Monthly Archives: januari 2012

Vaknar vi först när konflikten är ett faktum?

Nigerianska säkerhetsstyrkor grep i förra veckan över 150 misstänkta medlemmar i den militanta gruppen Boko Haram. Gruppen har genomfört ett antal våldsdåd i Nigeria under de senaste åren. För ett par veckor sedan kom rapporter om dödsskjutningar i delstaten Yobe, i norra delen av landet, där Boko Haram tidigare utfört en rad attacker. Även om gripandet utgör en framgång i kampen mot våldet, lider det nigerianska samhället av svåra och grundläggande problem som måste bemötas för att långsiktig fred och stabilitet ska bli möjlig.

Händelserna i norra Nigeria har liknats vid konflikten i Nordirland. Bombningar mot bland annat det lokala FN-kontoret har uppmärksammas av media, men mellan dåden råder tystnad. Under tiden sker inskränkningar av HBT-personers rättigheter genom nationell lagstiftning, och kvinnors rättigheter beskärs lokalt under förevändningar av religiös fundamentalism.

Nigeria är ett förhållandevis ungt land med en skör demokrati. Motsättningarna mellan de norra och södra regionerna är stundtals stora. Utifrån ett handelsekonomiskt perspektiv presenteras Nigeria ofta som ett positivt exempel, men det nigerianska samhället präglas av en utbredd korruption, brister i grundläggande mänskliga rättigheter och stora socioekonomiska klyftor. De enorma inkomsterna från landets oljehandel kommer inte den större befolkningen tillgodo. Samtidigt vet vi att externa intressen spelar in på sätt som förhindrar utveckling mot fred och stabilitet. Det sker i en rad samhällen som befinner sig i en våldsspiral – må det vara gällande olja i Nigeria eller mineraler i DR Kongo. Det är oacceptabelt.

Vi lever i en tid där ingen människa och inget land är en ö. En lokal fråga kan lätt få globala konsekvenser. Detta är en av anledningarna till varför den oroande utvecklingen i Nigeria borde ge upphov till ökade insatser från nationella och internationella aktörer, i enlighet med idén om ”early warning” – behovet av att tidigt identifiera länder som befinner sig i riskzonen för konflikt, så att snabba och förebyggande insatser kan sättas in. Tidiga varningssystem måste överlag få en tydligare roll i konfliktförebyggande arbete, och Nigeria utgör ett tydligt exempel på varför dessa system måste vara känsliga för kvinnors verklighet och bristande säkerhet. Våldet i Nigeria drabbar i stor utsträckning kvinnor, och det sker inte bara direkt genom vålds- och terrordåd. Ett tydligt tecken på att ett land eller ett område militariseras är att även våldet i hemmet ökar, och att traditionella och begränsande könsnormer fördjupas. Vår systersektion i DR Kongo rapporterar att det sexuella våldet i landet inte längre utförs främst av stridande soldater. Det handlar om en våldskultur som genom en förvriden syn på manlighet har normaliserat våld mot kvinnor, och vi ser det om och om igen i andra militariserade länder. Colombia utgör ytterligare ett exempel, ett land som också omnämns i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare om sexuellt våld i konflikter. Med ett genusperspektiv i early warning-system kan insatser utformas på ett sätt som stödjer hela befolkningen. Därigenom ökar möjligheten för att tillgodose också kvinnors säkerhetsbehov vilket – som vi alla vet – är en förutsättning för kvinnors politiska deltagande, och därigenom för långsiktig stabilitet och fred.

Annie Mbami Matundu (WILPF DRC) och Joy Onyesoh (WILPF Nigeria)

Mot bakgrund av detta har vi all anledning att rikta blicken mot Nigeria. IKFF/WILPF Nigeria skrev nyligen ett uttalande om situationen, vilket kopplar samman oroligheterna med bristen på ekonomisk och social rättvisa, inte minst vad gäller kvinnors situation. Det råder brist på preventivt arbete kring våld mot kvinnor i regionen, och i Nigeria är läget kritiskt.  Kvinnors tillgång till utbildning, hälsovård och arbete är fundamentala beståndsdelar för att bekämpa våldsproblematiken. Trots detta lade Nigeria år 2010 mer än 1,724 miljoner USD på militären och vapen – en betydligt större summa än den som reserverats för finansiering av utveckling och jämställdhet.

Produktionen, spridningen och nyttjandet av vapen utgör ett område inom vilket internationella och nationella aktörer kan göra stora insatser för att förebygga våldsspiraler som den vi nu ser i Nigeria. För att skapa reell och långsiktig säkerhet krävs krafttag mot den illegala vapenhandeln, samt bättre kontroll och reglering av den legala vapenhandeln. Vad gäller den illegala vapenhandeln presenterade SIPRI nyligen rapporten ”Maritime Transport and Destabilizing Commodity Flows”. Den visar att över 60 % av de fartyg som används för illegal transport, och transport som bryter mot sanktioner, av bland annat narkotika och vapen ägs av företag baserade i EU-länder, Natoländer och i andra OECD-länder. Detta utgör ett enormt och globalt problem, och berörda länder måste ta ett mycket större ansvar för att hindra den illegala handeln med bland annat vapen. Regleringen av den legala vapenhandeln är också en högaktuell fråga, eftersom slutförhandlingarna för ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty, ATT) äger rum i FN i juli. Förhandlingarna och det efterföljande avtalet måste innehålla en förståelse för vikten av att förebygga väpnat våld och dess effekter. Avtalet måste innehålla hänvisningar till humanitär rätt, och en insikt om att män och kvinnor drabbas olika av en hög närvaro av vapen. Nigeria utgör ett tydligt exempel på hur spridningen av vapen står i vägen för reell utveckling och stabilitet. Ännu ett dagsaktuellt exempel finner vi i Rysslands överföring av vapen till Syrien.

Inrikes oroligheter, tillsammans med den stora förekomsten av vapen och olaglig vapenhandel, indikerar att större problem står för dörren i Nigeria. Det ökade våldet mot kvinnor är ytterligare en varningssignal. Vi vet att ökat sexuellt och genusbaserat våld utgör en indikation på att risken för konflikt höjts, men det leder alltför sällan till breda, preventiva åtgärder. Det internationella samhället tenderar istället att ingripa för sent. Det är med andra ord dags att uppmärksamma problemen i Nigeria och vidta breda åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter och minska förekomsten och spridningen av vapen. Så ser riktigt konfliktförebyggande och fredsskapande arbete ut.

Mycket Juholt och lite säkerhetspolitik i medias rapportering från Sälen

Håkan Juholt

Håkan Juholt (creative commons, Arild Vågen)

Försvarsreformen gick igenom på grund av att regeringen sökte stöd hos SD, sa Håkan Juholt i måndags på Folk och Försvars rikskonferens. Det stämmer inte, vilket en uppsjö av journalister, politiker och kommentatorer påpekat. Grunden för försvarsreformen är det försvarsbeslut som fattades 2009, det vill säga innan SD satt i riksdagen. Beslutet att slopa värnplikten togs sommaren 2010 – det var också innan SD satt i riksdagen.

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Sten Tolgfors (Creative Commons Janwikifoto)

Hur viktigt det än är att våra politiker granskas noga är det sorgligt att Juholts felaktiga påstående tagit uppmärksamhet från det hans anförande faktiskt handlade om: säkerhetspolitik. Svenska journalister borde lägga mer tid på att rapportera och diskutera kärnan i Juholts tal, nämligen att säkerhetspolitiken måste utgå från mänskliga relationer och ett brett säkerhetsbegrepp.

Men bredare än Juholt lade fram sin analys måste mänsklig säkerhet även styra Sveriges politik utanför EU. Ett stort antal genusforskare har visat att det mänskliga säkerhetsbegreppet är nödvändigt för att kvinnors behov och rättigheter till deltagande ska kunna mötas och realiseras. Utvecklingssatsningar som syftar till demokratisering, motverkande av korruption och stärkande av kvinnors rättigheter är i högsta grad säkerhetspolitik så som den ser ut när människor, och inte stater, står i centrum. Det betyder emellertid inte att sådan säkerhetspolitik ska genomföras med militära medel. Det militariserade säkerhetstänket biter inte på till exempel sexuellt och genusbaserat våld – det tenderar snarare att öka risken för sådana hot, och därmed omöjliggöra utveckling. En genusmedveten säkerhetspolitik kräver andra medel än det militära.

Mot bakgrund av det här reagerade jag med förvåning när Erika Bjerström under sitt anförande om utveckling i Afrika ifrågasatte huruvida biståndet gör nytta och ger utveckling. Jag noterade att både Bodil Ceballos (MP) och Désirée Pethrus (KD) efterfrågade en mer nyanserad bild än den Bjerström gav vad gäller utvecklingslinjer i Afrika. Det gör IKFF också. Frågan om biståndets roll och nytta måste besvaras utifrån frågor som: Vilka får bistånd idag? Vilka får inte bistånd? Vilka krav ställer vi som givare? Vilket slags utveckling värderar vi, inom vilka områden?

När det gäller satsningar som syftar till kvinnors rätt till säkerhet och deltagande i fredsbyggande arbete, är frågan om vilka som får stöd väldigt central. Detta är min övertygelse efter att ha träffat en rad olika aktörer som verkar för fred och utveckling genom stärkandet av kvinnors rättigheter. Kvinnorättsaktivister, forskare och andra experter pekar på behovet av att stärka lokala NGOs för att till exempel sätta stopp för den straffrihet som råder för sexuellt och genusbaserat våld, eller för att motverka exkluderingen av kvinnor från politiska beslutsprocesser. Regeringen har också pekat på behovet av att etablera relationer med lokala NGOs, för att få en bättre bild av situationen i många konflikt- och postkonfliktländer. Det behövs olika former av bistånd men stödet till, och relationen med, det civila samhället är viktigt och borde diskuteras mer.

Samtidigt innebär ökade krav på transperens och återrapportering i den svenska biståndspolitiken att i mindre kvinnorättsorganisationer ofta inte kan leva upp till kraven som ställs på biståndsmottagare. Sådana organisationer har till exempel inte alltid möjlighet att genomföra de ofta väldigt omfattande utvärderingar och återrapporteringar som efterfrågas. De här frågorna måste diskuteras i relation till att biståndet som helhet utvärderas – kanske ger vi inte till rätt aktörer? Kanske måste vi därmed förändra våra krav?

En glad nyhet under Folk och Försvars konferens var biståndsminister Gunilla Carlssons presentation av en ny, genusmedveten satsning för demokratisering i Mellanöstern och Nordafrika. 70 miljoner riktas nu till projekt för att stärka flickors och kvinnors positioner i MENA. Bland projekten ingår en satsning för att stärka kvinnors medvetenhet om sina rättigheter, med särskilt fokus på låginkomsttagare. Ett annat projekt handlar om att stödja ett regionalt kvinnorättsnätverk som vill motverka hur medier använder sig av och förstärker stereotyper (det vore för övrigt väl behövt även här i Sverige, men det är en annan diskussion).

Det har varit intressant att följa dagarna i Sälen, men hade jag följt konferensen via mainstream-media hade jag inte fått en mer nyanserad bild än att (S) och (M) munhöggs om när (Sd) kom in i riksdagen. Det är tråkigt för Sverige behöver en verklig, säkerhetspolitisk diskussion. En liten gnista till att bredda ”försvarspolitik=säkerhetspolitik” tändes under årets rikskonferens. Om den inte ska slockna behöver vi alla nu fortsätta diskussionen och föra Sveriges säkerhetspolitik in i framtiden.

Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland

Måndagens diskussioner på Folk och Försvars rikskonferens gick under rubriken ”Säkerhet och förändring i vår värld”. Håkan Juholt (S) inledde dagen med att konstatera något som IKFF länge argumenterat för: säkerhetspolitikens ”hårda kärna” är inte militär förmåga. Enligt Juholt handlar säkerhetspolitik i grunden om relationer mellan människor, om hur vi förhåller oss till andra människor här hemma och i omvärlden. Kort sagt: en modern säkerhetspolitik utgår från behovet av mänsklig säkerhet i bred bemärkelse. Det är ett starkt och positivt besked från (S).

Juholt lade stort fokus på att ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet utgör ett säkerhetspolitiskt problem i Europa. Och visst är det så, i synnerhet för kvinnor. Kvinnodominerande yrken i EU:s medlemsländer, så som mödrahälsovård, drabbas av nedskärningar. Ungern antar en konstitution som riskerar att allvarligt inskränka kvinnors rätt till abort, och även i Spanien verkar abortlagstiftningen försvagas. Detta handlar i högsta grad om mänsklig säkerhet, och vi hoppas att insikten om hur krisen drabbar kvinnor finns med i Juholts nya säkerhetspolitiska analys. Den lyste tyvärr med sin frånvaro under anförandet i Sälen. Vi hoppas också att Socialdemokraternas utgångspunkt i den enskilda människans säkerhet och trygghet gäller även för politiska insatser utanför Europa. Det skulle innebära ett starkt fokus på nedrustning, samt på civilsamhällets arbete och potential för att bygga säkerhet och fred.

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Taget från Flickr

Gotland 1 foto av Fotografgruppen.se Flickr (creative commons)

Under Jan Björklunds efterföljande tal kastades deltagarna på Sälens Högfjällshotell istället tillbaka till det kalla kriget. Eller i alla fall till den säkerhetssyn som rådde då. ”Ett förlorat Gotland är mycket svårt att återta” sa Björklund i ett anförande som vittnar om en omodern syn på såväl hot som säkerhet. Säkerhet byggs inte genom att Sverige rustar upp Gotland. I relation till Ryssland måste en aktiv säkerhetspolitik istället utgå från att stödja demokratiska krafter i landet så att de verkliga problemen – korruption, bristande demokrati och maktanspråk hos en okontrollerad ekonomisk elit – kan bekämpas. Det görs genom samarbete och stöd. Inte genom bandvagnar på Gotland.

Jan Björklund avslutade sitt anförande med att identifiera säkerhetpolitikens yttersta mål: att nästa generation ska få leva i demokrati och frihet. Hur han får ihop det med sin militaristiska syn på säkerhet förstår inte jag. Men så tror jag inte att Björklund förstår hur IKFF får ihop sin analys heller. Fast ändå kan jag inte låta bli att undra; om det är något det senaste decenniet borde ha lärt Björklund och hans kollegor, är det att hållbar demokrati inte kan byggas genom militära insatser. Det kräver istället långsiktigt och omfattande civilt stöd till internationella, nationella och lokala organisationer som jobbar med demokratisering från grunden. Experterna är eniga om att kvinnorättsorganisationer har en absolut central roll i det arbetet.

Därtill kan vi inte låta bli att ställa frågan: innefattar Björklunds säkerhetspolitiska mål även medborgare i till exempel Saudiarabien och Bahrain? För som bland annat Kristna Fredsrörelsen poängterat, identifierar Tolgfors stolt den svenska insatsen i Libyen som ett bidrag till gemensam säkerhet samtidigt som den svenska vapenexporten till diktaturer fortsätter. I Bahrain, till exempel, slår diktaturregimen ned fredliga demonstrationer för just demokrati och frihet. Samtidigt får ”Försvarsexportmyndigheten” (läs statsfinansierade vapenlobbyn) i budgetpropositionen för 2012 över 75 miljoner kronor till sitt förfogande, för att som det beskrivs på hemsidan ”främja export inom försvarssektorn till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik”. Det motsvarar över 330 000 årsavgifter för medlemskap i IKFF. Eftersom du inte kan kräva dina skattepengar tillbaka får du gärna balansera upp med ett medlemskap hos oss! Halva din medlemsavgift går till det internationella arbetet.

En säkerhetspolitik värd namnet på Folk och Försvars rikskonferens?

Idag börjar årets Rikskonferens i regi av Folk och Försvar. Inför konferensen har flera tunga aktörer rest krav på mer resurser till militären. ÖB skrev redan i höstas att Försvarsmakten behöver mer pengar efter 2014. Det motiveras bland annat med kostnader för krigsmateriel. Därtill publicerade Officersförbundet nyligen en rapport med slutsatsen att ytterligare 8 miljarder krävs till försvarsbudgeten.

Till bakgrund för det nya insatsförsvaret ligger idén att svensk säkerhetspolitik till sin helhet ska kunna motverka konflikter i regioner långt utanför Sveriges gränser. Det är bra. Men det görs inte bäst genom att Sveriges försvarsbudget ökar för att försvaret ska kunna köpa fler vapen. Denna envishet med att fortsätta angripa säkerhetspolitiska hot genom militära metoder är inte bara oerhört dyr – det visar växande försvarsutgifter i flera länder. Det är framförallt inte heller en lösning. Militära satsningar kan inte lösa de riktigt stora säkerhetspolitiska problemen, som dessutom ofta ligger till grund för väpnade konflikter, så som klimathot, fattigdom och bristande demokrati. De senaste 10 årens ökning av världens militära utgifter med 50 % – till ofattbara 1 630 miljarder US dollar – har inte gett valuta för pengarna. Militära insatser kan som mest kan stilla symptomen av väpnat våld och aldrig lösa grundproblematiken.

Medan vi fortsätter satsningar på symptomhantering, bortprioriteras insatser som skulle bidra till verkliga lösningar som inkluderar allas rätt till säkerhet. Sveriges militära insats i Libyen är ett sådant exempel, då vår potential och möjlighet att bidra med civilt och konfliktförebyggande arbete inte togs till vara. Idag vet vi till exempel att sexuellt våld mot kvinnor förekom i stor omfattning på ett systematiskt sätt under konflikten i Libyen. Hur stor betydelse fick en bred mänsklig säkerhetsanalys i planeringsarbetet och hur väl integrerad var Sveriges handlingsplan för resolution 1325 under den svenska närvaron? Gjordes tillräckligt långsiktiga analyser med stöd till de positiva krafter som organiserade sig i konfliktens skugga? Vilken prioritet gavs dessa värden av civila samhällets organisering och mänsklig säkerhet då de ställdes mot stelbenta traditionella analyser och försvarsexportspolitiska hänsyn?

Ytterligare ett exempel är regeringens nyligen framlagda proposition om klusterammunition. Användandet av klustervapen är ett stort humanitärt problem som i högsta grad drabbar civila. Konventionen om klustervapen (CCM) är ett starkt fördrag som borde resultera i en stark lagstiftning i Sverige. Men den framlagda propositionen innehåller brister, som att regeringen inte vill införa ett förbud mot investeringar i företag som utvecklar eller tillverkar klusterammunition. Regeringen vill också utesluta möjligheten att förbjuda transit av klusterammunition genom Sverige.

UN Photo Albert Gonzalez Farran

Propositioner och skrivelser om resolution 1325 och mänsklig säkerhet måste förverkligas när det verkligen gäller – till exempel inför insatser i konfliktområden eller vid beslut om krigsmateriel. Vi har sagt det förut, och jag säger det gladeligen igen; en hållbar säkerhetspolitik börjar i nedrustning och civilt fredsarbete för att främja demokratisering, mänskliga rättigheter och utveckling i labila regioner. Den måste också utgå från det självklara faktum att kvinnor har rätt till säkerhet och till deltagande i säkerhetspolitiskt arbete.

Därför hoppas vi att morgondagens diskussioner (som enligt programmet bör röra sig bortom ”säkerhetspolitik=försvarspolitik”) tar ett brett grepp på vad säkerhet är, och hur det uppnås. Måndagens talare inkluderar bland annat Håkan Juholt. I sitt linjetal efter att ha blivit vald till partiledare sa han så här:

”Det saknas mer än 100 miljoner kvinnor på jorden. Så många kvinnor hade fått leva om kvinnor hade haft samma tillgång till vård mat och fysisk trygghet som män. 100 miljoner! Det är en makaber siffra. Det här kriget talar vi sällan om – att hålla tillbaka halva mänskligheten är det största resursslöseriet som världen över huvud taget ägnar sig åt.”

Vi håller med. Och vi ser fram emot att höra Juholt utveckla hur Socialdemokraterna omvandlar denna insikt till en säkerhetspolitik värd namnet.


Human flyktingpolitik med uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet

Även om semester är skönt tar världens skeenden inte paus och vi är nu tillbaka på kontoret redo för 2012! Vi fortsätter vårt arbete mot en säker och fredlig värld för alla och hoppas så klart att ni följer oss i detta. Rapporter om våld och förtryck i Syrien fortsätter att strömma in.

Samtidigt rapporterar Nyheter 24 om att utvisningar från Sverige till Syrien fortsätter då Migrationsverket inte anser att det råder en väpnad konflikt i landet. Även om fler personer har fått stanna sedan våldsamheter har brutit ut så är det en påminnelse om synen på säkerhet. Enligt artikeln beror utvisningarna på att det inte är två eller flera jämnbördiga parter som strider mot varandra då regimen är så pass stark att den har ett övertag gentemot de som kämpar för demokrati.

Det är det gamla säkerhetsbegreppet som traditionellt utgått från staters säkerhet som hänger kvar. Hot har setts, och ses, som externa, exempelvis invasioner från andra stater. Men den största hotbilden idag är inte andra stater utan främst konflikter mellan olika grupper inom den egna staten samt förtryck och våld från den egna styrande regimen. Att klamra fast vid en traditionell definition av en konflikt och koppla det till skyddsbehov påminner mig om att dessa gamla definitioner ännu inte har utvecklats till att återspegla den verklighet människor lever i. Om en utgår från ett perspektiv där mänsklig säkerhet står i fokus, istället för stater, spelar det inte någon roll vem förövaren är, om det är en annan stat eller ens egen. Hotet mot mänskliga rättigheter och i förlängningen liv är lika stort.

När en stat vänder sina vapen mot sitt eget folk för att upprätthålla sin egen maktfullkomlighet och gång på gång bryter mot de mänskliga rättigheterna är människors säkerhet hotad. Det gäller inte minst för de människor som aktivt kämpar för demokrati och frihet. Låt oss heller inte glömma att denna kamp utifrån sett inte alltid ser likadan ut för kvinnor och män, vilket ofta försvårar kvinnors möjlighet till politisk asyl. Konflikter har förändrats utan att politiken och lagstiftningen har hängt med. En human flyktingpolitik måste utgå från en relevant och uppdaterad förståelse av konflikt och säkerhet.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar