Monthly Archives: april 2012

Stötta kvinnorörelsens initiativ när kvinnors rättigheter hotas

AWID Forum samlar över 2000 kvinnor från över 50 länder i Istanbul 19-22 april 2012

Jag befinner mig just nu med flera andra IKFF:are från Sverige, Costa Rica, DR Kongo, Colombia, Nigeria, Australien, Pakistan och våra internationella kontor på det tolfte internationella AWID-forumet för kvinnors rättigheter i utvecklingsarbetet som pågår i Istanbul. Känslan av kraft och styrka men även oro för det aktuella läget för kvinnors rättigheter i världen är tydligt. Jag kommer skriva mer om det i helgen. Men strax innan jag åkte hit skrev jag på Dagens Arena om faran med en ny regeringskonferens kring kvinnors rättigheter som öppnar upp tidigare överenskommelser.

Manu Sareen Foto: Mogens Engelund

Nyamko Sabuni

I tisdags skrev även Nyamko Sabuni och Manu Sareen, Sveriges och Danmarks jämställdhetsministrar på SvD Brännpunkt att krafter som motarbetar kvinnors rättigheter vinner mark.  Likt vår jämställdhetsminister så ser IKFF med stor oro på FN:s Kvinnokommissions misslyckande med att nå gemensamma slutsatser. Det är ett uttryck för att det råder en global backlash för kvinnors rättigheter. Vi har tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer påtalat att kvinnors rättigheter är mer hotade idag än för 20 år sedan. Det är positivt att regeringen uppmärksammar detta. Det är även positivt att Sabuni skärskådar förslaget om en ny internationell kvinnorättskonferens på regeringsnivå. En sådan konferens skulle kunna leda till att kvinnors rättigheter försvagas ytterligare snarare än stärks om tidigare överenskommelser såsom Pekingplattformen öppnas upp för förhandlingar.

Den globala krisen för kvinnors rättigheter belyser även behovet av att Sverige vågar gå bortom EU:s samlade röst. Sabuni skriver på Brännpunkt att det råder en ”en splittring som främst står mellan å ena sidan EU och å andra sidan Syrien och Iran som – flankerade av Vatikanstaten – leder gruppen av utvecklingsländer in på helt fel spår.” Men flera av de länder som försvårar situationen idag, i frågor såsom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är medlemsstater i EU; Polen, Malta och Irland. Motståndet mot kvinnors grundläggande rättigheter i flera EU-stater får inte osynliggöras, och Sveriges röst för kvinnors rättigheter får aldrig förhandlas bort till förmån för ett enigt EU.

Sabuni och Sareen uppmärksammar inte den styrka och potential som finns hos kvinnorättsaktörer i det civila samhället. Dessa har länge spelat en oumbärlig roll för att stärka kvinnors positioner. När de stater som vill kringskära kvinnors liv och rättigheter nu utövar stort inflytande i internationella förhandlingar, är det viktigare än någonsin att stötta och ta till vara på den kunskap och kraft som finns inom den globala kvinnorörelsen. FN:s kvinnokommission har tvärtemot vad Sabuni skriver inte förlorat sin betydelse. Istället måste de positiva krafterna bli starkare och agera enat. Parallellt med diskussionen om en ny internationell regeringskonferens har det tagits ett initiativ om en konferens för att kraftsamla denna rörelse, i syfte att vända den negativa trenden utan att öppna upp de starka överenskommelser som redan finns på plats. I Sverige driver paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, där IKFF är medlem, bland annat ett första steg i detta arbete genom att anordna en nordisk förkonferens. Denna kraftsamling i kvinnorörelsen utgör ett utmärkt tillfälle för Sveriges regering att stödja arbetet för kvinnors rättigheter i en tid då en internationell regeringskonferens vore alltför riskabelt.

Iran – vad är kärnfrågan?

Många har på sistone skrivit om Iran och dess kärnprogram och inte minst omvärldens reaktioner: DN, Svd, Svd, Expressen, Expressen, DN:

”FN-rapport: ”Starko oro” för iranska kärnvapen”

”Iran kan inte tillåtas utveckla kärnvapen”

”Iran har fått hjälp av utländsk expertis för att framställa kärnvapen”

”FN: Hemliga experiment med kärnvapen i Iran”

”Iran redo att göra kärnvapen”

”Irans missiler kan gå rakt över Sverige”.

Det här är ett ganska känsligt ämne med många som har en åsikt. Dessutom skrivs det väldigt mycket tekniskt om kärnvapen. Eller så skrivs det artiklar om missiler som kan nå Sverige. Jag tycker det är viktigt att försöka förstå utan att vara ”expert” för att det är en konflikt som kan få oanade konsekvenser om det leder till en väpnad konflikt. Här kommer ett försök att reda ut några saker kring kärnvapen och diskussionen kring Iran.

Hur många kärnvapen finns det i världen?

Enligt Federation of American Scientists siffror från juli 2011 finns det cirka 20 500 kärnvapen i världen, varav 95 % innehas av USA och Ryssland. Av dessa är ca 2 600 i omedelbar avfyrningsberedskap med en sammanlagd sprängstyrka som motsvarar 100 000 Hiroshimabomber. I Europa finns det ca 200 amerikanska kärnvapen utplacerade genom Nato, i Tyskland, Nederländerna, Italien, Turkiet och Belgien.

Är kärnvapen förbjudna?

Nej, det finns inget förbud mot kärnvapen. Den internationella domstolen i Haag har däremot sagt att de i praktiken inte går att använda på laglig väg för de är så urskillningslösa och långsiktigt skadliga vapen.

Däremot antogs år 1968 ett avtal om icke-spridning ”Non-proliferation treaty” eller NPT som det ofta kallas. I det avtalet slogs det fast att USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina är de officiella kärnvapenmakterna (de har alltså rätt att inneha kärnvapen eftersom de hade kärnvapen när avtalet skrevs). Något som inte har hänt – men som också står i avtalet (!) – är att dessa länder även ska nedrusta sina kärnvapen – i god anda. ”I god anda” betyder att staterna ska vidta åtgärder som visar på att de tänker följa avtalet.

I NPT åtar sig kärnvapenstaterna också att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra icke-kärnvapenstater att utveckla kärnvapen. Icke-kärnvapenstaterna förbinder sig att inte ta emot eller tillverka kärnvapen.

Efter 1968 har flera stater skaffat sig kärnvapen ändå. De kallas därför ”de facto kärnvapenstater”; Indien, Pakistan och Nordkorea. Israel har fortfarande varken förnekat eller bekräftat sitt kärnvapeninnehav, men att landet faktiskt har kärnvapen anses som ett vedertaget faktum.

Vad är kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen?

Det är ”experterna” lite oense om, det beror på hur en ser på saken. Men samma typ av centrifuger kan användas för att anrika uran för kärnkraftsreaktorer som för kärnvapen. Enligt icke-spridningsavtalet/NPT får stater anrika uran för fredligt bruk (kärnkraft). IKFF har kritiserat den här biten av avtalet eftersom det gör att i princip alla stater som går med i NPT-avtalet kan bryta sig loss och utveckla kärnvapen från kärnkraftsanläggningar inom relativt sett kort tid.

Urananrikning är en process som gör att uranet kan användas för energi – men höganrikat uran är det som används i kärnvapen. Det höganrikade uranet är mycket svårare att ta fram.

Har Iran kärnvapen?

Nej, det finns än så länge inga bevis om att Iran har kärnvapen. Sedan tidigt 1970-tal har Iran haft ett nukleärt program, enligt dem själva för fredligt bruk (kärnkraft) och alltså lagligt enligt NPT. Irans regim menar att landet måste anrika sitt eget uran för att inte vara beroende av uranleveranser från omvärlden för att säkra sin energiförsörjning. Men med kapaciteten att anrika uran till kärnkraftsreaktorer följer också möjligheten att anrika uran för kärnvapen. Det är det som gör många, bland annat USA:s senat, väldigt oroliga. Iran följer än så länge NPT-avtalet och har släppt in inspektörer som har fått granska deras anläggningar.

Vilka är det som inspekterar Iran?

De som inspekterar Iran är FN:s atomenergiorgan IAEA. De inspekterar kärnkraftsanläggningar över hela världen, däribland i Sverige. Det är IAEA som har rätt att göra detta enligt NPT. IAEA har hittills inte bedömt att Iran bryter mot avtalet även om de uttryckt oro för hur de dokumenterar processer och hanterar material med mera.

Varför är alla så oroliga?

Efter sina inspektioner år 2004 hade IAEA anmärkningar på hur Iran skötte deklarerandet och rapporterandet kring sitt nukleära material, men de sa också att Iran då inte bedrev något kärnvapenprogram.

Åtminstone 14 andra NPT-stater som inte tillfredsställande på de mest grundläggande nivåerna har rapporterat till IAEA på över 10 år har inte blivit  utsatta för sanktioner, menar Jan Prawitz som forskar på UI. 2006 var FN:s säkerhetsråd ändå så oroat att de antog en resolution om att Iran inte skulle få anrika uran överhuvudtaget.  Sedan dess har säkerhetsrådet fortsatt att ta flera resolutioner på samma ämne.

Det här gjorde Iran väldigt upprörda för de tycker att de har rätt att anrika uran för fredligt ändamål precis som alla andra länder som är med i NPT. Men många andra länder är oroliga för att Iran inte kommer sluta där.

Under tiden har IAEA fortsatt att finna att Iran inte har gått från ett civilt till ett militärt program för sin anrikning. I en rapport som sammanställs av USA:s samtliga underrättelsemyndigheter stod det år 2007 att ”we judge with confidence that in fall 2003, Tehran halted its nuclear weapons program.”

Vad säger Iran?

Iran håller fast vid att de inte utvecklar kärnvapen. Däremot fungerar hoten mot landet effektivt för makthavarna att skapa nationellt stöd för deras politik. Sanktioner och hot mot landet har gjort att makthavarna framstår som principfasta och det enda skyddet mot ”alla andra” som vill landet illa. På frågor om de tror att Iran tänker utveckla kärnvapen svarar de två diplomatveteranerna Rolf Ekéus och Hans Blix båda att de tror att landet inte bestämt sig ännu.

Vad säger Sverige?

Sverige och Carl Bildt har uttryckt oro över att det talas om en militär intervention mot Iran. Däremot har Sverige inte ställt sig bakom initativet om ett förbud mot kärnvapen. Något som försvårar det hela ytterligare är att Sverige inom nedrustning numera oftast talar genom EU. EU inkluderar två stater som själva har, och inte har någon lust att göra sig av med, kärnvapen: Frankrike och Storbritannien.

Vad gör fredsrörelsen?

Diskussionerna om en israelisk attack mot Iran har gått höga. För några veckor sedan samlades ungefär tusen personer i Tel Aviv för att protestera och en kampanj spreds på internet och flera iranier svarade.

Israel ❤ Iran

Iran ❤ Israel

 

På frågan om vilket alternativ som är bäst, att både Israel och Iran har kärnvapen eller att ingendera land har kärnvapen svarade 65% av de tillfrågade israelerna i en undersökning januari att de föredrog att ingen hade kärnvapen.

Vad tycker IKFF?
IKFF håller i princip med om det som Hans Blix nyligen skrev på Fokus.se: ”Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen.”

En militär utveckling med bombningar eller annat av Iran är inte en möjlig väg. Det kan sätta eld på en krutdurk i området. Det dessutom förbjudet att bomba kärnkraftsanläggningar, bland annat för att det kan vara oerhört farligt för människor i området. Ett så kallat förebyggande krig, som detta skulle innebära, skulle även bryta mot FN-stadgan och det skulle vara kontra-produktivt. Dessutom skulle en militär intervention riskera att ytterligare stärka den nuvarande regimen i landet.

Under slutet av 2012 ska ett möte äga rum i Helsingfors där frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern ska diskuteras. FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon sa i Seoul förra veckan att “The best way to eliminate the nuclear threat anywhere is by eliminating nuclear weapons everywhere”. IKFF håller med, alla länder i regionen bör avstå från att skapa anläggningar som kan användas för kärnvapen.

I det längre perspektivet bör kärnvapen förbjudas. Det är något orimligt i att kärnvapenstater ska påpeka för andra stater att de inte får utveckla kärnkraft, av rädsla för att de ska skaffa sig kärnvapen.

IKFF har länge också kritiserat icke-spridningsavtalet som tillåter, och till och med uppmuntrar, kärnkraft men förbjuder alla världens stater utom fem att ha kärnvapen. Här kan du läsa mer om vad IKFF tycker.

Varför bryr sig en feministisk fredsorganisation om kärnvapen och Iran?

Kärnvapen är en del av en säkerhetspolitisk agenda med starka ideologiska kopplingar till föreställningar om maskulinitet. Kopplingen mellan kärnvapen, makt och styrka sänder tydliga signaler till de stater som inte har kärnvapen om vad det innebär att vara en stark stat. Så länge de starka staterna har kärnvapen kommer fler stater att vilja utveckla samma kapacitet.

För att verkligen kunna åstadkomma nedrustning krävs att begrepp som säkerhet och styrka omformuleras och moderniseras för att bättre spegla den sorts säkerhet som majoriteten av världens människor verkligen behöver. Det är inte kärnvapen som gör människor säkra. Att ignorera problemen kommer inte att få dem att försvinna. Istället är det när en erkänner att det finns problem som det är möjligt att konfronteras med traditionellt konstruerade termer som ”styrka” och ”säkerhet”.

I Weapons of Terror, Freeing the World of Nuclear, Biological and Chemical Arms, utgiven av The Weapons of Mass Destruction Commission (den så kallade Blixkommissionen) bekräftas betydelsen av ett genusperspektiv genom följande citat:

“Women have rightly observed that armament policies and the use of armed force have often been influenced by misguided ideas about masculinity and strength. An understanding of and emancipation from this traditional perspective might help to remove some of the hurdles on the road to disarmament and nonproliferation.”

Vi har gjort en publikation om kärnvapen och genus.

Överkurs?

Läs denna artikel från 16 januari i International Herald Tribune/NY Times: http://www.nytimes.com/2012/01/16/opinion/preventing-a-nuclear-iran-peacefully.html?_r=1&scp=35&sq=israel%20iran&st=cse

Eller denna från Foreign Policy: http://www.foreignpolicy.com/articles/2012/04/02/don_t_fear_a_nuclear_arms_race

Det mesta av infon kommer från Läkare mot Kärnvapen och materialet Lär om Kärnvapen. De driver kampanjen ICAN (International Campaign to abolish Nuclear Weapons). IKFF är också med. Förbjud kärnvapen nu!

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar