Monthly Archives: januari 2015

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Ett ansiktslöst våld

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Konfliktförebyggande arbete är av största vikt för att Kamerun inte ska gå i Nigerias fotspår.

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Nu behöver allt stöd de kan få. Gå med i IKFF och stärk arbetet för fred i regionen.

Tidigt på söndagsmorgonen genomförde terrorgruppen Boko Haram en våldsam attack mot flera byar i norra Kamerun. Ett 60-tal kvinnor och barn fördes bort, ett tjugotal av dem sägs nu vara tillbaka. Terrorgruppen, som dödat tusentals och kidnappat hundratals med det sitt uttalade mål att skapa en islamisk stat i norr Nigeria, riktar sig nu också mot Niger och Kamerun. Attacken mot byarna kring Kolofata i norra Kamerun är den största hittills utanför Nigeria. Tillsammans med våra systersektion i Nigeria har vi i flera år varnat för ett eskalerat våld, och risken för en fullskalig väpnad konflikt, inför valet i år, och därmed lyft vikten av konfliktförebyggande arbete i området. Under förra året började även IKFF Kamerun varna för att våldet börjat röra sig över gränserna, in i deras land.Sylvie Ndongmo från IKFF Kamerun berättade om situationen på ett FN-möte i oktober förra året, där IKFF Sverige också deltog.

– Boko Haram i Kamerun har inget ansikte. De slår till från gömda platser, det är svårt att förhandla med människor vi aldrig ser, förutom när de attackerar. Vem är Boko Haram undrar människorna här, är det en nigeriansk terroristsekt, eller en rebellgrupp inom armén? Det har hänt att de som attackerat varit klädda i militärkläder.

IKFF i Kamerun startade i januari 2014 och sedan dess har gruppen arbetat för att få omvärlden att agera och för att engagera kvinnor i ett lokalt och regionalt fredsarbete. Ett problem är att landets regering har förnekat problemet i landet, de vill inte att Kamerun ska ses som ett konfliktland. Men oroligheterna har accelererat och våldet sprider sig nu över regionen.

För en dryg vecka sedan kom rapporter om att Boko Haram attackerat staden Baga i nordöstra Nigeria. Över 2000 befaras ha dödats i massakern.

”De dödade så många människor. Jag sprang in i en buss, och medan vi sprang sköt de omkring oss”, berättar en man för Amnesty International. Organisationen menar att attacken mot civila bör ses som ett brott mot mänskligheten.

Kvinnor, barn och gamla samlades ihop av terroristerna, som senare släppte en del av de äldre kvinnorna och mammorna men behöll de unga flickorna. Bland de som dödades i attacken fanns gravida kvinnor och barn. Den 10 januari såg vittnen hur en tio-årig flicka gick nerför på gatorna i Maiduguri i Nigeria med explosionsämnen fästa på kroppen. Vittnen har sagt att det inte tror flickan visste vad hon bar på. Ett tjugotal människor tros ha dödats i explosionen som följde.

I EU samlas nu regeringsföreträdare för att bekämpa terrorismen mot Europa. Vilken roll tänker sig Sverige och EU spela i Västafrika? Ryssland har nu sagt att man kommer att bistå landet på flera plan. Ghanas president sa i fredags att de afrikanska ledarna nu diskuterar hur hotet från Boko Haram ska lösas.

Den svenska regeringen och EU måste stärka dialogen med freds- och kvinnoorganisationer i området och ge dem såväl politiskt som ekonomiskt erkännande och stöd. De måste få stöd för sitt arbete, den verklighetsbeskrivning de ger måste lyssnas till. Kvinnorna berättar bland annat om att flödet av vapen över gränserna leder till ökad trafficking och våldtäkter i området.

”Boko Haram kommer på natten, de kommer i hundratal, med sofistikerade vapen. Människor här lever i konstant rädsla.Men det saknas samarbete mellan lokala beslutsfattare, förut hade vi problem med väpnade vägrån, men ingen vågar rapportera, då heller, för de är rädda för repressalier. ”, säger Sylvie från Kamerun.

Hon berättar att terrorister slår till i ett område där folk redan är väldigt fattiga och att de lockar med pengar att gå med.

Nu önskar Sylvie en stark uppslutning för fred. Sylvie har sett våldet komma, men varken hennes regering eller omvärlden har agerat. Återigen upplever IKFF hur de farhågor våra kollegor för fram om eskalerande våld och lidande bliri sanna. Det var samma sak med Nigeria, där vår sektion började varna för ökat våld för flera år sedan. Det är smärtsamt att se hur omvärlden gång på gång reagerar för sent. Det kostar människoliv. Vi måste tänka annorlunda och agera i tid. IKFF Sverige arbetar med att stärka sektionerna i Kamerun och Nigeria. Gå med i IKFF eller stöd oss med en gåva, och hjälp oss att Sylvie och hennes kollegors röster få större genomslag i en region där den feministiska kampen mot krig och vapenspridning behövs som allra mest. Ylva Bergman, generalsekreterare

– Vi måste försvara oss 

Några dagar efter dådet mot Charlie Hebdo i Paris tillträdde jag som generalsekreterare för IKFF.

Runt om ser vi en upptrappning av fascism, rädsla och argument att vi måste försvara oss, rusta upp. Som en krypande eldslåga slickar rädslan våra fötter och i glöden gror misstankarna, vem finns runt hörnet?

Röster höjs som säger att vår demokratiska modell har inte fungerat, att solidaritet och fredliga lösningar inte har fungerat. Titta själv, säger någon, se alla dessa europeiska pojkar som frivilligt anmäler sig till IS, hur är det möjligt? Se hur naiva vi varit!

Attentat mot Charlie Hebdo har piskat fram två trender som jag uppfattar det. En är att vi ska stå enade för yttrandefriheten, mot terrorism och rasism. Den andra är hatet som frodas på internet och uppfattningar om den andre som i grunden hatisk, mordisk och inte att lita på, och att västvärlden är dekadent och slapphänt som tillåter detta.

Jag har nyligen bott i Jerusalem där rädslan växer för varje dag, där våld och militarism är vardag. Säkerhet genom militära medel är huvudfokus för de israeliska politikerna. Man vänjer sig lätt vid vapen när man handlar en morotsjuice, scannar in handväskan i varuhuset och passerar böjda huvuden vid checkpointen. Rädslan och hatet mot den andre föder nya hatiska aktioner och i sociala medier piskas en machostämning upp som är chockerande att följa på nära håll.

Nu ser vi liknande tendenser här, rysskräcken tas fram, ubåtarna hotar återigen Sverige, terrordåd mot moskéer och synagogor i Europa. Då är det lätt att sluta sig inom sin grupp och låta fascismen gro. Vi befäster en uppfattning om att vi aldrig kommer att bättra oss, att vår primära instinkt är att vara själviska och se om sitt eget hus, att konflikt är oundvikligt. Den starke slår den svage och vi måste rusta oss. Våld kan förvisso ses som den sista utvägen, men att vi ändå måste se till att vara rustade att använda det när det behövs. För att det ska smälla verkar vi övertygande om. Rädslan blir till ett normaltillstånd, och tanken om att människans inre drivkraft är att besegra varandra. Rädslan som också är en grundsten i en militariserad politik.

Så vänjer oss vid konflikter, eller som någon sa om konflikten i Israel/ Palestina; folkgrupper har alltid besegrat varandra, så den konflikten är väl inte särskilt upprörande?

Här spelar dessvärre media en stor roll, i den journalistiska dramaturgin ligger uppdraget att renodla konflikter, lyfta fram den starka och den svaga, rapportera när något hänt. När det smäller drar mediebolagen in med sina kameror och reportrar, och ut igen, likt militära operationer surrar de kring krigs- och katastrofplatser, adrenalinet pumpar, och ”årets fotograf” blir ofta en man som fotograferat något krig.

Men ibland vill vi sola oss i Malalas fredpris, skänka några hundralappar till en organisation vi tror på, applådera de goda insatserna. Men utan skottet – hade hon fått priset? Och hade den kamp som förs varje dag runt om i världen för barns, och inte minst flickors, rätt till utbildning överhuvudtaget uppmärksammats?

I grund och botten är rädslan, hotet och våldet den berättelse vi valt att skriva under på som människans normala tillstånd. Därför anses det vettigt att militären har så stort inflytande över utrikespolitiken, att vi ska satsa stora andelar av våra skattepengar på ett försvar, att pojkar blir män i försvaret, att det är en bra fostran. Men det finns även en annan berättelse. Den om människor, inte minst kvinnor, som med fredliga medel löser konflikter på lokal nivå. De som kämpar i tystnad och utan erkännanden för att bygga upp samhällen från grunden.

I år är det hundra år sedan över tusen kvinnor samlades mitt under brinnande världskrig för att protestera mot krig och militarism. De lade grunden till den internationella fredsorganisation vi idag är.

Jag vill att 2015 blir ett år då vi försvarar en annan syn på vad som är normaltillstånd. Inte krig, upptrappning och ännu mer vapen – utan fred och samverkan, andra drivkrafter som finns inom människan måste lyftas fram.

I Sverige har kvinnor som Matilda Widergren, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Signe Höjer, Kerstin Hesselgren Alva Myrdal, Inga Thorsson, Barbro Bang Alving och Ingrid Segerstedt­ Wiberg engagerat sig i IKFF.

Gå med du också i vår 100-åriga kamp för fred och frihet. Stöd vårt arbete för att en annan berättelse ska få fotfäste och för att bygga en annan värld. Det är möjligt.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Ylva Bergman tillträdde posten som generalsekreterare för IKFF i början av januari. Läs pressmeddelandet här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar