Ryssland, NATO och svensk media

I tisdags slutade den konferens som föreningen Folk och Försvar anordnar i Sälen varje år, ”Rikskonferensen”. Många av Sveriges tyckare, tänkare och beslutsfattare kring svensk säkerhets- och försvarspolitik samlas i den lilla skidorten under tre dagar.

Ett uttalande, väl placerat strax innan konferensen, tog snabbt spinn. Det kom från Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson. Han sa i en SVD-artikel: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Förutom tonen i artikeln som präglas av en journalist som tycks bländad av militär stjärnglans (”General Göranson tar av sig sin vapenrock med eklöv och fyra stjärnor i guld”) så saknar artikeln och mycket av den efterföljande rapporteringen den grundläggande frågan: Försvara mot vad?

Vem eller vilka är det som anfaller oss? Och hur, med vilka medel? Är det mycket eller lite med en vecka? Hur länge räknade vi t ex att klara oss mot Sovjet under kalla kriget? När är vi nöjda? Fienden lämnas outtalad, oklar, ett hot lika naturligt som farligt. Ett klassiskt sätt att skrämmas för att få makt över dagordningen. Vi lämnas istället att gissa, att utgå ifrån att det är den omtalade upprustande ryssen.

Många journalister har nappat på ryssbetet med följden att antingen måste Försvarsmakten få mer pengar eller så måste Sverige gå med i NATO. Aftonbladet tar klivet till vår granne i öst, men vars ledarskribent Lena Mellin också noterade att ”det är lika säkert som amen i kyrkan. När Folk och försvar i Sälen närmar sig vill försvaret ha mer pengar”. Alf Svensson från KD (KD har länge varit emot NATO-medlemskap men verkar nu vilja utreda frågan) landade i att det Sverige behöver bäst i dessa dagar är att gå med i denna militärallians. Jag vill påminna om att denna militärallians dessutom utgår ifrån en kärnvapendoktrin.

DN känner sig naket inför omvärlden och konstaterar, utan någon bredare säkerhetspolitisk analys, att ”man får intrycket av att om NATO skulle organisera en fotbollsturnering eller starta en syförening så skulle Sverige vara första land att anmäla sig. Vi är med på allt – utom att fatta besluten och att garanteras hjälp.” En mer genomtänkt analys gör istället Sven Hirdman ambassadör i Moskva 1994-2004, före detta statssekreterare i försvarsdepartementet och ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Måhända från ett lite annat perspektiv än mitt, landar han i samma slutsats – mot ett svenskt NATO-medlemskap: ”Ett svenskt – och ett finskt – medlemskap i Nato skulle förmodligen leda till att ökad spänning mellan stormakterna snabbare skulle få genomslag i Östersjöområdet, vilket vore till vår nackdel”.

Försvarsberedningen anordnade den 28 november en offentlig hearing på temat ”Ryssland – den politiska utvecklingen”. Under slutet av utfrågningen ställde Peter Hultqvist (S) en fråga: ”Rysslands militära utgifter har ökat, vad är er bild av det ryska förmågelyftet? Vad är Rysslands militära säkerhetsintresse i förhållande till vårt närområde?”

Örjan Berner, bl. a Sveriges ambassadör i Moskva 1989-1994, Gudrun Persson, forskare vid Försvarshögskolan och Lena Jonson, bl. a forskare vid Utrikespolitiska Institutet hade lite olika svar; att det långsiktiga målet är att återta den förlorade stormaktsstatusen i världen; att satsningen på det militära har inrikespolitiska skäl; och att fastän en ökad militär satsning är önskad av Putin kanske det inte är möjligt då stödet från folket är mycket viktigt och det i dagsläget behövs satsningar på t ex sjuk- och hälsovården. Den ryska militära budgeten ligger på ca 10% av den amerikanska och på ca. hälften av den kinesiska militär budgeten.

Jag ska inte gå på om Ryssland, jag vill mest notera att när till och med Försvarsberedningens egen hearing inte målar upp ryssen på väggen så går ändå media och ledarskribenter i spinn. Gotland ska militariseras, Sverige ska gå med i NATO, och Försvarsmakten behöver uppenbarligen mer pengar!

Det är ju så lockande med den enkla fienden. Det är nästan så att jag undrar om ett av skälen är att vi drömmer oss tillbaka till den gamla goda tiden när Sovjet var ont och väst var goda. Före terrorism, klimatförändringar och IT-hot. Snälla ÖB, ta oss tillbaka! Gör det enkelt, säg att du kan skydda oss!

Det är heller inte första gången det outtalade hotet-kortet spelas av ÖB. Inte länge sedan var det samma hot som skulle avgöra antalet Jas-plan som det beslutades om till maximalt antal (60 st) idag: ”Det handlar i så fall inte om att Jas bara klarar tre ronder och de utländska planen femton. Frågan är om Jas-planen överlever en hel rond. På samma sätt är det viktigt att vi får tillräckligt många plan. Om flygvapnet får färre än 60 Jas-plan kan vi inte stå upp under tillräckligt många ronder. Då får vi operativa brister i luftförsvaret.”

Eller ta ÖB:s uttalande i juli förra året: ”[…]vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om”.

Många kommentatorer har menat att det vore i princip tjänstefel av ÖB att inte göra denna typ av uttalanden, att inte vaska för mer pengar till Försvarsmakten, i stil med att det är varje myndighetschefs uppdrag. Men liksom jag skrivit tidigare så är inte Försvarsmakten vilken myndighet som helst. Vilken annan myndighet som inte lyckas hålla en budget på 40 miljarder skulle få Sveriges mediakår att ställa upp på sin sida genom att peka på ett oidentifierat hot, utan att ifrågasättas?

Under en vecka har det varit helt OK som journalist att tala om ”en-veckasförsvaret” utan någon som helst kritisk granskning eller ifrågasättande av grundantagandet. Några har förvisso noterat att skälen är att Försvarsmakten vill ha mer pengar, men var är ifrågasättandet av grundantagandet? Vad är hotet mot Sverige och hur ska det bemötas?

Oavsett om det gäller de debattörer som menar att Sverige ska ha en Försvarsmakt som under lång tid kan försvara hela Sverige oavsett hotbild, eller de som menar att Försvarsmakten ska bemöta en särskild hotbild (som inte heller riktigt definieras, och som dessutom nu kan skifta så fort att vi måste vara beredda på nästan vad som helst), så landar dessa två i att det aldrig kommer vara rimligt och möjligt med nedrustning. Eller med en omdefiniering av säkerhetspolitiken i en värld där Sverige snarare hotas av icke-militära klimatförändringar, matsäkerhet, infrastruktur- och IT-hot etc. 

På grund av större delen av svensk mainstream-medias oförmåga att kritiskt granska militariseringen av svensk politik faller Sveriges journalistkår i Sverkers varma famn och vi möts av ett budskap om en farlig granne i öst som vårt största hot. I en alltmer komplicerad värld blir rapporteringen alltmer förenklad.

 

About josefineikff

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Posted on januari 17, 2013, in Uncategorized. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar

%d bloggare gillar detta: