Monthly Archives: oktober 2012

Män, fred och säkerhet – resolution 1325 fyller år

När jag är ute och föreläser får jag ibland frågan om varför vi är en kvinnoorganisation. Då brukar jag förklara att både kvinnor och män är välkomna som medlemmar men att vi alltid tittar på fredsfrågor utifrån ett genusperspektiv, hur krig drabbar kvinnor och män olika. Freds- och säkerhetspolitik ur ett genusperspektiv gör även mycket annat tydligt, såsom vem som får makt och vem ses som en legitim aktör.

Den globala säkerhetsagendan är fortfarande dominerad av män. Vapen är fortfarande väldigt starkt kopplat till maskulinitet. Frågor om kärnvapen, nedrustning och vapenhandel kallas för ”hårda frågor” och kopplas till makt.

Frågor som verkligen rör säkerhetspolitik, alltså säkerhet för människor, såsom sjukvård, matsäkerhet och våld i det privata kallas för mjuka frågor och förskjuts från maktens korridorer till frågor som löses med de pengar som blir över.

Det kan också vara så enkelt som att ställa kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter mot kärnvapenmodernisering. I USA diskuterar den amerikanska staten att under en tioårsperiod modernisera sin kärnvapenarsenal för mer än 2000 miljarder kronor (!).  Det skulle krävas 208-451 miljarder kronor om året fram till 2015 för att världssamfundet ska nå upp till alla Milleniemålen, bland annat att förbättra mödrahälsan. Kärnvapen har spelat ut sin roll idag samtidigt dör 1000 kvinnor varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

 

 

 

Eller varför inte se till vilka som får delta i fredsförhandlingar. Inte är det de som kontinuerligt under konflikten arbetat för fred och försoning. Nej, det är de som deltagit i striderna som sedan ska finna vägen till fred. Här utesluts såväl kvinnor som män som inte valt att leva upp till maskulinitet/våld/makt.

De som utmanar de här idéerna om vad som är kvinnligt och manligt kan provocera många. Senast idag kom nyheten om att ett mordförsök på en modig man, Denis Mukwege, som kämpar för våldtagna kvinnor.

Världen väljer idag att prioritera såhär och att upprätthålla kopplingen mellan vapen, makt och maskulinitet. Det är inget som bara händer, förutbestämt.

I dagarna fyller resolution 1325 tolv år. Det var den första som FN:s säkerhetsråd antog på temat kvinnor, fred och säkerhet och handlar bland annat om att skydda kvinnor från sexuellt våld och att öka kvinnors deltagande i fredsfrämjande insatser.  Men precis som IKFF:s syfte ”att synliggöra och utrota grundorsakerna till krig” syftar resolution 1325 till just detta. Den slog fast att FN:s medlemsstater ska se till att kvinnor deltar på alla nivåer i fredsarbetet. Det är inte en mirakelkur, det är ett nytt verktyg för en kamp som bland annat kvinnor i IKFF har fört i snart hundra år. Så stöd oss, bli medlem, ta ställning för att du vet att det till sist handlar om prioriteringar. Vi behöver dig.

Jag lämnar dig med en liten film som är väldigt talande. Det israeliska vapenföretaget Rafael visade den här filmen på en vapenmässa i Bangalore för att sälja en missilsköld till Indien. Jag låter filmen tala för sig själv men notera gärna kärnvapenrekvisitan.

Vi kräver kvinnors deltagande i Colombias fredsförhandlingar

Förra veckan inleddes fredssamtal mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan. Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i nästan 50 år. Förhoppningarna är höga på att fredssamtalen som hålls i Oslo och sedan Havanna ska lägga grunden för en framtida fredlig utveckling.

IKFF Colombia

IKFF Colombia

IKFF i Colombia (LIMPAL), har sedan nyheten om att fredssamtal ska inledas arbetat fantastiskt hårt och modigt. Kvinnorättsaktivister i Colombia lever ständigt under hot – ofta väpnat hot – men fortsätter ändå att utmana både gerillan och staten i sin kamp för fred och kvinnors rättigheter. LIMPAL skickade tidigt, tillsammans med andra organisationer, ett tydligt och starkt brev till president Santos. Självklart har vår systersektion krävt att kvinnorättsorganisationer ska finnas representerade i fredssamtalen i enlighet med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

LIMPAL är även del i ”Mujeres por la paz” (kvinnor för fred). Det är en nybildad rörelse av colombianska kvinnorättsorganisationer som har gått samman inför fredsförhandlingarna med ett gemensamt budskap. ”Mujeres por la paz” höll en demonstration den 19/10 där de framförde sitt budskap som bygger på sex punkter:

1. Att ett aktivt fredsarbete ska fortsätta långsiktigt.

2. Att kvinnor som politiska aktörer och talespersoner ska inkluderas i fredsförhandlingarna och i det bredare arbetet för fred.

3. Att stärka dialogen bland kvinnor kring bland annat legala ramverk för fred och rättvisa i övergångsprocessen.

4. Att utforma och implementera mekanismer för att stärka och/eller skapa strategiska allianser med sociala och politiska sektorer.

5. Att utveckla och stärka kvinnorörelsens agenda i syfte att påverka den generella agenda som tas fram under fredsförhandlingarna.

6. Att utveckla och stärka ”Mujeres por la paz” i Colombia på nationell och regional nivå.

I ljuset av allt det är det med stor besvikelse som jag konstaterar att kvinnor exkluderas från de formella fredsförhandlingarna. Colombias President Santos lovade Michelle Bachelet, chef för UN Women, att kvinnor skulle inkluderas i fredsförhandlingarna då hon var på besök i augusti. Trots detta så finns ingen kvinna med bland representanterna och det är oacceptabelt.

Vi kommer förhoppningsvis kunna stödja vår systersektions arbete med att få fler kvinnor att delta i fredsprocessen under nästa år. För att kunna driva detta projekt behöver vi din hjälp. Vill du stödja oss och stödja våra systrar i Colombia kan du sätta in en gåva på bankgirokonto 5491-7166. Du kan även skänka en gåva via sms, genom att sms:a ”IKFF50” eller ”IKFF100” till 72672. Då bidrar du med 50 respektive 100 kronor.

Andra som har skrivit om fredsförhandlingarna i Colombia är Anna Ek på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som skriver: ”Detta måste förhandlarna tänka om kring och inkludera en bred representation av kvinnor liksom olika grupper ur samhället, för att nå en legitim och hållbar fred för alla.” Ett pressmeddelande på samma tema har skickats ut från bland andra Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Forum Syd.

Bodil Ceballos (MP), Hans Linde (V) och Jens Holm (V) kräver ett djupare svenskt engagemang i fredsförhandlingarna. IKFF kräver också att Sverige i sin dialog med Colombia tydligt kritiserar den smala representationen i fredsförhandlingarna och framför vikten av att kvinnor och det civila samhällets representanter försäkras inflytande i fredsprocessen.

Till Nobels fredspristagare år 2012

Alfred Nobel ville att mottagare av hans fredspris ska ”hafva gjort menskligheten den största nytta” och verkat ”för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Nobel hade förmodligen Bertha von Suttner i bakhuvudet, en fredsaktivist som arbetade för Nobel. Suttner fick fredspriset år 1905 och skrev den klassiska boken ”Ned med vapnen!”.

Istället ges priset idag till EU, även om vi i den europeiska säkerhets- och utrikespolitiken ser militarisering, orättvisa handelsavtal och en inhuman flyktingpolitik. EU-medlemsstaten Storbritannien beräknas lägga 1075 miljarder kronor på att renovera sina kärnvapen den närmaste tiden. (Tur att EU får ett stöd på 10 miljoner från Nobel … Tänk att kommittén inte kunde komma på någon med större behov?) Behandlingen av romer, främlingsfientlighet och MR-kränkningar inte minst mot HBTQ-personer är också med på listan över områden där EU inte lever upp till fredsprisets anda. På den utrikespolitiska sidan rör det sig om en politik som värnar medlemsstaternas export mer än mänsklig säkerhet och hållbar utveckling.

Men, med detta sagt: nu har EU fått priset och låt oss då fokusera på förändring. EU började trots allt som ett fredsprojekt.

Därför har jag funderat på förslag till förändringar som jag tror krävs för att EU återigen ska bli en fredsaktör och en pristagare värdig sin utmärkelse. För mig som generalsekreterare för IKFF ligger fokus på EU:s utrikespolitiska agerande. Här är mina förslag:

  1. År 2010 lanserade Sveriges utrikesminister Carl Bildt tillsammans med Finlands utrikesminister Alexander Stubb en idé om ett europeiskt fredsinstitut i syfte att stärka unionens roll som fredsmäklare. Institutet ska bland annat fokusera på konfliktförebyggande. Det är ett positivt initiativ som medlemsstaterna bör stödja.
  2. Resurser bör föras över från EU:s militaristiska investeringar till en vidareutveckling av civil krishanteringsförmåga.
  3. EU ska vara en röst för medling och stärka sitt arbete för konfliktförebyggande arbete och early warning-system (tidiga varningssignaler), som var uppe på agendan under toppmötet i Göteborg. EU ska stödja initiativ i FN för att göra sådana system genusmedvetna och säkerställa att EU:s eget arbete är genusmedvetet.
  4. EU ska verka för nedrustning och demobilisering i postkonfliktstater och föregå med gott exempel genom att själva nedrusta, inte minst Storbritanniens och Frankrikes kärnvapen samt andra staters kärnvapen på europeisk mark. EU-linjen i kärnvapenförhandlingar bör vara att verka för en konvention som förbjuder kärnvapen.
  5. EU:s utvecklingsmedel ska stärka progressiva aktörer i det civila samhället, som genom sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokrati kan bidra till fred och säkerhet bättre och mer långsiktigt än militära insatser. En start kunde vara Svenska Freds förslag: ”Det enda vi kan hoppas nu är att EU väljer att lägga prissumman i en fredsfond varifrån gräsrotsorganisationer kan ansöka om stöd för sitt fredsarbete.”
  6. EU-stater ska sluta exportera vapen till stater som kränker mänskliga rättigheter och är del i konflikter. Istället ska unionen och dess medlemmar vara en stark röst i förhandlingarna för Arms Trade Treaty, ett kommande globalt vapenhandelsavtal som i största möjliga mån bör villkora vapenhandeln till bestämmelser om mänskliga rättigheter.
  7. EU-parlamentet har antagit en rapport som uttrycker att EU behöver göra betydligt mer för att leva upp till FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Rapporten säger också att kvinnors reella ekonomiska rättigheter måste stärkas för att kvinnors säkerhet ska kunna öka. Detta måste EU agera för genom sin handelspolitik, genom sin säkerhetspolitik och genom sin utvecklingspolitik.
  8. Till sist, som jag skrivit tidigare måste EU måste säkerställa att unionens utvecklingsmedel inte påverkas av USA:s antiabortlagstiftning för utvecklingsmedel. Biståndsorganisationer och humanitära organisationer som finansieras med federala amerikanska biståndspengar får inte använda pengarna för abortrelaterad verksamhet; inte ens i fall där flickor och kvinnor blivit gravida till följd av våldtäkt i konflikter. Eftersom EU:s och USA:s biståndspengar i mångt och mycket ges till samma globala organisationer riskerar även EU:s biståndsmedel att drabbas av USA:s inhumana och människorättsvidriga policy mot abort. EU måste säkerställa att abortmotståndet inte får påverka unionens utvecklingspolitik.

Det här är några av de krav som vi kan ställa på mottagare av Nobels fredspris år 2012.  Jag ser fram emot en fortsatt diskussion om hur EU återigen kan bli det fredsprojekt det en gång startade som.

Tips: Här kan du se en intervju från 2011 med Fredrik S. Heffermehl som skrivit en bok om flera pristagare som han inte tycker borde ha fått Nobels Fredspris.

EU är ingen fredspristagare år 2012 – IKFF om Nobels fredspris

Som världens äldsta internationella kvinnofredsorganisation konstaterar Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) att den norska Nobelkommittén i år har valt att ge priset till Europeiska Unionen. Vi beklagar detta beslut som vi menar går emot fredsprisets grundtanke om nedrustning och icke-militära lösningar. EU startade som ett fredsprojekt men detta är långt ifrån EU:s funktion idag.

 –          Nobelkommitténs val i år bekräftar urholkningen av fredspriset. Det finns så många människor i världen som kämpar för fred på alla nivåer, inte minst på gräsrotsnivå. EU har gjort mycket gott under sina 60 år, men någon fredspristagare år 2012 är inte unionen, säger Josefine Karlsson, generalsekreterare för IKFF.

Europeiska Unionen hade potential att bli en av världens första och största unioner som inte bygger sin makt på militära medel. Detta har unionen frångått genom att utveckla militära lösningar. Numera skapar unionen allt för ofta en förstärkt skillnad mellan de som står innanför unionen och de som står utanför. Inte heller präglar nedrustningstanken organisationen.

–           EU må ha verkat för ”förbrödring” som Nobel uttryckte det, i Europa i sin linda. Men EU:s flyktingpolitik och handelsavtal utgör exempel på att unionen idag snarare bygger murar än river dem. Att medlemsstater som Storbritannien och Frankrike fortfarande inte har nedrustat sina kärnvapen är ett annat exempel på varför Nobelkommitténs val är märkligt,säger Josefine Karlsson.

IKFF har sedan sitt grundande arbetat för kvinnors säkerhet, nedrustning samt kvinnors meningsfulla deltagande på alla nivåer inom internationell fred och säkerhetspolitik. IKFF är en av de få aktörer som sätter kvinnors aktörskap, roll och erfarenheter först i den säkerhetspolitiska analysen. Två av IKFF:s ordförande har för detta arbete fått Nobels Fredspris, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946).

För mer information och kommentarer, kontakta:

 

Josefine Karlsson, generalsekreterare IKFF 08-702 98 10/ 0707 987 383

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF 08-702 98 10 / 0736 471 971

Nobels fredspris utlyses på fredag

På fredag är det dags för utlysandet av 2012 års fredspristagare, vilket jag såklart ser fram emot med höga förväntningar!

Fredspriset är ett av fem Nobelpris som instiftades genom Alfred Nobels testamente och är det enda Nobelpriset som kan tilldelas både enskilda personer men även organisationer. Enligt Nobels testamente ska fredspriset tilldelas den person eller organisation som ”gjort mänskligheten störst nytta” och/eller som ”mest eller bäst verkat för avskaffande eller minskning av stående arméer samt spridande av fredskongresser”. Nobels fredspris ska därmed alltså utlysas till en person eller organisation som med aktivt engagemang gjort en insats för nedrustning samt fredsbyggande arbete och opinionsbildning.

Jag kan med stolthet konstatera att IKFF-representanter har mottagit priset vid två tillfällen, först Jane Addams (1931) och sedan Emily Greene Balch (1946). De var båda starka röster inom fredsrörelsen och sin tids pionjärer och frihetskämpar. Jane var dessutom aktiv kämpe och opinionsbyggare för kvinnlig rösträtt. Även svenska Alva Myrdal, som blev tilldelad Nobels fredspris år 1982 till följd av sitt omfattande nedrustningsarbete, var aktiv medlem i IKFF. Vi samarbetar mycket med till exempel Svenska Läkare mot Kärnvapen, deras internationella moderorganisation IPPNW har också fått priset.

Alva Myrdal Fredspristagare 1982

Av totalt 101 individuella mottagare av Nobels fredspris genom åren har endast 15 varit kvinnor. Även om kommittéen förra året tog i och gav tre kvinnor priset är det alldeles för få. Inte kan väl Nobelpriskommittéen mena att kvinnor är avsevärt mycket sämre på fredsbyggande? Kanske är det dags för en kvinnoorganisation i år?

Förra året kom det härliga beskedet att tre kvinnor skulle dela på priset, två fredsaktivister Leymah Gbowee och Tawakkul Karman, och Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Jag håller nu tummarna för ännu fler kvinnliga fredspristagare även i år. Klockan 11.00 på fredag är det dags.

Rätten till abort efter våldtäkt i krig

Rätten till abort var på tapeten för några veckor sedan men jag hann inte skriva något då. Jag vill ändå ta chansen och skriva några ord om hur den frågan relaterar till IKFF:s arbete. Det är en väldigt viktig fråga som fler borde diskutera.

IKFF:s fokus är att öka kvinnors deltagande i konfliktlösning och fredsarbete. Frågor om genusbaserat våld, så som våldtäkt, är därför en nyckelfråga för oss. Inte nödvändigtvis som enskild fråga – hur fruktansvärt våldet än är – utan i ett sammanhang. Vad möjliggör våldet? Vad får det för konsekvenser? Det genusbaserade och ofta väpnade våld som kvinnor utsätts för tvingar bort dem från politik och aktivism. Kvinnors rätt till sin egen kropp och till fysisk säkerhet är en förutsättning för att kunna delta i samhället och i fredsarbete.

Jag hoppas att ingen hunnit glömma det vidriga uttalande som den amerikanske kongressledamoten Todd Akins gjorde för en dryg månad sedan. Enligt honom skulle kvinnor ha ett slags naturligt försvar som förhindrar dem att bli gravida av våldtäkt. Akin tänker sig att totalt abortförbud därmed kan rättfärdigas, eftersom det inte skulle behövas några undantag för kvinnor som blivit gravida genom en våldtäkt. Att den konservativa högern i USA är emot fri abort är förstås ingen överraskning. Det som färre känner till är att det amerikanska abortmotståndet även inskränker människors rättigheter långt utanför USA:s gränser, något som bland andra Jenny Nordberg på SvD skrivit om.

Sedan 1973 har USA en lagstiftning som förbjuder att federalt amerikanskt bistånd får finansiera utförandet av aborter eller informationsverksamhet om aborter. Det innebär att biståndsorganisationer och humanitära organisationer som finansieras med federala amerikanska biståndspengar inte får använda pengarna för abortrelaterad verksamhet, inte ens i fall där flickor och kvinnor blivit gravida till följd av våldtäkt.

Det får som konsekvens att flickor och kvinnor som nekas abort antingen tvingas genomgå en ofta osäker, livsfarlig abort eller att tvingas fullföljas den oönskade graviditeten (ofta med hög risk för mödradödlighet). Som en sista utväg tar många sitt liv.

Rätten till vård för sårade och sjuka gäller även under väpnad konflikt. Eftersom våldtäkter används som en krigsstrategi vore det därför lätt att tro att rätten till vård även gäller de personer som utsatts för konfliktrelaterad våldtäkt. Men så är inte fallet. Inte ens Internationella Rödakorskommittén står bakom rätten till abort efter konfliktrelaterad våldtäkt. Den gängse uttolkningen av internationell humanitär rätt står långt från våldtäktsöverlevarnas sida. Här kan du läsa mer om detta.

Sverige måste lyfta detta inom EU-samarbetet. EU:s och USA:s biståndspengar ges i mångt och mycket till samma globala organisationer, vilket ökar risken för att även EU:s biståndsmedel drabbas av USA:s policy mot abort. Även inom EU är rätten till abort inte självklar. Sverige har en viktig roll i att tillse att flickor och kvinnor som är i behov av vård efter våldtäkt kan få det genom EU-bistånd.

Den här frågan är aktuell i EU just nu, och du kan bidra till att sätta press på unionen genom att stödja ett initiativ från paraplyorganisationen European Women’s Lobby.

Idag har IKFF tillsammans med Sveriges Kvinnolobby skrivit ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson, EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni: Öppet brev med anledning av besök från EU-kommissionär Kristalina Georgieva och vikten av att adressera problematiken rörande USA:s anti-abortpolicy för utvecklingsmedel.

Läs brevet här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar