Monthly Archives: februari 2012

Margot Wallström provocerar i säkerhetsrådet

Igår diskuterade FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens senaste rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten bygger på Margot Wallströms arbete som FN:s särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld. Jag tycker att hon höll ett starkt anförande igår där hon inte väjde för opopulära ämnen såsom kopplingen till vapen och miltarisering, utpekandet av enskilda stater där det inte nödvändigtvis pågår ett krig, och det faktum att sexuellt våld även utförs gentemot män.

Wallströmrapporten listar misstänkta grupper som bland andra Lord’s Resistance Army (LRA) i Centralafrikanska republiken och beväpnade milisgrupper i Elfenbenskusten. Det är viktigt. Det visar att Wallström har starkt fokus på att bekämpa den straffrihet som råder för sexuellt våld. Årets rapport är den första att namnge aktörer som är misstänkta för att ha utövat sexuellt våld som en strategi i krig, en möjlighet som kommer från resolution 1960.

Wallström skriver idag på DN Debatt att ”om det [sexuellt våld] kan beordras kan det också bestraffas”. Hon har nämligen kämpat hårt för att bemöta en fortfarande rådande föreställning om att sexuellt våld följer konflikter ”som av naturen”, och att detta inte skulle gå att förhindra. Det är lätt att glömma hur kontroversiellt hennes arbete är. Parallellt med den offentliga debatten pågick intensiva diskussioner om vad som skulle bli slutsatserna från mötet. Många länder tycker att andra organ inom FN ska arbeta med dessa ”kvinnofrågor” – idén om att kvinnors säkerhet är säkerhetspolitik är långt ifrån självklar!

Margot Wallström under gårdagens möte i säkerhetsrådet. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Wallström skriver idag också på DN Debatt att ”om sexuellt våld kan planeras kan det också förebyggas”. Krishantering behövs, men utan förebyggande arbete uteblir den långsiktiga stabiliteten och freden. För att straffriheten ska kunna bekämpas måste kvinnor få ökat politiskt och ekonomiskt inflytande, och det kan inte uppnås genom kortsiktig krishantering. Sexuellt våld är ofta en indikation på att konflikt är på väg att bryta ut. Våldet måste bemötas i ett tidigt skede och leda till reaktion och aktion. Det kräver starka satsningar på kvinnors ekonomiska och politiska rättigheter, så att de patriarkala, militaristiska och våldsbejakande normer som underbygger våld mot kvinnor motverkas på djupet. Sexuellt våld, konstaterade Wallström igår, upprätthålls ofta av otillräckliga satsningar på nedrustning.

Wallströms val att rapportera om sexuellt våld i länder som Egypten, där det inte råder en traditionell väpnad konflikt, är långt ifrån okontroversiellt. Flera representanter uttryckte igår missnöje över att våldet i deras länder omnämns i rapporten. I FN kan små skillnader som den mellan ”konfliktrelaterat sexuellt våld” och ”sexuellt våld i väpnade konflikter” irritera stater som känner sig utpekade men få långtgående konsekvenser för enskilda offer. Vi får inte glömma att fighten för dessa kvinnor är långt ifrån över med Margot på plats i FN. Hon kämpar med näbbar och klor för sitt mandat. Jag hoppas att svenska politiker nu tydligt och öppet visar sitt starka stöd för Wallströms rapport, så att det viktiga arbete hon utför har en säker plats på säkerhetsrådets agenda även i framtiden.

Ps. Här kan du läsa det enda uttalande som det civila samhället fick göra. Jag är lite extra stolt eftersom det till stor del var våra kollegor på IKFF:s kontor i New York som skrev det! IKFF är en av organisationerna i NGO Working group on Women, Peace and Disarmament. Ds.

Pragmatism som enda filosofi?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar, det håller jag med om. Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Tidigare idag framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma. Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare av UD med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som  föregått den linjen är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta. Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara riktigt obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen idag lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll i utrikespolitiken.

Just kärnvapen är en intressant fråga i sammanhanget. En fråga som så uppenbart är moralisk OCH politisk där Sverige skulle kunna ta en tydlig, ideologisk position. Runt om i världen arbetar organisationer och ett antal drivande stater för att kärnvapen ska förbjudas. För några år sedan tycktes idén om ett förbud vara fullständigt naiv men de senaste åren har länder som Norge stuckit ut hakan och gett aktivt stöd till civila samhällets arbete för en kärnvapenkonvention.

Carl Bildt talade om kärnvapen idag. Vi twittrade till honom efter debatten och frågade: ” Hur ser du på initiativet till en kärnvapenkonvention?” Han svarade: ”Vi arbetar mer praktiskt för CTBT-avtalet, fortsatta reduceringar och inte minst bort med taktiska kärnvapen i Europa.”  Vad betyder det?  Jo, det betyder att vår utrikesminister och regering inte tar ställning för något visionärt utan håller sig till minsta gemensamma nämnare, det som idag tycks nåbart och inte väcker anstöt. CTBT-avtalet, som handlar om att förbjuda provsprängningar av kärnvapen, har funnits med på nedrustningsdagordningen sedan 1996.

Vad är då fel med att ha en pragmatisk syn på sin omvärld? Det behöver inte vara fel, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp. I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och ibland en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar