Mina tankar om Syrien och FN

Ni är förmodligen flera där ute som liksom jag känner er oerhört maktlösa inför vad som just nu händer i Syrien. Frustrationen och vanmakten kan ibland ta överhanden. Och när en egentligen lång process exploderar i kris, kommer förslag på ”enkla” lösningar. De är ganska många som på sistone tagit chansen och beskyllt FN för att vara problemet. Det är lätt att klanka ned på FN. I säkerhetsrådet sitter några av världens stormakter (och några inte) med helt orimlig makt. I rådet för mänskliga rättigheter sitter några av världens största förbrytare mot mänskliga rättigheter. Det är ju helt sjukt!

Men FN är samtidigt den enda lösning som alla världens stater har enats om. I MR-rådet får alla stater kritisera alla. Det är också helt sjukt men fantastiskt (!) –  i FN har varenda stat, inklusive lilla plutt-Sverige, en röst. Jag har fortfarande inte hört ett enda vettigt förslag på ett alternativ till FN.

Assad och Medvedev 2008

OK, för att hårddra det. Om det nu ska vara OK för EU/NATO att ingripa militärt om det krisar i till exempel Somalia, utan att vara inbjudna eller ha ett FN-mandat i ryggen – är det då också OK för AU (Afrikanska Unionen) att ingripa när de tycker att krisen i Grekland håller på att spåra ur? Jag vet att det är förenklat men till syvende och sist så står vi med FN som den enda multilaterala organisationen där i princip alla världens stater gnisslande tar sig framåt i ett oerhört stelbent och politiskt påverkat maskineri.

Tillbaka till Syrien. Jag har tänkt mycket på hur jag som fredsaktivist ska förhålla mig de brutala övergrepp som pågår i landet. Som vanligt önskar jag att världen hade ingripit för länge sedan. Återigen reagerar vi försent, men vad hjälper den insikten den befolkning som nu lider?

Från vänster: Kofi Annan, UN-Arab League Joint Special Envoy on Syria; Secretary-General Ban Ki-moon; Nassir Abdulaziz Al-Nasser, President of the sixty-sixth session of the General Assembly; Nabil el-Araby, Secretary General of the Arab League; and Mutlaq M. Al-Qahtani, Mr. Al-Nasser’s Chef de Cabinet; meet before a joint briefing to the General Assembly on Syria. 7 juni 2012.

Den syriska regeringens brutala attacker på oppositionsgrupper och civila fortsätter. Nästa varje dag får vi rapporter om massakrer. FN:s säkerhetsråd fördömer regeringsstyrkornas attacker ”i starkast möjliga ordalag”. Men på det stora hela kvarstår oenigheten. FN förblir i princip handlingsförlamat. Ryssland och Kina har aldrig varit särskilt förtjusta i interventioner. Politiken trumfar människors säkerhet. Syrien är en av Rysslands geopolitiskt viktigaste partners och inte blir Ryssland mer sugna på att lämna sitt veto-kort i säkerhetsrådet orört av det.

En grej till som rör till det är att de ryska och kinesiska regeringarna nu dessutom har kunnat hänvisa till insatsen i Libyen som en anledning till varför de motsätter sig en intervention i Syrien. Redan när beslutet togs om en insats i Libyen var det många som diskuterade möjligheten att mandatet skulle övertolkas. Insatsen rättfärdigades med principen R2P, Responsibility to Protect eller skyldigheten att skydda. Många har hyllat insatsen som ett exempel på när R2P har använts. Kritiker har i efterhand menat att Natostyrkor i praktiken gav stöd till den libyska oppositionen och bidrog till att Gaddafi avsattes och sedan dödades. Och det var väl bra? Eller?

Alltså, ja självklart var det bra att Gaddafi försvann från makten. Han var en grym diktator. Men det får svallvågor. R2P säger att det internationella samfundet har en skyldighet att skydda befolkningar som utsätts för övergrepp av sin egen regering. Och med övergrepp menas etnisk rensning, krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Det säger sig självt att den här principen snuddar vid frågor om suveränitet. Om orsaken till övergreppen är en diktatorisk och våldsam regim, går det då att skydda den drabbade befolkningen utan att lägga sig i den politiska styrningen? De länder som redan tidigare hävdade att andra stater inte får lägga sig i, och att R2P bara är en ny form av kolonialism, får ju minst sagt vatten på sin kvarn.

R2P är en moraliskt rimlig princip, men den tillämpas idag både för brett och för snävt. Den teoretiska idén om att det går att etablera skydd utan att lägga sig i det politiska, har visat sig svår i verkligheten. Jag tror att det är här vi FN-vänner ofta går bet. Vi pratar om FN som något okomplicerat. Kom igen! Det är politik på högsta nivå. Vi pratar om FN som en moralisk egen enhet – men varför det? FN består bara av sina medlemsstater. Som ett maskineri. Och det räcker med ett sketet gruskorn (eller i Syriens fall en stor stenbumling i form av Ryssland) i maskineriet för att det ska låsa sig. Inte är alla världens stater några fromma lamm? FN styrs av staters egenintresse i form av handel och geopolitik. Vi måste vara ärliga med det. Men ibland glänser det till, ibland trycks skiten ihop tillräckligt länge för att det ska bli en diamant – såsom antagandet av principen R2P som skulle kunna fungera.

Befolkningen i Libyen är långt ifrån skyddad, än. Stora delar av landet kontrolleras av väpnade grupper och milisstyrkor. Amnesty har rapporterat om hur dessa grupper begår allvarliga MR-kränkningar, tar lagen i egna händer och fördriver civila från deras hem. Att bidra till nedrustning, demobilisering och demokratisering är också en del av R2P även om sådana insatser är mindre tacksamma att sälja, politiskt. Men med tanke på att över 90 % av 2000-talets inbördeskrig äger rum i stater som fastnat i konfliktcykler, borde det internationella samfundet rimligtvis ha intresse av att långsiktig stabilitet och demokrati etableras i Libyen. Av det har vi inte sett mycket av än.

Jahapp, tänker ni. Det verkar ju ganska hopplöst det här. Lite Tony Rickardson – ”Ja ä’ int bitter”. Och ja, jag kan inte annat än att hålla med. Ibland. Men några saker vore rimliga gällande Syrien i dagsläget. 1950 inrättades en princip som säger att när FN:s säkerhetsråd är blockerat i en fråga, kan frågan istället tas upp i generalförsamlingen. Det skulle kunna ske nu. För det andra skulle flera stater kunna agera aktivt för att en humanitär zon ska upprättas i Syrien. För det tredje måste det stora flödet av vapen till Syrien stoppas. Fingret ska pekas på Ryssland. Den ryska regeringen har fortsatt att sälja vapen långt in i krigets gång.

Och vad mer? Jo du. (Det är nu jag pekar på dig). Du har ett ansvar och en möjlighet. Du kan välja att använda din demokratiska röst till att stödja de politiker och organisationer som vågar satsa på långsiktighet. De som tidigt vågar vända blicken mot tidiga varningssignaler – och agera på dem  – trots att det inte ger politiska poäng. Och du kan kräva att varje krav på en militär insats i Syrien också innehåller en plan för vad som ska ske därnäst. Och sist men inte minst, du kan vägra att acceptera förslag på enkla lösningar. För de finns inte.

 

About josefineikff

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Posted on juni 7, 2012, in Uncategorized. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar

%d bloggare gillar detta: