Monthly Archives: november 2012

Jas 2032 – Försvarsbeslutet vi ärvde. Vad tycker nästa generations beslutsfattare?

För en vecka sedan, 21 november, anordnade vi ett seminarium tillsammans med Kristna Freds, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Svenska Freds, om JAS. Vi hade tyvärr inte möjlighet att filma eller spela in seminariet men här kommer en sammanfattning av ett väldigt spännande samtal. Vad tycker nästa generations politiker och beslutsfattare om dagens förvars- och säkerhetspolitiska beslut egentligen? Läs sammanfattningen här.

Från seminariet: Jas 2032 – Försvarsbeslutet vi ärvde

För övrigt anser jag att Saudiarabien är en diktatur

För inte så länge sedan, någon dryg månad, ställdes en fråga till panelen på ett seminarium där vi deltog.  – Anser ni att Saudiarabien är en diktatur? Min kollega svarade med ett tydligt ja. En del reagerade med förvåning över att hon kunde vara så tydlig med detta.

Så fort går det att förskjuta en norm, en förståelse, om den ifrågasätts tillräckligt ofta av en makthavare – i detta fall vår försvarsminister! (För övrigt är det inte vi som säger att Saudiarabien är en diktatur – kika till exempel på Freedom House som till och med petade ned Saudiarabiens ”freedom rating” i år)

Jag kan inte förstå hur det blir en fråga. Med ett perspektiv där människor är hela befolkningen inklusive kvinnor, män, utsatta grupper, minoriteter – borde det vara omöjligt att inte klassificera Saudiarabien som en diktatur. Imorse vaknade jag till att läsa denna artikel om hur Saudiarabien nu infört ett spårningssystem där ett sms skickas till den manliga förmyndaren när en kvinna lämnar landet.

Det påminde mig om denna filmsnutt från TV-serien ”Vita Huset”  om ”Our partners in peace”.

Om tunga veckor och gemensam kamp

Det här har varit en osedvanligt tung vecka. Utöver all skit som händer och tillåts fortgå världen över så har vi de senaste dagarna genom svensk media fått följa de oerhörda konsekvenserna när konflikter eskalerar till våld.

Syrien, Gaza och Östra Kongo. Fortsatt mumlande om Saudivapenskandalen och fortfarande inget ärligt samtal om korruption och mutor i svensk krigsindustri. Fasaden på rasister som sitter i vår riksdag påminner oss om att det är i vardagen vi måste bemöta rasismen varje dag.

Lägg till det att en kvinna dog på Irland för att hon blev förvägrad abort.  Samma vecka röstar fem svenska europaparlamentiker (Alf Svensson (kd), Anna Maria Corazza Bildt (m), Christofer Fjellner (m), Gunnar Hökmark (m) och Anna Ibrisagic (m)), ja till Maltas EU-kommissionär. Just ja, en ytterst ivrig abortmotståndare. Tonio Borg är en man med så vidriga värderingar att parlamentet kände sig nödgade att avkräva honom en skriftlig förklaring att han tänker följa EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, tobakslagstiftning och kvinnors och HBT-personers rättigheter. Ändå valde Sveriges regering att inte rösta nej till Borg.

Jag ville gärna skriva några positiva exempel här som det panelsamtal om JAS som vi arrangerade tillsammans med Kristna Freds, Svenska Freds, Muslimska fredsrörelsen och Sensus med några av de politiska ungdomsförbunden. Men det får bli imorgon. Jag passar istället på att påminna om hur viktigt det är att vi har varandra när veckorna blir såhär. Det finns ett oerhört stöd och en styrka i IKFF och våra medlemmar och i andra organisationer som också vet att en annan problemlösning är möjlig. Varje ny medlem som tickar in i vårt register är som ett hejarop för själen för mig, detta ställningstagande. Organisering har ett värde i sig, att tillhöra ett större sammanhang där vi faktiskt blir starka tillsammans. Varken du eller jag är själva i vår kamp hur står eller liten den än må vara. Och vi står på axlarna av några fantastiska kvinnor och män genom historien. Imorgon tar vi nya tag. 

”Öhö, vem är det som kör egentligen?”

I förra veckan deltog jag i ett panelsamtal om Försvarsmaktens rekryteringskampanjer. Samtalet kom att bli mycket bredare än så, om Sveriges försvarspolitik, om NATO och EU, och om den eviga frågan – ”Öhö, vem är det som kör egentligen”?

Det handlar om vem som skapar normer i det politiska samtalet. Vem är det som driver den politiska agendan, vem styr debattklimatet? Med i panelen, utöver mig och Maj Britt Theorin från fredsrörelsen, satt två av Sveriges stora makthavare inom samtalsklimatet kring svensk försvarspolitik, Allan Widman från Folkpartiet och Erik Lagersten som är informationsdirektör på Försvarsmakten.

Allan Widman (fp), bild Riksdagen

Erik Lagersten, bild Försvarsmakten

Erik Lagersten sa under seminariet att svenska fredsorganisationer befinner sig i en uppförsbacke. Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, har på tal om detta kommenterat på sin blogg att fredsorganisationernas medlemsantal faktiskt ökar. I sin kommentar till Annas inlägg betonar Erik att:

”Jag kan från min utgångspunkt konstatera att det har skett en förändring de senaste åren där den allmänna opinionen och beslutsfattare är väldigt snabba med att förespråka militära maktmedel som lösningar på konflikter. När ledarsidor som tidigare varit närmast anti-militaristiska är de första att förespråka operationer med stridsflyg eller att ledande politiker tidigt önskar militär insats i Syrien, då har något hänt i den allmänna debatten.”

Jag håller med Erik i hans analys och jag kan känna igen Annas bild. Processerna går hand i hand. Fler och fler personer ser den gradvisa militariseringen av svensk fredspolitik. Och det är oroande, för hela idén med Försvarsmakten bygger på att våld kan lösa problem. Försvarsmakten kan om något tvinga fram ett eldupphör men den kan inte bygga fred. I gengäld är militären ett oerhört dyrt, ineffektivt verktyg som fortplantar och förstärker våldsnormer. Militarismen brer ut sig som en blöt filt och vi har bara sett början med en reklamkampanj för 100 miljoner kronor som ska omformulera vår förståelse av vad Försvarsmakten gör och är. Det kommer snart att kännas normalt.

När Försvarsmaktens informationsdirektör gör analysen ovan, borde han även erkänna myndighetens egen roll i att bre på det här tjocka lagret av militarism. Lagersten besvarade min kritik under panelen i förra veckan med att Försvarsmaktens informationsarbete inte skiljer sig från andra kommersiella marknadsföringssätt. Det håller inte. Försvarsmakten är inte ett företag, den är en myndighet som förvaltar ett våldsmonopol.

Försvarsmakten kampanjar med slogans som ”Vem bryr sig?”, ”Har du det som krävs?” och ”När alla andra ser på måste någon agera”. Kampanjerna osynliggör effektivt andra typer av engagemang och förändringsarbete.

Säg “det löser sig nog“ till miljöaktivister som kämpar mot klimatförändringar.

Säg “har du det som krävs?“ till Greenpeace-aktivister som riskerar fängelsestraff för att belysa osäkerheten kring våra kärnkraftverk.

Säg “vem bryr sig?” till israeliska och palestinska fredsaktivister som kämpar i motvind med icke-våldsmetoder.

Säg ”din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas” till sonen till den feministiska författaren som mordhotas i dagens Sverige.

Försvarsmaktens slogans kliver bortom en myndighets krav på opolitisk och saklig information. Myndigheten har att balansera på en smal balanslina och jag menar att de har trillat av den. Och fredsrörelsens resurser för att ta debatten är småpotatis jämfört med Försvarsmaktens.

IKFF:s rekryteringskampanj

Försvarsmakten tycks ha insett precis som vi att militariseringen av svensk fredspolitik sker utan förankring. Det kommer att straffa sig även för dem. Men jag tror också att vi i fredsrörelsen måste ta chansen och ta del av samtalet, för förskjutningen pågår smygande. Jag hoppas att jag får föra fler samtal med Försvarsmakten och med försvarspolitiker. Vi behöver en ärlig dialog om risker, problemlösning och försvarspolitik i grupper som i vanliga fall aldrig har tänkt på dessa frågor. För den politiska utvecklingen kommer snart att ha påverkat vårt samhälle i en riktning vi inte kommer att känna igen. Jag vet inte vad som är värst – om makthavare likt Långben är ovetandes om att det faktiskt är de som kör. Eller om de är fullt medvetna om det men retoriskt talar om samtal och dialog. Men Långben kommer att ha kört husvagnen till en plats där Försvarsmaktens närvaro i vår och våra barns vardag är normal.

PS. Till sist ett föreläsningstips från professorn som alltid påminner oss om att militarisering sker i fredliga samhällen, Cynthia Enloe. Du kan se henne tala kring ”How long does ”Post-War Last?” här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar