Monthly Archives: december 2013

Alla dansar inte samba efter Jas-besked

Igår kom beskedet att Brasilien köper 36 stridsflygplan, JAS Gripen, av Sverige. Affären beräknas kosta det brasilianska folket mellan 30 och 40 miljarder kronor.

Svenska regler säger bland annat att våra vapen inte ska exporteras om det ”står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”. EU:s riktlinjer säger att Sverige som exporterande stat ska ”beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet”. Inget av detta räcker för att stoppa exporten till Brasilien. Vaga formuleringar tillsammans med makthavares vilja att hålla vapenindustrin om ryggen, betyder att reglerna tolkas till fördel för industrin. Men svenska folket tycker inte om resultatet. Vi behöver skarpare regler.

Det borde handla om moral, om vad Sverige vill bidra med i världen. Det finns flera moraliska skäl till varför vi inte borde sälja vapen till Brasilien. Sofia Walan på Kristna Fredsrörelsen skriver bra om det här.

I somras samlades brasilianare i de största demonstrationerna landet upplevt på decennier. Protesterna var till sin början riktade mot att kollektivtrafiken skulle bli dyrare. Det slutade i massiv uppslutning mot fattigdom, felprioriteringar av ekonomiska resurser, förtryck mot kvinnor, och polisvåld.

Anders Linnhag, nationalekonom som bor i Brasilien, säger till Sveriges Radio att den brasilianska regeringens beslut att prioritera vapenköp förvånar honom, med tanke på protesterna. Linnhag beskriver flera områden där Brasilien har behov att fylla, däribland sjukvård och utbildning. Det är till detta de 30-40 miljarderna borde ha gått.

Skälet till att kommunalrådet i Linköping dansar samba, till att Saab säger att vi borde glädjas, och till att Reinfeldt inte darrar på manschetten, stavas svenska arbetstillfällen. Men att försvara affären med att det gynnar Sverige ekonomiskt är inte helt så enkelt.

I ekvationen finns till exempel motköp, att Sverige som en del av vapenaffärer gör köp av landet vi exporterar till. Hur mycket pengar Sverige har lovat att lägga på sådana motköp vet vi inte. Om vi dessutom lägger till allt annat statligt stöd till vapenindustrin, blir varje svenskt arbetstillfälle ett dyrt sådant för svenska skattebetalare. Ett av flera exempel är Försvarsexportmyndigheten, som ska främja svensk vapenförsäljning. Sedan myndigheten skapades har den kostat mellan 65 och 80 miljoner skattekronor per år.

Jag önskar att media grävde mer kring det här med motköp och kostnader. För mig är vapenexporten fel och omoralisk oavsett vad det kostar. Men det är viktigt att alla vi skattebetalare får den sanna bilden. Jag vill ha svar.

Hur många jobb skulle vi kunna skapa inom en annan sektor som fick lika mycket stöd och resurser från staten som vapenföretagen får idag? Till exempel energieffektivisering och andra områden inom den gröna sektorn. För att inte tala om den globala moraliska vinsten i att satsa på det istället.

Tills vi vet bättre tycks obekräftade föreställningar dominera debatten. Det finns ett magiskt skimmer kring svensk vapenindustri, en idé om att den bär vår välfärd och vår teknikutveckling. Det är naturligtvis inte sant att Sverige, som idag, måste vara världen tredje största vapenexportör per capita för att överleva och utvecklas. Men krafter som vill behålla den här bilden är fortfarande väldigt starka. Vill du förändra den bilden? Gå med i IKFF och var med i vårt arbete.

Costa Rica – en fredsnation?

Här kommer en gästblogg från Ester Harrius som just besökt vår systersektion i Costa Rica tillsammans med vår internationella handläggare Tove Ivergård.

Costa Rica har ingen stående armé sedan dåvarande presidenten José Figueres Ferrer år 1948 symboliskt hackade sönder en stor mur och avskaffade armén. Sedan dess har Costa Rica varit stolt över att vara en öppen fredsnation. Efter en spännande praktik på IKFF fick jag möjligheten att besöka vår systersektion i landet tillsammans med Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF. Vi åkte för att lära känna sektionen lite bättre och höra mer om hur en fredsorganisation arbetar i en fredsnation.

Första dagen tog IKFF Costa Rica med oss för att visa ett projekt av landets polis, som de är med och stöttar. I ett gammalt fängelse, som nu har blivit ett museum och en plats för barn, samlades vi tillsammans med massvis av poliser, blåa fredstomtar och hundratals barn för julfirande. Runt en julgran låg en stor hög med paket. Barnen fick ett paket i utbyte mot att de lämnade in sina leksakspistoler och andra krigsleksaker.

poliermedbarn2

Att Costa Rica är en fredsnation var något som fick Mitzy Stark, en av de medlemmar som har varit aktiv längst i sektionen, att flytta dit. Innan dess hade hon varit engagerad i IKFF i sitt hemland USA, och jobbade då hårt mot Vietnamkriget. Men till slut fick hon nog av att leva i det hårt militariserade USA, ett land som går ut i ett krig efter ett annat. Hon bestämde sig då för att flytta till Costa Rica för att bedriva fredsarbete därifrån.

Men trots att Costa Rica inte har någon stående armé, och trots att polisen arrangerar ickevåldsaktiviteter (som julfirandet med barnen) så börjar delar av polisen och samhället sakta men säkert att bli mer våldsamt. Adilia Caravaca, jurist,engagerad i sektionen, samt IKFF:s internationella ordförande, berättade för oss om förändringarna i landet. Hon menar att polisen har blivit allt mer beväpnad och hotande under till exempel demonstrationer. Hon berättar: Det är också många som önskar sig att militär eller paramilitära grupper ska ”skydda” gränsen mot Nicaragua, något som går emot Costa Ricas lagar. USA:s våldsamma ”war on drugs” påverkar också Costa Rica som har kommit att bli en mellanhand mellan Latinamerika och USA.

mitzyochana2

Mitzy (v) och Ana (h) ”Alla sektioner är olika. Vi har ingen armé här eftersom kriget inte är här, lyckligtvis. Men det är krig i många andra länder, och det är vi emot” – förklarar Ana Mondrus, IKFF Costa Ricas ordförande.

Landets identitet som fredsnation fläckas också av att många civila äger vapen. Vapentillverkare, och till viss del medier, har övertygat delar av befolkningen att de behöver beväpna sig för att skydda sig. IKFF ser att ökat civilt vapeninnehav snarare leder till ökad osäkerhet i landet, i rika såväl som utsatta områden.

Adilia Costa Rica

Adilia Caravaca, IKFF:s internationella ordförande.

Under en biltur med Adilia åker vi förbi en stor samling människor utanför en vit byggnad. Adilia berättar att de är där för att registrera sina vapen. Varje dag står lika många människor där i väntan på att få sitt intyg. Det är ganska mycket byråkrati och de måste vänta ett tag, säger Adilia, men det är vårt jobb att göra det mycket svårare för människor att äga vapen, fortsätter hon. Till exempel lobbar de politiker för de ska inse kopplingen mellan vapeninnehav och våld mot kvinnor, och för att göra det omöjligt för män med våldsbakgrund att äga vapen.

Costa Rica är IKFF:s äldsta sektion i Central/Sydamerika-regionen och de hoppas kunna hjälpa till att starta upp fler sektioner i Sydamerika. På det sättet kan de stärka samarbetet regionalt då många länder delar liknande problem, och yngre generationer kan ta vid och föra arbetet framåt.

Jag tycker att vi alla måste erkänna freden som en rättighet. Fred betyder många saker; ett liv utan våld, utan diskriminering och med matsäkerhet till exempel. Att Costa Rica har varit utan armé i 60 år nu är fantastiskt. Det visar att det är möjligt – Adilia Caravaca

Ester Harrius, projektassistent

allamedjennifer

Ester, Tove, Ana Mondrus, Jennifer Lizano, Mitzy Stark

 

 

På besök hos vår systersektion i Colombia

Min kollega Tove Ivergård, internationell handläggare, och Ester Harrius från IKFF Sverige har besökt vår systersektion i Colombia. I dagens blogg berättar Tove om besöket. Just nu är de i Costa Rica och besöker vår systersektion där. Det berättar de om lite senare.

En av IKFF:s styrkor är det fantastiska arbete som görs för att bygga broar mellan lokalt gräsrotsarbete och det internationella politiska påverkansarbetet runtom i världen. För att lyckas med detta arbete krävs det att det finns kapacitet på lokal nivå för att möjliggöra att det lokala perspektivet lyfts upp på den internationella arenan. IKFF Sverige har genom sitt samarbete med några IKFF-sektioner stöttat det kapacitetsbyggande arbetet, bl.a. i Nigeria, DR Kongo och Colombia.

DSC_0937

På IKFF Colombias kontor i Cartagena

Som internationell handläggare får jag vara med och med egna ögon se det fantastiska arbete som IKFF gör i dessa länder. I början av december åkte jag och Ester Harrius till Colombia för att ta del av IKFF:s arbete där och knyta starkare band mellan våra sektioner.

Det kändes extra spännande att åka till Colombia just nu i och med framgångarna i de pågående fredsförhandlingarna. Colombia är i fokus för många politiker och organisationer runtom i världen, även för Sverige. Veckorna innan vi skulle bege oss iväg var fyllda av seminarier, möten och riksdagsdebatter i Sverige om Colombia och mänskliga rättighetsförsvarares situation i landet.

Trots att det ett tag var osäkert huruvida Sverige skulle fortsätta med bistånd till Colombia har Sverige nu fokus på att främja fredsprocessen. Tillsammans med IKFF Colombia fick vi möjlighet att träffa den svenska ambassadens jämställdhetsansvarige på plats i Bogotá. Det var mycket intressant att höra hur Sverige har arbetat för kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna, både politiskt och genom civilsamhället.

IKFF Colombia jobbar mycket med att öka kvinnors deltagande. De var bland annat med och grundade nätverket Coalition 1325 där de tillsammans med andra organisationer lobbar regeringen för att få igenom en nationell handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Katherine Ronderos (ordförande för IKFF Colombia) förklarar:

Det finns många bra lagar och policys i Colombia men arbetet med dem är utspridda över så många olika program, konsulat och ministerier så det är oerhört svårt och komplicerat för oss, (civilsamhället) att granska och att hålla regeringen ansvarig. Vi hoppas på att en nationell handlingsplan för 1325 skulle kunna samla allt. Det skulle stärka implementeringen, för det är just det som brister. IKFF vet om och förstår det motstånd som finns på nationell nivå mot resolution 1325 så vi har nu bytt strategi. Vi fokuserar nu mycket på att stödja lokala beslutsorgan i deras arbete att ta fram lokala handlingsplaner istället.

Kenny och Martha LIMPAL Bogota

Kenny och Martha utanför kontoret i Bogotá

En stor del av IKFF Colombias gräsrotsarbete med resolution 1325 handlar om att öka kvinnors deltagande och öka kvinnors kunskaper om sina rättigheter. Vi fick vara med i Cartagena när de utvärderade året som gått. Både hur deras medlemmar har utvecklats på ett personligt plan men även vad de politiska förändringarna i landet betyder för IKFF:sarbete och kvinnors rättigheter generellt. En stor del av arbetet handlar om att utbilda kvinnor till att bli så kallade Mujeres Lideresas: kvinnor som vet sina rättigheter och kan föra kunskapen vidare till andra. Många har själva startat egna organisationer i sina byar och för genom workshops och möten kunskapen vidare.

Citat från Mujeres Lideresas:

Genom IKFF fick jag reda på mina rättigheter, innan visste jag inte att jag hade rättigheter – inte bara politiska utan även privata rättigheter. IKFF var vår moder för att kunna jobba med vara rättigheter. Nu kan vi våra rättigheter och våra lagar och inte bara det, vi kräver också dessa rättigheter, vi är väldigt stolta.

IKFF skapar också en identitet, vi är här tack vare alla kvinnor som har jobbat med detta innan oss och som fortsätter att jobba. IKFF är världens äldsta fredsorganisation för kvinnor. Vi har alltid velat ha fred. Man förälskar sig i organisationen. Genom aktiviteterna som vi gör i IKFF stärker vi inte bara oss själva utan också våra familjer och påverkar strukturer.

Alla Mujeres Lideresas är internflyktingar i Colombia som har varit tvungna att fly från sina byar som med våld tagits över av antingen guerilla-grupper eller paramilitärer. Många av dem tvingas nu att bo i Cartagenas förorter där de ofta är utstötta och föraktade av övriga samhället.

En kvinna berättade: Jag har haft så ont i min mage, men inte förstått varför, det är först nu jag förstår att det är magen som samlar all smärta, det var först efter IKFF:s workshops som jag insett vilken tyngd jag burit i min mage. Smärtan har varit ett normaltillstånd sedan jag blev internflykting, men nu förstår jag att det inte är normalt och har fått redskap att bearbeta den smärtan.

Workshop women leaders 2

Workshop med Mujeres Lideresas

Genom IKFF arbetar kvinnorna även med att påverka politiker på nationell och internationell nivå. I oktober åkte Rosemary, en av Mujeres Lideresas, till Genéve för att delta på FN:s kommitté för avskaffandet av diskriminering av kvinnor (CEDAW): Jag träffade flera kvinnor som berättade historier som jag själv kan känna igen mig i, det fick mig att inse att vi inte är ensamma i det här. Kvinnor över hela världen jobbar för att få sina rättigheter.

Att ta del av IKFF Colombias arbete var intensivt och lärorikt. Trots att det gjorde ont att höra vad de gått igenom så var det otroligt inspirerande och upplyftande att se styrkan och motivationen bland kvinnorna. Tack vare IKFF har de fått verktyg att hantera sin smärta. Både genom att hjälpa andra och genom att få sina röster hörda nationellt och internationellt, kräva sina rättigheter och ändra på situationen i landet.

Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige

Vi bedriver vårt samarbete med IKFF Colombia med stöd av Sida, via Forum Syd. Arbetet innebär att IKFF Sverige bidrar med en egeninsats på 10%. För varje 10 kronor du ger till stöd för arbetet lägger alltså Sida till 90 kr. Du gör med din gåva IKFF Colombias arbete och vårt samarbete möjligt. Tack! Bankgiro: 5491-7166.

2 miljarder människor riskerar svält från kärnvapen

IPPNW2 miljarder människor riskerar att dö från svält. Det är en av slutsatserna i den rapport som släpptes igår av International Pysicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). Rapporten Nuclear Famine: Two Billion People at Risk?

Det civila samhället runt om i världen har länge arbetat för att eliminera kärnvapen på grund av den katastrof som följer när vapnen används. IPPNW:s nya rapport visar att konsekvenserna skulle bli ännu mer katastrofala än vad vi tidigare känt till. I oktober gjorde 125 stater ett uttalande i FN om just kärnvapens humanitära konsekvenser och att de därför måste nedrustas men Sverige valde att inte ställa sig bakom.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet som ännu inte är förbjudet. Det är helt orimligt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Vi arbetar tillsammans med IPPNW:s svenska gren, Svenska Läkare mot Kärnvapen, inom den internationella kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN, som består av över 300 organisationer i 80 länder.

Världen behöver ett förbud mot kärnvapen – läs Svenska Läkare mot Kärnvapens artikel idag på SVT debatt.

Länk till pressmeddelandet om rapporten hittar du här.

Riksdagen debatterar IKFF:s frågor!

Idag debatterades två av våra huvudfrågor i riksdagen när Carl Bildt besvarade interpellationsfrågor; kärnvapen och resolution 1325.

#resolution1325

IKFF har i flera år arbetat för att Sveriges handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska utvärderas och förnyas. Under debatten frågade Hans Linde (V) om vilka initiativ Bildt kommer att ta för att utvärdera Sveriges nuvarande handlingsplan. Som Linde sa idag var Sverige ett av de första länderna att anta en handlingsplan för 1325, men det var 2006. Idag har vi blivit omsprungna av flera länder och nu är det dags att Sverige återigen profilerar sig och går i täten.

Jag tycker att Kerstin Lundgren (C) uttryckte det bra i riksdagen idag: En ny handlingsplan för 1325 kommer inte att förändra världen, men det kan göra Sveriges arbete mer systematiskt. Både Lundgren, Bildt och Linde berömde det civila samhällets arbete och framhöll vår viktiga roll. Bildt nämnde till och med IKFF:s arbete. Tackar!

Bildt och Linde debatterade också om Sverige borde ha en särskild ambassadör för implementering av resolution 1325. Bildt svar var nej, ingen sådan ambassadör kommer att utses. Istället ska resolution 1325 genomsyra allt arbete inom svensk utrikespolitik, var budskapet.

Det är förstås rätt och riktigt att ett genusperspektiv ska finnas med i allt arbete. Men så är inte alltid fallet idag. Så nog finns det anledning att diskutera hur Sveriges arbete kan stärkas genom ledarskap. Jag tycker att vår nya biståndsminister Hillevi Engström redan hunnit skicka flera tydliga signaler om att den här frågan är central för Sverige. Den typen av ledarskap behöver vi mer av – inte minst från Bildt själv.

Ett dagsaktuellt exempel är Syrien. IKFF arbetar internationellt tillsammans med syriska kvinnoorganisationer och kvinnorättsaktivister i hårt motstånd för deras rätt att delta i fredsprocessen. Därför oroar det mig att Bildt idag sa att Sverige förvisso kan framföra ”önskemål” om att kvinnor ska delta i fredsförhandlingarna om Syrien, men inte ”diktera” detta.

Män är som grupp överrepresenterad i fredsförhandlingar, milt uttryckt. FN har studerat 31 större fredsprocesser mellan 1992 – 2011 och kommit fram till att män utgjort 91 procent av deltagarna (i de 17 fall där sådan information fanns) och 96 procent av de som undertecknat fredsavtal. Precis som omvärlden kräver ett stopp på våldet i Syrien och att fredsförhandlingar måste till – och inte nöjer sig med att framföra ”önskemål” om detta – så måste Sverige och andra stater vara lika tydliga med att fredsförhandlingarna ska inkludera kvinnor och ett kvinnorättsligt perspektiv. Det handlar om att föra en utrikespolitik som är i linje med de skyldigheter som säkerhetsrådet och FN:s kvinnokonvention redan ålagt Sverige och andra stater.

Day.10.syrian

#goodbyenukes

Den andra debatten handlade om kärnvapen. Olle Thorell (S) frågade Carl Bildt: Ska Sverige medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserade på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

IKFF har arbetat mot kärnvapen så länge de existerat. Vi var en av många drivande krafter bakom att stoppa Sveriges påbörjade kärnvapenprogram på 50-talet. Det är fortfarande en central fråga för oss, både i Sverige och internationellt.

Frågan om kärnvapennedrustning har fått ny luft under vingarna på senare år. Det handlar om att allt fler stater har börjat prata om de oacceptabla humanitära konsekvenser som följer när kärnvapen används, och att genom detta öka kraven på nedrustning. På den internationella arenan kallas detta för det humanitära initiativet. I FN i oktober valde hela 125 stater att stödja initiativet, däribland Norge, Danmark och Island. Det är historiskt. Men Sverige sa nej.

Varför? Bildt sa idag att det avgörande inte är att tala om hur farliga kärnvapen är, utan att vi måste övertala kärnvapenstaterna om att det ligger i deras säkerhetspolitiska intresse att nedrusta. Jag tycker tvärtom att stater har en skyldighet att göra det humanitära perspektivet absolut centralt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Om kärnvapen används blir den humanitära katastrofen så oerhört svår att ingen internationell hjälp skulle räcka till. Häromveckan antog internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen en handlingsplan baserad på just det humanitära perspektivet (förstås) som ska vägleda deras arbete för att förbjuda och eliminera kärnvapen.

Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten. Vi står mitt i ett momentum för förändring och jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige inte vill gå i täten i det som en gång var en profilfråga för oss internationellt.

Representanter från den japanska fredsbåten "Peace Boat" i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Representanter från den japanska fredsbåten ”Peace Boat” i Stockholm under en aktion för ett förbud mot kärnvapen. En av deltagarna var Eiko Nisoida som överlevde bomben i Nagasaki. Foto:Josefin Lind.

Vi kräver kvinnors deltagande i syriska fredsförhandlingar!

I förra veckan kom beskedet att ett nytt försök ska göras för fredssamtal om konflikten i Syrien. Förhoppningen är att parterna samlas för samtal i Genève den 22 januari. Under tiden fortsätter det fruktansvärda dödandet av och övergreppen mot civila syrier. Parterna måste nu ta ansvar och få slut på konflikten. Kvinnors deltagande i processen är avgörande.

Syriska kvinnorättsorganisationer har hittills utestängts från samtal om Syriens framtid. Det visar att vi fortsätter att ge politisk makt till de som använder våld  och inte lyssnar till de krafter som organiserar sig mot våldet och för hållbar fred. Det internationella samfundet måste nu leva upp till sina åtaganden enligt internationell rätt, till moraliska plikter, och se nödvändigheten av kvinnors deltagande. Utan kvinnors och det civila samhällets deltagande kan hållbar fred inte byggas.

Sedan kriget bröt ut i Syrien har många syriska kvinnor organiserat sig i nätverk och nya organisationsstrukturer. Organisationer som fanns sedan tidigare har stärkts. Detta arbete sker både inom Syrien och bland syrier som lever i exil. Kvinnorna som organiserar sig möter stora utmaningar i arbetet för att bli erkända och synliga inom det internationella samfundet, även av FN-organ, Arab League, enskilda stater, och the Commission of Inquiry to Syria.

Syriska kvinnoorganisationer är beredda på att delta i förhandlingarna. Men de blir istället tillsagda att hitta andra sätt att påverka, att lobba förhandlare i korridorerna. De får höra att situationen är komplicerad, de vet.

IKFF:s internationella sekretariat i Genève har sedan oktober 2012 arbetat tillsammans med organisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien. Samarbetet syftar framförallt till att stödja syriska kvinnor och organisationer i påverkansarbete för en fredlig och hållbar lösning på konflikten, och för att kvinnor ska delta vid fredsförhandlingarna samt i den fortsatta freds- och återuppbyggnadsprocessen.

IKFF:s stöd består bland annat av kapacitetsbyggande insatser som tekniskt stöd kring organisering, förberedande och deltagande i internationella fora, analyser av politiska processer, dokumentation, med mera. Politiskt påverkansarbete utförs gentemot MR-rådet, CEDAW-kommittén, andra FN-organ och enskilda medlemsstater samt the Commission of Inquiry to Syria.

En annan del i IKFF:s arbete består i att föra samman representanter från civilsamhällesorganisationer och kvinnorättsaktivister i Syrien med representanter från kvinnoorganisationer i Bosnien. Syftet är att bygga nätverk mellan organisationer i de båda länderna för att möjliggöra erfarenhetsutbyte kring konflikt- och postkonfliktarbete för jämställdhet, hållbar fred, och rättvisa. Du kan läsa mer om arbetet här.

Day.10.syrian

Vi kräver:

Kvinnorättsaktivister och organisationer i och utanför Syrien har ställt följande krav:

  • En konferens som inkluderar syriska kvinnorättsaktörer bör arrangeras inför Geneva II, med utgångspunkt i Geneva I och de strategiska dokument som syriska kvinnoorganisationer redan har producerat. Denna process bör därefter hållas vid liv fram tills det att fredsförhandlingarna inleds.
  • 2 poster per delegation bör under fredsförhandlingarna reserveras för kvinnor.
  • Men det räcker inte att ett visst antal kvinnor inkluderas som del av de olika parternas delegationer, eftersom detta inte säkerställer att såväl ett genusperspektiv som ett civilsamhälleligt perspektiv finns med processen. Kvinnor bör därför även delta som en tredje part genom alla delar av fredsprocessen, i linje med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 och uppföljande resolutioner inom samma tema. Det finns också krav på att utnämna kvinnliga medlare.

IKFF har på internationell nivå arbetat hårt gentemot enskilda regeringar för att dessa ska ta ställning för kvinnlig representation i kommande syriska fredsförhandlingar. Ett framsteg kom för några dagar sedan, då William Hague gjorde ett uttalande om att kvinnor måste finnas med vid förhandlingsbordet. Uttalandet finns att läsa här.

Sveriges roll

IKFF efterlyser ett starkt och tydligt ställningstagande från Sverige för att kvinnor, inklusive från det civila samhället, måste delta vid kommande fredsförhandlingar om konflikten i Syrien. Sverige måste arbeta för konkreta, välgrundade förslag på vilken form deltagandet bör ta, både ur ett rättighetsperspektiv och för att fredsförhandlingarna ska ge resultat.

Kvinnors rätt till deltagande måste realiseras från och med förhandlingarnas start. En tidig inkludering är absolut nödvändig för att en hållbar freds- och återuppbyggnadsprocess ska kunna initieras.

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar