Monthly Archives: mars 2012

Ellen Johnson Sirleaf och besvikelsen

Förra veckan blev glädjen från förra årets Nobelpris minst sagt dämpad. Ellen Johnson Sirleaf fick en fråga i en intervju. Tänker du avskaffa lagen i Liberia där ”voluntary sodomy” kan straffas med upp till ett års fängelse? Svaret var nej. Hennes motivering var att det finns ”traditionella värderingar” som hon vill bevara.

Ellen Johnson-Sirleaf, Antonio Cruz/ABr

Johnson Sirleaf blev Afrikas första kvinnliga president, det är stort och viktigt. Hon har lyft kvinnors situation och behovet av kvinnors deltagande på agendan både nationellt och internationellt.

Genom historien har olika grupper blivit utestängda från maktens rum och utsatts för diskriminering och förtryck. Detta gäller inte minst kvinnor.Men kampen för kvinnors rättigheter har tyvärr ofta i sin tur osynliggjort och utestängt kvinnor som inte passar in i rådande normer. Arbetarklassens kvinnor, icke-vita kvinnor, lesbiska, transexuella, kvinnor med funktionsnedsättningar och papperslösa har gång på gång få stå tillbaka. Det har ofta motiverats med att det blir för komplicerat och provocerande.

Homosexualitet är förbjudet i många länder, ibland är domen dödsstraff. I Sydafrika är det lagligt men lesbiska kvinnor utsätts för så kallade ”corrective rapes” för att ”bota” dem och göra dem heterosexuella. I Sverige var homosexualitet klassat som en sjukdom fram till 1979. Det är bara några få år sedan samkönade äktenskap blev lagliga. Fortfarande tas inte hotet mot homosexuella som finns i många länder på allvar i asylprocesser. Människor blir tillbakaskickade med hänvisning till att de inte behöver visa sin kärlek öppet. Lena Ag från Kvinna till Kvinna har också skrivit om Ellens uttalande.

Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen är inte isolerad från de samhällstrukturer de kämpar emot. Samma strukturer återfinns här, frågan är hur vi förhåller oss till det. Vi måste aktivt och medvetet välja att kämpa för allas rättigheter, även då de kanske inte är våra egna. Det handlar om hur vi ser på mänskliga rättigheter och det handlar om solidaritet. En solidaritet som män många gånger inte har visat kvinnor och som kvinnor många gånger inte har visat varandra.

Jag beundrar Ellen Johnson Sirleaf och hennes arbete oerhört mycket. Hon är unik i sin kontext. Därför gör det mig extra ledsen när hon tillåter diskriminering, förtryck och i förlängningen att våld mot homosexuella sanktioneras. Om kvinnor får bestämma blir det inte automatiskt fred på jorden. Men kvinnor kan med sina erfarenheter komma med andra perspektiv och förutsättningar. Men vi får aldrig glömma att de kvinnor som når höga maktpositioner fortfarande är fast i samma maktstrukturer och samma system. De har kommit till sin position i samma system som män. Möjligtvis har de ännu större krav på sig att arbeta inkluderande och respektfullt. Samtidigt som de måste motsvara maskulina ideal kring ledarskap, ofta till en högre standard än om de faktiskt var män.

Trots att jag vet allt detta känns sveket ändå större från henne än om det kommit från någon annan av världens ledare.

Bra journalistik – eller vad tycker du?

Det blir två inlägg idag för jag måste bara fundera på vilka strukturer och mekanismer som är i görningen när en av Sveriges största dagstidningar gör följande två reportage inom loppet av några veckor:

Bakom diktatorn finns en filantropisk fru” och ”Despoternas fruar håller fast vid livet i lyx

Har jag missat någon slags ”time warp”? Eller är det här i sanning den bästa journalistiska skildring som är möjlig? En illustration av synen på kvinnor och ett frosseri i vad som händer när bilden raseras eller ifrågasätts. Utan ett mått av ifrågasättande kring skildringen av kvinnor och demoniseringen. Eller vad tycker du?

Förövrigt är detta även tidningen som, om de nämner sexuellt våld, inte gör det i A-delen. Nej, det är tydligen ”Kultur”.

Kvinnors uppnådda rättigheter måste försvaras

Ibland möts jag av föreställningen att alla de konventioner och resolutioner som antagits inom FN, om kvinnors säkerhet och rättigheter, betyder att det nu bara är implementering kvar. Alla stater är väl ändå överens nu? Inte kan det finnas så mycket att förhandla om? Det är väl mest implementeringen som ska till?

Jag kan inte nog påpeka att det inte stämmer. För några veckor sedan skrev jag om Margot Wallströms senaste rapport till säkerhetsrådet och hur hennes slutsatser och rekommendationer är långt ifrån okontroversiella (här).

I förra veckan blev det återigen tydligt att vi på många sätt lever i en tid när kvinnors rättigheter är hotade. Till och med mer än för 20 år sedan. FN:s kvinnokommission (Commission on the Status of Women, CSW) är ett stort möte som hålls varje år för att medlemsstaterna ska diskutera hur kvinnors rättigheter inom olika områden ska stärkas. Eller ja, det är förhoppningen. Årets CSW visade sig långt ifrån leva upp till den förhoppningen eftersom staterna efter många och långa förhandlingar lyckades enas kring väldigt lite. Årets CSW resulterade inte i några gemensamma slutsatser. Det hör inte till vanligheterna, och därför är det viktigt att reflektera kring detta.

Temat för årets CSW var kvinnor på landsbygden. Det är inte ett särskilt kontroversiellt politiskt tema. Inte om vi jämför med frågor som behandlar kvinnors rättigheter inom säkerhetspolitiken, där mäns ovilja att släppa ifrån sig halva makten brukar vara som starkast. Eller SRHR-frågor som skrämmer slag på Vatikanstaten och Iran som blir bästa kompisar i FN-sammanhang. (Många stater som aldrig skulle tala med varandra lyckas på något sätt enas mot att kvinnor ska ha rätt över sin egen kropp). Men nej, inte ens när det gäller att förbättra rättigheter och villkor för de miljontals kvinnor som lever på landsbygden, lyckades det internationella samfundet nå beslut om vägen framåt. (Förövrigt spenderar det internationella samfundet, enligt FN:s beräkningar, 7.5 miljarder dollar på utvecklingsstöd ”official development assistance (ODA)” för utveckling på landsbygden men bara blott 3 procent är öronmärkt för projekt där jämställdhet är primärt mål.)

Det här gör mig mycket skeptisk inför BanKi Moons förslag mot slutet av förra veckan om en ny världskonferens för kvinnors rättigheter. Alltså en konferens likt den som arrangerades i Peking 1995 och som sedan har följts upp av översynskonferenser. Pekingkonferensen var ett stort framsteg. Det var bland annat första gången som temat ”kvinnor i konflikt” blev föremål för slutsatser i ett tungt internationellt sammanhang. En del menar nu alltså att det är dags för en ny konferens, men jag är inte en av dem. Jag tror helt enkelt att det vore för riskabelt. Det är för farligt att öppna upp de konventioner vi redan har, jag tror att det kan sluta i sämre beslut och svagare formuleringar än de som gäller idag. Och formuleringar har betydelse, de driver den internationella utvecklingen framåt – eller bakåt.

Här kan du läsa uttalandet från Michelle Bachelet, chef för UN Women, angående att CSW inte resulterade i några gemensamma beslut. (http://www.unwomen.org/2012/03/impasse-at-commission-on-status-of-women-deeply-regrettable/)”

Och här kan du läsa en artikel om CSW och kopplingarna till resolution 1325 under årets möte: http://ipsnews.net/news.asp?idnews=107052

#stoppaSaudivapen, stoppa våldet i Syrien

Josefine Karlsson på Sergels Torg Stockholm mars 2012 #stoppaSaudivapen

De senaste dagarna har jag verkligen fått känna att jag är generalsekreterare för en medlemsorganisation. Parallellt med att bokslut och verksamhetsberättelse ska slutställas har starka och viktiga frågor som berör oss alla uppmärksammats. Två demonstrationer har jag haft äran att få tala på i veckan. En för att hedra offren i Syrien och en för att #stoppaSaudivapen.

Jag lägger upp båda talen för dig att läsa:tal syrien mars 2012 Tal #stoppaSaudivapen mars 2012

Nu sitter jag på tåget på väg till Göteborg och IKFF:s förbundsstyrelses möte. Redan under fredag och lördag har ett nordiskt IKFF-möte ägt rum för att samordna och uppdatera varandra. På nordisk nivå delar vi sektioner många erfarenheter men också flera skillnader gällande t ex. NATO och EU-medlemskap.

Jag tror på medlemsorganisationer och engagemang. Processen kan ibland kännas lång och full av hinder. Men att inte starta nytt och koppla från det gamla, utan vara ihärdig, söka lösningar och samarbeta är en otrolig styrka när en väl når fram. På sitt sätt är demokratiska organisationer som IKFF en del av att fred inte är ett mål, utan en väg och en process. Genom att mötas, diskutera och lyssna på varandra visar vi på lösningar. Vi enas för att tillsammans stå upp för våra värden och idéer i tur för att möta andra av annan åsikt. Med dialog och möten driver vi agendan framåt.

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt UNDHR

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar