Tänk om alla arga feminister pekade på militarismen!

Nyligen var jag på ett seminarium om kvinnor och fred. På plats fanns kvinnorättsaktivister från Tunisien, Västsahara, Makedonien, palestinska flyktinglägren i Libanon men även från många av EU:s medlemsstater.

Kvinnorna som levde i samhällen där militarismen inte går att väja för, där den är flagrant och styr vardagen på det mest tydliga sätt upprepade samma historia. Även om situationen skilde sig mycket åt vittnade de alla om hur vapenmakt eller militär diktatur begränsar deras liv och deras möjligheter. Hur män vägrade låta dem komma till tals om sina prioriteringar och hur den med vapen i hand var den som fick tillgång till makten.

Efteråt följde en debatt, eller vad jag trodde skulle vara en debatt. Jag ställde frågor om varför kvinnors säkerhet och perspektiv på pågående konflikter och demokratiprocesser diskuterades i den salen vi befann oss i och inte i salen där säkerhetspolitik i övrigt diskuteras. Jag exemplifierade med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal som skulle kunna leda till bättre kontroll över global vapenhandel men som också har potential att erkänna hur vapen påverkar kvinnor, flickor, män och pojkar olika.

När nästföljande talare fick ordet följde representant efter representant som alla poängterade den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnors rättigheter runt om i EU. Få, om någon, återkopplade till den maktlöshet och fruktan inför militärmakten, våldet och vapnen som inledningstalarna försökt lyfta som ett av de stora problemen i de länder där de verkar.

Till sist satt jag och hoppade av frustration i min stol. Tänk om alla världens kvinnor vände blicken mot vad som prioriteras istället för alla de frågor som nu tävlar om uppmärksamhet. Tänk om alla kunde se vilka utgiftsposter som inte (!) påverkas av den globala krisen. Försvarsutgifterna tickar på i oförändrad takt. Och de drabbar världens kvinnor i både freds- och konfliktområden. I EU:s medlemsländer drabbas de kvinnodominerade yrkena inom exempelvis äldrevård och mödrahälsovård.

Istället fastnar diskussioner alltför ofta i problemformuleringar och anklagelser om bristande engagemang från en odefinierad grupp politiker. Tänk om alla kvinnoorganisationer som kämpar för demokrati och rättigheter började sätta fingret på könsmaktstrukturernas tydligaste manifestation – militarismen. Få ims-er har överlevt den globala krisen så oberörd. Då kanske vi tillsammans kunde hitta styrfart mot en lösning. Då kanske kvinnoorganisationerna i EU kunde stötta sina systerorganisationer före, under och efter konflikter av fler skäl än solidaritet.

About josefineikff

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Posted on december 2, 2011, in Uncategorized and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Birgitta Lorentzi

    Mycket bra! Jag håller helt med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar

%d bloggare gillar detta: