”Öhö, vem är det som kör egentligen?”

I förra veckan deltog jag i ett panelsamtal om Försvarsmaktens rekryteringskampanjer. Samtalet kom att bli mycket bredare än så, om Sveriges försvarspolitik, om NATO och EU, och om den eviga frågan – ”Öhö, vem är det som kör egentligen”?

Det handlar om vem som skapar normer i det politiska samtalet. Vem är det som driver den politiska agendan, vem styr debattklimatet? Med i panelen, utöver mig och Maj Britt Theorin från fredsrörelsen, satt två av Sveriges stora makthavare inom samtalsklimatet kring svensk försvarspolitik, Allan Widman från Folkpartiet och Erik Lagersten som är informationsdirektör på Försvarsmakten.

Allan Widman (fp), bild Riksdagen

Erik Lagersten, bild Försvarsmakten

Erik Lagersten sa under seminariet att svenska fredsorganisationer befinner sig i en uppförsbacke. Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, har på tal om detta kommenterat på sin blogg att fredsorganisationernas medlemsantal faktiskt ökar. I sin kommentar till Annas inlägg betonar Erik att:

”Jag kan från min utgångspunkt konstatera att det har skett en förändring de senaste åren där den allmänna opinionen och beslutsfattare är väldigt snabba med att förespråka militära maktmedel som lösningar på konflikter. När ledarsidor som tidigare varit närmast anti-militaristiska är de första att förespråka operationer med stridsflyg eller att ledande politiker tidigt önskar militär insats i Syrien, då har något hänt i den allmänna debatten.”

Jag håller med Erik i hans analys och jag kan känna igen Annas bild. Processerna går hand i hand. Fler och fler personer ser den gradvisa militariseringen av svensk fredspolitik. Och det är oroande, för hela idén med Försvarsmakten bygger på att våld kan lösa problem. Försvarsmakten kan om något tvinga fram ett eldupphör men den kan inte bygga fred. I gengäld är militären ett oerhört dyrt, ineffektivt verktyg som fortplantar och förstärker våldsnormer. Militarismen brer ut sig som en blöt filt och vi har bara sett början med en reklamkampanj för 100 miljoner kronor som ska omformulera vår förståelse av vad Försvarsmakten gör och är. Det kommer snart att kännas normalt.

När Försvarsmaktens informationsdirektör gör analysen ovan, borde han även erkänna myndighetens egen roll i att bre på det här tjocka lagret av militarism. Lagersten besvarade min kritik under panelen i förra veckan med att Försvarsmaktens informationsarbete inte skiljer sig från andra kommersiella marknadsföringssätt. Det håller inte. Försvarsmakten är inte ett företag, den är en myndighet som förvaltar ett våldsmonopol.

Försvarsmakten kampanjar med slogans som ”Vem bryr sig?”, ”Har du det som krävs?” och ”När alla andra ser på måste någon agera”. Kampanjerna osynliggör effektivt andra typer av engagemang och förändringsarbete.

Säg “det löser sig nog“ till miljöaktivister som kämpar mot klimatförändringar.

Säg “har du det som krävs?“ till Greenpeace-aktivister som riskerar fängelsestraff för att belysa osäkerheten kring våra kärnkraftverk.

Säg “vem bryr sig?” till israeliska och palestinska fredsaktivister som kämpar i motvind med icke-våldsmetoder.

Säg ”din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas” till sonen till den feministiska författaren som mordhotas i dagens Sverige.

Försvarsmaktens slogans kliver bortom en myndighets krav på opolitisk och saklig information. Myndigheten har att balansera på en smal balanslina och jag menar att de har trillat av den. Och fredsrörelsens resurser för att ta debatten är småpotatis jämfört med Försvarsmaktens.

IKFF:s rekryteringskampanj

Försvarsmakten tycks ha insett precis som vi att militariseringen av svensk fredspolitik sker utan förankring. Det kommer att straffa sig även för dem. Men jag tror också att vi i fredsrörelsen måste ta chansen och ta del av samtalet, för förskjutningen pågår smygande. Jag hoppas att jag får föra fler samtal med Försvarsmakten och med försvarspolitiker. Vi behöver en ärlig dialog om risker, problemlösning och försvarspolitik i grupper som i vanliga fall aldrig har tänkt på dessa frågor. För den politiska utvecklingen kommer snart att ha påverkat vårt samhälle i en riktning vi inte kommer att känna igen. Jag vet inte vad som är värst – om makthavare likt Långben är ovetandes om att det faktiskt är de som kör. Eller om de är fullt medvetna om det men retoriskt talar om samtal och dialog. Men Långben kommer att ha kört husvagnen till en plats där Försvarsmaktens närvaro i vår och våra barns vardag är normal.

PS. Till sist ett föreläsningstips från professorn som alltid påminner oss om att militarisering sker i fredliga samhällen, Cynthia Enloe. Du kan se henne tala kring ”How long does ”Post-War Last?” här.

About josefineikff

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Posted on november 20, 2012, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Som jag skriv i min kommentar till Anna Eks inlägg på Svenska Freds hemsida uppskattar jag debatten och möjligheten för mig att få möta många olika röster i diskussionen. Ämnet är alldeles för viktigt för att inte ta varje tillfälle höra argument för och emot beslutad försvarspolitisk inriktning.

    Försvarsmakten har absolut en roll i hur det offentliga samtalet utvecklas. Detta därför att Försvarsmakten ska ha en roll och ta plats i samtalet kring frågor som rör försvaret. Men det utgår inte från en fri vilja eller fri åkning utan från en mycket tydlig styrning från regeringen. I propositionen ”En modern personalförsörjning” kapitlen 4.9 ”Framtida krav på rekryteringsverksamheten” respektive 4.10 ”Information om försvar och krisberedskap” framgår hur vi ska arbeta.

    Är vi som organisation att jämföra med vilket annat företag som helst? Nej, mycket lite, men en del av de metoder som vi använder för vår marknadskommunikation är lika de som gäller för annan kommersiell marknadsföring som tillägg till vår informationsplikt och allmänna försvarsupplysning. Detta då det inte finns speciell militär marknadsföring utan de vetenskapliga principerna och erfarenheterna för detta delar vi med alla andra som arbetar med betald kommunikation.

    Det innebär inte att vi är inte är medvetna om vårt ansvar, tvärtom. Utan en stabil värdemässig grund där vi utgår från det uppdrag som riksdagen beslutat om, Försvarsmaktens uppgifter eller en demokratisk bottenplatta så är det inte möjligt att i marknadskommunikationen fånga intresset eller skapa nyfikenhet med den trovärdighet och äkthet som krävs. Att jag som representant för en myndighet med våldsmonopol påminner folkvalda om fredsrörelsens demokratiska uppgift är en del av detta ansvar.

    Kommer det att finnas en obalans mellan Försvarsmaktens kommunikation och den som tex IKFF förmår? Ja, och denna obalans kommer att bestå så länge inte riksdagen beslutar att för varje satsad krona på rekrytering också ska följas av en likadan krona på ett budskap från fredsrörelsen.

    Försvarsmakten är inte en angelägenhet för myndigheten själv och således inte heller vår rekrytering. Det är nationens angelägenhet och det kommer att synas i vår kommunikation framöver.

    Erik Lagersten
    Försvarsmaktens informationsdirektör

  1. Pingback: Vad håller Försvarsmakten på med? « fred frihet feminism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar

%d bloggare gillar detta: