Monthly Archives: januari 2013

Statsministern om försvarsbudgeten

Idag uttalade sig Reinfeldt om ÖB:s utspel om ”enveckasförsvaret”.

”– Det finns en lång rad myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?”

Heja, säger jag. Det är viktigt att vara tydlig med att Försvarsmakten är en myndighet som bedrivs med skattemedel. När folk ropar efter mer pengar till försvaret är det en prioritering som tar resurser från andra verksamheter.

Kan vi applicera detta resonemang på handels- och utrikespolitiken nu också? Varje gång som Sverige säljer vapen, ställer en annan regering olika intressen mot varandra. Alldeles för ofta i fall där vi säljer svenskt krigsmateriel, blir det just mindre till exempelvis skola och sjukvård. Ta Pakistan som lägger mindre på vattensanitet än vad de gjorde på inköpet av Sveriges radarsystem Erieye. Följden blir att människor dör av diarréer och andra sjukdomar som skulle kunna åtgärdas. Krigsmaterielindustrin är ett särintresse. Fred och hållbar utveckling är det inte.

You get what you pay for!


Förintelsens minnesdag

Idag är det Förintelsens minnesdag. Därför vill vi dela detta brev från IKFF:s Clara Ragaz och Emiliy Greene Balch år 1935 där de varnar för Hitlers framtåg i Europa. Emily fick även Nobels fredpris år 1946. Idag minns vi Förintelsen. Varje dag tar vi ställning mot rasism, främlingsfientlighet och alla former av diskriminering.

Läs brevet här.

Vad håller Försvarsmakten på med?

Jag har länge tjatat om Försvarsmaktens rekryteringskampanjer. Nu är det flera kultursidor som också har vaknat. Först ut var Clemens Poellinger på SvD Kultur, ”Hellre surdegar än stridisar” och idag skriver Fredrik Strage (<3) fantastiskt bra om kampanjerna i sin krönika i DN. Strage lyfter även hur Försvarsmakten effektivt använder metoder, gamla som gatan, som återigen sammankopplar maskulinitet med militär potens.

Det värsta är att det riskerar att fungera. En bekant sa, efter att ha sett bilden med mannen som fotograferar sitt surdegsbröd, att hans första känsla var ”varför håller du på med något omanligt när du kan kriga?”.

Demo mot mäns våld mot kvinnor #vadhållerdupåmed

Demo mot mäns våld mot kvinnor #vadhållerdupåmed

Tycker du att kultur, givande fritidsintressen, engagemang, och aktivt fredsarbete är betydligt mycket bättre sätt för att skapa en hållbar värld? Haka på vårt arbete med att sprida #vadhållerdupåmed.

Vägra köpa Försvarsmaktens förenklade budskap som likställer engagemang med att tränas i att döda andra människor (för vad de än säger så är Försvarsmaktens huvudsakliga uppgift fortfarande krig). Det finns andra sätt om du vill engagera dig för mänskliga rättigheter, minröjning, mattransporter till flyktingar eller andra viktiga frågor. Att ingå i Försvarsmakten är definitivt inte det mest effektiva sättet om du vill göra skillnad.

Så berätta vad du håller på med. När du hjälper en medmänniska, när du engagerar dig för en bättre värld, när du genom kulturen får andra att tänka till eller vårdar dina relationer genom att kanske ta en fika med en kompis. Lägg upp det på instragram, twitter eller facebook med hashtaggen #vadhållerdupåmed

P.S. Sök till förberedande konstskola innan den 10 februari. D.S.

Nu har även Alex Schulman uppmärksammat Försvarsmaktens kampanj. Läs hans krönika ”Och vad håller Sveriges försvarsmakt på med”.


Världen på besök = pepp!

Idag är jag pepp för idag kom Ray Acheson från vårt internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will i New York hit på besök. Hon ska vara i Sverige till nästa tisdag och vi har satt samman ett späckat schema för henne med möten med UD, riksdagsledamöter, SIPRI och andra organisationer och inte minst våra medlemmar. Kika i vårt kalendarium för att se de öppna mötena med Ray.

Image

Jag blev så peppad av att ha henne på besök när jag sitter och tjuvlyssnar under tiden hon blir intervjuad av en journalist inne på mitt kontor. Jag blir påmind om att världen är större än Sverige och att det finns en global rörelse, inklusive stater, som driver en progressiv agenda när det kommer till nedrustning och vapenkontroll. Mycket modigare och mer framåt än Sverige. Och att om medborgarna i de staterna lyckas mana sina regeringar till detta, då måste ju vi också kunna göra det!  Segsverige!

Tipsa för övrigt era journalistkollegor om att Ray är här på besök. Många nyheter har kommit de senaste dagarna som är väldigt intressanta att höra henne kommentera (Nordkorea hotar med kärnvapen (igen), Netanyahu säger att viktigaste frågan för hans nya regering är att Iran inte får kärnvapen och Indien utbildar sina medborgare i händelse av kärnvapenattack).

Nu kör vi!

Mäns våld, osynliga konflikter och en förebild som lämnat oss

I förra veckan var vi medarrangörer till en demonstration mot mäns våld mot kvinnor som Action Aid Sverige initierade. Demon genomfördes med anledning av den uppmärksammade våldtäkten och mordet i Indien samt våldtäkten i Sundbyberg. Slagordet under demonstrationen var ”Nu får det vara nog!”.

Nog med mäns våld mot kvinnor 17 januari 2013

Genom att följa kommentarerna på det event som skapades på Facebook blev det tydligt hur oerhört provocerande det är att tala om ”män” som förövare. Tack och lov var det flera talare på demonstrationen som bemötte dessa argument. Mäns våld mot kvinnor innebär inte att alla män utsätter alla kvinnor för våld. Men det innebär att vi alla sitter fast i en global struktur, en maktordning, som möjliggör och göder just detta våld. Denna struktur innebär exempelvis att män får mer handlingsutrymme i det offentliga rummet. Att kvinnor är rädda för att gå hem själva, rädda för att bli våldtagna och begränsar därmed hur, var och när de rör sig i samhället såväl i Delhi som i Stockholm. Gudrun Schyman försökte att förklara detta och mycket annat en gång i det numera kända ”talibantalet”. Mitt tips till dig är att läsa det igen. Fundera över vad som provocerade så, och varför vi har så lätt att prata om kvinnor som våldsutsatt grupp, men så svårt att tala om män som våldsutsättande grupp. Maud Eduards har också skrivit om talet i Könspolitiska nyckeltexter.Könspolitiska nyckeltexter

Du kan också se Maud Eduards och Gudrun Schyman reflektera över talets  konsekvenser, om kön, antifeminism, nation och ”den Andre”. Samtalet leds av Johanna Palmström här. Sök på ”talibantalet”.

Gudrun Schyman och Maud Eduards Foto könspolitiska nyckeltexter

Igår gick en av de stora hjältarna i kampen mot mäns våld mot kvinnor bort. Inez McCormack var en MR-kämpe som under och efter kriget på Irland stod upp för varje människas rätt. Hennes berättelse gjordes tillgänglig genom den fantastiska pjäsen Seven som bland annat vi på IKFF satte upp år 2011. Inez berättelse lästes då av Louise Boije af Gennäs. Inez befann sig veckan innan i Stockholm och vi fick möjlighet att sammanföra henne och Louise för ett samtal om aktivism, tro och kvinnors rättigheter. Idag minns vi en kvinna som gick före alla andra.

Louise och Inez 19 maj

Till sist vill jag också skicka med ett lästips apropå våld som osynliggörs och apropå mitt inlägg om medias roll i förra veckan. Läs Håkan Lindgrens text idag om osynliggjorda konflikter på SvD:s kultursida. Många av de konflikter han nämner är sådana som vi tjatar och påminner om. För att inte nämna de konflikter som ännu inte skördat nog med liv för att räknas som krig, de som bubblar och som vi kan förebygga.

Ryssland, NATO och svensk media

I tisdags slutade den konferens som föreningen Folk och Försvar anordnar i Sälen varje år, ”Rikskonferensen”. Många av Sveriges tyckare, tänkare och beslutsfattare kring svensk säkerhets- och försvarspolitik samlas i den lilla skidorten under tre dagar.

Ett uttalande, väl placerat strax innan konferensen, tog snabbt spinn. Det kom från Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson. Han sa i en SVD-artikel: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Förutom tonen i artikeln som präglas av en journalist som tycks bländad av militär stjärnglans (”General Göranson tar av sig sin vapenrock med eklöv och fyra stjärnor i guld”) så saknar artikeln och mycket av den efterföljande rapporteringen den grundläggande frågan: Försvara mot vad?

Vem eller vilka är det som anfaller oss? Och hur, med vilka medel? Är det mycket eller lite med en vecka? Hur länge räknade vi t ex att klara oss mot Sovjet under kalla kriget? När är vi nöjda? Fienden lämnas outtalad, oklar, ett hot lika naturligt som farligt. Ett klassiskt sätt att skrämmas för att få makt över dagordningen. Vi lämnas istället att gissa, att utgå ifrån att det är den omtalade upprustande ryssen.

Många journalister har nappat på ryssbetet med följden att antingen måste Försvarsmakten få mer pengar eller så måste Sverige gå med i NATO. Aftonbladet tar klivet till vår granne i öst, men vars ledarskribent Lena Mellin också noterade att ”det är lika säkert som amen i kyrkan. När Folk och försvar i Sälen närmar sig vill försvaret ha mer pengar”. Alf Svensson från KD (KD har länge varit emot NATO-medlemskap men verkar nu vilja utreda frågan) landade i att det Sverige behöver bäst i dessa dagar är att gå med i denna militärallians. Jag vill påminna om att denna militärallians dessutom utgår ifrån en kärnvapendoktrin.

DN känner sig naket inför omvärlden och konstaterar, utan någon bredare säkerhetspolitisk analys, att ”man får intrycket av att om NATO skulle organisera en fotbollsturnering eller starta en syförening så skulle Sverige vara första land att anmäla sig. Vi är med på allt – utom att fatta besluten och att garanteras hjälp.” En mer genomtänkt analys gör istället Sven Hirdman ambassadör i Moskva 1994-2004, före detta statssekreterare i försvarsdepartementet och ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Måhända från ett lite annat perspektiv än mitt, landar han i samma slutsats – mot ett svenskt NATO-medlemskap: ”Ett svenskt – och ett finskt – medlemskap i Nato skulle förmodligen leda till att ökad spänning mellan stormakterna snabbare skulle få genomslag i Östersjöområdet, vilket vore till vår nackdel”.

Försvarsberedningen anordnade den 28 november en offentlig hearing på temat ”Ryssland – den politiska utvecklingen”. Under slutet av utfrågningen ställde Peter Hultqvist (S) en fråga: ”Rysslands militära utgifter har ökat, vad är er bild av det ryska förmågelyftet? Vad är Rysslands militära säkerhetsintresse i förhållande till vårt närområde?”

Örjan Berner, bl. a Sveriges ambassadör i Moskva 1989-1994, Gudrun Persson, forskare vid Försvarshögskolan och Lena Jonson, bl. a forskare vid Utrikespolitiska Institutet hade lite olika svar; att det långsiktiga målet är att återta den förlorade stormaktsstatusen i världen; att satsningen på det militära har inrikespolitiska skäl; och att fastän en ökad militär satsning är önskad av Putin kanske det inte är möjligt då stödet från folket är mycket viktigt och det i dagsläget behövs satsningar på t ex sjuk- och hälsovården. Den ryska militära budgeten ligger på ca 10% av den amerikanska och på ca. hälften av den kinesiska militär budgeten.

Jag ska inte gå på om Ryssland, jag vill mest notera att när till och med Försvarsberedningens egen hearing inte målar upp ryssen på väggen så går ändå media och ledarskribenter i spinn. Gotland ska militariseras, Sverige ska gå med i NATO, och Försvarsmakten behöver uppenbarligen mer pengar!

Det är ju så lockande med den enkla fienden. Det är nästan så att jag undrar om ett av skälen är att vi drömmer oss tillbaka till den gamla goda tiden när Sovjet var ont och väst var goda. Före terrorism, klimatförändringar och IT-hot. Snälla ÖB, ta oss tillbaka! Gör det enkelt, säg att du kan skydda oss!

Det är heller inte första gången det outtalade hotet-kortet spelas av ÖB. Inte länge sedan var det samma hot som skulle avgöra antalet Jas-plan som det beslutades om till maximalt antal (60 st) idag: ”Det handlar i så fall inte om att Jas bara klarar tre ronder och de utländska planen femton. Frågan är om Jas-planen överlever en hel rond. På samma sätt är det viktigt att vi får tillräckligt många plan. Om flygvapnet får färre än 60 Jas-plan kan vi inte stå upp under tillräckligt många ronder. Då får vi operativa brister i luftförsvaret.”

Eller ta ÖB:s uttalande i juli förra året: ”[…]vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om”.

Många kommentatorer har menat att det vore i princip tjänstefel av ÖB att inte göra denna typ av uttalanden, att inte vaska för mer pengar till Försvarsmakten, i stil med att det är varje myndighetschefs uppdrag. Men liksom jag skrivit tidigare så är inte Försvarsmakten vilken myndighet som helst. Vilken annan myndighet som inte lyckas hålla en budget på 40 miljarder skulle få Sveriges mediakår att ställa upp på sin sida genom att peka på ett oidentifierat hot, utan att ifrågasättas?

Under en vecka har det varit helt OK som journalist att tala om ”en-veckasförsvaret” utan någon som helst kritisk granskning eller ifrågasättande av grundantagandet. Några har förvisso noterat att skälen är att Försvarsmakten vill ha mer pengar, men var är ifrågasättandet av grundantagandet? Vad är hotet mot Sverige och hur ska det bemötas?

Oavsett om det gäller de debattörer som menar att Sverige ska ha en Försvarsmakt som under lång tid kan försvara hela Sverige oavsett hotbild, eller de som menar att Försvarsmakten ska bemöta en särskild hotbild (som inte heller riktigt definieras, och som dessutom nu kan skifta så fort att vi måste vara beredda på nästan vad som helst), så landar dessa två i att det aldrig kommer vara rimligt och möjligt med nedrustning. Eller med en omdefiniering av säkerhetspolitiken i en värld där Sverige snarare hotas av icke-militära klimatförändringar, matsäkerhet, infrastruktur- och IT-hot etc. 

På grund av större delen av svensk mainstream-medias oförmåga att kritiskt granska militariseringen av svensk politik faller Sveriges journalistkår i Sverkers varma famn och vi möts av ett budskap om en farlig granne i öst som vårt största hot. I en alltmer komplicerad värld blir rapporteringen alltmer förenklad.

 

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar