Monthly Archives: oktober 2013

Historiskt skifte i kärnvapendebatten – men Sverige säger nej

I förra veckan var IKFF och Svenska Läkare mot Kärnvapen i New York där staterna i FN:s generalförsamling möts inom första utskottet som behandlar nedrustning. Vi arbetar tillsammans i ICAN, den globala kampanjen för ett kärnvapenförbud, som har över 300 partnerorganisationer i 80 länder.

Under nedrustningsmötet var vi på plats i FN för att tillsammans inom ICAN driva staterna till att hålla starka uttalanden om humanitära perspektiv på kärnvapen. Vi lyckades över förväntan. 125 stater gick samman i ett uttalande som kräver kärnvapennedrustning utifrån ett humanitärt perspektiv. Det är en historisk händelse att så många stater går samman i ett gemensamt initiativ!

Kortfattat handlar ett humanitärt perspektiv på kärnvapen om att göra kärnvapen mindre legitima, mindre acceptabla. Länge har kärnvapenstaterna fått sätta agendan och därmed har kärnvapen setts som nästan ”heliga” vapen som inte kan nedrustas. Genom att fokus riktas mot de fruktansvärda humanitära följderna när kärnvapen används, påminns vi om att kärnvapenstaternas tolkning är helt absurd.

Om kärnvapen detonerar – avsiktligt eller av misstag – kan det leda till att miljoner människor dör, att klimatet helt förändras, att en svältkatastrof följer, och att människor i flera generationer framöver drabbas av sjukdomar och genetiska defekter på grund av strålningen. Kärnvapen är massförstörelsevapen med ofattbart grymma konsekvenser. Det är inte legitimt för någon stat att ha dem. Konsekvenserna skulle bli så fruktansvärda och omfattande att det inte skulle gå att sätta in tillräckliga hjälpinsatser.

De 125 staterna sa i sitt uttalande i FN i förra veckan att det enda sättet att försäkra oss om att detta aldrig sker, är att kärnvapnen helt nedrustas. Och att det är alla staters ansvar att bidra till det. Här kan ni läsa hela uttalandet.

Uttalande lades fram av Nya Zeeland. Danmark, Norge, Sydafrika, Japan, Österrike och Schweiz är några av de 125 stater som skrev under. Men Sverige sa nej till att stå bakom. Det var ingen överraskning. Sverige brukade spela en central och drivande roll i nedrustningsförhandlingar, men regeringen har nedprioriterat frågan så att Sverige tappat sin progressiva roll. Diplomater från andra länder frågar oss med rätta vad som har hänt.

Image

Ambassadör Dell Higgie från Nya Zeeland intervjuas efter att ha hållit det historiska uttalandet om humanitära konsekvenser av kärnvapen. Foto ICAN

Vår regering anslöt sig istället till en annan grupp med 17 stater, däribland flera Natostater och andra kärnvapenallierade. De sa istället att de erkänner att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen är ”förödande”, men att ”förväntningarna” är högst på kärnvapenstaterna.

Tolkningen i FN är tydlig: syftet med uttalandet som Sverige istället skrev under är att försöka underminera det humanitära initiativet för nedrustning. Eftersom det inte längre går att undvika den humanitära debatten om kärnvapen, inte ens för Natostater och andra kärnvapenallierade, försöker stater som Australien, Kanada och Sverige att ta kontrollen över agendan igen. De försöker att göra detta genom att erkänna de humanitära konsekvenserna men samtidigt försvara status quo – samma gamla nedrustningsförsök som hittills inte har fungerat. Under flera decennier har kärnvapenstaterna fått sätta agendan för nedrustningsdebatten. På så vis har de kommit undan med att modernisera sina kärnvapen istället för att nedrusta dem. Det uppskattas att kärnvapenstater spenderar över 100 miljarder dollar per år (drygt 670 miljarder kronor) på sina kärnvapen. Inom icke-spridningsavtalet NPT görs inga framsteg för nedrustning även om avtalet har bestämmelser om det.

Det är uppenbart att det system vi har idag behöver kompletteras med nya initiativ. Siffrorna 125 vs. 17 talar sitt tydliga språk. Majoriteten väljer att stå bakom det humanitära initiativet och Nya Zeelands uttalande. Majoriteten säger att något nytt måste hända. Det är dags att flytta fram positionerna, sluta låta kärnvapenstaterna sätta agendan, och börja ta gemensamt ansvar för att vi ska få leva i en kärnvapenfri värld.

Kemiska och biologiska vapen, klustervapen och landminor, har förbjudits på grund av att de är inhumana och leder till fruktansvärda konsekvenser för civila. Förbuden har lett till nedrustning, och de har påverkat även de stater som inte skrivit under. Nästa logiska steg är att förbjuda kärnvapen: det sista massförstörelsevapnet som inte är förbjudet. Det är ICAN:s mål, och det kommer att hända.

FN-mötet visar att den internationella kärnvapendebatten är under förändring. Kärnvapen har i flera decennier setts som nästan overkliga eller abstrakta vapen som kan flyttas runt som schackpjäser. Men idag går det inte längre att blunda för den humanitära debatten som progressiva stater och ICAN driver fram. Det har varit tydligt i FN på senare tid att det här gör kärnvapenstaterna nervösa. Det betyder att vi är något på spåren.

Vi står mitt i ett momentum för förändring. Sverige kan fortfarande acceptera majoritetens vilja till nytänk för nedrustning istället för att underminera det humanitära initiativet. Sverige kan fortfarande vara med och skriva nedrustningshistoria. Men det är hög tid att tänka om.

IKFF Sverige på besök hos IKFF DR Kongo

Härom veckan besökte vår ordförande Malin Nilsson och vår internationella samordnare Tove Ivergård vår systersektion i DR Kongo. IKFF är en internationell organisation och har sektioner i hela världen. Vi i Sverige har under ett par år samarbetat med bland annat den kongolesiska sektionen. De startade sitt arbete 2007 då deras nuvarande ordförande Annie Mbambi Matundu fick upp ögonen för IKFF. Annie fastnade för IKFF:s vision och la ner all sin tid och sin själ i att starta en egen sektion för att jobba för kvinnors rättigheter och hållbar fred i DR Kongo.

Malin Nilsson, Annie Matundu Mbambi, Tove Ivergård på kontoret i Kinshasa.

Malin Nilsson, Annie Matundu Mbambi, Tove Ivergård på kontoret i Kinshasa.

Att jobba för fred och kvinnors rättigheter är lättare sagt än gjort. DR Kongo är ett land som under 1800-talet blev utsatt för en brutal kolonialmakt och som sedan självständigheten lidit av väpnad konflikt och oroligheter i decennier. Det finns ett fåtal människor som tjänar på att konflikten fortsätter, bland annat på grund av den okontrollerade handeln med mineraler. Kvinnor är i mångt och mycket utestängda från officiella fredsförhandlingar och beslutsfattande positioner och de kvinnoorganisationer som finns i landet jobbar i motvind. Det är både ett farligt och ansträngande jobb då personer med makt ofta vill tysta de röster som vill förändra maktstrukturerna. Desto viktigare är IKFF:s arbete i landet.

Tack vare hårt arbete samt ett lyckat samarbete mellan sektionerna i Sverige och DR Kongo har sektionen kunnat bygga upp sin kapacitet, växt sig starkare och blivit mer synlig i landet. De har

IKFF DR Kongo utanför kontoret i Kinshasa

IKFF DR Kongo utanför kontoret i Kinshasa

arrangerat flera workshops och möten för beslutsfattare och andra organisationer med fokus på implementeringen av resolution 1325 (om Kvinnor, fred och säkerhet). Flertalet av dessa möten har synts i både nationell och internationell media.

Precis som vi i Sverige så arbetar den kongolesiska sektionen mycket med påverkansarbete på nationell nivå. Vanligtvis så sker detta via olika nätverk och samarbeten mellan de kvinno- och fredsorganisationer som är verksamma i Kinshasa. De går ihop och bildar en gemensam röst gentemot regeringen. Under vistelsen i Kinshasa fick Tove och Malin möjligheten att besöka flera av sektionens samarbetspartners.

Sektionen gör även ett imponerande arbete ute på landsbygden där många kvinnor lever i fattigdom. De håller i utbildningar om allt från sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter till alternativ odling för att främja hållbar utveckling. Genom att stärka de kvinnor de möter ges de en större möjlighet att tillgodogöra sig sina rättigheter.

Annie Mbambi Matundu är en av de främsta personerna i Kinshasa som arbetar med frågor som rör kvinnor, fred och säkerhet i det civila samhället. Hon håller utbildningar både för beslutsfattare, MONUSCO (FN:s operation i DR Kongo), andra organisationer samt myndigheter. Annie representerar ofta även civilsamhället på internationell och regional nivå.

På workshop i Kinshasa om IKFF:s 100-års jubileum 2015.

På workshop i Kinshasa om IKFF:s 100-års jubileum 2015.

Under besöket lyfte sektionen vikten av att de är en del av en världsomspännande organisation. Det var värdefullt för dem att få besök av vår sektion för att kunna visa upp det faktiska samarbetet med andra sektioner. Malin och Tove fick under möten i Kinshasa med till exempel MONUSCO bekräftat hur viktigt det är att sektionen har möjligheten att ta med sig det som händer lokalt och nationellt i landet till en internationell nivå.

Sandra, Tove och Annie på Sveriges ambassad i Kinshasa.

Sandra, Tove och Annie på Sveriges ambassad i Kinshasa.

Vårt samarbete med IKFF i DR Kongo bidrar till en gemensam vinst. Vi får reflektera kring vårt arbete och säkerställer genom vår dialog att de krav vi ställer på svensk politik är förankrade hos de som möter konsekvenserna i konflikt- och postkonfliktområden. Vi hade inte kunnat utföra samma trovärdiga informationsarbete och påverkansarbete i Sverige om det inte vore för den information och expertis som vi får ta del av från vår systersektion i DR Kongo.

Du kan vara med och bidra till vårt arbete med våra systersektioner. Bli medlem eller ge en gåva till Bankgiro: 5491-7166.

FN:s arbete för kvinnor, fred och säkerhet breddas igen

Vi har tidigare här på bloggen kritiserat hur FN:s agenda för kvinnor, fred, och säkerhet har utvecklats de senaste åren. Den här agendan startade år 2000 när säkerhetsrådet antog resolution 1325. Den handlar om att FN och staterna måste göra mer för kvinnors säkerhet, och för att öka kvinnors makt och inflytande i fredsarbete. Problemet är att vi sedan dess sett ett nästan ensidigt fokus på säkerhetsfrågan – att bekämpa det sexualiserade våldet mot kvinnor i konflikter. Vikten av att förebygga konflikter och kvinnors rätt och makt att delta i detta arbete har hamnat i skymundan. Det är illa, för det hänger ju ihop: det bästa sättet att motverka konfliktrelaterat våld mot kvinnor är att stärka kvinnors position och makt i samhället och i fredsprocesser.

Men nu kommer äntligen ett positivt besked från säkerhetsrådet om att mer måste göras för att öka kvinnors makt och inflytande. När staterna träffades i fredags för säkerhetsrådets öppna debatt om kvinnor, fred och säkerhet antogs en ny resolution med fokus på kvinnors inflytande i förebyggande och lösning av konflikter. Under debatten låg fokus på behovet av att öka kvinnors makt genom rättssäkerhet och övergångsprocesser från konflikt till fred. Det är viktigt att säkerhetsrådet gör den här markeringen.

Brigitte Balipou (left), on behalf of the NGO Working Group on Women, Peace and Security, addresses the Security Council’s open debate.

Brigitte Balipou (left), on behalf of the NGO Working Group on Women, Peace and Security, addresses the Security Council’s open debate.

Den nya resolutionen, som fått nummer 2122, säger bland annat att säkerhetsrådet måste bli bättre på att integrera ett genusperspektiv i andra teman som FN arbetar med. Fredsbyggande i postkonfliktländer, och freds- och säkerhetsarbete i Afrika, är två exempel som nämns. I resolution 2122 erkänner säkerhetsrådet också tydligt att det civila samhällets kvinnorättsorganisationer är helt centrala för att arbetet ska lyckas. Det handlar om vikten av att FN:s representanter, både vid högkvarteret i New York och i fältarbete i konflikter, verkligen träffar och lyssnar på kvinnorättsorganisationer. FN:s utsända ska regelbundet konsultera med organisationer och kvinnliga ledare.

Vi är också glada över att resolution 2122 uppmanar FN:s medlemsstater att ge ekonomiskt stöd till organisationer som arbetar för att kvinnors makt i fredsarbete ska öka. Vi hoppas att svenska regeringen lyssnar och ökar stödet till det civila samhällets arbete här hemma och i konfliktområden, för det behövs. Under debatten i säkerhetsrådet sa Sverige ”låt oss inte glömma att ursprunget till resolution 1325 kom ur hårt och modigt arbete av det civila samhällets kvinnorättsorganisationer”. IKFF var en av dessa organisationer.

En tredje positiv sak med resolution 2122 är att den tar upp det nya internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty (ATT) som ett viktigt verktyg för att motverka genusbaserat våld och våld mot kvinnor. Flera stater, däribland Sverige, talade under debatten i säkerhetsrådet om hur viktigt det är att ATT nu följs. Den nya resolutionen säger också att kvinnors deltagande i arbetet med vapenkontroll måste öka.

Ni som läser min blogg vet att vi arbetade länge och hårt för att ATT skulle innehålla bestämmelser om att stater inte ska få exportera vapen om det finns en risk för att vapnen kommer användas för genusbaserat våld. Våra systersektioner i exempelvis Colombia och DR Kongo vittnar ofta om hur vapen används för att hota och utföra våld mot kvinnor. I början var det många som inte ens förstod vad vi menade – vad har våld mot kvinnor med vapen att göra, frågade diplomater i FN och andra organisationer i det civila samhället. Nu, bara några år senare, säger säkerhetsrådet att bättre kontroll över den internationella vapenhandeln är viktigt för att öka kvinnors säkerhet. Det visar att vårt arbete gör skillnad. Sverige måste nu gå före och i det svenska regelverket för vapenexport göra det väldigt tydligt att risken för genusbaserat våld måste utvärderas och när risken finns, inte exportera.

Det civila samhället gör skillnad varje dag på hög politisk internationell nivå genom sin kunskap, sin dialog med staterna och genom att vägra vara tysta. Det syns inte alltid, framförallt inte i media, men genom att vara medlem i en organisation som IKFF, som arbetar från gräsrötterna in i FN:s finrum, bidrar du till den förändringen.

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar att OPCW får Nobels fredspris 2013

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar att OPCW får Nobels fredspris 2013

Nobels fredspris år 2013 tilldelas OPCW, organisationen för förbud mot kemiska vapen. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), som arbetar internationellt med att bevaka och driva på nedrustningsprocesser, välkomnar den norska Nobelkommitténs beslut. Att pristagaren ska verka för nedrustning är en central del i Nobels testamente. De fruktansvärda konsekvenserna av kemiska vapen i krigets Syrien visar hur mycket detta arbete behövs.

Nobelkommitténs val i år följer Nobels vilja om att arbete för nedrustning ska uppmärksammas och stödjas. Om nedrustningen i Syrien hade skett tidigare hade det skonat många människor livet och besparat många lidande. Det kommer att krävas betydligt större insatser i Syrien för att stoppa det mänskliga lidandet, men att Assad inte längre har tillgång till kemiska vapen är ett viktigt steg på vägen, säger Josefine Karlsson, generalsekreterare för IKFF.

Experterna inom OPCW arbetar nu för att på uppdrag av FN förstöra Syriens kemiska vapenarsenal till mitten av 2014. Deras arbete inleddes efter att FN:s säkerhetsråd i slutet av september antog en resolution där säkerhetsrådet slår fast att kemiska vapen är ett hot mot internationell fred och säkerhet och att Syriens arsenal måste nedrustas. En överväldigande majoritet av världens stater har bundit sig till förbudet mot kemiska vapen. De länder som inte anslutit sig är Angola, Egypten, Nordkorea, Sydsudan, Israel och Burma. Fram till det att kemvapen användes i inbördeskriget var Syrien inte medlem i kemvapenkonventionen, men regimen meddelade kort efter attackerna att de nu ansluter sig.

Nobelkommittén visar med sin utnämning av OPCW hur viktigt det är att internationella normer mot massförstörelsevapen, så som förbudet mot kemiska vapen, upprätthålls. Priset bidrar också till att kasta ljus på det viktiga arbete som krävs för att övervaka och implementera internationella avtal och överenskommelser. Det arbetet får sällan uppmärksamhet, men är absolut nödvändigt för att den internationella rätten ska få verkan, säger Josefine Karlsson.

Förbudet mot kemiska vapen är en av flera konventioner som förbjuder en särskild vapensort och ålägger staterna att nedrusta. Andra exempel är förbudet mot landminor och förbudet mot klustervapen, som förhandlades fram 1997 respektive 2008.

Nobelkommitténs val i år är samtidigt en påminnelse om att det mest destruktiva massförstörelsevapnet i världen, kärnvapen, ännu inte är förbjudna genom något avtal. Ett sådant förbud måste till, och jag hoppas att vi i framtiden ser Nobels fredspris delas ut till någon person eller organisation som bidragit till att få till stånd ett sådant förbud , säger Josefine Karlsson.


För mer information och kommentarer, kontakta:

Josefine Karlsson, generalsekreterare IKFF 0707 987 383

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF 0736 471 971


IKFF har sedan sitt grundande arbetat för nedrustning med särskilt fokus på kvinnors säkerhet och deltagande. IKFF har konsultativ status hos flera FN-organ och kontor i New York och Genève som bevakar internationella nedrustningsprocesser Två av IKFF:s ordförande har för detta arbete fått Nobels Fredspris, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946).

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar