Monthly Archives: juni 2012

Nyvalda kvinnor på toppnivå!

I maj i år uppmättes det att ungefär 20 % av alla platser i parlament världen över innehas av kvinnor. Sverige ligger på en andraplats där Rwanda kommer före Sverige och Sydafrika tätt efter. Sakta men säkert går det framåt i vissa delar av världen men på andra håll syns tyvärr nedåtgående trender.

Zainab Hawa Bangura

Zainab Hawa Bangura

Att ha kvinnor representerade på toppnivå i nationell och internationell politik handlar såväl om rättvisa som om representation av olika erfarenheter och intressen. I förra veckan blev det klart vem som tar över posten som FN:s särskilda representant för sexualiserat våld i konflikter. Margot Wallström gav i våras besked om att hon frångår sitt uppdrag efter två år. Hon ersätts nu av Zainab Hawa Bangura från Sierra Leone. Bangura är idag hälsominister i Sierra Leone och hon har mångårig kompetens inom fredsarbete och arbete för kvinnors rättigheter. FN:s generalsekreterare har tackat stort för Wallströms insatser och vi på IKFF välkomnar förstås Bangura till hennes nya post!

Fatou Bensouda, ny chefsåklagare vid ICC

Fatou Bensouda

Från och med mars i år är 13 av de 24 domarna i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kvinnor. Nu har domstolen dessutom – äntligen! – fått sin första kvinnliga chefsåklagare, Fatou Bensouda från Gambia. ICC utreder riktigt grova brott såsom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när det saknas eller finns brister i det nationella rättsystemet. Sedan slutet på 90-talet ingår våldtäkt och andra former av genusbaserat sexuellt våld i de brott som någon kan åtalas för. Bensouda har lång erfarenhet av att driva mål med folkrättslig anknytning och vi ser fram emot att följa hennes arbete i ICC.

Glöm inte bort att följa bloggen och IKFF på Facebook och Twitter för uppdateringar kring vad som händer och sägs om kvinnor, fred och säkerhet under politikerveckan i Almedalen! Vi hörs snart!

Reagera tidigt och agera nu

IKFF i New York har genom en arbetsgrupp för resolution 1325 (NGO Working Group) antagit ett uttalande om Syrien som skickats till ordföranden för säkerhetsrådet. Vår förbundsstyrelse diskuterar också vad vi i Sverige kan göra.

Mitt i all den ilska, frustration och maktlöshet vi känner inför konflikten i Syrien är det viktigt att inte släppa blicken från andra oroväckande situationer. Jag har tidigare skrivit om den väldigt instabila situationen i Nigeria, och utvecklingen i landet fortsätter att gå åt helt fel håll. Nigerias centrala och norra delar har vid flera tillfällen drabbats hårt av våldsattentat av den islamistiska gruppen Boko Haram. Under de senaste veckorna har vi bland annat fått rapporter om att minst två människor har dödats vid ett sprängattentat mot en kyrka i staden Jos. Samtidigt rapporterar vår systersektion i Nigeria om att kvinnors rättigheter inskränks under förevändningar av religiös fundamentalism.

Allt det här borde förstås få det internationella samfundet att reagera. Det är nu som det förebyggande arbetet måste prioriteras. Många soldater har placerats i regionen, men har i många fall inte gjort befolkningen säkrare.

Du kan läsa ett tidigare inlägg jag skrivit om Nigeria här.

Mina tankar om Syrien och FN

Ni är förmodligen flera där ute som liksom jag känner er oerhört maktlösa inför vad som just nu händer i Syrien. Frustrationen och vanmakten kan ibland ta överhanden. Och när en egentligen lång process exploderar i kris, kommer förslag på ”enkla” lösningar. De är ganska många som på sistone tagit chansen och beskyllt FN för att vara problemet. Det är lätt att klanka ned på FN. I säkerhetsrådet sitter några av världens stormakter (och några inte) med helt orimlig makt. I rådet för mänskliga rättigheter sitter några av världens största förbrytare mot mänskliga rättigheter. Det är ju helt sjukt!

Men FN är samtidigt den enda lösning som alla världens stater har enats om. I MR-rådet får alla stater kritisera alla. Det är också helt sjukt men fantastiskt (!) –  i FN har varenda stat, inklusive lilla plutt-Sverige, en röst. Jag har fortfarande inte hört ett enda vettigt förslag på ett alternativ till FN.

Assad och Medvedev 2008

OK, för att hårddra det. Om det nu ska vara OK för EU/NATO att ingripa militärt om det krisar i till exempel Somalia, utan att vara inbjudna eller ha ett FN-mandat i ryggen – är det då också OK för AU (Afrikanska Unionen) att ingripa när de tycker att krisen i Grekland håller på att spåra ur? Jag vet att det är förenklat men till syvende och sist så står vi med FN som den enda multilaterala organisationen där i princip alla världens stater gnisslande tar sig framåt i ett oerhört stelbent och politiskt påverkat maskineri.

Tillbaka till Syrien. Jag har tänkt mycket på hur jag som fredsaktivist ska förhålla mig de brutala övergrepp som pågår i landet. Som vanligt önskar jag att världen hade ingripit för länge sedan. Återigen reagerar vi försent, men vad hjälper den insikten den befolkning som nu lider?

Från vänster: Kofi Annan, UN-Arab League Joint Special Envoy on Syria; Secretary-General Ban Ki-moon; Nassir Abdulaziz Al-Nasser, President of the sixty-sixth session of the General Assembly; Nabil el-Araby, Secretary General of the Arab League; and Mutlaq M. Al-Qahtani, Mr. Al-Nasser’s Chef de Cabinet; meet before a joint briefing to the General Assembly on Syria. 7 juni 2012.

Den syriska regeringens brutala attacker på oppositionsgrupper och civila fortsätter. Nästa varje dag får vi rapporter om massakrer. FN:s säkerhetsråd fördömer regeringsstyrkornas attacker ”i starkast möjliga ordalag”. Men på det stora hela kvarstår oenigheten. FN förblir i princip handlingsförlamat. Ryssland och Kina har aldrig varit särskilt förtjusta i interventioner. Politiken trumfar människors säkerhet. Syrien är en av Rysslands geopolitiskt viktigaste partners och inte blir Ryssland mer sugna på att lämna sitt veto-kort i säkerhetsrådet orört av det.

En grej till som rör till det är att de ryska och kinesiska regeringarna nu dessutom har kunnat hänvisa till insatsen i Libyen som en anledning till varför de motsätter sig en intervention i Syrien. Redan när beslutet togs om en insats i Libyen var det många som diskuterade möjligheten att mandatet skulle övertolkas. Insatsen rättfärdigades med principen R2P, Responsibility to Protect eller skyldigheten att skydda. Många har hyllat insatsen som ett exempel på när R2P har använts. Kritiker har i efterhand menat att Natostyrkor i praktiken gav stöd till den libyska oppositionen och bidrog till att Gaddafi avsattes och sedan dödades. Och det var väl bra? Eller?

Alltså, ja självklart var det bra att Gaddafi försvann från makten. Han var en grym diktator. Men det får svallvågor. R2P säger att det internationella samfundet har en skyldighet att skydda befolkningar som utsätts för övergrepp av sin egen regering. Och med övergrepp menas etnisk rensning, krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Det säger sig självt att den här principen snuddar vid frågor om suveränitet. Om orsaken till övergreppen är en diktatorisk och våldsam regim, går det då att skydda den drabbade befolkningen utan att lägga sig i den politiska styrningen? De länder som redan tidigare hävdade att andra stater inte får lägga sig i, och att R2P bara är en ny form av kolonialism, får ju minst sagt vatten på sin kvarn.

R2P är en moraliskt rimlig princip, men den tillämpas idag både för brett och för snävt. Den teoretiska idén om att det går att etablera skydd utan att lägga sig i det politiska, har visat sig svår i verkligheten. Jag tror att det är här vi FN-vänner ofta går bet. Vi pratar om FN som något okomplicerat. Kom igen! Det är politik på högsta nivå. Vi pratar om FN som en moralisk egen enhet – men varför det? FN består bara av sina medlemsstater. Som ett maskineri. Och det räcker med ett sketet gruskorn (eller i Syriens fall en stor stenbumling i form av Ryssland) i maskineriet för att det ska låsa sig. Inte är alla världens stater några fromma lamm? FN styrs av staters egenintresse i form av handel och geopolitik. Vi måste vara ärliga med det. Men ibland glänser det till, ibland trycks skiten ihop tillräckligt länge för att det ska bli en diamant – såsom antagandet av principen R2P som skulle kunna fungera.

Befolkningen i Libyen är långt ifrån skyddad, än. Stora delar av landet kontrolleras av väpnade grupper och milisstyrkor. Amnesty har rapporterat om hur dessa grupper begår allvarliga MR-kränkningar, tar lagen i egna händer och fördriver civila från deras hem. Att bidra till nedrustning, demobilisering och demokratisering är också en del av R2P även om sådana insatser är mindre tacksamma att sälja, politiskt. Men med tanke på att över 90 % av 2000-talets inbördeskrig äger rum i stater som fastnat i konfliktcykler, borde det internationella samfundet rimligtvis ha intresse av att långsiktig stabilitet och demokrati etableras i Libyen. Av det har vi inte sett mycket av än.

Jahapp, tänker ni. Det verkar ju ganska hopplöst det här. Lite Tony Rickardson – ”Ja ä’ int bitter”. Och ja, jag kan inte annat än att hålla med. Ibland. Men några saker vore rimliga gällande Syrien i dagsläget. 1950 inrättades en princip som säger att när FN:s säkerhetsråd är blockerat i en fråga, kan frågan istället tas upp i generalförsamlingen. Det skulle kunna ske nu. För det andra skulle flera stater kunna agera aktivt för att en humanitär zon ska upprättas i Syrien. För det tredje måste det stora flödet av vapen till Syrien stoppas. Fingret ska pekas på Ryssland. Den ryska regeringen har fortsatt att sälja vapen långt in i krigets gång.

Och vad mer? Jo du. (Det är nu jag pekar på dig). Du har ett ansvar och en möjlighet. Du kan välja att använda din demokratiska röst till att stödja de politiker och organisationer som vågar satsa på långsiktighet. De som tidigt vågar vända blicken mot tidiga varningssignaler – och agera på dem  – trots att det inte ger politiska poäng. Och du kan kräva att varje krav på en militär insats i Syrien också innehåller en plan för vad som ska ske därnäst. Och sist men inte minst, du kan vägra att acceptera förslag på enkla lösningar. För de finns inte.

 

Vi säger det igen – kvinnors säkerhet kräver nedrustning!

Operation 1325 har under de senaste veckorna haft fokus på nedrustning kopplat till kvinnors säkerhet och deltagande. Operation 1325 är en paraplyorganisation där IKFF är medlem. Vi blev tillfrågade att gästblogga, och det tackade vi förstås ja till. IKFF har ju lyft kopplingen mellan nedrustning och kvinnors säkerhet och deltagande i snart 100 år!

Tove och Sofia på kansliet har skrivit om att kvinnors deltagande måste prioriteras i insatser för nedrustning, demobilisering, repatriering, återflyttning och återanpassning (DDRRR). Läs deras inlägg här.

Mitt bidrag handlar om hur små och lätta vapen inverkar på kvinnors säkerhet och deltagande. Läs mitt inlägg här.

PS. Ni har väl inte missat vår kampanj FörATT? Den handlar också om kopplingen mellan vapen och kvinnors bristande säkerhet och deltagande. Stöd gärna FörATT genom att ladda upp ett foto och posta på kampanjens Facebooksida!

Nu får vi väl ändå sluta sälja vapen till diktaturer!

Idag skriver handelsminister Ewa Björling (M), Fredrik Malm (FP), Kerstin Lundgren (C) och Désirée Pethrus (KD) på SvD att regeringen äntligen presenterar direktiven för en utredning om reglerna för svensk vapenexport. 2011 ställde sig en majoritet av utrikesutskottet bakom att skärpa exportkontrollen gentemot ickedemokratiska stater. Regeringen har tagit lååång tid på sig med direktiven, och själva utredningen ska presenteras först 2014 (valår, by the way).

Det betyder att lagstiftningen förmodligen kommer att vara på plats först ett eller två år senare. Sverige kommer att hinna sälja väldigt mycket krigsmateriel på de två åren. Vi måste arbeta hårt för att upprätthålla den opinion som nu finns kring en striktare exportreglering. Även om vi vill att Sverige inte ska exportera några vapen alls så kommer den förändringen ta tid. Det finns flera viktiga steg  på vägen som behöver tas nu!

Syftet med utredningen är alltså att skärpa exportkontrollen när det gäller icke-demokratiska stater. Det borde förstås vara en självklarhet redan. Dagens riktlinjer säger i princip att vapenexport inte ska beviljas om det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter i det tänkta mottagarlandet. Men reglerna är tänjbara och riktlinjerna är löst formulerade, dessutom är beslutsprocessen långt från transparent. Därför kunde Sverige under 2011 sälja krigsmateriel för 13,9 miljarder kronor, och 56 % av exporten kunde gå till ickedemokratiska länder.  (Det betyder att du om du är svensk säljer mest vapen i världen, Sverige ligger nämligen högst upp på listan när det gäller vapenexport per capita).

Utredningen ska bland annat ”föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för fastställandet om ett land är en icke-demokrati.” Kvinnors reella demokratiska rättigheter måste vara med. Punkt slut. De exportkriterier som utredningen ska föreslå måste tydligt markera att en stat kan definieras som demokratisk endast i det fall att kvinnor åtnjuter samma demokratiska rättigheter som män. Ett sätt vore att göra explicita referenser till Kvinnokonventionen (CEDAW) till exempel.

En liten men viktig punkt också. Vapenexport motiveras ofta med hänvisning till mottagarens rätt till självförsvar enligt FN-stadgan, men då glöms det faktum att FN-stadgan (i artikel 26 för den nyfikne) också säger att staterna ska lägga så lite pengar som möjligt på vapen.

Det här är några av de punkter som IKFF kommer att fortsätta driva under utredningens gång. Vill du stödja vårt arbete för en skärpt reglering av vapenexporten som tar hänsyn till både kvinnors och mäns rättigheter och säkerhet? Det bästa stöd du kan ge oss är att bli medlem!

Vill du veta mer kan du också läsa lite längre tankar om IKFFs position vapenexport.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar