konflikterna eldas på och våldets spiral fortsätter.
Saudi och USA, Yemen och Syrien, Egypten.

Vi borde förstått för länge sedan, redan efter första och andra världskriget, att våld inte är lösningen. Det är världens mest misslyckade approach som skapar segregering och nya våldspiraler, men i Sverige ropar vi också på mer militär, bättre vapen. Blir nästa steg murar om Europa, som här? En mur mot Ryssland? Checkpoints och illusionen av ett normalt liv?

Om två veckor möts världens feminister, aktivister och fredsforskare i Haag för att fira att IKFF fyller 100 år.

Kom dit du också. Stöd vårt arbete för en annan värld, vi behöver mobilisera för ett annat synsätt.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar